Sverige har ett fortsatt starkt intresse av att bibehålla en stark och tekniskt avancerad försvarsindustri. För att detta ska vara möjligt fordras bättre möjligheter till samarbete med andra länders försvarsindustrier, fortsatta svenska materielbeställningar samt goda möjligheter till export och politiskt stöd för detta.
En av hörnpelarna i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken har varit vaktslåendet om en stark inhemsk försvarsindustri. Vi har ansett det som självklart att vi som militärt alliansfritt land, med erfarenhet av vad som hände våra grannländer under andra världskriget, skall ha ett starkt försvar. En av hörnpelarna i detta starka försvar har lika självklart varit materiel anpassad efter svenska förhållanden. Före och under andra världskriget lärde vi oss dessutom läxan hur svårt det är att i en krissituation köpa material utifrån. Vi lärde oss dessutom hur lätt man tvingas till eftergifter om försvarsförmågan är dålig. Slutsatsen blev att självständighet och alliansfrihet i betydande omfattning handlar om att i praktisk handling med vapen i hand avskräcka en tänkbar angripare.
Den svenska försvarsindustrin har en mycket hög teknisk kompetens. Det är mycket få andra länder som har förmågan att utveckla den typ av stridsflygplan som JAS-Gripen representerar. Även inom många andra teknikområden representerar svensk försvarsindustri mycket avancerad industriell kompetens. Missil- och luftvärnskunnande inom Bofors, stridsfordonskompetens inom Hägglunds, fartygsbyggande inom Kockums samt elektronikkompetens inom Ericsson är några av exemplen. Detta har medfört en kompetensutveckling och spinoff-effekter också för annan industri. Kemi, mekanik, elektronik och radioteknik är alla områden som utvecklats med stor hjälp av försvarsindustriella satsningar. Mobiltelefoni, läkemedelssubstanser, tandimplantat och projektering av etanolfabriker är några exempel på produkter med stort innehåll av från början försvarsrelaterad teknik.
Järnridåns och kommunismens fall har inneburit att vi fått ett säkrare Europa. En annan effekt är att ett stort antal arbetstillfällen i försvarsindustrin försvunnit. Det kommer att finnas ett stort behov av samarbete och omstruktureringar av försvarsindustrin i hela Europa. För att behålla en fortsatt stark svensk försvarsindustri bör förutsättningar för samverkan med europeisk och amerikansk försvarsindustri förbättras. Då måste regelverken för detta och för export av sådant material, ses över i syfte att möjliggöra ett utökat samarbete.
Det finns redan idag ett antal intressanta samarbetsprojekt mellan svensk och annan europeisk försvarsindustri. Bofors och franska Giat samarbetar om Bonus-systemet, en målsökande pansarbekämpande stridsdel. SAAB och brittiska BAE samarbetar om JAS-Gripen. Hägglunds och finska Vamos samarbetar om ett granatkastarbärande stridsfordon. Ubåtsprojektet Viking är ett samarbete mellan Sverige, Norge och Danmark. Artillerilokaliseringsradarn Artur som utvecklas i samarbete mellan svensk och norsk industri är ytterligare ett exempel.
En tydlig utvecklingslinje vad gäller vapensystemen idag är att de blir mer och mer komplicerade, varje enhet klarar ett större både verkansområde och geografiskt område och varje enhet blir dyrare. För samma verkan behövs alltså betydligt färre och samtidigt betydligt dyrare enheter. Vi kan också konstatera att det svenska försvaret står under stark ekonomisk press vilket också resulterar i färre enheter. Även med ett starkare försvar av moderat modell är utrymmet för nya vapensystem begränsat. Det kommer inte att vara möjligt att för enbart det svenska försvarets behov av små serier slå ut utvecklingskostnaderna och nå rimliga priser. Det innebär att möjligheterna att ta fram nya system begränsas och att behovet av samarbete ökar dramatiskt.
Ett antal förutsättningar krävs för att samarbete med andra länders försvarsindustri skall bli framgångsrikt. Svensk industri måste tillföra viktig kompetens, vilket fordrar fortsatta utvecklingssatsningar samt att kompetensområden inte prioriteras bort. Det kräver också samsyn mellan länderna vad gäller tillåtna exportområden. Svenskt deltagande kommer inte att vara intressant om det innebär att viktiga exportmarknader inte blir tillgängliga. Det fordras också en vilja och organisation att från regeringsnivå stödja export.
Materialsystem för försvaret gäller mycket långsiktiga projekt. Det kan handla om 50 år mellan förstudier och skrotning av ett vapensystem. Det innebär att för att systemen ska hållas funktionella fordras tillgång till industriell kompetens för underhåll och uppgradering. Alternativet är mycket kostsam förrådsställning av mer materiel. Även detta talar för behovet av en stark inhemsk försvarsindustri med bred kompetens.
En väsentlig del i den nuvarande försvarspolitiken är möjlighet till återtagning av förband och material. Tanken är att det ska vara lång tid mellan indikationerna på tänkbara kriser och krisen i sig. Det ska ge försvaret god tid att återta god stridsduglighet och att komplettera med material innan krisen kommer. För att detta skall bli trovärdigt fordras att det finns en inhemsk försvarsindustri med möjlighet att med relativt kort varsel leverera viktiga produkter.
Teknisk utveckling av försvarsmateriel betalas ofta direkt av kunden. I ökande utsträckning betalas dock delar av utvecklingskostnaderna av försvarsindustrin själv. Vid egenutveckling måste kostnaden för varje nytt steg betalas av försäljningsintäkterna från föregående modell och utvecklingssteg. Eftersom det svenska försvaret inte självklart anskaffar varje ny modell måste industrin hitta andra köpare, utanför Sverige, som genom sina köp betalar för nästa steg i utvecklingen. För att bevara och utveckla kompetensen krävs en kontinuerlig verksamhet. Det är därför nödvändigt att driva och betala utveckling även under de perioder svenska försvaret inte gör anskaffningar. Detta kräver att det finns tillräckligt många kunder att exportera till. Exporten kommer i en framtid med minskande svenska beställningar att vara helt avgörande för möjligheten att upprätthålla kompetensen inom försvarsindustrins olika delar.
Exporten har gjort det möjligt för industrin att under perioder med små och få beställningar från det svenska försvaret hålla beläggningen uppe både i verkstäder och utvecklingsavdelningar. Den svenska försvarsindustrin har gjort det möjligt för det svenska försvaret att skaffa vapensystem anpassade till svenska förhållanden samt till ett fördelaktigt pris. Jämförelser med andra länders köp av svenska vapensystem visar att det svenska försvaret erhållit mycket kostnadseffektiva lösningar.
Försvarsmaterial är politiska varor. De är omgärdade med ett starkt politiskt regelverk och det är stater eller statliga myndigheter som är köpare. För att export av svenska varor ska bli framgångsrik krävs det därför, förutom att produkterna är kvalitets- och kostnadsmässigt konkurrenskraftiga, ett regelverk som tillämpas på ett likartat sätt som våra konkurrentländers samt att företagen erhåller ett starkt politiskt stöd för sina exportansträngningar. Skall svensk export och samverkan i framtiden vara framgångsrik krävs ett starkt politiskt stöd från högsta politiska nivå. Det är en nödvändig insats till obetydliga kostnader.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av harmonisering av regelverk för vapenexport,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av försvarsindustriellt samarbete i Europa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en stark svensk försvarsindustri.
|
Ola Karlsson (m) |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Åke Sundqvist (m) |
|
Henrik S Järrel (m) |
Carl G Nilsson (m) |