Sverige har under en lång följd av år gjort sig känt för att vilja ta ett internationellt ansvar. Det var en av anledningarna till att den svenska regeringen så ivrigt arbetade för att Sverige skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd för den pågående tvåårsperioden. Detta förpliktar när det gäller att föra svåra frågor som har betydelse för global fred och säkerhet framåt. När Sverige beslutade sig för att söka medlemskap i EU var också att få inflytande och vara med, där besluten fattas, ett av skälen till att vilja vara med. Några frågor av stor betydelse är aktuella, där Kristdemokraterna menar att Sverige skulle kunna spela en roll i pådrivande syfte i olika internationella sammanhang.
Användningen av personminor innebär stort mänskligt lidande. Man räknar med att 110 miljoner minor finns nedgrävda i marken i 70 länder. Dessa minor fortsätter att skada och förgöra i decennier efter det att konflikter upphört. Enligt uppskattningar skadas eller lemlästas 10 000 personer varje år av dessa minor och lika många dödas. Uppemot 90 % av offren är civila och en fjärdedel av dem är barn. Detta är oacceptabelt. Av humanitära skäl har det därför ansetts nödvändigt att åstadkomma förbud mot dessa vapen.
Det är ett viktigt humanitärt framsteg att 100 länder som ett resultat av Oslo-konferensen den 18 september enats om ett totalförbud mot personminor. Avtalet skall undertecknas i december i Ottawa, Kanada.
Kanada tog initiativet till att försöka driva fram ett totalförbud mot personminor på en annan väg, då översynen av minprotokollet som undertecknades i Genève den 3 maj i år inte nådde fram till ett totalförbud av personminor. Viktiga men dock otillräckliga framsteg gjordes. De stater som godkänner det reviderade minprotokollet förbinder sig att inte exportera personminor som inte uppfyller kravet på detekterbarhet eller till icke-statliga organ. Avtalet gäller även avståndsutlagda personminor som inte självförstörs och självdesaktiveras efter en viss tid.
Enligt överenskommelsen i Oslo blir det ett totalförbud mot tillverkning, användning och export av personminor i och med att avtalet undertecknas i Ottawa. Enligt avtalet förbinder sig undertecknarna också att inom fyra år förstöra de personminor de har i lager.
Svagheten med Osloavtalet är att alla länder inte är beredda att skriva under avtalet men man räknar dock med att cirka 100 länder kommer att göra det, vilket måste anses som en mycket stor framgång. De stora tillverkarna och användarna som Ryssland, Kina och länder som Indien, Pakistan, Iran och Irak deltog inte i konferensen och har än så länge ställt sig utanför. Det gäller också Finland och de baltiska staterna, som menar att personminorna utgör en oundgänglig del av deras försvar. USA deltog i konferensen men tänker inte skriva på, eftersom de inte lyckades få igenom vissa begränsningar.
FN antog resolution 51/49 om 1980 års vapenkonvention den 10 december 1997, i vilken staterna uppmanas att så snart som möjligt tillträda konventionen och dess reviderade protokoll II. Det är ännu för tidigt att säga hur många stater som kommer att tillträda denna konvention, som har en mer begränsad räckvidd än Osloavtalet. En hel del stater kommer säkert att saknas som undertecknare även till denna konvention.
Sverige har sedan 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot personminor och riksdagen beslutade den 13 december 1996 om ett totalförbud mot personminor. Sverige var naturligt nog en av de drivande staterna i översynskonferensen i Genève och avser också skriva under Osloavtalet i Ottawa.
Det vore därför naturligt om Sverige i bilaterala och multilaterala förbindelser och i olika internationella fora med all kraft försökte påverka så många länder som möjligt att underteckna avtalet om totalförbud mot personminor i Ottawa i december. Sverige skulle kunna driva frågan tillsammans med Kanada, Norge och Sydafrika, som framstått som pådrivande i Oslokonferensen.
Som medlem i FN:s säkerhetsråd har Sverige ett stort ansvar att driva frågor som påverkar fred, säkerhet och nedrustning samt utveckling mot en mänskligare värld. Sverige bör därför utnyttja sin position och liera sig med andra medlemmar av säkerhetsrådet för att söka påverka de länder i säkerhetsrådet som ännu inte sagt sig vilja underteckna Osloavtalet om ett totalförbud mot personminor att göra detta i december i Ottawa. De länder som sitter i säkerhetsrådet har ett särskilt ansvar att föregå med gott exempel i frågor som är av avgörande betydelse för så många människors säkerhet. Detta gäller inte minst de permanenta medlemmarna i rådet.
Sverige borde också driva frågan i EU och i OSSE. Frågan skulle också behöva tas upp av flera länder gemensamt i regionala organisationer i övriga delar av världen.
Det finns ytterligare en stor fråga, som är aktuell, där Sverige skulle kunna spela en pådrivande roll. Det gäller fortsatt kärnvapennedrustning. Ingen av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar, som också är kärnvapenmakter, lär ha intresse av att ta upp frågan till behandling i säkerhetsrådet. Därför vilar ansvaret tungt på de säkerhetsrådsmedlemmar som sitter på tvåårsmandat.
När det kalla kriget nu tillhör historieboken, när Partnerskap för fred inkluderar tidigare antagonister, finns det all anledning att hävda, att kärnvapensituationen har förändrats i Europa. För närvarande finns det inga kärnvapen i de östeuropeiska länder som brutit sig ut ur Sovjetimperiet. Ukraina och Vitryssland har förbundit sig att återlämna eller förstöra alla egna kärnvapen.
Kärnvapenförekomsten i Europa inger likväl oro. Två europeiska Nato-medlemmar, Frankrike och Storbritannien, har kärnvapen. Frankrike visade för övrigt ingen som helst lyhördhet för hela världens protester vid sina senaste kärnvapenprov. Vid Natos utvidgning dras Polen, Ungern och Tjeckien åter in i den sfär av länder, som lever under kärnvapenparaply, och som kan försvaras med kärnvapen. Ryssland har fått acceptera Nato-utvidgningen men har svarat med att inte längre garantera att aldrig vara den första stat som tar till kärnvapen. Trots en i stort mycket positiv utveckling i Europa sedan 1989 är detta ett steg tillbaka till den typ av hot som påminner om det kalla krigets dagar. Och det behöver väl knappast påpekas, att ingen för övrigt vet, vilken väg den politiska utvecklingen tar i Ryssland.
Det är dags att uthålligt ifrågasätta om Natos försvarsdoktrin, när det rör sig om kärnvapen, är förenlig med artikel 2 i Non Proliferation Treaty (icke-spridningsavtalet), som Nato-länderna undertecknat. Artikel 2 säger att varje icke kärnvapenstat, som är fördragspart, förbinder sig att inte från någon som helst överlåtare mottaga kärnvapen eller andra kärnladdningar, vare sig direkt eller indirekt. Kommer Nato-länderna, hur många de än blir och vilka de än blir, att hålla fast vid fördraget i alla lägen? Och hur kommer Ryssland att reagera i förhållande till Ukraina och Vitryssland, om man uppfattar Nato som alltför expansivt och om man själv känner sig alltmer strategiskt och militärt tillbakapressat?
Kärnvapenhotet är trots allt inte störst i Europa men det är där det kommer oss nära, och som medlemmar i EU har vi ett stort ansvar att bidra till kärnsäkerheten i världen. Vid varje tillfälle då rapporter gör gällande att instabila och mer eller mindre demokratiskt tvivelaktiga länder skaffat sig kärnvapen, känner vi säkert runt om i världen ängslan.
Den tid är emellertid förbi då Europa kunde mästra länder på andra kontinenter. I dag handlar det om att gå före med det goda exemplet, om Europa vill påverka. Indien vägrar att underteckna NPT (icke-spridningsavtalet) med hänvisning till att det inte finns en plan för när och hur den fortsatta avvecklingen skall ske. Indien anser sig därför ha rätt att fortsätta utvecklingen av kärnvapen trots att NPT bara godkänner de fem nuvarande officiella kärnvapenstaterna.
Utvecklingsländerna kommer med all säkerhet att kräva att kärnvapenmakterna upprättar en tidsplan för kärnvapennedrustning. Kärnvapenmakterna har undvikit att i FN:s säkerhetsråd ta upp frågan om kärnvapennedrustning. Det är trots allt de permanenta medlemmarna i rådet som har det största ansvaret för fred och säkerhet i världen. Skall världens övriga stater ha förtroende för deras vilja och förmåga att sköta denna svåra uppgift, måste de börja fundera på att föregå med gott exempel, när det gäller att ta ansvar för ett av de värsta hoten mot allas säkerhet. Annars riskerar vi att utvecklingen mot fler kärnvapenmakter fortsätter.
Sverige borde kunna spela en pådrivande roll i fråga om kärnvapennedrustning både inom EU, OSSE (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa), PFF (Partnerskap för fred) och inom FN-systemet. Tillsammans med andra icke-kärnvapenstater kan Sverige driva frågan inom de europeiska organisationerna. Med stöd från t.ex. Tyskland och Portugal borde Sverige göra allt för att kärnvapennedrustning skall komma upp på säkerhetsrådets agenda.
Inför EU:s regeringskonferens i Amsterdam aktualiserades frågan om en uppförandekod för EU-ländernas vapenexport. En hel rad folkrörelser försökte få upp frågan på regeringskonferensens dagordning. Det holländska ordförandeskapet var inte ointresserat av frågan men valde att prioritera problemet med smuggling av konventionella vapen och ett program för att hindra och bekämpa den olagliga vapenhandeln antogs i juni.
Den internationella vapenhandeln som en bidragande orsak till spänningar och konflikter kan inte ignoreras. I flera länder förs krig med vapen och teknologi från EU-länder. Det finns ett stort behov av ökat ansvarstagande, när det gäller EU-medlemmarnas vapenexportpolitik. Med en ökad konkurrens på den internationella vapenmarknaden och med ett ökat industriellt samarbete, finns det en risk för att de enskilda EU-ländernas exportregler urvattnas och anpassas till det minst restriktiva landets regelverk. För att inte risken för regional instabilitet, väpnade konflikter och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna skall öka, behöver de nationella reglerna för vapenexport kompletteras med EU-gemensamma regler.
Den uppförandekod som aktualiserades inför regeringskonferensen, har utarbetats av de brittiska organisationerna British American Security Information Council (BASIC), World Development Movement och Saferworld, tillsammans med jurister i internationell rätt. Grunden till en kod finns redan i de åtta kriterier som Europeiska rådet beslutade om 1991–92. Dessa kriterier är dock inte bindande och det finns ingen överenskommelse om hur de skall tolkas. Den föreslagna uppförandekoden erbjuder en restriktiv tolkning av de åtta kriterierna. Den understryker också behovet av ökad parlamentarisk insyn och övervakningsmöjligheter av krigsmaterielexporten.
Flera svenska folkrörelser har ställt sig bakom detta initiativ och eftersträvar en så restriktiv gemensam uppförandekod som möjligt inom EU-länderna. De understryker också att en gemensam uppförandekod inte skall förhindra EU-medlemmar att behålla eller skärpa sina nationella regler. Däremot skall den försvåra för medlemmar att bedriva en mindre restriktiv politik, när det gäller vapenexporten, än de riktlinjer som fastlagts i koden.
Europaparlamentet har i flera resolutioner ställt sig bakom förslaget på en uppförandekod. Parlamentariker men också flera regeringar bland EU-medlemsländerna har ställt sig positiva till att överväga en uppförandekod. Den brittiska regeringen har sagt sig vilja arbeta för en sådan kod. Detta är viktigt, eftersom Storbritannien övertar ordförandeskapet den 1 januari 1998. Detta tillfälle att sätta frågan om en uppförandekod på EU:s agenda får inte försittas. Det är därför av stor vikt att den svenska regeringen tar tillfället i akt att med kraft driva frågan vidare inför och under det brittiska ordförandeskapet tillsammans med de bundsförvanter man kan hitta inom EU-kretsen.
Även i USA har länge ett pådrivande arbete bedrivits för en uppförandekod när det gäller vapenexport. Den 10 juni i år togs i Kongressen första steget i en lång lagstiftningsprocess, som förhoppningsvis ska kunna leda till resultat. Om en uppförandekod accepterades, skulle presidenten årligen bli tvungen att förse Kongressen med en lista på länder som främjar demokrati och mänskliga rättigheter, inte är engagerade i väpnad konflikt i strid med internationell lag och som lämnar fullständiga uppgifter till FN:s vapenregister för konventionella vapen. Det faktum att en uppförandekod för vapenexport vinner terräng även i USA, bör underlätta för framsteg inom EU.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige i bilaterala och multilaterala förbindelser och i sina kontakter i olika internationella forum samt i FN:s säkerhetsråd driver frågan om att underteckna avtalet om ett totalförbud mot personminor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige i FN:s säkerhetsråd och i andra internationella organisationer tillsammans med andra länder tar upp frågan om fortsatt kärnvapennedrustning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige i EU driver på frågan om en uppförandekod för EU-ländernas vapenexport.
|
Ingrid Näslund (kd) |
|
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |
Åke Carnerö (kd) |
|
Inger Davidson (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |