Motion till riksdagen
1997/98:U40
av Göran Lennmarker m.fl. (m)

med anledning av prop. 1997/98:70 Att utveckla ett grannlandssamarbete - Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och Östeuropa år 1999-2001


1 En historisk uppgift

Att ena hela Europa är en historisk uppgift för vår generation européer.

De nya demokratierna i Central- och Östeuropa strävar efter att integreras i Europa, d.v.s. i de tidigare västeuropeiska samarbetsorganisationerna som nu blir alleuropeiska. Redan är de alla med i Europarådet, med dess betoning på mänskliga rättigheter, demokrati och numera även minoritetsfrågor. Genom Europaavtalen och förmedlemskapsstrategierna är tio av länderna associ­erade till EU med perspektivet att ingå framtida medlemskap. Fem av dessa inleder nu medlemsförhandlingar med EU. Det faktum att Estland påbörjar medlemsförhandlingar är ett principgenombrott av utomordentlig vikt i synen på de baltiska länderna. Med främst Ryssland och Ukraina har EU partnerskaps- och samarbetsavtal.

Även i Partnerskap för fred, Natos kraftfulla samarbete på säkerhets­området, ingår nästan alla länder, även länder i Transkaukasus och Centralasien. Nato har också särskilda samarbetsavtal med Ryssland och Ukraina.

Det viktigaste är dock medlemskap i Nato och Europeiska unionen för att garantera säkerheten och den fullständiga integrationen i Europa. För Sverige är det en central uppgift att inom EU verka för att utvidgningen ges högsta prioritet så att alla länder i Central- och Östeuropa har möjlighet att bli medlemmar så snart de uppfyller medlemsvillkoren. Det ligger också i Sveriges intressen att de länder som så önskar kan bli medlemmar i Nato. Sverige måste betona deras rätt till säkerhetspolitiskt vägval och understödja särskilt Estland, Lettland och Litauen i deras strävan.

2 Samarbetsländer och stödets inriktning

2.1 Estland, Lettland, Litauen och Polen

Stödet till Baltikum och Polen har gått in i ett nytt skede. Genom EU:s förmedlemskapsstrategier erhåller dessa länder ett kraftfullt stöd vad avser övergången till marknadsekonomi, utvecklingen av rättsstatens institutioner och anpassning till medlemskapet. Det svenska stödet bör därför i ökad utsträckning ses som ett komplement och främst inriktas mot områden som inte i samma utsträckning omfattas av EU:s eller annat internationellt stöd eller där Sverige kan bidra med särskild kompetens. Därigenom kan resurser också frigöras för en mer omfattande satsning på stödet till den demokratiska utvecklingen och de ekonomiska reformerna i Ryssland (se nedan).

2.1.1 Demokrati och rättsstat

Baltikum och Polen erhåller inom ramen för sina förmedlemskapsstrategier ett omfattande stöd vad gäller upprättandet av regelverk för marknadsekonomins och rättsstatens institutioner. Kandidatländernas förmåga att leva upp till de krav EU ställer på detta område utvärderas kontinuerligt och stödåtgärder sätts in på de områden där brister konstateras. Likväl är det angeläget att Sverige även fortsättningsvis lämnar bidrag.

Av särskild betydelse är stärkandet av civil kompetens inom ekonomi och juridik, där Handelshögskolan i Stockholm i Riga gjort en pionjärinsats som bör åtföljas av en motsvarande satsning på juristutbildning. Det parlamen­tariska samarbetet och utbytet mellan partier har också givit ett värdefullt bidrag till stärkandet av den demokratiska kulturen och till att överföra kompetens vad avser praktiskt politiskt arbete i en demokrati. Dessa samarbetsformer bör fortsätta att utnyttjas.

2.1.2 Näringslivets betydelse

Handel och näringslivskontakter spelar en viktig roll i integreringen av såväl kandidatländerna som övriga Central- och Östeuropa i västeuropeiska strukturer. Det är därför glädjande att handel och affärsförbindelser fortsatt att utvecklas i en positiv riktning. Det stora bekymret upplevs idag vara en svåröverskådlig och ibland godtycklig byråkrati samt korruption. Sverige bör i sitt stöd beakta hur dessa företeelser kan stävjas och bekämpas.

2.1.3 Säkerhetssamarbete

Varaktig fred och välstånd kan inte uppnås i vår region om inte Ryssland integreras med Europa och västvärlden. En förutsättning för att detta skall lyckas är att det kan utvecklas avspända och ömsesidigt gynnsamma grannrelationer mellan Ryssland och de baltiska länderna. Sådana relationer måste bygga på en ömsesidig repsekt och tillit och det ankommer i första hand på Ryssland att demonstrera sin goda vilja.

Med tanke på sin historia är det fullt förståeligt att de baltiska länderna strävar efter att säkra sin självständighet och sitt oberoende. Otrygghet i detta avseende kommer att vara ett hinder i utvecklande av förtroendefulla relationer till en mångdubbelt större granne. Den största tryggheten uppnås för Baltikums del genom ett medlemskap i en alleuropeisk säkerhetsordning som kan garantera säkerheten också för små länder som har svårt att försvara sig av egen kraft. En sådan kraftfull säkerhetsordning kan endast uppnås genom ett medlemskap i Nato. Ett baltiskt medlemskap i Nato blir därför en viktig del i arbetet att dels utveckla goda relationer mellan Baltikum och Ryssland, och dels djupare integrera Ryssland i ett samarbete med västvärlden. Sverige bör därför främja Estlands, Lettlands och Litauens ambitioner att bli medlemmar i Nato. Det är beklagligt att den social­demokratiska regeringen har backat från det stöd statsminister Göran Persson uttalade i Riga 1996:

”Vi vet nu att Lettland vill bli medlemmar av Nato. Vi respekterar detta och vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen.”

2.1.4 Reformering av de sociala strukturerna

Att kommunismen byggde på förtryck och rättslöshet är välkänt. Att det socialistiska systemet resulterade i fattigdom och en omfattande miljöförstörelse är också allmänt känt. Vad som är mindre uppmärksammat är det faktum att även den socialistiska socialpolitiken var särdeles misslyckad. Utbildning, sjukvård, social service och omsorg om samhällets svaga fungerade inte. Handikappade, mentalt störda, missbrukare och andra samhällets olycksbarn fick ofta en omänsklig behandling eftersom de inte bidrog till femårsplanernas kvantitativa produktionsmål. Omsorg, omtanke och livs­kvalitet kunde aldrig kvantifieras och värdesattes därför inte.

Det finns en vanföreställning att den osäkerhet i den sociala tryggheten som idag återfinns i länderna i Central- och Östeuropa beror på att man har övergett en, förvisso förtryckande men ändock trygg, socialistisk samhälls­modell till förmån för ett osäkert, kapitalistiskt samhälle eller att man genomfört övergången till marknadsekonomi för fort och med för litet hänsyn tagen till de sociala konsekvenserna. Båda dessa synsätt är felaktiga. Om de vore riktiga skulle den sociala tryggheten vara större i de länder som istället för chockterapi varit långsammare i sitt reformarbete. Ukraina skulle kunna utgöra ett sådant exempel. Med förfärande tydlighet kan dock konstateras att den sociala tryggheten i de länder som släpat efter med reformarbetet och dröjt sig kvar i de socialistiska lösningarna befinner sig på en mycket lägre nivå.

Det socialistiska trygghetssystemet byggde på att fabriken eller kolchosen gav lön och social service. Under övergångsskedet har vissa länder fortsatt med att ge stora subventioner till gamla statliga företag och kolchoser som ett sätt att ge åtminstone rudimentär social trygghet. Det är ineffektivt och hämmar utvecklingen. Ju snarare en övergång sker till marknadsekonomins sociala trygghetssystem, främst socialförsäkringar, desto bättre.

I denna process bör de Central- och Östeuropeiska länderna också hämta erfarenhet från delar av världen där man förmått kombinera en snabbväxande och dynamisk ekonomi med ett stort mått av socialt ansvarstagande. Sådana system är väl värda att studera för att undvika de problem som vi har i Västeuropa med system som skapar stelhet, inlåsningseffekter, hög arbetslöshet och ett högt offentligt utgiftstryck. Det är av stor vikt att de system som idag åsamkar problem i Västeuropa och som måste reformeras, inte exporteras till Central- och Östeuropa.

Regeringen förespråkar stöd till övergången till en social marknads­ekonomi. Det är glädjande att den socialdemokratiska regeringen tagit intryck av den tyske finansministern och CDU-politikern Ludwig Erhardts synsätt att marknadsekonomi är det system som bäst borgar för de bästa sociala förhållandena, därav uttrycket ”social marknadsekonomi”. Ludwig Erhardts politik för återuppbyggandet av Västtyskland efter andra världs­kriget innehåller tveklöst viktiga erfarenheter för övergången till marknads­ekonomi i Central- och Östeuropa.

Stöd från det offentliga bör främst inriktas på att stärka den behövande individen eller familjen och de civila nätverken kring dessa. Man måste komma bort från det institutionstänkande som så länge, och med så tragiska följder, präglat den sociala politiken i Central- och Östeuropa.

2.1.5 Miljöstöd

Jordens mest miljöförstörda områden återfinns i Central- och Östeuropa. Kotla–Järve-distriktet i nordöstra Estland ser ut som ett månlandskap. Utvinningen av oljeskiffer har bedrivits totalt hänsynslöst och utan någon som helst tanke på att skydda vatten, luft eller mark. I Sibiriens oljefält eller i ”dödens triangel” i gränsområdet mellan forna DDR, Tjeckoslovakien och Polen var situationen lika illa. Reningsanläggningar i skorstenar eller i avlopp till sjöar och vattendrag saknades helt. Naturen var ett avloppsdike och en sophög som fritt kunde utnyttjas enligt femårsplanen.

Det behövs stödinsatser för lång tid framöver för att hjälpa länderna att rensa bort sitt miljöarv. Marknadsekonomins intåg har visserligen inneburit att många nedgångna och slitna fabriker har stängts, och att därmed miljön kraftfullt förbättrats. Helcom utgör ett värdefullt instrument för att inventera de mest problemfyllda områdena och successivt hantera dessa. Det är mycket angeläget att detta arbete fortsätter. Sverige bör fortsätta att bidra med kompetens bland annat vad avser vattenrening.

Energiproduktionen i Central- och Östeuropa är förenad med ett antal miljöproblem. Kärnkraftverk med en otillfredsställande säkerhetsstandard utgör en potentiellt mycket stor fara för miljön och kol- och gasdrivna kraftverk ger upphov till luftföroreningar och ökad mängd växthusgaser i atmosfären.

Utbyggnaden av energisystemen runt Östersjön ger oss möjlighet att använda våra samlade elproduktionsresurser på ett mer effektivt sätt. Det skulle gagna både elkonsumenterna och miljön. Utbyggnaden av Baltic Ring för energiförsörjning är ett viktigt led i strävan att både förbättra miljön och tillförsäkra de baltiska länderna en trygg och stabil energiförsörjning. Det vore dock beklagligt om Sveriges ”bidrag” till en trygg och miljömässigt ansvarsfull energiförsörjning av hela Östersjöområdet skulle vara att stänga säkra svenska kärnkraftverk och bli en nettoimportör av kolkraftenergi eller av annan energi som ökar utsläppen av växthusgaser.

Baltikums energiförsörjning bör beaktas inom ramen för medlemskaps­förhandlingarna med EU. Det är angeläget att inom ramen för dessa utarbeta en plan för en utfasning av kärnkraftverket Ignalina i Litauen då det har en konstruktion som i grunden är osäker. Under tiden fram till stängningen är det ett svenskt intresse att bidra till att Ignalina drivs på ett så säkert sätt som omständigheterna tillåter. Därefter bör Sverige bidra med kompetens rörande rivning, slutförvar av avfall, energieffektivisering och ersättning för elproduktionen i Ignalina. Säkra svenska kärnkraftverk bör därför ej avvecklas i förtid.

2.2 Ryssland

Såväl den politiska som den ekonomiska utvecklingen i Ryssland är överlag positiv. Domedagsprofetiorna har inte slagit in. Rysslands reformprocess innehåller förvisso många grund och blindskär men huvudkursen ligger fast i riktning mot demokrati och marknadsekonomi. Ett effektivt sätt att stödja denna process är att främja Rysslands nära samverkan med de europeiska och atlantiska samarbetsstrukturerna. För att hållas på en hanterbar och överblickbar nivå bör de svenska stödinsatserna i huvudsak koncentreras till de sju oblast i nordvästra Ryssland som ligger i Sveriges närområde.

Det stöd som nämnts ovan för reformeringen av de sociala strukturerna och till miljöförbättrande åtgärder är i högsta grad aktuellt även för samarbetet med Ryssland. Därtill bör ett fortsatt stöd till Ryssland även inriktas på att stärka den demokratiska kulturen och utveckla rättsstatens och marknadsekonomins institutioner. Här finns anledning att se på vilket sätt Sverige kan bidra med kompetens som kompletterar det stöd som bland annat ges genom EU:s Tacis-program.

2.3 Ukraina och västra Balkan

Stödet till Ukraina och västra Balkan bör i första hand inriktas på att främja framväxten av demokratiska strukturer. Ukrainas integration i de europeiska samarbetsstrukturerna bör också stärkas.

2.4 Vitryssland

I Vitryssland som i strikt mening inte räknas till närområdet men likväl nästan är ett grannland är det nu särskilt viktigt med insatser för att främja mänskliga rättigheter och demokrati. Landets president har i strid med parlamentet och konstitutionen tillskansat sig en närmast diktatorisk makt. Det är angeläget att Sverige gör insatser för att främja mänskliga rättigheter och demokrati och stödja de krafter som kämpar i den riktningen. Det är viktigt att Sverige finner mekanismer för att kanalisera detta stöd om regimen inte är samarbetsvillig.

Den svenska närvaron i Vitryssland bör också förstärkas med inrättandet av en ambassad i Minsk. Medel för detta har avsatts i det moderata budgetförslaget för utgiftsområde 5.

2.5 Transkaukasus och Centralasien

För att underlätta kontakter och stödåtgärder bör Sverige överväga att inrätta en ambassad i Baku eller Tasjkent.

Stödet till republikerna i Transkaukasus och Centralasien bör i första hand inriktas på utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter.

3 Organisation

Ett särskilt anslag för samarbete och utveckling inom Östersjöregionen har tidigare anvisats för att via Statsrådsberedningen användas för insatser i närområdet. Detta är inte tillfredsställande. Stödinsatserna bör på sedvanligt sätt ingå i det normala budgetarbetet och bli föremål för de avvägningar som riksdagen gör.

Många av Sveriges kommuner är involverade i olika typer av stödprojekt och grannskapssamarbete med länderna kring Östersjön. Det är i många fall ett mycket lovvärt arbete som bedrivs. Eftersom kommunernas skattepengar i de flesta fall är den yttersta garanten, och ibland även står för den löpande finansieringen av projekten är det angeläget att en samordning sker för att tillgodose att medborgarnas pengar utnyttjas så effektivt som möjligt. En löpande rapportering bör ske till UD, som bör ansvara för en övergripande koordination av stödåtgärderna.

Det internationella stödet till Central- och Östeuropa tar sig också en mängd olika uttryck och kanaliseras genom ett otal organisationer och samarbetsformer. Många av dessa kompletterar varandra men överlappningar och dubbelarbete är också förekommande. Det är naturligtvis angeläget att stödinsatserna koordineras så långt som möjligt, inte minst med tanke på den belastning det innebär för de redan hårt ansträngda administrationerna i Central- och Östeuropa att, parallellt med den inhemska reformprocessen och förberedelser för EU-medlemskap, också upprätthålla kontakten med alla samarbetsorganisationer.

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen beslutar om ett nytt treårsprogram för samarbetet med Central- och Östeuropa i enlighet med vad som anförts i motionen,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verksamheten skall inriktas på insatser för att främja medlemskap i EU för Estland, Lettland, Litauen och Polen samt att vidare integrera Ryssland och Ukraina i europeiska samarbetsstrukturer,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör främja Estlands, Lettlands och Litauens medlemskap i Nato,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att främja en demokratisk utveckling i Vitryssland,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av stödet till Central- och Öst­­europa.

Stockholm den 25 mars 1998

Göran Lennmarker (m)

Inger Koch (m)

Bertil Persson (m)

Lars Hjertén (m)

Sten Tolgfors (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Gustaf von Essen (m)

Henrik Landerholm (m)