Runt om i världen sker dramatiska förändringar. Alltfler länder formas till stabila demokratier, alltfler länder förmår att resa sig ur den djupaste fattigdomen. För många människor på vår jord har nittiotalet inneburit förbättringar. Men vi ser också exempel på motsatsen. Människor som far illa i länder som förtärs av inre konflikter, människor vars livsbetingelser föröds av miljöförstöring och rovdrift. Regeringens skrivelse ger en god bild av det komplexa mönster som fattigdomsutvecklingen uppvisar.
Trots att utvecklingen har givit många människor ett bättre liv har samtidigt antalet fattiga ökat i alla regioner utom i Östasien. Ökningen är störst i Afrika söder om Sahara. Värst utsatta är ensamma kvinnor med barn. Flertalet fattiga finns på landsbygden. Brist på egen jord är en av de viktigaste faktorerna bakom fattigdomen. Flyttvågor från landsbygden in till storstäderna skapar en ökande fattigdom också där.
Den snabba befolkningsökningen är inte en orsak till fattigdomen. Däremot förstärker befolkningsökningen fattigdomen och den är ett symtom på fattigdom och på kvinnors utsatta och maktlösa position.
De fattiga drabbas alltid värst när katastrofer drabbar samhällen oavsett om dessa är naturkatastrofer eller om de är resultat av miljöförstöring, krig och konflikter.
Regeringens skrivelse identifierar relativt väl den grupp av människor som är fattigast och som därför måste stå i centrum för varje strategi med syfte att bekämpa fattigdomen. Skrivelsen blir indirekt ett erkännande av att tidigare biståndsstrategier haft allvarliga brister. Centerpartiet ser slutsatserna i skrivelsen som välkomna och som ett erkännande för vår konsekventa linje till förmån för de allra fattigaste människorna på vår jord.
Åtskilliga är de felsatsningar som har gjorts genom de biståndsmodeller som tidigare praktiserats. Flertalet av de tunga mottagarna av svenskt bistånd valde en socialistiskt inspirerad utvecklingsfilosofi. Erfarenheten visade dock att denna filosofi, med en långtgående statlig planering av ekonomin, inte var särskilt framgångsrik.
Resultatet blev tungrodda och ineffektiva byråkratier, stora olönsamma statliga företag och allmänt snedvridna och ineffektiva ekonomier. Även om det svenska biståndet under 60- och 70-talen gjorde en hel del nytta så innebar det också ett stöd till ett utvecklingstänkande som visade sig bli en återvändsgränd. Alltför ofta gavs också stöd till stora prestigebetonade industrialiseringsprojekt medan grundläggande problem på den lokala nivån åsidosattes. Det måste konstateras att svenskt bistånd tidigare negligerat lokala resurser och det lokala kunnandets betydelse för utvecklingsprocessen. Detta har bland annat bidragit till svårigheterna att nå de allra fattigaste.
Biståndets inriktning kan också kritiseras därför att ett genuint partnerskap varit totalt frånvarande. De utvecklingsmodeller som använts har huvudsakligen skapats av i-länder. U-ländernas egna organ för utveckling har inte haft samma genomslagskraft eller motsvarande resurser. Det är mot denna bakgrund glädjande att regeringen nu förespråkar ett partnerskapsinriktat bistånd; ett nytt partnerskap i kampen mot fattigdom.
Centerpartiet har länge kritiserat den dominerande roll landprogrammen har för biståndsanslagens uppbyggnad. Genom att regeringen nu pekar ut miljö, jämställdhet, fattigdomsbeskämpning och demokrati som fyra centrala områden för den politik som den avser söka riksdagens stöd för, har den därmed närmat sig Centerpartiets inriktning med en mer behovsfokuserad biståndspolitik.
Enligt Centerpartiets uppfattning bör tonvikten i biståndsprioriteringarna ligga vid de problem som bör lösas. Landvalet eller regionvalet blir då beroende av var problemen uppträder och var de bästa förutsättningarna att göra en insats finns. Centerpartiet föreslår för framtiden en problemorienterad anslagsstruktur. Centerpartiet anser att av regeringen utpekade centrala områden – miljö, jämställdhet, fattigdomsbekämpning och demokrati – bör kunna utgöra huvudposter under anslaget för bilateralt utvecklingssamarbete. Ur dessa anslag får sedan medel tas i anspråk för att skapa programsamarbete med enskilda partnerländer. Vad som ovan anförts om en mer problemorienterad anslagsstruktur bör ges regeringen till känna.
Sverige som biståndsgivare får aldrig stå neutral i en konflikt mellan demokrati och diktatur. Auktoritära diktatoriska system innebär att en elit gynnas på de stora befolkningsgruppernas bekostnad. Utan en fri debatt är det svårt att förhindra ineffektivitet, korruption och nepotism i samhällsstrukturen och brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta gör demokrati till en av de nödvändiga förutsättningarna för utveckling. Det bör tydligare än vad som sker i skrivelsen markeras att demokrati är en förutsättning för en långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning.
En slutsats av detta är att partnerskapet som modell för det framtida biståndet bara kan fungera om partnerlandet har ett i huvudsak demokratiskt styrelseskick som omfattar både kvinnor och män, respekterar de mänskliga rättigheterna och som upprätthåller rättsstatens principer. Av särskild betydelse för fattigdomsbekämpningen är att dessa principer också omfattar de fattigaste och att de upprätthålls också regionalt och lokalt i fattiga och avlägsna delar av partnerlandet. De politiska partierna i Sverige och svenska enskilda organisationer är lämpliga kanaler för ett bistånd som syftar till att stärka utvecklingen av lokal demokrati och kvinnors deltagande i de demokratiska processerna. Vad som ovan anförts om demokratins roll för fattigdomsbekämpning och för framtida svenskt bistånd i partnerskapsform bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet noterar att skrivelsen också tar upp behovet av att stödja jordbruksprogram som direkt riktar sig till avlägsna områden, till jordlösa och kvinnor. En jämlik tillväxt kräver småskaliga projekt och lokala lösningar. Som underlag för en mer genomgripande förändring av biståndets inriktning är skrivelsen otillräcklig. Trots insikten om att flertalet fattiga bor på landsbygden innehåller skrivelsen få förslag som syftar till en integrerad landsbygdsutveckling. Skall fattigdomsinriktningen bli framgångsrik måste landsbygdens utveckling sättas i centrum, större vikt måste läggas vid ett bistånd som stöttar ett miljömässigt hållbart samhälle, inte minst inom livsmedelsproduktionen. Ökad vikt skall ägnas åt sviktande livsmedelsproduktion och åt bristande tillgång till rent vatten. Det stora kunnande som finns lokalt måste tas till vara och bilda utgångspunkt för att biståndsinsatsen skall bli framgångsrik. Det är nödvändigt att särskilt beakta kvinnornas ofta avgörande roll då stödinsatserna utformas.
Det är i landsbygdsmiljön som större delen av världens ekonomiska misär, miljöproblem och sociala problem finns, även om problemen många gånger kan vara mer dramatiska i den snabbt växande storstadsslummen. Jordbruket är naturligtvis av avgörande betydelse för människornas försörjning, men för att kunna utveckla jordbrukssektorn krävs också ett fungerande landsbygdssamhälle. Människorna måste ha tillgång till grundläggande infrastruktur och samhällsfunktioner på landsbygden. Då kan de välja att stanna kvar på landsbygden i stället för att tvingas flytta till städerna. Vi vill här särskilt framhålla den nyckelroll som kvinnorna spelar som ekonomiska aktörer i många u-landskulturer – som bönder, handlare, hantverkare och ansvariga för familjeekonomin. Det är viktigt att beakta kvinnornas roll då stödinsatserna utformas.
Centerpartiet underskattar inte de problem som finns vid drastiska reformer för omfördelning av jordbruksmarken. Men skall man ta regeringens slutsats, att den ojämna fördelningen är det största strukturella hindret, måste frågan prioriteras. Regeringens ambitioner är inte tillräckligt långtgående. Brukningsrätt kan inte ersätta den trygghet och långsiktighet som kännetecknar ägandeformen. Stöd till jordreformer bör sålunda spela en framträdande roll i det svenska biståndet till landsbygdsutveckling.
Centerpartiet anser att Sverige måste utveckla en sammanhållen syn på hur stödet till landsbygdsutveckling kan förstärkas. I Östafrika bedriver Sida, på plats i den berörda regionen, framgångsrikt integrerade markanvändningsprogram. En utbyggnad av denna verksamhet till fler regioner är önskvärd. Det rimmar vidare illa med regeringens ambitioner på fattigdomsbekämpningens område att så blygsamma resurser satsas på naturbruk och landsbygdsutveckling. För budgetåret 1995/96 utgjorde sektorn naturbruk m.m. enbart 13 % av Sidas totala utfall. Centerpartiet anser att särskilt denna del av Sidas verksamhet behöver utvecklas. Vad som ovan anförts om behovet av satsningar på landsbygdsutveckling bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet vill också särskilt framhålla problemen med livsmedelsförsörjningen. Under 70- och 80-talen ökade livsmedelsproduktionen snabbare än efterfrågan till skillnad från den oroande utvecklingen under 60-talet. Nu har kurvorna åter vänts och tendensen är att efterfrågan på livsmedel ökar snabbare än produktionen.
Hittillsvarande produktionsökningar beror främst på de hybridsädesslag som upptäcktes i slutet på 60-talet, den s.k. gröna revolutionen. Några nya tekniksprång har inte skett. I stället har nackdelarna med ”mirakelgrödorna” blivit tydliga i form av ett stort behov av handelsgödsel, vatten och bekämpningsmedel. I vissa jordbruksbygder i tredje världen tenderar skördarna att stagnera eller minska på grund av utarmning av jordarna och ökad salthalt. Detta problem löses inte enbart genom en ökad tillgång på t.ex. gödningsmedel.
Jordens tillgängliga åkerarealer minskar dramatiskt. En orsak är den snabba urbaniseringen, som årligen lägger stora områden av jordens bördigaste åkermark under asfalt och betong. Till detta kommer den ständiga jordförstöringen genom bland annat ökenutbredningen, jord som sköljs bort i bergstrakter samt översvämningar i lågländerna på grund av skogsskövlingar.
Att förutsättningarna för utvecklingsländerna att själva klara livsmedelsförsörjningen för sina medborgare är helt avgörande för den globala fattigdomsbekämpningen och möjligheten till utveckling i de fattigaste länderna negligeras ofta, så också i regeringens skrivelse. Att själv klara sin försörjning har även betydelse för självkänslan och identiteten hos länderna och deras befolkning. Centerpartiet anser därför att än större vikt måste läggas vid att biståndet inriktas på stöd till ett miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mer problemorienterad anslagsstruktur,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratins roll för fattigdomsbekämpning och för framtida svenskt bistånd i partnerskapsform,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av satsningar på landsbygdsutveckling,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att än större vikt måste läggas vid att biståndet inriktas på stöd till ett miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen.
|
Helena Nilsson (c) |
|
|
Anders Svärd (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |
Erik Arthur Egervärn (c) |
|
Eskil Erlandsson (c) |