Folkpartiet välkomnar skrivelsen ”Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete” som regeringen har lagt fram. Folkpartiet har under många år arbetat för att få till stånd en översyn av demokratimålet och ser med glädje att flera av våra krav nu kan förverkligas.
När Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes, skapades chansen att säkra demokratin i allt fler länder. Det finns ett stort behov av att utöka samarbetet för en demokratisk utveckling och för respekt för de mänskliga rättigheterna. Det gäller att agera nu så att risken för eventuella bakslag minimeras. Redan idag finns tecken att mörka krafter vill motverka demokratiseringen.
Att sprida demokratiska värden och underlätta uppbyggnaden av demokratiska institutioner måste därför ha högsta prioritet i utvecklingssamarbetet. Demokrati kan aldrig ses enbart som en faktor som bidrar till samhällsutveckling, utan demokrati är den grundläggande förutsättningen för en långsiktig och stabil samhällsutveckling.
Demokrati är inte bara uppbyggnad av demokratiska institutioner och en fungerande rättsstat. För att kunna skapa ett positivt politiskt klimat krävs även internationellt erfarenhetsutbyte. Detta gäller politik på alla nivåer, genom handel, samarbete mellan icke-statliga organisationer och genom kulturellt utbyte.
Kvinnorna har en mycket betydelsefull roll för utvecklingen i många mottagarländer. I dag hindras åtskilliga kvinnor från att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen, eftersom de förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. Kränkningar av kvinnors och flickors rättigheter kan aldrig accepteras. Kvinnor och män skall ha samma rättigheter och förutsättningar att deltaga i samhällsbygget. Genom biståndssamarbetet får Sverige som givare möjlighet att föra en dialog med mottagarländerna om kvinnors rättigheter. Dessa tillfällen måste utnyttjas. Biståndets ambition bör vara att varje insats föregås av en konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor.
Vi upprepar Folkpartiets gamla krav att regeringen i en särskild rapport – eller på annat lämpligt sätt – varje år bör redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är det rimligt att denna information regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till riksdagens förfogande och därmed också kan bli föremål för diskussion och beslut.
Den enda styresform som är människovärdig att leva under är demokrati. Demokrati är den enda styresform som garanterar att medborgarnas intressen tas tillvara. Politiker som vill bli omvalda måste naturligtvis ta hänsyn till så många medborgares välbefinnande som möjligt. Även om demokrati inte kan garantera ökad rikedom och välstånd och även om den inte omedelbart kan minska krigsrisker och umbäranden är demokrati det enda styrelseskick som ger stabil samhällsutveckling.
Demokrati innebär politisk frihet, allmän rösträtt i regelbundet återkommande fria val samt rättssäkerhet. Demokratin bygger också på att medborgarna deltar i och utövar kontroll över politiken. Genom detta kan andlig frihet, vilket innebär rätten att hysa och uttrycka politiska, religiösa och andra åsikter, garanteras.
Världen står inför en historisk chans. Då land efter land söker sig mot demokrati är det Sveriges skyldighet att bistå och säkra den utvecklingen. Inte genom en värderingsfri förståelse för den utvecklingsväg länderna väljer, utan genom att aktivt stödja de länder som står inför en demokratisk samhällsomvandling.
Sedan slutet av 1970-talet har en demokratisk samhällsutveckling funnits med som ett delmål för svenskt bistånd. Det övergripande målet är fattigdomsbekämpning. För att utvecklingssamarbetet mot fattigdom, ökad rättvisa och mot krigshot skall få bestående effekter krävs en demokratisk anda i mottagarlandet. Folkpartiet har under lång tid arbetat för att demokratimålet skall bli det överordnade målet bland de sex biståndsmålen. I skrivelsen skriver regeringen: ”Demokratisk samhällsutveckling bidrar till förverkligandet av de övriga fem målen i utvecklingssamarbetet – resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet, framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön och jämställdhet mellan kvinnor och män”. Vi menar att demokrati inte enbart bidrar till samhällsutvecklingen utan är själva förutsättningen för den. Regeringen skriver vidare att Sveriges utvecklingssamarbete för att främja demokrati och mänskliga rättigheter skall utökas, utvecklas och bli mer långsiktigt. Det är ett framsteg. Men Folkpartiets krav på att demokratimålet skall bli det övergripande målet bland de sex biståndsmålen för svenskt utvecklingssamarbete kvarstår. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Enigheten kring att införa de sex biståndsmålen har varit stor. Men risken är att enigheten har uppnåtts på tydlighetens bekostnad. Det kan idag dessutom framstå som missvisande att säga att fattigdomsbekämpning är biståndets överordnade mål när miljöåtgärder och konflikthantering får ökad betydelse. Att minska människors lidande genom att minska deras fattigdom framstår då bara som en angelägen och grundläggande faktor bland flera för att åstadkomma utveckling.
Vi menar att det finns stor anledning att se över samtliga biståndsmål i en utredning.
Biståndets demokratimål utgjorde länge endast en dekoration utan substantiellt innehåll. Dess långsiktiga karaktär betonades så till den grad att några krav på praktiska resultat i form av ökad pluralism knappast ställdes. Enpartisystem ursäktades. Det antyddes att politisk frihet inte hade någon vidare relevans för fattiga länder. Regleringar och centralstyrning ansågs näst intill nödvändiga för den resursmobilisering som skulle lyfta u-länderna ur deras armod. Den så kallade afrikanska socialismen betraktades som en tredje världens tredje väg.
Socialdemokraterna intog länge en loj och överslätande attityd mot enpartistater. Även sedan en viss uppstramning skett under slutet av 80-talet var den dåvarande socialdemokratiska regeringen angelägen om att biståndet inte skulle användas som påtryckningsmedel till förmån för politisk demokrati. Det är glädjande att denna inställning börjar förändras.
I skrivelsen beskriver regeringen hur människors personliga och ekonomiska frihet vidgas i Vietnam och Kina. Även om man nämner att grundläggande mänskliga rättigheter inte erkänns är det stötande att nämna dessa båda länder i samma andetag som ord som personlig frihet. Det hade istället varit klädsamt om den svenska regeringen i detta sammanhang gett sitt erkännande av de verkliga framsteg som gjorts i länder som Taiwan och Sydkorea.
För att bedriva ett bra demokratibistånd krävs en definition av vad detta bistånd kan innehålla och vad det innebär. Beroende på den strävan mot värderingsneutralitet vi har redogjort för ovan har svenskt demokratibistånd varit mycket försiktigt. Detta gäller såväl bistånd som förmedlats genom Sida som genom enskilda organisationer.
Demokratibistånd är inte endast diverse utbildningsprojekt, som ofta bedrivs av enskilda organisationer, eller uppbyggnad av rättssystem, som ofta bedrivs av Sida. Mänskliga rättigheter och demokrati hör ihop, men demokrati är också något mera än att människor tillförsäkras grundläggande rättigheter. Vad som nu har sagts om vikten av att hålla isär åtgärder som är riktade mot demokratins kärna, d v s direkt demokratibistånd och sådant som är mer allmänt demokratibefrämjande, bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall vara entydigt även till länder, där vi har starka exportintressen, såsom Kina.
Då demokratibistånd ska bedrivas i diktaturer ska detta endast kunna genomföras av enskilda organisationer.
Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets omfattning och inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna mening måste inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot detta anförs ibland att en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad utifrån inte har stor chans till framgång. Men frågan är då varför samma debattörer trodde att påtryckningar utifrån hade förutsättningar att ge resultat i Sydafrika. Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga människorna – inte deras regeringar. Vi bör undvika stora biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering.
I skrivelsen nämns att konditionalitet i utvecklingssamarbetet måste öka men att hänsyn måste tas till situationen i varje land. Vi ser positivt på detta och menar att villkor måste utformas på ett sådant sätt som bäst främjar den demokratiska utvecklingen.
Stöd till uppbyggande av andra demokratiska institutioner, såsom lokal självstyrelse, parlament och politiska regelsystem bör ha hög prioritet. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt. I konflikten i Burundi har svenska politiker spelat en viktig roll som kontaktskapare mellan olika rivaliserande grupper. Den typen av verksamhet bör kunna spridas ytterligare.
Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska partier har länge varit begränsade i Sverige till skillnad från exempelvis Tyskland. Partinära organisationer bör även fortsättningsvis kunna bedriva biståndsverksamhet.
Vi bör i större utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som inte har anknytning till mottagarländernas regeringar. Det kan bl.a. handla om internationella NGO:s (icke-statliga organisationer) och direktstöd till organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana kan identifieras.
Vi vill i detta sammanhang uppmärksamma Kuba. Regeringen har öppnat för bistånd till Kuba för att påskynda ekonomiska och politiska reformer samt för att främja respekten för mänskliga rättigheter. Bistånd till de demokratiskt sinnade krafterna på Kuba – i opposition mot det nuvarande förtrycket – bör förmedlas. Regeringen bör göra vad den kan för att uppmuntra detta. Vi förutsätter att arbetet för att stärka de demokratiska krafterna i Kuba sker genom enskilda organisationer. Vi säger bestämt nej till alla former av bilateralt samarbete med Kuba. Den utfasning av det statliga biståndet till Kuba som den borgerliga regeringen påbörjade borde ha fullföljts. När biståndsminister Pierre Schori återupptog biståndet till Kuba borde detta ha skett med starka krav på redovisning av respekt för de mänskliga rättigheterna i landet. Det ges felaktiga signaler när regeringen återupptar det bilaterala biståndet. Vi anser också att det strider mot hela intentionen med biståndet att till Kuba förmedla stöd genom svenska organisationer vars syfte är att stödja Castroregimen. Detta bör ges regeringen till känna.
I skrivelsen betonas svårigheten att nå balans mellan olika politiska organ – att få ett gott klimat exempelvis mellan regering och opposition och att begränsa makthavarnas möjligheter till egen vinning. Vi tror att de svenska politiska partierna kan stödja biståndsgivande svenska myndigheter i detta arbete. Detta utvecklas i vår motion angående regeringens skrivelse 1997/98:122 Afrika i förändring – En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet.
För att kunna bidra till en verklig demokrati måste kärnintresset för alla biståndsgivare intresserade av demokrati vara samspelet mellan landets styresmän och deras opposition. Vi vet att även små åtgärder inom detta område kan leda till stora förändringar. I Sydafrika är den lugna och fredliga utvecklingen till stor del beroende på en persons ideal och förmåga att förmedla dem. Utan Nelson Mandelas storsinne hade risken för inbördeskrig i Sydafrika varit överhängande. Vi menar att det finns flera politiker som skulle kunna få stöd att visa samma civilkurage. De positiva effekterna av mer ansvarsfulla afrikanska ledare är omöjliga att överskatta. Detta skulle inte endast minska krigsriskerna utan också leda till förutsättningar för en god utveckling. Biståndsgivare måste därför mycket noga fundera över hur man förmedlar en sådan syn. Det primära är förstås att man vågar bedriva bistånd gentemot de politiska partierna. Detta kan ske samordnat eller med hjälp av de svenska politiska partierna. Om landets ledare förmår visa en försonande attityd mot åsiktsmotståndare har ett mycket stort steg mot verklig demokrati tagits – samtalet som metoden att lösa konflikter.
Ledarnas roll som folkbildare och förebilder är mycket stor. Samtalet, eller dialogen, som politiskt förhållningssätt bland de styrande bör stå i centrum för allt demokratibistånd. Även inom detta område bör ett spjutspetskunnande upparbetas. Endast på så sätt skapas förutsättningar för långsiktiga förändringar inom andra viktiga områden av samhällslivet.
Skrivelsen talar just om metoder för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Nya former för samarbete mellan Sida och några enskilda organisationer håller för närvarande på att utvecklas, exempelvis med Diakonia i Sydafrika och i Centralamerika (s 53).
I skrivelsen nämns att betalningsbalansstöd, hälsoprogram och infrastruktursatsningar alla kan vara demokratifrämjande (s 82). Med hänsyn till resonemanget ovan understryker vi vikten av att hålla isär åtgärder som är riktade mot demokratins kärna, d v s direkt demokratibistånd och sådant som är demokratifrämjande, vilket exemplifieras från skrivelsen ovan och som kan innebära ett brett spektrum av åtgärder. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Till utvecklingens infrastruktur hör även rättsstaten. Utveckling kan sägas bygga på tre pelare. Först respekten för demokrati och mänskliga rättigheter. Ingen långsiktig och verklig utveckling är möjlig utan någon grad av befintlig demokrati och respekt för människors rättigheter. För det andra frihandel och marknadsekonomi. En fri handel och en fungerande marknadsekonomi är det som bäst skapar de resurser som är nödvändiga för utveckling. Men marknadsekonomin kan inte fungera utan en aktiv stat.
Statens uppgift är att förse människorna med ekonomiska och sociala resurser så att de kan agera på en marknad. Men också att skapa ett rättsligt ramverk. Det är nödvändigt att marknadens olika aktörer kan lita på att ingångna avtal hålls, att det finns lagar som reglerar den finansiella marknaden och valutapolitiken, att fackliga rättigheter har ett lagligt skydd med mera. Det måste finnas av makten oberoende juridiska instanser dit medborgarna kan vända sig för att få sin sak prövad. Detta är grundläggande både för demokratin, de mänskliga rättigheterna och en fungerande marknadsekonomi.
En social miljö som gör det möjligt för människor att agera med viss förutsägbarhet främjar den ekonomiska tillväxten. Allt detta förutsätter ett institutionellt legalt ramverk. Historiskt har det varit en av förutsättningarna till varför västerlandet har haft en kraftig ekonomisk och social utveckling.
I detta perspektiv blir betoningen av yttrande- och organisationsfrihet samt kampen mot tortyr och dödsstraff en basal del av vår biståndspolitik. Vårt motstånd mot enpartisystem och förord för flerpartisystem skall vara entydigt.
Det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och radiostationer, bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel. Fortfarande behövs flera praktiska insatser i form av datorer, skrivare, kameror med mera.
Insatser för uppbyggnad av ett oberoende rättsväsende och stöd till organisationer på detta område är av strategisk betydelse – både för att främja demokrati och för att åstadkomma det som numera brukar kallas ”good governance”. Effektiva rättssäkra förvaltningar som styrs av regler och präglas av öppenhet i stället för av traditionella lojaliteter, egenintressen och korruption måste utvecklas.
Utveckling av ekonomisk revision, offentlighet och andra opartiska kontrollrutiner är områden där bistånd bör kunna göra god nytta.
På detta sätt kan framväxten av demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstat och en marknadsekonomi främjas.
Kvinnorna har en mycket betydelsefull roll för utvecklingen i många u-länder. I dag hindras åtskilliga kvinnor från att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen, eftersom de förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas också möjligheten att ta aktiv del av det politiska beslutsfattandet och inflytandet över såväl offentlig som enskild sektor. Det pågående arbetet med att integrera kvinnofrågor i biståndet måste intensifieras.
Det kan ske genom direkta insatser riktade mot kvinnor i programländerna samt genom ökat kvinnligt deltagande i planering, genomförande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser.
Genom biståndssamarbetet får Sverige som givare möjlighet att föra en dialog med mottagarländerna om kvinnors rättigheter. Dessa tillfällen måste utnyttjas. Biståndets ambition bör vara att varje insats föregås av en konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor.
Omkring 130 miljoner flickor och kvinnor har utsatts för könsstympning (omskärelse) enligt Världshälsoorganisationen (WHO). Två miljoner beräknas årligen vara i riskzonen för detta ingrepp. Kvinnlig könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska som psykiska skador. Det kan också förorsaka komplicerade förlossningar vilket medför att ingreppet också innebär risker för kommande barn. WHO, Unicef och UNFPA har våren 1997 vädjat till alla länder och deras ledare att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig könsstympning. Sverige måste aktivt bidra till detta arbete.
I november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barns rättigheter. Den har idag ratificerats av i stort sett alla regeringar. I samhällsutvecklingen mot demokrati och för mänskliga rättigheter är barn och ungdomar viktiga bärare av värderingar och visioner. Varje generation måste vinnas för demokratiska värden.
I en krigssituation är barn och ungdomar de mest utsatta. Det finns flera tragiska exempel på hur barn tvingats att utföra ofattbart grymma våldsdåd – från att vara mänskliga minröjare till att vara barnsoldater. Vi kan aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas som lättmanipulerade soldater i krig. Sverige måste aktivt bidra i arbetet för att stötta barns och ungdomars rättigheter.
Varje människa är unik. Samtidigt är alla människors lika värde, rätt till integritet och värdighet samt rätt att leva ett liv i frihet något som förenar hela mänskligheten. Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna och människor tvingas på flykt för att söka asyl i andra länder.
Kampen för människors frihet blir aldrig inaktuell. Sverige får inte tveka att reagera när de mänskliga rättigheterna hotas i andra länder. Att medvetet tigande se på hur människor torteras, avrättas, försvinner etc är att ge sitt samtycke. Sverige bör på alla nivåer i alla sammanhang ihärdigt ta upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som bryter mot dessa grundläggande rättigheter.
Under 1995 antog FN:s generalförsamling standardregler som innebär att människor med funktionshinder skall garanteras delaktighet och jämlikhet i samhället. Sverige bör bidra till att lyfta fram dessa frågor i biståndet inom ramen för fattigdomsbekämpning och i arbetet med att stärka fred, demokrati, mänskliga rättigheter samt agerandet i Världsbanken och samarbetet inom FN och EU.
Strategier och metoder för hur handikappfrågor skall kunna införlivas i bilaterala och multilaterala utvecklings- och katastrofinsatser bör tas fram. Det är en vanlig föreställning att politiska riktningar av mycket olika slag kan enas om en gemensam syn på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Enligt vår uppfattning är detta en förenkling som ibland är direkt vilseledande.
De kommunistiska regimer som för bara några år sedan kontrollerade halva Europa hävdade uttryckligen att mänskliga rättigheter av ”traditionellt” slag, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes personliga frihet och möjlighet att på samma villkor som andra delta i det politiska livet, saknade relevans ”under socialismen”. I stället gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag – rätt till arbete, rätt till sjukvård etc. I verkligheten var anspråken falska – dessa ”sociala rättigheter” uppfylldes i allmänhet sämre ”under socialismen” än i demokratiska marknadsekonomier. ”Sociala rättigheter” av det slag som dessa regimer, falskeligen, gjorde anspråk på att ha förverkligat är dessutom av ett annat slag än de rättigheter som syftar till att skydda den enskilde gentemot olika slags överhet. Sådana rättigheter kan, även i fattiga länder, vara absoluta, medan ”sociala rättigheter” alltid är beroende av tillgång till olika materiella och ekonomiska förutsättningar. Och under alla omständigheter är det oacceptabelt att försvara frånvaro av t ex tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång eller rätt att själva välja bostadsort, yrke och utbildning med hänvisning till att alla har samma rätt till sjukvård.
De gamla kommunistiska teknikerna att vända ut och in på rättighetsbegreppen används nu inte i någon större omfattning. I stället attackeras tanken på universella rättigheter, giltiga för alla individer gentemot makthavare av alla slag, på ett annat sätt. Numera lanseras allt oftare en form av ”kulturrelativism” som i detta sammanhang innebär att man antar att något sådant som grundläggande och gemensamma mänskliga behov och rättigheter inte kan finnas. De ”traditionella” mänskliga rättigheterna må vara bra och viktiga i västvärlden, men saknar relevans i andra kulturer. Tanken att också kineser, araber eller afrikaner borde ha samma rätt som européer eller nordamerikaner att fritt få kritisera regeringen är, enligt detta synsätt, ett uttryck för ”kulturimperialism”.
I grund och botten är detta tänkande rasistiskt, även när de som förespråkar det hävdar att de inte gör någon värdering av vilka kulturtraditioner som är ”bättre” eller ”sämre” än andra. Personer av detta slag är nämligen i allmänhet verksamma i något västland och tar det för självklart att de själva, i egenskap av vita européer, skall åtnjuta de rättigheter som de inte anser borde tillkomma människor i Kina, Burma, Kongo, Syrien eller Kuba.
En annan variant av detta tänkande är rasistiskt på ett annat sätt. Då handlar det om politiska ledare i diktaturer eller auktoritära stater som hävdar att deras egna, icke-demokratiska, traditioner är överlägsna den dekadenta västvärldens traditioner. En framstående representant för denna form av tänkande i vår tid är Malaysias premiärminister Mahatir. Men föreställningen om speciella ”asiatiska värden” som skulle vara överlägsna de ”västerländska” och utesluta demokrati och skydd för den enskilde gentemot statsmakten är utbredd – och sväljs ofta okritiskt av affärsmän och politiska ledare också i väst. Inte sällan föreställer man sig då att dessa regimer garanterar ”stabilitet” som åtminstone är bra för affärerna. T o m i regeringens skrivelse finns en referens till dessa ”asiatiska värden” där regeringen lakoniskt konstaterar att ”asiatiska demokratirörelser vänder sig ofta med kraft mot dessa tankar”. Det är givetvis angeläget att även den svenska regeringen gör det.
Det finns naturligtvis ingen kulturimperialism i konstaterandet att alla människor, kulturella skillnader till trots, är lika åtminstone i grundläggande avseenden som förmågan att kunna känna lidande, uppleva lycka etc. Denna enkla insikt – som också är grundläggande för hela den liberala idétraditionen – kan inte leda fram till någon annan slutsats än att alla människor har rätt att själva ta ställning i viktiga livsfrågor, alltså just det som de ”traditionella” mänskliga rättigheterna syftar till att skydda.
Demokrati och mänskliga rättigheter kan aldrig vara ett mål bland andra för svensk biståndspolitik, utan måste vara det centrala målet. Det handlar då både om människors grundläggande värdighet och om att demokrati och mänskliga rättigheter i sista hand är förutsättningen för att alla andra mål för biståndet skall kunna förverkligas. Det är demokrati och frihet, inte diktatur och ofrihet, som tillåter kritik och nya förslag till lösningar av viktiga utvecklingsproblem.
Amnesty International konstaterar i sin årsrapport 1997 att omfattningen av kränkningar av de mänskliga rättigheterna världen över inte minskar. Tvärtom kan bland annat den högsta dödsstraffsstatistiken någonsin uppvisas. Under 1996 dömdes minst 7 000 personer till döden och mer än 4 000 personer avrättades.
Dödsstraffet är den grövsta kränkningen av de mänskliga rättigheterna och bör avskaffas i hela världen. Ett rättssystem som sanktionerar dödsstraff fördömer inte avsiktligt dödande utan bryter snarare mot den egna rättsmoralen genom att utdöma dödsstraff i lagens namn.
Det finns alltid en risk att oskyldiga människor döms. Vid utdömande av dödsstraff är beslutet, i jämförelse med fängelsestraff, oåterkalleligt. I USA har över tjugo oskyldiga personer dömts till döden under 1900-talet.
Flera länder, bland andra Kina, har fortfarande ett mycket stort antal avrättningar. Men det finns även positiva exempel där länder avskaffat dödsstraffet – till exempel Estland.
Sverige bör i olika internationella sammanhang verka för dödsstraffets avskaffande.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att demokratimålet skall vara det överordnade målet bland de sex biståndsmålen,
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för att se över de biståndspolitiska målen,
att riksdagen begär att regeringen regelbundet redovisar läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges mottagarländer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att hålla isär åtgärder som är riktade mot demokratins kärna, dvs. direkt demokratibistånd, och sådana som är mer allmänt demokratifrämjande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen för demokratibiståndet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktivt verka mot kvinnlig könsstympning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att varje insats i utvecklingssamarbetet föregås av en konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige aktivt måste stötta arbetet för barnens rättigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för dödsstraffets avskaffande.
|
Karl-Göran Biörsmark (fp) |
|
|
Lennart Rohdin (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |