EU-medlemskapet har tillfört svensk politik en ny och synnerligen komplex dimension, vilket ställer stora krav på mångsidig information och brett engagemang. Det finns många illavarslande tecken på stora brister i dessa avseenden. En undersökning säger att endast en procent av medborgarna vet vad Amsterdamavtalet är. Deltagandet i EU-parlamentsvalet var på en oacceptabelt låg nivå. Intresset för att diskutera EU-relaterade frågor bland allmänheten är på en anmärkningsvärt låg nivå. Alltför ofta kommer ett närmast demonstrativt ointresse till uttryck.
Globaliseringens effekter på det nationella självbestämmandet, oavsett hur faktiska dessa är, har förstärkt känslan hos allmänheten av att den politiska makten har blivit svår att identifiera och att ställa till svars.
Med tanke på hur viktiga de beslut som kommer att tas inom EU:s ram är för världen och för vår egen framtid måste kunskaper och engagemang spridas och fördjupas högst väsentligt. Allt annat är demokratiskt oacceptabelt. Till den demokratiska aspekten hör också den dramatiska skillnaden i resurser hos olika åsiktsriktningar i de EU-relaterade frågorna.
Ett traditionellt svenskt och effektivt sätt att öka kunskap och engagemang är att kanalisera resurser till folkrörelser och andra ideella organisationer med intresse för EU-frågan. Men det är då viktigt att det blir rejäla resurser som på ett markant sätt kan lyfta kunskapsnivån och jämställa åsiktsbildningsförmågan hos de folkliga organisationerna i jämförelse med t.ex. näringslivets organisationer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av resurser till folkrörelser och ideella organisationer för att höja kunskaper och engagemang hos allmänheten i EU-frågorna.
|
Bengt-Ola Ryttar (s) |
|
|
Barbro Hietala Nordlund (s) |
Leo Persson (s) |
|
Laila Bäck (s) |