|
5 |
Utrikesförvaltning och internationell samverkan |
|||
|
Regeringens förslag |
Anslagsförändr. |
|||
|
A 1 |
Utrikesförvaltningen |
(ram) |
1 757 629 |
|
|
A 2 |
Nordiskt samarbete |
(ram) |
1 452 |
|
|
A 3 |
Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. |
(ram) |
4 402 |
|
|
B 1 |
Bidrag till vissa internationella organisationer |
(ram) |
464 161 |
|
|
B 2 |
Nordiska ministerrådet |
(ram) |
274 300 |
|
|
B 3 |
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) |
(ram) |
24 400 |
|
|
B 4 |
Fredsfrämjande verksamhet |
(ram) |
143 409 |
|
|
C 1 |
Svenska Institutet |
(ram) |
50 748 |
|
|
C 2 |
Övrig information om Sverige i utlandet |
(ram) |
9 835 |
|
|
D 1 |
Utredningar och andra insatser på det utrikespolitiska området |
(ram) |
2 259 |
|
|
D 2 |
Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling |
(ram) |
9 000 |
|
|
D 3 |
Bidrag till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) |
(obet) |
20 324 |
|
|
D 4 |
Forskning till stöd för nedrustning och internationell säkerhet |
(ram) |
10 262 |
|
|
D 5 |
Utrikespolitiska Institutet |
(obet) |
10 004 |
|
|
D 6 |
Forskningsverksamhet av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse |
(ram) |
5 524 |
|
|
E 1 |
Inspektionen för strategiska produkter |
(ram) |
15 801 |
|
|
E 2 |
Europainformation m.m. |
(ram) |
7 800 |
+10 000 |
|
Summa: |
2 811 310 |
+10 000 |
||
Svenska beskickningar i utlandet har en viktig roll. För närvarande finns ca 100 utlandsmyndigheter samt 400 honorärkonsulat. Totalt omfattar utrikesförvaltningen omkring 22 400 anställda, varav ca 1 000 är lokalanställda.
Stora besparingar har gjorts under mandatperioden, vilket inneburit att varje enhet och ambassad i utlandet varit tvungen att granska sina utgifter noggrant. Kostnadsmedvetenheten har ökat.
Under senare år har flera ambassader lagts ned av kostnadsskäl. Självklart har det varit svårt att veta vilka prioriteringar som skall göras i samband med nedskärningar av den här arten. Efterklokt kan säkert många konstatera att vissa felbedömningar gjorts. Så lades exempelvis den enda svenska ambassaden i det fransktalande Afrika ned. Därtill kan sägas att den låg i ett av Afrikas största länder – Zaire, numera Kongo. Kort efter nedläggningen inträffade omfattande och genomgripande händelser i landet. President Mobutu tvingades avgå och efterträddes efter svåra strider och stor blodsutgjutelse, vilka inte alltid hade direkt med själva maktskiftet att göra utan hade att göra med att djupa etniska motsättningar blossade upp i anknytning till dessa. Här visade det sig att det internationella samfundet återigen blev överrumplat av den våldsamma utvecklingen. Under hela denna process hade det varit av stort värde med en svensk ambassadbevakning. Även om världens massmedier i skrivande stund inte ägnar utvecklingen i Kongo någon större uppmärksamhet kommer säkert viktiga händelser att inträffa i landet. Det är därför med tillfredsställelse som Vänsterpartiet noterar att man nu åter avser att bemanna Sveriges ambassad i Kinshasa.
Samtidigt som man gjorde vissa nedskärningar i Sveriges representation på viktiga platser i världen beslöt utrikesministern om en gratifikation i december förra året på vardera 5 000 kronor till UD-personalen som en belöning för att man arbetat hårt och gjort ett gott arbete. Detta var en uppenbar politisk omdömeslöshet. Pengarna kunde kanske inte ha räddat någon svensk ambassad i utlandet, men det är ett faktum att 5 000 kronor till jul för oerhört många svenska familjer skulle inneburit en avsevärd förbättring av ekonomin; för att inte tala om vad pengarna skulle betytt om de använts effektivt i tredje världen. Det var ett allvarligt brott mot Ernst Wigforss uttalande om att knappa förhållanden fördras lättare om de fördelas jämlikt. Nu uppfattades gratifikationen som ett privilegium som befäste föreställningen om UD som ett överklassdepartement.
Ambassadernas information i respektive land om Sverige är av mycket skiftande karaktär. Tillgång till svenska tidningar och UD:s pressklipp finns naturligtvis, men rapporteringen om politiska beslut och den politiska debatten är det ofta sämre med. Många ambassader utanför Europa har inte tillgång till riksdagsprotokoll och betänkanden ens vad gäller deras egna frågor. Genom ökad tillgång till Internet bör informationen kunna förbättras. En översyn av informationstillgången och den tekniska utrustningen när det gäller möjligheterna till snabb, allsidig och tillförlitlig information vore därför önskvärd.
Regeringen söker självfallet att spara även när det gäller utrikesförvaltningen, men är det något som är särskilt viktigt när det gäller utrikespolitiken så är det just tillgången på god information. En sida av denna informationsverksamhet är också möjligheten för lokalanställda att resa. Så kan exempelvis indragning av besöksresor av lokalanställda till Sverige knappast vara en bra besparing. Lokalanställda som tjänstgör på en svensk ambassad i Afrika, Sydostasien eller Latinamerika har sannolikt själva svårt att finansiera en resa till Sverige. Det torde stå fullt klart att de har stor nytta av att personligen besöka och känna till det land som de kanske tjänar under många år.
Att en jämnare könsfördelning bland de UD-anställda är nödvändig står allmänt klart för alla på UD. Jämställdhetsplan finns utarbetad. Bland de unga som antas till utbildning och som anställs finns en jämn könsfördelning. Däremot är snedfördelningen stor vad gäller högre tjänster. Andelen kvinnor är där mycket låg. För att snabbare åstadkomma balans mellan kvinnor och män på chefsplanet bör exempelvis rekryteringen i högre grad göras externt. Man bör aktivt söka kvinnor med lång erfarenhet från företag, det politiska livet, statliga myndigheter, facklig ledning osv.
Internationell samverkan, framför allt inom FN:s ram, är nödvändig. Det svenska medlemskapet i FN:s säkerhetsråd är hedersamt och en stor framgång för Sverige. Men det är även förbundet med en del utgifter. Extra insatser för FN-delegationen i New York har varit nödvändiga. När det gäller andra delar av UD, som har till uppgift att bidra med de analyser och det bakgrundsmaterial som krävs för ett gott arbete i säkerhetsrådet, har förstärkningar också krävts.
En reformering av FN är nödvändig. Idag är förutsättningarna för en sådan bättre än vad den var för ett år sedan i och med bytet av generalsekreterare. Dock måste formerna för att utse ny generalsekreterare förändras och kvinnorepresentationen i olika FN-organ avsevärt förbättras. Likaså måste folkrörelsernas delaktighet i FN-arbetet stärkas.
I samband med folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU var intresset och debatten om EU omfattande och livlig, men har sedan dess mattats. Med tanke på avsaknaden av en bred debatt om EU-frågorna och den okunskap som råder, så bör nästa budgetår ges bistånd i form av projektbidrag för information och studier om Europas och EU:s utveckling. Stödet ska riktas till frivilliga organisationer och stiftelser och bör administreras av UD. Inför riksdagens beslut om Amsterdamfördraget och Sveriges deltagande i EMU-processen finns krav på folkomröstning i dessa frågor. En av de stora fördelarna med folkomröstningsförfarandet är att folkbildningen i frågorna kraftigt förstärks av egen kraft. Men eftersom skillnaden mellan de ekonomiska resurserna är mycket stor mellan frivilliga ideella organisationer och professionella lobbyorganisationer från näringsliv och fackföreningsrörelse är ett generellt statligt stöd till ideella organisationer befogat om trovärdigheten i den demokratiska beslutsprocessen ska kunna upprätthållas. Vänsterpartiet anslår därför 10 miljoner kronor till information och studier om EU. (Se även särskild motion av Bengt Hurtig m.fl. om Medel till EU-information.)
Kärnvapennedrustningen är viktig. Regeringen skriver att ”Sverige fäster stor vikt vid implementeringen av det globala Wassenar-arrangemanget med syfte att hindra spridning av både krigsmateriel och strategiskt känsliga produkter”. Vänsterpartiet instämmer till fullo i detta, men vill framhålla att den svenska regeringen, för att bli effektiv och trovärdig i nedrustningsarbetet på den internationella arenan, själv i sin praktik måste tillämpa de relativt restriktiva riktlinjer för krigsmaterielexporten, som riksdagen antagit. Sverige måste upphöra med sina dubbla budskap till omvärlden. Var och en inser att man inte kan tala om att Sverige har världens mest restriktiva krigsmateriellagstiftning och sedan samtidigt inrätta särskilda tjänster vid ambassaderna med uppgift att sälja JAS. Skulle dessa av svenska skattebetalare finansierade marknadsförare i den svenska krigsmaterielindustrins tjänst vara framgångsrika, skulle de snabbt förändra bilden av Sverige från en krigsmaterielexportör av ringa storlek med restriktiv vapenexportpolitik och fredsvän, till en storexportör med betydligt vassare tänder och stora profitintressen.
Det finns en besynnerlig inkonsekvens i regeringens prioriteringar i linje med denna uppfattning av Sverige när det gäller inriktningen av tjänstetillsättningen inom UD. Tidigare fanns en tjänsteman som ”folkrörelseambassadör” med uppgift att vara kontaktlänk mellan svenska och utländska folkrörelser, mellan Sveriges 200 000 folkrörelser och FN. Avsikten med denna befattning var att samordna folk- och frivilligorganisationerna och öka deras slagkraft i bland annat FN-sammanhang eftersom deras verksamheter ofta var splittrade. Denna tjänst har tagits bort. Istället har vi fått flera JAS-ambassadörer.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen förändrar denna märkliga ordning när det gäller sammansättningen av UD-personal och anser att man skall återgå till den tidigare ordningen, dvs till systemet med ”folkrörelseambassadörer”, och avskaffa systemet med ”JAS-ambassadörer”.
Avtalet om internationellt förbud mot personminor i Oslo september 1997 med över 80 länder som undertecknare är en stor framgång för Sverige, som själv infört ett minförbud, men också för alla frivilliga organisationer som bedrivit ett envist arbete för ett förbud mot dessa minor. Men arbetet måste fortsätta. Det gäller att förmå USA, Ryssland, Finland, de baltiska staterna och andra länder att också underteckna avtalet. Parallellt måste verksamheten med minröjning och insatser för offren för personminor utvecklas och stärkas.
Vänsterpartiet stödjer regeringens hållning med samtidig förhandlingsstart för de stater som söker EU-medlemskap. Den pådrivande roll som Sverige haft vad gäller att särskilt befrämja de baltiska staternas intressen och integration i Europasamarbetet bör fortsätta. Ryssland intar en särställning och Sverige kan bland annat genom Barentssamarbetet på ett konkret plan underlätta och utöka kontakterna. (Se särskild motion.)
En konkret framgång för Sverige är att man i FN:s säkerhetsråd antagit ett uttalande om att insatserna av civilpoliser ska öka inom FN. Men Sverige måste agera mer kraftfullt och se till att FN inte bara ägnar sin uppmärksamhet åt gamla konflikter, utan tar itu med pågående sådana och med konflikter inom länderna, som till exempel de blodiga massakrerna i Algeriet eller de omfattande striderna och brotten mot mänskliga rättigheter i Colombia (se särskilda motioner) och till och med börjar arbeta med att förebygga kommande konflikter.
FN-arbetet har en bred förankring bland folkrörelserna. Genom att de politiska partierna och övriga folkrörelser aktivt inbjuds att delta i förberedelserna inför FN-konferenser och givits möjlighet att medverka i de svenska delegationerna har Sverige ofta skilt ut sig på ett positivt sätt. Sannolikt kan dock denna breda uppslutning kring FN-arbetet förbättras ytterligare. Det finns nämligen åtskilliga FN-konferenser av stor betydelse där regeringen inte inbjudit folkrörelserna att delta. Vi avser då exempelvis de årliga nedrustningsförhandlingarna och MR-kommissionens konferens i Genève, liksom förhandlingarna om personminor. Kring alla de tre ovan nämnda exemplen finns ett stort intresse från de politiska partiernas sida. Representanter för dessa bör erbjudas möjlighet att delta på liknande sätt som i FN-delegationen i New York varje höst.
När det gäller det svenska biståndet instämmer vi helt med regeringen om detta skall ha den form av partnerskap som regeringen föreslår. Likaledes är vi helt överens med regeringen om biståndets inriktning på Afrika. Det är viktigt att Sverige inriktar sig på att rikta sitt bistånd mot de fattigaste länderna och även förmår andra länder att göra detsamma. När det gäller Vänsterpartiets syn på inriktningen på de fattiga länderna och fattigdomsbekämpningen, se Vänsterpartiets motion med anledning av regeringens skrivelse De fattigas rätt – vårt gemensamma ansvar (1996/97:169).
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av god och tillförlitlig information om Sverige,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheter till resor till Sverige för lokalanställda inom UD,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om formerna för utseende av generalsekreterare i FN,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnorepresentationen i FN-organ,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det disharmoniska förhållandet mellan svensk nedrustningspolitik och svensk vapenexportpolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersätta Sveriges ”JAS-ambassadörer” med ”folkrörelseambassadörer”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om representation i samband med olika FN-konferenser, exempelvis MR-kommissionens konferens i Genève,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan enligt följande uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
||
|
E 2 |
Europainformation m.m. |
(ram) |
7 800 |
+10 000 |
|
Summa för utgiftsområdet: |
2 811 310 |
+10 000 |
||
|
Stockholm den 3 oktober 1997 |
|
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |