Skrivelsen behandlar det svenska biståndet och ett av dess absolut viktigaste mål: fattigdomsbekämpningen. Kristdemokraterna välkomnar den noggranna analys av fattigdomens orsaker och omfattning som gjorts men har vissa synpunkter på den inriktning och de prioriteringar regeringen förespråkar.
För Kristdemokraterna har bekämpandet av den globala fattigdomen genom ett effektivt och kraftfullt utvecklingsbistånd alltid intagit en central och självklar plats i den svenska statsbudgeten. Att bistå den svagare har sin grund i principen om alla människors lika värde. Vårt bistånd måste ha som övergripande mål att hjälpa fattiga folk att hjälpa sig själva till en högre levnadsnivå. Det handlar om att värna de mänskliga rättigheterna och ge de fattiga en social och ekonomisk trygghet, om så grundläggande rättigheter som att få äta sig mätt, ha tak över huvudet och komma i åtnjutande av en grundläggande utbildning.
Samtidigt som många utvecklingsländer haft en snabb inkomstökning på senare år ökar klyftorna både mellan de fattigaste och de rikaste av världens länder och inom utvecklingsländerna. Stora skuldbördor, låg utländsk investeringsnivå, i-ländernas handelsrestriktioner men också deras bristande biståndsvilja är bidragande orsaker bakom denna negativa utveckling. Sveriges bistånd bör inta en given plats i statsbudgeten. Vårt land var länge en förebild för andra länder i fråga om biståndet. När vår biståndsvilja minskar, det vill säga när biståndet ges mindre utrymme i statsbudgeten, ger det därför en negativ signal till andra biståndsgivare.
Under nuvarande regering har biståndsnivån sänkts till och även underskridit vad biståndsminister Pierre Schori tidigare kallat ”skammens gräns”, det vill säga den biståndsnivå på 0,7 % av BNP som FN rekommenderar som miniminivå för i-länderna. Det har skett trots att man lovade motsatsen före valet. Nedskärningarna drabbar i stor utsträckning de fattigaste. Utåt vill dock regeringen fortfarande ge sken av att Sverige förblir ett föregångsland för biståndet, eftersom man kommer att öka biståndsnivån framöver. Man undviker dock att nämna den låga nivå man utgår ifrån samt det faktum att höjningen är begränsad till 0,02 % och ska gälla först om två år. Kristdemokraterna står fast vid att biståndet som andel av BNI åter måste nå enprocentsnivån i början av nästa sekel och vi har därför lagt ett budgetförslag som innebär en biståndsram som totalt är 7,2 miljarder kronor högre än regeringens under de närmaste tre åren.
U-landsbiståndets effektivitet är direkt beroende av den demokratiska utvecklingen i mottagarländerna. Det är därför en absolut nödvändighet att en del av biståndet kanaliseras till ett riktat demokratistöd för att utveckla demokratin i politik, rättsväsende och samhället i övrigt. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra former av anti-demokrati begränsar biståndets möjligheter att nå sina mål och måste därför bekämpas.
För att effektivt bidra till att skapa en demokratisk tradition med hjälp av biståndsmedel krävs att en större del av medlen än vad som i dag är fallet kanaliseras till enskilda organisationer. De enskilda organisationerna med sina ofta väl utbyggda nätverk i mottagarländerna har goda förutsättningar att se till att biståndsmedel når målen utan höga administrativa kostnader.
De svenska riksdagspartierna har under två års försöksverksamhet haft möjlighet att kanalisera biståndsmedel till systerpartier i fattiga länder. Detta bistånd har med gott resultat fyllt syftet att bidra till demokratiutvecklingen i u-länder och bör därför permanentas.
Vi vill i det här sammanhanget speciellt understryka demokrati- och valassistensorganisationen IDEA:s oerhört viktiga roll i demokratiarbetet. Sedan dess skapelse 1995 har fjorton länder och tre NGO:er blivit medlemmar men framför allt kan man redan i dag redovisa positiva resultat, inte minst genomförandet av ett demokratiskt forum i Stockholm i juli i år där över 200 politiker och experter från hela världen deltog. IDEA:s målsättning är att främja och utveckla demokrati över hela världen bland annat genom att öka förståelsen för och implementeringen av regler och riktlinjer för flerpartisystem och demokratiprocesser och genom att främja öppna och regelmässiga valprocedurer. Dessa mål passar mycket väl in i den definition på demokratiutveckling som vi kristdemokrater anser måste prägla det svenska biståndet. Vi anser det därför nödvändigt att förse IDEA med ytterligare medel för att bedriva och utveckla sin verksamhet. Viktigt är också att Sverige i sina globala kontakter informerar om IDEA:s verksamhet och målsättning och på så sätt bidrar till att institutet erhåller en bredare medlemsbas.
Skrivelsen erkänner näringslivets viktiga roll i biståndsarbetet. Tyvärr har praktiken inte stämt med teorin, eftersom näringslivsbiståndet har drabbats av nedskärningar under nuvarande regering. Vi kristdemokrater anser att denna form av stöd måste prioriteras högre, eftersom utvecklingen av småföretagsamhet och näringsliv har stor betydelse för utvecklingen i de fattiga länderna.
Mer skulle kunna göras för att stimulera privata investeringar i de fattigaste länderna. Extra förmånliga krediter bör kunna ges för att stimulera svenska företag att våga investera i dessa länder. Swedfund har redan i dag den uppgiften, men det krävs mer medel för att ge Swedfund möjlighet att i större utsträckning utföra detta arbete och nå ut till företagen.
UD:s projektexportsekretariat har som överordnad uppgift att ge svenska exportföretag bättre möjligheter att få del av den internationella marknaden. Bland annat sker där en bevakning av upphandlingar som görs av FN, Världsbanken och regionala utvecklingsbanker. Här krävs dock en effektivisering vilket innebär att sekretariatet måste få mer resurser till sitt förfogande, samt att samordningen mellan näringsliv och myndigheter leder till att den svenska resursbasen utnyttjas på bästa sätt.
Likaså kan de integrerade UD/Sida-biståndsambassaderna spela en avgörande roll för näringslivssatsningar. Sammanslagningen har inneburit en betydande effektivisering och kompetenskoncentration. Ambassaderna kan genom sin erfarenhet och sina nätverk bidra till det svenska näringslivets investerings- och etableringsmöjligheter i u-länderna.
Slutligen bör understrykas betydelsen av ett fortlöpande samråd med näringslivet vid upprättandet av landstrategier för biståndsverksamheten med syftet att tillföra den erfarenhet och kompetens som svenskt näringsliv besitter.
I dag lever 80 % av världsbefolkningen i u-länder. Under de närmaste 50 åren antas jordens befolkning att fördubblas. Denna befolkningsexplosion beräknas ske i stor utsträckning i u-länderna. Mot denna bakgrund ökar vikten av u-landsbiståndet. De som främst drabbas av fattigdom, sjukdom och en för tidig död är kvinnor och barn. Kvinnornas rättigheter kränks ständigt. De får sällan tillgång till utbildning. Deras liv betraktas ofta som mindre värda än männens. De barn som inte dör i tidig ålder av undernäring börjar i de flesta fall arbeta tidigt utan att ha fått en grundläggande utbildning.
En positiv utveckling har skett på senare år – barnadödligheten har minskat, genomsnittslivslängden har ökat och fler barn har fått möjlighet att gå i grundskola. Det svenska biståndsmålet om jämställdhet är ett välkommet bidrag till utvecklingen av kvinnors rättigheter.
Utbildning och hälsovård är viktiga ingredienser i ett effektivt bistånd och kan knappast övervärderas. En höjd utbildningsnivå bidrar till bättre ekonomiska förutsättningar, både för eleven och för samhället, samt är grundläggande för att öka förståelsen för och kunskapen om mänskliga rättigheter, demokrati och samhällskunskap. En förbättrad hälsovård är en given förutsättning för u-ländernas utveckling. Dessa två områden måste alltså inta en högt prioriterad plats i det svenska biståndsarbetet.
Dessa organisationers effektivitet har redan understrukits beträffande demokratifrämjande insatser. Deras arbete på lokalnivå ger dem en unik position som måste utnyttjas i biståndsarbetet. Deras kunskaper, erfarenhet, framgångar och även motgångar kan med fördel användas i planeringen av svenska och internationella biståndsinsatser. Det är också känt att biståndsinsatser på lokalnivå ofta kan vara betydligt effektivare än de som görs på riksnivå, bland annat eftersom förutsättningarna för projekt och andra insatser är tydligare på lokalnivån. Samråd med de enskilda organisationerna bör regelmässigt ske i biståndsplaneringen.
Under många år har Utrikesdepartementet haft ett så kallat NGO-sekretariat med ansvar för kontakten mellan UD och nationella samt internationella biståndsorganisationer. Det har varit av stort värde för de enskilda organisationerna att veta vart de ska vända sig med sina synpunkter och frågor. Det nätverk som på så vis har byggts upp har dock delvis förstörts när NGO-sekretariatet nu lagts ned. Pierre Schori säger i sitt svar på frågan om hur man ska kunna undvika att kompetens och kontakter försämras i och med upphörandet av NGO-sekretariatet att Utrikesdepartementets ”ambition är att stärka kontakterna med enskilda organisationer och skapa en ändamålsenlig organisatorisk form därför”. Kristdemokraterna välkomnar det beskedet men ifrågasätter varför en ny kontaktform ska skapas när det så länge funnits en effektiv sådan i form av NGO-sekretariatet. Det är önskvärt att samarbetet mellan UD och enskilda organisationer återfår en fast form snarast möjligt. Vi anser att det snabbast och effektivast skulle ske genom återupprättande av NGO-sekretariatet.
Vi har vid flera tillfällen påpekat det beklagliga i att sekretariatet för analys och utveckling av det svenska utvecklingsbiståndet (SAU) som instiftades under fyrpartiregeringen lagts ner och att Sida nu återigen sköter sin egen utvärdering av verksamheten. Utvärderingen är grundläggande för biståndsverksamhetens effektivitet men kan bara bli trovärdig och vara objektiv om den görs av en oberoende institution.
Det är väl känt att det finns ett större inslag av korruption i länder som saknar en demokratisk tradition. För att biståndsmedlen ska nå den viktigaste målgruppen, det vill säga de fattigaste befolkningsgrupperna, måste korruption bekämpas med alla medel. Det måste också ställas krav på en ökad effektivitet i den statliga distributionen av medlen i mottagarländerna. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att även om biståndet i högre grad måste präglas av ett partnerskap mellan givare och mottagare finns det vissa minimikrav som måste ställas från givaren. Det är också av vikt att årliga resultatuppföljningar görs så att anpassningar kan göras efter behov och beroende på effektivitet och hur de krav som ställts har uppfyllts. Tyvärr har regeringen valt att återinföra fleråriga avtal vilket gör att flexibiliteten och anpassningsmöjligheterna begränsas.
För övrigt anser vi att det bistånd som förvaltas och administreras av mottagarländernas offentliga sektor ska prioritera satsningar inom rättsväsende, utbildning, jordreformer och skattesystem. Det vore även rimligt att i partnerskapsavtal kräva åtminstone en balans mellan mottagarlandets militära och sociala budgetposter.
En biståndsform som lyckats väl bland annat i projektet Grameen Bank i Bangladesh är ett kreditsystem som ger möjlighet till investeringar. I fallet Grameen Bank gällde det kvinnor som ville investera i boskap och jordbruk. Liknande system kan dock användas för andra målgrupper och inom andra områden.
U-ländernas skuldbörda är ett enormt problem som kraftigt begränsar dessa länders möjlighet att utvecklas. Bara räntekostnaderna överskrider intäkterna från export i flera av de mest skuldtyngda länderna. Vi kristdemokrater anser därför att skuldlättnader är nödvändiga för att många av dessa länder ska ha möjlighet till en ekonomisk tillväxt. Världsbanken har nu börjat acceptera vissa skuldavskrivningar men Sverige bör ändå förespråka att avskrivningar sker i större utsträckning när det gäller länder som anstränger sig att komma tillrätta med strukturella problem och visar att de strävar i demokratisk riktning.
Fattigdom kan inte mätas enbart i pengar. Avsaknad av rättigheter och trygghet är en minst lika betydelsefull måttstock. Rätten till en hälsosam miljö måste anses höra till en av de mest grundläggande. Det är en rättighet som ter sig så självklar för oss, men som alltför sällan är självklar för många u-landsinnevånare.
Miljökonferensen i Rio 1992, Agenda 21, och uppföljningskonferensen i New York i år har varit betydelsefulla för insikten om de globala miljöproblemen. De konkreta resultaten har dock varierat kraftigt. De fattigaste länderna, där miljöförstöring och –förorening ofta är ett stort problem saknar resurser, expertis och ett fungerande rättssystem för att bedriva en effektiv miljöpolitik. I-länderna har ökat pressen på de fattiga länderna för att de ska komma tillrätta med sina miljöproblem, men samtidigt har bistånd som utlovades i Rio sjunkit eller uteblivit. Miljöproblemen är globala och de måste tas itu med på global nivå, men det krävs att varje land bidrar utifrån sin egen ekonomiska bärkraft. Ansvaret för de alltjämt växande miljöproblemen kan inte lämpas över på resurssvaga u-länder utan måste i hög utsträckning läggas på i-världen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en återgång till en biståndsnivå på 1 % av BNI,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratifrämjande åtgärder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att IDEA måste tillföras ytterligare resurser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mer resurser till Utrikesdepartementets projektexportsekretariat,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildnings- och hälsovårdssatsningar i biståndet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återupprättande av Utrikesdepartementets NGO-sekretariat,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återupprättande av ett oberoende utvärderingsinstitut,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioriterade satsningar i bistånd till mottagarländernas offentliga sektor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kreditsystem som biståndsform,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om u-ländernas skuldsättning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om i-världens ansvar för de globala miljöproblemen.
|
Ingrid Näslund (kd) |
|
|
Åke Carnerö (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |