Det är utmärkt att riksdagen numera erhåller en årlig redogörelse för regeringens FN-arbete, på vilken riksdagspartierna kan framlägga synpunkter och i motionsform presentera idéer och ställa förslag. Inte sällan ger riksdagen i samband FN-skrivelserna regeringen till känna en rad åtgärder som den anser att regeringen bör vidta. Dock förefaller det som regeringen inte fäster något större avseende vid riksdagens tillkännagivanden i samband med FN-skrivelsen. Samma brister återkommer i årets skrivelse, trots att dessa påtalats tidigare. I denna motion pekar vi på några av dessa brister och kommenterar vissa andra frågor.
Ytterligare en invändning som kan göras mot årets FN-skrivelse är att den huvudsakligen är tillbakablickande och inte framåtblickande. Likafullt betraktar vi den årliga rapporteringen från regeringen om FN-frågorna som värdefull och viktig. Genom viss ihärdighet från riksdagens sida och lyhördhet från regeringens torde goda framtida resultat kunna uppnås.
Det finns anledning att notera en rad positiva förändringar och en betydelsefull framgång i FN-arbetet. En stor framgång utgör givetvis förbudet mot minor. Till de positiva förändringarna hör den förändrade inriktningen när det gäller FN:s och Världsbankens fokusering på fattigdomsbekämpning. Det viktiga arbetet med att få till stånd en internationell brottsdomstol har gått in i ett intensivare skede. Reformeringen av FN är en angelägen fråga och vi välkomnar beslutet att samordna FN-arbetet under en chef i en gemensam organisation i respektive land. En avgörande händelse för världsfreden var naturligtvis att FN och Kofi Annan förmådde hindra vad många trodde var ett oundvikligt krig mot Irak. Därigenom har FN och tilltron till FN som organisation också stärkts.
Sveriges inträde som medlem av FN:s säkerhetsråd har självklart medfört ökade möjligheter att agera i internationella konflikter, men också ökat ansvar.
Till de kritiska invändningarna när det gäller Världsbanken hör fortfarande insynsfrågorna. Med anledning av regeringens FN-skrivelse 1995 inlämnade Vänsterpartiet en motion om att den demokratiska insynen i Världsbankens verksamhet inskränker sig i dag till olika länders eller ländergruppers representanter.
Det var inte första gången som denna fråga diskuterades i riksdagens utrikesutskott:. Utskottet besvarade Vänsterpartiets krav på ökat inflytande och insyn med
att ett stort intresse finns från parlamentariker att få bättre insyn och påverkansmöjligheter i Världsbanksfrågor. Utskottet redogjorde utförligt för formerna för det löpande svenska agerandet i Världsbanken och den internationella valutafonden, IMF, samt tog ställning till olika motionsförslag om hur den parlamentariska insynen och kontrollen skall kunna öka. Utskottet utgår, i enlighet med sina tidigare överväganden i ämnet, från att regeringen på lämpligt sätt samråder med och ger riksdagen regelbunden information i Världsbanksfrågorna. Utskottet utgår vidare från att de förslag som presenterats för att öka möjligheterna till samråd mellan regeringen och riksdagen i dessa frågor blir föremål för fortsatta överväganden inom regeringskansliet.
Sedan detta skrevs har Världsbanken tydligt inriktat sig på fattigdomsinriktningen, vilket på sikt bör medföra förändringar i praktisk verksamhet. Från regeringen har dock inte kommit något gensvar när det gäller riksdagens insyn i Världsbanksfrågorna, trots att dessa varit diskuterade sedan 1994. Riksdagen bör alltså som sin mening ge regeringen tillkänna vad som här anförts om att ge riksdagen ökad insyn i Världsbanksfrågor.
En fråga som lyser med sin frånvaro i skrivelsen är hur FN-arbetet skall förankras och växa underifrån. Tar man fasta på den uppfattning Dag Hammarskjöld en gång gjorde sig till talesman för när det gällde FN, som innebar att FN skulle vara ”något mer än ett konferensmaskineri” och att FN skall vara något mer än summan av sina medlemsstater, inser man betydelsen av ett FN förankrat bland ländernas medborgare.
Sverige är ett av de länder där folkrörelserna, inklusive de politiska partierna, bedriver ett lokalt förankrat arbete. Till Svenska FN-förbundet är 165 organisationer anslutna, varav Svenska Kyrkan och LO hör till de största och tyngsta. LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdom, omfattar ungdomsorganisationer, som tillsammans organiserar en och en halv miljon ungdomar. Till detta kommer naturligtvis också fackföreningar, nykterhets-, miljö- och kvinnoorganisationer, kyrkor och internationella solidaritetsrörelser samt även politiska partier. Vi vet att många svenska folkrörelser har ett aktivt intresse för FN:s arbete och att den svenska regeringen uppmuntrar detta, men i skrivelsen finns inte heller denna gång någon diskussion om folkrörelsernas roll. Det finns således anledning att ånyo ställa frågan hur regeringen skall förmå det svenska folket direkt och indirekt och dess organisationer att bli delaktiga i och påverka FN-arbetet. Vänsterpartiet hävdar att det inte går att bedriva ett bra FN-arbete utan att göra svenska folket delaktigt.
Vänsterpartiet anser att riksdagen även i år som sin mening bör ge regeringen till känna att folkrörelseaspekten på FN-arbetet förstärks och att arbetet i den riktningen delges riksdagen i kommande skrivelser och rapporter om FN-arbetet.
En annan sida av FN-arbetet är hur FN-engagemanget bland ungdomen kan stärkas. Vad gäller ungdomen och vilken plan regeringen har för att få med unga människor i det globala arbetet framgår inte heller denna gång av regeringens skrivelse. Det är bra om ungdomar får framföra sina åsikter. Men det räcker inte. Unga människor måste också vara med och tillsammans med andra aktörer formulera dagens och framtidens svenska FN-politik. Svenska ungdomsorganisationer som Peace Quest, Ungdomens Röda Kors och politiska ungdomsförbund har mycket att bidra med. FN:s ungdomsårtionde avslutades 1995 med att generalförsamlingen antog ett ungdomsprogram. Ungdomsperspektivet saknades i tidigare FN-skrivelser från regeringen. Trots att riksdagen krävt att detta skall finnas med saknas det helt även i årets skrivelse.
Vänsterpartiet anser att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att FN-arbetet bland ungdomen redovisas och rapporteras i regeringens skrivelser om FN-arbetet. Vänsterpartiet anser också att det bör ingå en ungdomsrepresentant i den svenska FN-delegationen.
För två år sedan påpekade Vänsterpartiet att det inte sällan var andra meriter än kompetens som gjorde sig gällande i tjänstetillsättningsfrågor inom FN, vilket hämmade organisationens effektivitet. FN-tjänster är inte sällan reträttposter för politiker som förlorat förtroende i hemlandet. Men särskilt allvarligt när det gällde tjänstetillsättningen inom FN ansåg vi den usla kvinnorepresentationen vara.
Årets skrivelse rapporterar visserligen om att jämställdhetsarbete fortsätter efter kvinnokonferensen i Peking, men det handlar därvid främst om frågor som behandlar kvinnoförtryck, kvinnomisshandel och kvinnors mänskliga rättigheter. Detta arbete är hänvisat till FN:s kvinnokommission. Kvinnornas situation i världen har under de senaste åren försämrats allvarligt, bland annat till följd av den muslimska fundamentalismens spridning i olika delar av världen, men också av andra orsaker. I Iran stenas kvinnor till döds och i Afghanistan utövar talibanerna ett terroristiskt förtryck av kvinnorna.
Någon värdering görs inte i regeringens skrivelse av hur kvinnornas situation förändrats efter Sovjetunionens sönderfall vare sig i Ryssland eller i de centralasiatiska republikerna. Tidigare fanns åtminstone en jämställdhet på papperet att hänvisa till i dessa länder. Det arbete som görs bör ses mot bakgrund av storleken och betydelsen av de problem som finns. När det gäller kvinnornas situation i världen sägs praktiskt taget inget och arbetet med frågorna beskrivs fåordigt.
Regeringens skrivelse saknar beskrivningar av kvinnorepresentation i FN-organen. I allmänna ordalag förklaras att man försöker att införa ett jämställdhetsperspektiv inom FN. Något konkret om hur detta går till redovisas inte. Kvinnorepresentationen i FN är fortfarande dålig och innebär att mycket kunskap och erfarenhet som kvinnor besitter inte kommer FN till del.
Vänsterpartiet har i olika sammanhang pekat på hur den parlamentariska representationen i olika FN-sammanhang kan stärkas. I dag inbjuds riksdagsledamöter från partierna att ingå i delegationer till FN:s generalförsamling och till vissa FN-konferenser, men den parlamentariska representationen är i andra sammanhang ganska svag. Exempelvis deltar många NGO-representanter vid FN:s Kommission för mänskliga rättigheter i Genève varje år, men inga riksdagsledamöter som företrädare för Sveriges riksdag. Detta är otillfredsställande. Därför borde Sverige föregå med gott exempel och i FN-sammanhang representeras av parlamentariker och då med en könsfördelning som motsvarar den svenska riksdagens könssammansättning.
Ingvar Carlsson framhöll i sitt högtidstal på 50-årsdagen i FN den 24 oktober 1995 att FN måste få nya inkomstkällor. Dessa förslag återfinns också i Carlsson-Ramphalrapporten om Global Governence. Det gäller framför allt skatt på valutatransaktioner, 10 öres skatt på flygbiljetter och avgifter för att använda globala resurser, båttransporter. Bara 10-öringen på flygbiljetten beräknas ge FN nya avsevärda inkomster. Vänsterpartiet motionerade 1995/96 om internationella transaktionsskatter och utrikesutskottet skrev i sitt betänkande: ”De förslag härom som framlagts av bl.a. Kommissionen för globalt samarbete om t.ex. skatt på internationella valutatransaktioner eller avgifter på internationella flygbiljetter är enligt utskottets mening väl värda att studeras ytterligare (vår kursiv).”
Detta förslag från Carlsson-Ramphal har sedermera inte förekommit i några FN-skrivelser från regeringen. Vänsterpartiet utgår ifrån att fördjupad analys av Carlsson-Ramphalrapporten genomförts inom FN och anser att regeringen öppet, offentligt och seriöst bör redovisa resultatet av den.
Den 16 mars inleddes FN:s Kommission för mänskliga rättigheter i Genève för att pågå i sex veckor. Det är självklart att Sverige i detta sammanhang skall fortsätta att driva frågor om barns och kvinnors rättigheter. Sverige har samordningsansvaret vad gäller MR-frågor för exempelvis Myanmar och Kuba. Vänsterpartiet anser att Sverige utöver detta bör ta initiativ till att en särskild MR-rapportör utses för Colombia och att stor uppmärksamhet ägnas åt situationen på Östtimor, Turkiet med flera länder.
I dag finns det en FN-rapportör utsedd för Kuba, där brotten mot mänskliga rättigheter främst handlar om brott mot demokratiska fri- och rättigheter. Det handlar främst om brott mot föreningsfriheten. Personer som försökt att fritt bilda organisationer har drabbats av frihetsberövanden.
I fallet Colombia handlar det inte dock inte bara om brott mot demokratiska fri- och rättigheter. Politiska mord hör där till ordningen för dagen. Den allra mest grundläggande mänskliga rättigheten – rätten till liv – respekteras inte. Det MR-kontor som FN upprättat i Colombia utgör ett betydelsefullt och nyskapande verktyg för att främja MR i Colombia, men därutöver bör en FN-rapportör utses. Vänsterpartiet anser emellertid att Sverige i FN bör arbeta för att en FN-rapportör utses även när det gäller Colombia.
Förra året utkom boken A World in Need of Leadership: Tomorrow´s United Nations författad av Brian Urquhart och Erskine Childer. Där diskuteras bland annat hur dagens val av generalsekreterare går till. Författarna hävdar att valet för närvarande bygger på något som skulle kunna kallas ”gamla kompisrelationer”. Istället vill de se ett nytt system, där generalsekreteraren utses för en enda period om 7 år, som inte kan förnyas. Säkerhetsrådet bör inte ha veto vid tillsättandet av generalsekreterare. Vänsterpartiet instämmer i dessa synpunkter. Inte bara generalförsamlingen utan även regeringar, frivilliga organisationer och andra intresserade skall ha rätt att nominera och delta i arbetet med att få fram en ny generalsekreterare.
Det är orimligt att FN:s säkerhetsråd har den sammansättning det har i dag. Säkerhetsrådet fick sin ställning och sin roll utformad genom en sammanvägning av intressen och styrkeförhållanden mellan segrarmakterna efter andra världskriget. Säkerhetsrådets arbetssätt och politiska praktik utformades och präglades därefter av förhållandena i det kalla kriget. Det är uppenbart att säkerhetsrådets sammansättning och arbetsformer är otidsenliga. Andra världskrigets politiska förhållanden hör till det förgångna. Detsamma gäller det kalla krigets maktkonstellationer. I dag handlar det inte om öst och väst, utan snarare om förhållandet mellan nord och syd. Det handlar om skuldkrisen, demokratiutveckling, konfliktförbyggande, konfliktdämpande och konfliktlösande åtgärder. Den överväldigande delen av dessa stora och svåra problem handlar om u-länderna. Självfallet måste därför fler u-länder finnas representerade i FN:s säkerhetsråd. Sker inte detta kommer det paternalistiska förhållandet mellan i-länder och u-länder bestå, vilket endast kommer att fördjupa motsättningarna och konflikterna i världen.
Vänsterpartiet anser att u-länderna måste garanteras en starkare ställning i ett utvidgat säkerhetsråd.
När det gäller vetorätten i säkerhetsrådet borde den utifrån principiella utgångspunkter avskaffas. En blick på historien visar snart att vetorätten fungerat hämmande på FN. Vietnamkriget kom exempelvis aldrig upp på dagordningen. I dag utgör vetorätten ett hinder för att FN skall kunna ingripa i t.ex. Algeriet. Frågan om vetorätten är dock en politiskt känslig och svårlöst fråga. Vänsterpartiet anser emellertid att utgångspunkten för en diskussion om vetorätten måste vara, att vissa länders regeringar inte skall ha några särskilda privilegier framför andra i FN när det gäller beslut om ingripanden i internationella konflikter.
Sverige har framgångsrikt drivit frågan om att i högre utsträckning använda civilpoliser i konfliktförebyggande operationer, liksom att tillvarata regionala organisationers förmåga när det gäller t.ex. medling i konflikter. Men det är också angeläget att framhålla att FN inte får undandra sig sitt övergripande ansvar i internationella konflikter. Medlemmar i regionala organ kan ha direkta eller indirekta särintressen i en konflikt. Vi vill understryka betydelsen av att FN skaffar sig ökad kapacitet att agera i internationella konflikter och att Sverige understödjer FN i dessa strävanden.
Många har noterat att det kalla krigets slut inte bara innebar avspänning mellan tungt rustade stormakter utan också följts av att andra motsättningar uppstått och fördjupats. Till formen har dessa motsättningar varit av etnisk eller religiös karaktär. Ofta har dessa motsättningar haft sin grund i eller varit förbundna med ekonomiska förhållanden. Diskrimineringen har inte bara haft etnisk, religiös grund utan också bestått i ekonomisk exploatering av människor, orättvis fördelning av resurs m.m. Hoten mot freden består inte bara i militära spänningar och hot utan består i allt större utsträckning i miljöhot resursbrist. Att värna om freden innebär därmed att man också värnar om världens resurser, om miljön, och om att åstadkomma en ekonomiskt rättvis fördelning.
Något som diskuterats mycket, men som inte heller kommenteras i regeringens FN-skrivelse för i, år är förslaget om ett ekonomiskt säkerhetsråd. Vänsterpartiet anser att ett sådant organ bör förberedas via svenska initiativ inom FN-arbetet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella transaktionsskatter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den demokratiska insynen i Världsbankens verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild MR-rapportör i Colombia,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkrörelsernas delaktighet i FN:s verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomens medverkan i FN-arbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ungdomsrepresentant i den svenska FN-delegationen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att u-länderna bör garanteras en starkare ställning i ett utvidgat säkerhetsråd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vetorätten i FN:s säkerhetsråd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tjänstetillsättningssystemet när det gäller att tillgodose såväl behovet av ökad kompetens som förbättrad kvinnorepresentation inom FN,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om representationen av parlamentariker i svenska delegationer i olika FN-sammanhang,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett ekonomiskt säkerhetsråd bör förberedas via svenska initiativ inom FN-arbetet.
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |