Brist på vatten betyder brist på mat. Vattenproblemen i världen hotar tre grundläggande aspekter av mänsklig trygghet: matproduktion, vattenkvalitet samt social och politisk stabilitet. Klyftan mellan tillgång och efterfrågan på tillgängligt vatten ökar konstant i många delar av världen. Grundvattnet sjunker, floder torkar ut och kampen om de minskade resurserna intensifieras. När torkan slår till är marginalerna att falla tillbaka på synnerligen små. Denna akuta vattenbrist kommer oundvikligen att förvärras om beräkningen stämmer, att världens befolkning under de närmaste 30 åren kommer att öka med 2,6 miljarder människor.
Utan vatten upphör allt liv och all växtlighet. Jordbruk kräver mycket vatten. Globalt sett används ca 65 % av allt vatten som tas från floder, sjöar och grundvatten till jordbruket. Detta ska jämföras med de 25 % som används i industrin och de 10 % som går till hushållen och de urbana samhällena. För att producera ett ton säd behövs ungefär 1 000 ton vatten. I den siffran ingår grödornas transpiration och avdunstningen från jorden, men inte de vattenförluster som uppstår på grund av ineffektiva bevattningsmetoder. Denna siffra utgår från den uppskattade vattenåtgång som krävs för att producera spannmål. Hälften av mänsklighetens kaloriintag utgörs av just spannmål.
Grödorna får det vatten de behöver i form av regn och konstbevattning eller en kombination av dessa båda. För att behålla dagens vattenanvändningsnivå per capita krävs med tanke på befolkningsökningen ytterligare 27 miljarder kubikmeter vatten per år. Detta är lika mycket som 1,3 gånger årsflödet i Coloradofloden.
För att öka livsmedelsproduktionen behöver man därför mer brukbar jord och blir tvingad att konstbevattna mer.
För stort grundvattenuttag och tömning av vattenförande lager sker nu i många av världens viktigaste livsmedelsproducerande områden. Det finns gränser för hur mycket grundvatten man kan ta ut. I en del av världens livsmedelsproduktion används vatten på ett icke hållbart sätt. Det måste finnas en balans mellan uttag av vatten och ett naturligt återflöde av vatten.
Grundvattenexploatering kan leda till ett antal oåterkalleliga effekter. I vissa fall kan för stort uttag av grundvatten leda till permanent minskning av jordens kapacitet att lagra vatten och magasinen töms. I kustnära områden kan för hård grundvattenexploatering leda till saltvatteninträngning. Dricksvattnet blir odrickbart.
Jordbruket kan också förlora en del av sina vattentillgångar när tätorternas efterfrågan av vatten ökar, på grund av att befolkningen ökar och städerna växer.
Konkurrensen om vattnet ökar både inom och mellan länder och efterfrågan överstiger tillgången alltmer. En ny krispolitik växer fram allteftersom konkurrensen om den begränsade och krympande vattenmängden hårdnar mellan städer och landsbygd, mellan regioner, och mellan nationer. Varken statsmakterna eller de internationella organisationerna är förberedda på de internationella och inhemska konflikter som kan bli resultatet om vattenbristen blir allt större.
Det finns tre olika faktorer som bidrar till att skapa vattenbrist och därigenom kan ge upphov till konflikter. Det är resursförbrukning, befolkningsökning och osäker och ojämn tillgång på vatten. Trots att de tre faktorerna ofta är med i spelet verkar det som om en orättvis fördelning oftast har störst betydelse.
Israels begränsning av palestiniernas tillgång till grundvatten på Västbanken har gett näring till redan existerande spänningar. De israeliska bosättarna får använda fyra gånger mer vatten per person än sina palestinska grannar.
De största spänningarna och striderna om vattenresurserna har hitintills uppstått inom länder, men risken för konflikter och fientlighet mellan länder ökar. Vatten som naturresurs har inga politiska gränser. Många länder är beroende av vatten från grannländer som ligger uppströms. Turkmenistan får 98 % av det totala vattenflödet från annat land, Egypten 97, Ungern 95, Botswana 94 etc. Med tanke på befolkningsökningen kan många av dessa länder bli ytterst sårbara om länderna uppströms beslutar sig för att utnyttja en större andel vatten.
Det finns forskare som hävdar att just flodvatten är den naturresurs som kommer att orsaka flest krig mellan stater under 2000-talet.
Floder som delas av flera länder är de troligaste källorna till konflikter. Vatten räcker inte till den förmodade efterfrågan. Sådana konflikthärdar är t.ex. Ganges, Nilen, Jordanfloden, Eufrat och Tigris samt Amu-Darya och Syr-Darya i Centralasien.
Risken för konflikt är extra stor om den nedströms, mest sårbara staten är militärt starkare än den uppströms. Ett exempel är Egypten, som kanske är mer sårbart än något annat land när det gäller Nilens vattenmängd, som täcker 97 % av landets sötvattenbehov. Det nuvarande vattenuttaget är nära gränsen till vad som finns att tillgå. En strypning av Nilens flöde uppströms skulle därför vara mycket förödande för att inte säga katastrofalt för Egypten. Forskare i frågan har uttalat: ”För varje egyptisk regering är det självklart att starta ett krig om det är nödvändigt för att hindra de närmast uppströms grannarna Sudan och Etiopien att minska flödet i Nilen.”1
Risken för konflikt är mindre när landet nedströms är svagare än det vattenkontrollerande landet uppströms. Men det leder alltid till social och ekonomisk otrygghet vilket i sin tur kan leda till politiska oroligheter. Bangladesh fick som litet land finna sig i en osäker vattentillgång. Inte förrän man nu fått en överenskommelse med Indien har hotet om eventuella brister i vattenförsörjningen undanröjts.
Alla floder som rinner genom två eller flera länder har sitt ursprung i källområden som delas av politiska gränser. Samarbete är därför nödvändigt både för att undvika konflikter och för att skydda den hydrologiska miljön som är grunden för de regionala ekonomierna. Detta är speciellt kritiskt när ett ökat vattenanvändande i ett område leder till en minskning i ett annat.
Inom internationell politik kan inte enbart konkurrens få avgöra tillgången till vatten. Det skulle innebära att alla förlorade. I dagens värld av ömsesidigt beroende skulle en sådan vinst snart vägas upp av regional instabilitet och ekologisk förödelse. Man måste ta hänsyn till ekosystemens vattenbehov, inte bara till människornas.
Den oundvikliga torkan och eventuella klimatförändringar måste också tas med i överenskommelser om vattenfördelning. Det är inte längre meningsfullt att sätta upp specifika vattenkvantiteter för ett visst land, delstat, eller en region i avtalen, eftersom det kanske inte kommer att finnas tillräckligt med vatten för att uppfylla kvoterna. Ett klokare angreppssätt är naturligtvis att bestämma andelar av den ifrågavarande flodens vatten.
Sakta men säkert har dock en internationell överenskommelse växt fram. Det är framför allt det privata International Law Association och FN:s folkrättskommission som ligger bakom det arbetet, som resulterat i Helsingforsavtalet respektive olika rekommendationer i frågan. Båda består av ett antal viktiga principer och fyra åtaganden:
att, innan man verkställer något som påverkar gemensamma vattenresurser, informerar och diskuterar med de grannländer man delar sina vattentillgångar med.
att regelbundet utbyta hydrologisk information.
att inte orsaka skador för andra vattenanvändare.
att fördela vatten från ett gemensamt källområde på ett förnuftigt och rättvist sätt.
Dessa principer kan godkännas av alla men ger i själva verket otillräcklig vägledning, eftersom kärnan ”förnuftigt och rättvist” är föremål för skilda tolkningar.
FN arbetar på många olika sätt med vattenfrågorna. Mot bakgrund av paragraferna om vatten i Agenda 21, kap 18 FN:s konferens om miljö och utvecklingsfrågor, Rio de Janeiro 1992, har ekonomiska och sociala kommittén utvecklat ett dokument om vattenfrågor. Dokumentet är baserat på en global vattenutvärdering som ska leda till aktivt internationellt handlande och den har presenterats för FN:s generalförsamling i år.
Utvärderingen säger att vattenanvändningen i många i- och u-länder inte sker på ett uthålligt sätt. Det finns klara bevis för att jorden står inför många lokala och regionala vattenkvalitets- och kvantitetsproblem. Dessa problem har uppkommit som ett resultat av ett slösaktigt utnyttjande av vatten och en avsaknad av väl fungerande styrsystem för användningen. Tillgången till vatten påverkar hela samhället.
År 2025 kan två tredjedelar av jordens befolkning lida brist på vatten. Vattenbrist och föroreningar orsakar stora hälsoproblem och begränsar den ekonomiska och agrikulturella utvecklingen och förstör många ekosystem. Vattenbrist kan också orsaka brist på mat och därmed leda till ekonomisk stagnation i vissa delar av världen. Detta kan leda till att lokala och regionala vattenkriser kan få globala följder. Rapporten framhåller också att i vissa fall har människor minskat sitt vattenuttag och förorenandet av vatten för att förbättra sin vattensituation. Kraftfullt och väl genomtänkt agerande krävs för att byta ut de icke uthålliga konsumtionsmönstren av vatten. FN-rapporten presenterar en policy gjord för att väcka insikter om att det är möjligt att nå uthålliga vattenanvändningsnivåer, samtidigt som man tillfredsställer vattenbehovet för jordbruket, den industriella utvecklingen och inte stör de naturliga ekosystemens vattenbehov.
Åtminstone en femtedel av jordens befolkning har inte tillgång till tjänligt dricksvatten, och mer än hälften av jordens befolkning saknar tillräckligt med vatten för sina sanitära behov. Hälften av alla personer som bor i utvecklingsländer har vatten- eller livsmedelsrelaterade sjukdomar.
Ytterligare ett problem är att på många ställen i världen minskar grundvattnet fortare än det återbildas. Föroreningar påverkar inte bara färskvattnets kvalité utan också haven och hotar därmed de marina ekosystemen.
Ju mer vatten som tas ut för mänsklig användning, desto mer ökar behovet av att skydda och bevara våtmarker, sjöar, floder och kustområden för att ekosystemen ska kunna fortsätta att fungera.
Trots allt har det skett förbättring av vattenkvaliteten i sådana områden där allmänheten krävt sanering av sjöar och vattendrag. Regeringar och industrier har reagerat på folkopinionens tryck. I de flesta i-länder byggs reningsverken ut och reningen av utsläpp från industrin har intensifierats. Resultatet av sådant arbete har märks tydligt i naturen när viss flora och fauna ökar eller kommer tillbaka.
Flera studier gjorda av FN visar tyvärr att många länder saknar kapacitet att göra genomgripande och allomfattande vattenkvalitets- och kvantitetsutvärderingar. Sådana utvärderingar behöver inkludera flera andra parametrar såsom t.ex. befolkningsökning och industriell utveckling.
För att göra vattenanvändningen uthållig krävs planering på alla samhällets nivåer med hänsyn till ekologiska och ekonomiska och sociala frågor. Beslutsfattandet måste ge möjlighet till så stor delaktighet som möjligt från allmänhetens sida. Det faktum att kvinnor ofta handhar vattenförsörjningen för sina familjer och hushåll gör det extra viktigt att det finns kvinnor representerade på alla nivåer i beslutsprocessen.
När man beslutar om vattenanvändning är det mycket viktigt att ha en övergripande planering men det är samtidigt viktigt att delegera så mycket ansvar som möjligt till lägsta möjliga nivå. Detta säkerställer nämligen deltagande av personer som verkligen förstår varför vattenfrågorna är så viktiga, eftersom det rör sig om personer som själva kan komma att påverkas av vattenbrist.
De allra flesta miljöfrågor är vattenrelaterade eftersom ”vatten är livet”.
Miljöpartiet instämmer i vad utredningen redovisar och menar att Sverige med stor kraft måste verka för att vattenfrågorna prioriteras och att det internationella samarbetet i dessa frågor breddas och utvecklas oavbrutet.
FN är skapat i första hand för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Stadgans författare insåg dock att detta inte låter sig göras på lång sikt, utan att ett ansvar samtidigt tas för andra globala problem. Allt arbete inom FN kan alltså beskrivas som ett arbete i fredens tjänst. Det kan ändå vara klokt att skilja mellan FN:s olika fredsbefrämjande verksamheter. De omfattar bl a konfliktförebyggande arbete, snabba aktiva insatser för fredlig lösning av tvister samt akuta beslut om sanktioner och militära fredsbevarande åtgärder. De omfattar också långsiktiga fredsfrämjande verksamheter, som med FN-term brukar kallas ”peace building”.
När en konflikt övergår från det ”potentiella ” till det ”reella” stadiet, tar säkerhetsrådet över ansvaret. När säkerhetsrådet bedömer en situation eller viss handling som ”hot mot freden eller fredsbrott eller angreppshandlingar” blir det möjligt att vidta de åtgärder som sägs i kap VII i stadgan, och noninterventionsprincipen sätts ur spel. När det gäller tolkningen av vad som är ett hot mot freden har säkerhetsrådet ett betydande tolkningsutrymme. När rådet möttes på toppnivå 1992 fastslogs redan då att ”icke militära källor till instabilitet inom de ekonomiska sociala och ekologiska områdena har blivit hot mot fred och säkerhet”2.
I sin praxis har rådet hittills beaktat omständigheter som apartheid (Sydafrika), hinder för folk att utöva sin rätt till självbestämmande (Rhodesia, Jugoslavien, Somalia), förföljelse av minoriteter (kurderna) och ovilja mot att motarbeta internationell terrorism (Libyen) som hot mot fred och säkerhet.
Sverige bör verka för att FN och säkerhetsrådet ännu starkare kopplar samman vattenförsörjningsfrågor med hot mot fred och säkerhet och risk för konflikter. Viktiga konflikter där säkerhetsrådet ingripit har haft tät koppling till ländernas vattensituation. Vattenfrågor är grundläggande och viktiga. FN och säkerhetsrådet har all anledning att behandla dem särskilt i sitt arbete. Säkerhetsrådet bör vid sina möten sätta fokus på de internationella vattenförsörjningsproblemen som i förlängningen alltid är ett ”hot mot freden” och därmed en konfliktrisk.
Sverige har som medlem i säkerhetsrådet och som kommande ordförandeland möjlighet att påverka utvecklingen i denna riktning. Denna möjlighet bör utnyttjas till fullo. Det enklaste sättet är enligt Miljöpartiets mening att de globala vattenproblemen tas upp som en permanent punkt på säkerhetsrådets dagordning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige verkar för att vattenfrågan inlemmas i säkerhetsrådets arbetsområde som ett ”icke militärt hot mot fred och säkerhet”.
|
Bodil Francke Ohlsson (mp) |
|
|
Marianne Samuelsson (mp) |
Elisa Abascal Reyes (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Gunnar Goude (mp) |
|
Thomas Julin (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Roy Ottosson (mp) |
Annika Nordgren (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
| [1] | Thomas Naff, University of Pennsylvania |
| [2] | UN doc. S/23500 |