1 Global solidaritet – global utveckling – global trygghet
2 Varför bistånd?
3 Biståndsnivån
4 Miljöfrågor
5 Demokratins nödvändighet
6 Näringslivsstöd
7 Krediter
8 Det bilaterala utvecklingssamarbetet
9 Det multilaterala utvecklingsarbetet
10 Skuldproblematiken
11 NGO-ambassadör
12 Uppföljning och utvärdering
13 Biståndets resultat
14 Budgetkommentarer
14.1 Tabell 1
14.2 Tabell 2
14.3 Tabell 3
14.4 Tabell 4
14.5 Tabell 5
14.6 Tabell 6
14.7 Tabell 7
14.8 Tabell 8
14.9 Tabell 9
15 Hemställan
Aldrig tidigare har så många i vår värld varit fattiga. Samtidigt har aldrig tidigare så många varit rika. Denna paradoxala kontrast visar tydligt på den orättfärdiga fördelning av jordens resurser som är en verklighet år 1997. Jordens fattiga, som beräknas uppgå till en miljard människor förbrukar endast 1,4 % av världens årliga produktion av varor och tjänster medan den rika miljarden av jordens befolkning konsumerar hela 80 %. Denna klyfta mellan fattiga och rika fortsätter dessvärre att vidgas. Till och med i fattiga länder med en hygglig ekonomisk tillväxt tillfaller tillväxtens frukter de rika, inte de sämst bemedlade.
Internationellt utvecklingsbistånd kan inte av egen kraft rätta till dessa skevheter och orättvisor. Men biståndet kan utgöra ett viktigt instrument i arbetet för att se till att de ekonomiska och sociala orättvisorna lindras och på sikt försvinner. Frågan vi bör ställa oss är: hur kan vi gemensamt forma en framtid som kan erbjuda möjligheter för hela mänskligheten, inte bara den rika delen av världen, att leva ett värdigt liv utan svält och för tidig död? Målet måste vara att skapa en långsiktigt hållbar utveckling med framtidstro och hopp för alla människor, i alla länder och kulturer.
Den enda framkomliga vägen för att nå detta mål är internationell samverkan. Det är mot denna bakgrund tragiskt att konstatera att det internationella givarsamfundet inte tar sitt ansvar i arbetet med att skapa förutsättningar för en rättvisare värld och drägligare tillvaro för alla människor. Tvärtom, världens samlade bistånd har under det senaste året sjunkit till den lägsta nivån i modern tid, från 0,33 % till 0,25 % av BNI.
Ett av de länder som sänkt biståndsnivån kraftigast är dessvärre Sverige. Ett land som tidigare haft en hög profil och framstått som ett föredöme för andra länder har nu sänkt biståndet till 0,7 % av BNI.
Socialdemokraterna, som tidigare nära nog tagit patent på internationellt engagemang inte minst inom biståndet, har nu tillsammans med Moderata samlingspartiet och Centerpartiet, i princip, förpassat enprocentsmålet till historieböckerna. Att Sveriges agerande har bidragit till att andra länder drastiskt sänkt sina biståndsanslag är sannolikt. Regeringens nedprioritering av stödet till jordens fattiga har också medfört att biståndsviljan i vårt land sjunkit dramatiskt till den lägsta nivån någonsin. Antalet biståndspositiva har minskat från 66 % 1991 till 41 % 1997. Om regeringen anser det acceptabelt att skära ner biståndet till de minst bemedlade uppfattas detta självklart som en tydlig signal att behovet att hjälpa och bistå har minskat.
Vi kristdemokrater tycker att detta är en mycket tragisk utveckling. Ytterst handlar det om vilken människosyn man har. Att vilja hjälpa den svage och fattige, att bistå människor i nöd borde för ett rikt land som Sverige vara en självklarhet.
Kristdemokraterna hävdar att värnandet om mänskliga rättigheter måste vägledas av principen om människors lika värde oavsett ras, kön, religion, språk eller födelseort. Det globala bekämpandet av fattigdomen via utvecklingsbistånd måste därför även i fortsättningen inta en central och självklar plats i den svenska statsbudgeten. Genom ett generöst bistånd kan Sverige dra med sig andra länder och därigenom ge förutsättningar för att resurser skapas som innebär att antalet fattiga minskar. Kristdemokraternas strävan och målsättning är därför att Sverige återigen etableras som en generös biståndsgivare.
I vårt budgetförslag föreslår vi därför att biståndsramen under de närmaste tre åren ska höjas med totalt 7,2 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag och därmed utgöra en god avstamp mot målet att återigen nå enprocentsnivån i början av nästa sekel.
I en tid som kännetecknas av en ansträngd ekonomi riskerar solidariteten att avta. I vårt land har den ”ekonomiska krisen” drabbat alla samhällsgrupper. Det är därför inte förvånande att viljan att ge bistånd över gränserna minskar. Det är i tider som dessa som den grundläggande biståndstanken sätts på prov, nämligen solidariteten med de svaga. Att alla har ett gemensamt ansvar för varandra. Att alla hör samman och bebor en jord som är odelbar. Det är den tanken, den visionen, som engagerar och bär hundratusentals människor i vårt land till att göra stora insatser för våra systrar och bröder i de fattiga länderna. För kyrkor och folkrörelser, föreningar och även många enskilda är solidaritetstanken en självklarhet. Vi som politiker måste därför gemensamt kämpa för att återvinna den visionen och praktisera den!
I takt med att hotbilden från det kalla kriget övergått till samarbete och samförstånd har andra hot mot vår säkerhet tonat fram. I många länder är det inte längre militära hot som utgör den största säkerhetsrisken utan i än större utsträckning människors omänskliga livsvillkor. Ekonomiska och sociala orättvisor leder förr eller senare till oro och utgör en latent risk för inre konflikter. Ju mer vi kan främja en demokratisk, social och ekonomisk utveckling i världen, desto mindre blir risken för väpnade konflikter. Internationellt biståndssamarbete kan här utgöra en nyckel till fred och hindra att konflikter utbryter. Ett slitet talesätt som äger relevans är att ”demokratier inte startar krig mot varandra”. Biståndets demokratistöd och konfliktförebyggande verksamhet kan därför effektivt bidra till att stabilisera nyblivna men ännu svaga demokratier och därmed också bidra till fred.
Befolkningsfrågan, som är starkt länkad till de säkerhetspolitiska aspekterna, ger också motiv för att se biståndet som absolut nödvändigt i försöken att förhindra en kommande global katastrof. Om femtio år beräknas vår jord befolkas av dubbelt så många invånare som i dag, det vill säga 12 miljarder människor. De flesta av dessa kommer att födas i fattiga länder. För att förhindra att väpnade konflikter uppstår måste stora satsningar på förebyggande åtgärder vidtas med en särskild fokusering på kvinnors hälsovård och utbildning.
En av konsekvenserna av det svenska biståndet är återflödet i form av kapital till svenskt näringsliv genom order och uppdrag. Detta återflöde är till stor del beroende av den internationella konkurrenskraft som svenska företag kan visa upp. Återflödet, i dag cirka 40 %, får självklart inte bli ett självändamål för att ge bistånd. Å andra sidan måste näringslivet få samma möjligheter och villkor som andra länder när det gäller att konkurrera om bilaterala såväl som multilaterala projekt.
Ett annat skäl till ett generöst bistånd är att Sverige tillsammans med 185 av FN:s medlemsstater genom den så kallade barnkonventionen förbundit sig att verka för barnens rätt till en dräglig tillvaro oavsett nationell tillhörighet. I artikel 4 står att ”konventionsstaterna ska sträva efter att till det yttersta av sina resurser söka förverkliga barnens rättigheter. När resurserna inte räcker till krävs internationellt samarbete”. Kristdemokraterna välkomnar därför regeringens uttalade inriktning att det svenska biståndet ska stödja och hjälpa fattiga barn i u-länderna.
Ett sätt att bidra till en förbättring av barnens situation vore att uppmana företagen att införa en ”etikcertifiering” med barnkonventionen som grund för att på så sätt motverka företag som bryter mot barnkonventionen genom att låta minderåriga barn arbeta, dessutom ofta under dåliga arbetsförhållanden och mot ringa betalning. En sådan certifiering skulle, liksom miljöcertifiering, innebära att produkter från företag som respekterar barnkonventionen gavs en speciell märkning. En etikcertifiering skulle på så sätt bidra till förbättrade levnadsförhållanden för barn och kan därför anses vara en form av bistånd.
Det svenska biståndet har sedan starten i början av sextiotalet kännetecknats av en generös inställning med en biståndsnivå som i global jämförelse varit bland de högsta bland världens givarländer. Enprocentsmålet, det vill säga målsättningen att Sverige ska ge en procent av sin BNI till fattiga länder, har sedan riksdagen fattade beslutet 1968 varit grundstenen i biståndet.
Vid två tillfällen har biståndet nått denna nivå, nämligen 1982 då biståndet nådde 1.02 % av BNI och 1992 med rekordhöga 1.03 %. Att notera är att Sverige vid båda dessa tillfällen leddes av icke-socialistiska regeringar.
Sedan regeringsskiftet 1994 har den socialdemokratiska regeringen med stöd av Moderata samlingspartiet och Centerpartiet kraftigt skurit ned biståndsnivån från fyrpartiregeringens nivå på 0,90 % 1994, till dagens nivå på 0,70 %.
I regeringens kommenterar till biståndsnivån läggs dimridåer ut för att försöka dölja omfattningen av sänkningen. En sänkning som historiskt sett är den största någonsin och som utgör en av de största posterna i regeringens besparingsåtgärdsprogram. En besparing som drabbar de absolut fattigaste och mest utsatta.
Regeringen skriver:
Efter betydande nedskärningar sedan 1992, kommer biståndet nu efter budgetsaneringen att öka, för 1998 med 472 miljoner till 12 418 miljoner kronor, motsvarande 0,70 % av BNI. År 2000 kommer biståndet att öka även i nivå, till 0,72 %. Detta kontrasterar mot den internationella utveckling som sänkt det samlade biståndet under samma period från 0,33 % till 0,25 % av BNI, den historiskt lägsta nivån någonsin. Medan stora biståndsgivare som USA och nu även Japan går ned i volym, ökar det samlade nordiska biståndet.
Detta är en skönmålning som vid närmare granskning visar sig vara mer än ihålig. Från den rekordhöga nivån 1992 sänktes biståndsbudgeten, efter en överenskommelse mellan fyrpartiregeringen och Socialdemokraterna, med 1,5 miljarder kronor för budgetåret 1993/94, i procent räknat från 1,03 % till 0,93 % av BNI. Följande budgetår höjde fyrpartiregeringen biståndet med 400 miljoner kronor. Det är från denna nivå, som Socialdemokraterna sänkt biståndet till nivån 0,70 %, en nivå som kommer att kvarstå, inte öka under 1998 och 1999.
Noterbart är också att den ökning av det samlade nordiska biståndet som regeringen säger sig vara delaktig i beror på höjningar i Finland, Danmark och Norge, inte i Sverige.
En plan över hur enprocentsnivån åter ska nås saknas i regeringens biståndsbudget vilket måste tolkas så att Socialdemokraterna övergivit denna målsättning.
FN:s miljökonferens i Rio 1992 blev för många länder ett begrepp förknippat med miljö och utveckling. Aldrig tidigare i historien hade en internationell konferens samlat ett så stort deltagande av stats- och regeringschefer som Rio-konferensen. Sällan har så många löften och utfästelser om förbättringar av den globala miljön givits, så många utfästelser skrivits under, så många förhoppningar tänts. Och tveklöst har Rio-konferensen haft stor betydelse och bidragit till att miljömedvetandet i världen påtagligt ökat.
I juni 1997, det vill säga fem år efter Rio, samlades återigen världens ledare, nu i New York, till den så kallade UNGASS-konferensen. Konferensens huvudsakliga syfte var att analysera i vilken grad de deltagande staterna i Rio levt upp till sina utfästelser och löften givna fem år tidigare.
Länderna i den så kallade G-77 gruppen, som består av världens 133 fattigaste länder, redovisade i tal efter tal sin besvikelse över att de rika länderna svikit sina löften och åtaganden från 1992, till exempel när det gäller att följa FN:s rekommendation att ge 0,70 % av sin BNP till jordens fattigaste länder. G-77 länderna konstaterade att konsekvenserna av de rika ländernas uteblivna resurstillskott blivit en försämrad miljö. Ändå kvarstår de rika ländernas krav på de fattiga länderna att de själva snabbt ska sätta in resurser för att komma till rätta med sina miljöproblem.
Överallt i världen kan vi konstatera att miljöproblemen växer. Skogsavbränningar i Indonesien, i syfte att nå snabba kortsiktiga vinster, växande öknar som innebär en årlig kapitalförlust på 42 miljarder dollar och som drabbar 900 miljoner människor, förtunnat ozonskikt som höjer jordens temperatur och orsakar snabbare avsmältning vid polerna är några exempel.
Med andra ord, miljöproblemen är globala och gränsöverskridande. Att bekämpa dem kräver internationellt samarbete där varje land måste bidra utifrån sin egen ekonomiska bärkraft. Ansvaret för de växande miljöproblemen kan inte lämpas över på de resurssvaga fattiga länderna, utan måste i större utsträckning utkrävas av de rika länderna.
Biståndets effektivitet är direkt avhängigt den demokratiska utvecklingen i mottagarländerna. Det är därför en absolut nödvändighet att en del av biståndet ges som ett riktat demokratistöd i syfte att utveckla och stärka demokratin. Prioriterade biståndsområden bör vara bland annat rättsväsendet, utbildningssektorn och de offentliga institutionerna. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra former av antidemokrati begränsar biståndets möjligheter att nå sina mål och måste därför bekämpas.
Ett effektivt sätt att bidra till att skapa ett demokratiskt synsätt och en demokratisk tradition med hjälp av biståndsmedel är att kanalisera mer finansiella resurser genom svenska enskilda organisationer men också organisationer i mottagarländerna. De enskilda organisationerna med sina ofta väl utbyggda nätverk har goda förutsättningar att tillse att biståndsmedel når målen utan svinn och höga administrativa kostnader.
De svenska riksdagspartierna har under en tvåårig försöksverksamhet haft möjlighet att kanalisera biståndsmedel till systerpartier i de fattiga länderna i avsikt att främja och stärka demokratin. Detta bistånd har i liten skala med gott resultat bidragit till demokratiutvecklingen i mottagarländerna och bör därför permanentas.
En i detta sammanhang viktig internationell institution med säte i Stockholm är demokrati- och valassistansorganisationen IDEA, förverkligad genom beslut av den borgerliga fyrpartiregeringen 1994. Sedan dess tillblivelse 1995 har fjorton länder och tre enskilda organisationer blivit medlemmar. IDEA:s målsättning är att främja och utveckla demokrati över hela världen. Det sker genom att medvetandegöra och öka förståelsen för implementeringen av regler och riktlinjer för flerpartisystem och demokratiprocesser, samt genom att främja öppna och regelmässiga valprocedurer.
Dessa mål passar mycket väl in i den definition på demokratiutveckling som vi kristdemokrater anser måste prägla det svenska biståndet. Viktigt är att Sverige i sina globala kontakter informerar om IDEA:s verksamhet och målsättning och på så sätt bidrar till att institutet får fler medlemsländer och på så sätt en bredare internationell förankring.
Det svenska näringslivet har en viktig roll i biståndsarbetet. Som nämnts tidigare har Sida beräknat att cirka 40 % av det svenska biståndet återflödar till Sverige i form av order och uppdrag. Den höga siffran baseras inte på så kallat bundet bistånd, det vill säga att mottagarlandet tvingas binda sitt bistånd till svenska varor och tjänster, utan på företagens konkurrenskraft. Vi kristdemokrater är dock övertygade om att den svenska resursbasen kan spela en ännu större och mer betydelsefull roll, som kan få positiva konsekvenser även för svensk sysselsättning.
1994 upprättade den borgerliga fyrpartiregeringen UD:s projektexportsekretariat. Huvudskälet var att regeringen fann ett behov av att experter med insikt och erfarenhet från det multilaterala biståndsområdet kunde bistå svenska företag genom information, utbildning och kunskapsöverföring. Avsikten var att möjliggöra för svenska företag att slå sig in på den stora marknad som de multilaterala FN-organen, inklusive världsbanken, representerar. Dessa internationella organisationer kommer enligt genomförda beräkningar att upphandla varor och tjänster till olika projekt för upp mot 300 miljarder dollar under resten av 1990-talet. En analys av de svenska företagens andel av dessa uppköp har visat att denna marknad ännu inte i tillräcklig grad har uppmärksammats av svenska företag. Främsta orsaken till detta är dålig kunskap om organisationernas struktur och synsätt. Potentialen är hög och borde med hänsyn tagen till det faktum att Sverige är en stor givare till aktuella organisationer vara lättåtkomlig. Men för att kunna ta vara på och utveckla dessa potentiella möjligheter krävs att projektexportsekretariatet ges de resurser som krävs.
Vi kristdemokrater är övertygade om att det svenska näringslivet genom sin kompetens och erfarenhet också kan spela en större roll än hittills när det gäller exempelvis småföretagsverksamhet och breddat näringsliv i de fattiga länderna. Härvidlag borde de i programländerna integrerade ambassaderna spela en viktig roll. En av de främsta anledningarna till att fyrpartiregeringen drev igenom förslaget om integrerade ambassader i de viktigaste mottagarländerna 1993 var dels att öka effektiviteten, dels att stärka möjligheterna till koordinering mellan ambassadens bistånds- och handelsenhet. Rätt skött kan ett fungerande samarbete tveklöst leda till att svensk exportindustri genom sin konkurrenskraft får engagemang i biståndsprojekt. Dessa projekt kan finansieras antingen med hjälp av biståndsmedel och/eller med företagens eget investeringskapital.
I samband med att modellen med landstrategier började tillämpas 1994 som ett viktigt underlag i en långsiktig biståndsrelation utgjorde näringslivet en viktig del i utformandet av dessa strategier. Genom en rådgivande diskussion kunde representanter för näringslivet med erfarenhet från aktuellt mottagarland på ett tidigt stadium bidra till att Sida och UD fick en breddning och fördjupning av kunskapen om landet i fråga.
Enligt uppgift har denna del av landstrategiarbetet tonats ned vilket vi finner anmärkningsvärt och beklagligt då en viktig och tillgänglig kompetens enligt vårt synsätt inte tillvaratas optimalt.
För att stimulera privata investeringar i de fattigaste länderna bör ett system införas som bygger på extra förmånliga krediter. Den föregående regeringen föreslog och införde under en försöksperiod så kallade biståndskrediter. Då var den huvudsakliga inriktningen att krediter skulle riktas till låginkomstländer med låg respektive medelstor skuldbörda. I första hand skulle krediterna utgöra finansiering av infrastrukturprojekt. Vi noterar nu med tillfredsställelse att den socialdemokratiska regeringen ändrat inställning till denna form av kreditgivning. Vi är övertygade om att biståndskrediter tillsammans med införandet av en garantigivning inom biståndet blir till nytta för mottagarländerna och kan komma att spela en viktig roll för uppbyggnaden av bland annat ett fungerande näringsliv. Vår förhoppning är att Sida, som nu ges ansvaret för delar av denna hantering, har kommit över sin tidigare uttalade aversion mot denna typ av biståndsinsatser.
Målsättningen för allt biståndsarbete är självklart att det en dag inte ska behövas. Dit är vägen ännu lång.
Mångfalden och omfattningen av det svenska biståndsarbetet framgår tydligt när man noterar antalet samarbetsländer, ett drygt hundratal. Visserligen varierar biståndsinsatserna kraftigt mellan olika länder, men klart är att kravet på överblick snarare har skärpts än avtagit under senare år. För att bibehålla biståndets kvalité är det dock nödvändigt med koncentration och fokusering på i första hand de allra fattigaste länderna.
För att kunna hantera mångfalden i biståndet på ett effektivt sätt krävs att målsättningen med och resultatstyrningen av biståndet är väl genomtänkta innan biståndsverksamheten sväller. Alltför många gånger har misslyckade projekt grundats på ett för klent beredningsarbete, samt att man försökt ”bygga” bort misslyckanden med tillförandet av mer resurser i form av personal och pengar i stället för att avsluta projektet.
I regeringens proposition anges som ett viktigt kriterium, framför allt när det gäller det bilaterala biståndssamarbetet, att partnerskap ska råda. Partnerskapet ska bygga på att mottagarens önskemål är vägledande och att biståndets roll är stödjande och att samarbetet ska grundas på en mer jämbördig relation. Detta låter självklart rimligt. Det finns dock en risk i detta resonemang, nämligen att man slutar ställa krav och utforma kriterier för samarbetet och att man därmed ger avkall på kravet om ett fungerande system för uppföljning och kontroll.
När det gäller att ställa krav på samarbetspartners har regeringen i propositionen gett en helt annan syn på partnerskap avseende det multilaterala samarbetet. I propositionen tydliggör man att regeringen önskar öka möjligheterna till styrning av FN-organen. Dessutom slås fast att utan ett fungerande styrsystem hämmas verksamheten.
Kristdemokraterna anser det vara av stor vikt att allt biståndssamarbete bygger på att
övergripande krav och kriterier etableras i allt biståndssamarbete,
åtgärder vidtas för att förbättra styrningen och samordningen inom såväl det bilaterala som det multilaterala biståndet,
det finns fungerande system för uppföljning och kontroll,
effektiviteten förbättras i administrationen.
De enskilda organisationerna utgör enligt Kristdemokraterna en ytterst viktig del av det bilaterala biståndsarbetet. Deras arbete på lokalnivå ger dem en unik position som måste utnyttjas i biståndsarbetet. Deras kunskaper, erfarenheter och kompetens kan med fördel användas i planeringen och genomförandet av nationella, såväl som internationella biståndsinsatser. Det är också känt att biståndsinsatser på lokalnivå ofta kan vara betydligt effektivare än de som görs på riksnivå framför allt beroende på att förutsättningarna för projekt och andra insatser är tydligare på lokalnivå.
Samråd med de enskilda organisationerna bör därför ske kontinuerligt i biståndsplaneringen, framför allt i samband med landstrategiarbetet vilket var fallet under den förra regeringen.
Ytterligare ett skäl till att låta mer av biståndet kanaliseras via enskilda organisationer är deras folkliga förankring och tilliten till organisationernas effektivitet.
Inledningsvis konstaterades att vi lever i en komplex värld, där å ena sidan människor lever i yttersta förnedring och fattigdom medan andra å andra sidan framlever sin tillvaro i överflöd.
Fattigdomen och den orättfärdiga fördelningspolitiken är ett av många frågekomplex som världen brottas med i dag. Andra problemområden är exempelvis miljöfrågorna, befolkningsproblematiken, militära konflikter, aids, skuldproblematiken med flera.
Dessa globala utmaningar tillsammans med det faktum att vi är ömsesidigt beroende av varandra kräver någon form av institution där alla nationer kan inrymmas, där alla kan göra sin röst hörd oavsett storlek eller militär styrka och där dialogformen tillgrips i första hand för att lösa konflikter och problem.
Förenta nationerna är bärare av dessa förhoppningar och förväntningar, dock med växlande framgång. Denna institution är unik. I inget annat forum finns världens nationer samlade på villkor som FN-stadgan anger. Här finns möjlighet till yttrande och påverkan utan att hänsyn tas till storlek eller militär styrka.
I år står FN-organisationen och dess medlemsstater inför en utmaning som antingen kan komma att förlama organisationen eller stärka den. Generalsekreteraren Kofi Annans reformförslag, till stor del utarbetat av de nordiska länderna under 1990-talet ska under hösten förkastas eller godkännas. För att FN ska få tillräckliga muskler och fungera som konfliktlösare krävs enligt vår mening att reformförslaget accepteras. Sverige bör i detta arbete avsätta resurser och, med hjälp av ett existerande kontaktnät, kraftfullt agera för att förslaget accepteras. Sverige har under hela FN:s existens bistått organisationen med stora finansiella resurser. Kristdemokraterna anser att vi bör fortsätta med detta. Ett starkt FN med goda resurser vad gäller fattigdomsbekämpning, konfliktlösning och fredsbevarande arbete kan utgöra skillnaden mellan å ena sidan regionala eller i värsta fall globala militära konflikter och å andra sidan varaktig fred.
Kraven på ökad effektivitet och möjlighet till styrning måste framföras, liksom krav på att multilaterala organisationer måste kunna redovisa resultat såväl kvalitativt som kvantitativt och att relevanta utvärderingar görs för att lära av dessa.
För många u-länder utgör skuldbördan ett enormt problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör dessa länders möjlighet att utvecklas. I framför allt de fattigaste låginkomstländerna överskrider i vissa fall räntekostnaderna för lånen intäkterna från dessa länders export. Kristdemokraterna anser därför att skuldlättnader är nödvändiga för att dessa länder ska ha en möjlighet till ekonomisk tillväxt. Världsbanken har nu efter många år av tvekan börjat acceptera vissa skuldavskrivningar. Sverige bör dock förespråka en ännu generösare avskrivningspolicy.
För att dessa länder ska ta sig ur skuldkrisen krävs att de för en konsekvent ekonomisk politik som kan främja utveckling och tillväxt. För att klara detta krävs självklart att de länder som genomför ekonomiska reformer stöds i sina ansträngningar genom ökade resursflöden och skuldlättnader.
Under många år har Utrikesdepartementet haft ett så kallat NGO-sekretariat med ansvar för kontakten mellan UD och nationella samt internationella enskilda biståndsorganisationer. Sekretariatet har varit mycket uppskattat och utnyttjats flitigt av de enskilda organisationerna för diskussioner, remissvar, synpunkter och frågor. Det nätverk som byggts upp under många år har nu delvis förstörts i och med att regeringen fattat beslut om att lägga ner verksamheten. I ett frågesvar i riksdagen om orsaken till nedläggningen svarar Pierre Schori att ”regeringens ambition är att stärka kontakterna med enskilda organisationer och skapa en ändamålsenlig organisatorisk form därför.” Den socialdemokratiska formen för ett sådant utvecklat samarbete är tydligen nedläggning.
Vi kristdemokrater finner det önskvärt att samarbetet mellan UD och enskilda organisationer åter får en fast form så fort som möjligt. Vi anser att det bäst och snabbast löses genom att återupprätta NGO-sekretariatet inklusive NGO-ambassadör.
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påpekat det beklagliga i att det oberoende sekretariatet för analys och utvärdering av det svenska utvecklingsbiståndet (SAU) som instiftades under fyrpartiregeringen lagts ner. Detta har fått till följd att Sida återigen utvärderar denna del av sin egen verksamhet. Detta trots att Riksrevisionsverket som reviderar Sidas förvaltning riktat anmärkningar på Sidas årsredovisning. Bland annat har RRV pekat på brister avseende kopplingen mellan mål och resultat, redovisningen av prestationer och kostnader, samt kvalitetssäkring av underlaget för redovisningen. RRV:s anmärkningar pekar på svårigheten med och det orimliga i att en myndighet på ett objektivt sätt ska utvärdera innehållet och utförandet av sin egen verksamhet.
I en verksamhet som biståndet representerar är det av särskilt stor betydelse att medborgarnas tilltro till ansvariga myndigheter är hundraprocentig. Om minsta tveksamhet uppstår som gör att trovärdigheten minskar kan detta resultera i en sviktande biståndsvilja, som på sikt kan leda till ytterligare minskningar av biståndsanslagen.
1991 utgav den dåvarande regeringen för första gången en årsredovisning över det svenska internationella utvecklingssamarbetet kallad Svenskt bistånd. På ett lättförståeligt sätt beskrevs det svenska biståndets innehåll med bland annat heltäckande statistiska uppgifter, samt en genomgång av mottagarländernas efterlevnad av de kriterier Sverige åsatt samarbetet. Bland annat redovisades ländernas följsamhet av respekten för mänskliga fri- och rättigheter och demokratins spelregler. Denna form för redovisningen, som rönte stort intresse, har från och med budgetåret 1996 upphört. Det tycks som om regeringen hyser en brist på tilltro när det gäller dels att utvärdera innehållet och formen av biståndssamarbetet, dels redovisa biståndets utveckling. Vi kristdemokrater beklagar detta. Vi anser i stället att biståndet skulle tjäna på en större öppenhet. Detta skapar förtroende och respekt även för de svårigheter som biståndsarbete oundvikligen dagligen ställs inför. Vi föreslår därför att regeringen fattar beslut om att återuppta utgivningen av Svenskt bistånd.
Biståndsviljan hos det svenska folket har legat på en hög nivå under många år. 1991 ansåg 66 % av de tillfrågade att biståndet borde vara på samma nivå eller öka. 1994 låg nivån på 63 %. I takt med att biståndsvolymen minskat har också biståndsviljan avtagit. 1997 tyckte bara 41 % av svenskarna att biståndet låg på rätt nivå eller borde ökas. Den relativt kraftiga nedgången i opinionen under de senaste åren kan säkerligen till betydande del förklaras av den ekonomiska lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten. Kritiken mot biståndet och ifrågasättandet av dess effektivitet kan också vara en bidragande orsak. Det är därför viktigt att sprida kunskap om att bistånd har och kan förändra livsvillkoren till det bättre i fattiga länder.
Otvetydigt är det så att biståndet bidragit till att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt, sänkt barnadödligheten, ökat tillgängligheten av friskt vatten, ökat genomsnittslivslängden samt möjliggjort utbildning för miljontals barn bara för att ta några exempel.
I tabellerna 1 och 2 redovisar Kristdemokraterna sitt kostnadsförslag till anslag samt till utgiftsområde 7 som helhet.
Anslagen för biståndsförvaltning, samarbetet med Central- och Östeuropa samt kostnaderna för garantier överensstämmer med regeringens förslag.
Beträffande anslaget för biståndsverksamheten är Kristdemokraternas ram 1,8 miljarder kronor högre än regeringens.
|
ANSLAG |
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
Biståndsverksamhet |
10 214 |
12 014 |
|
Biståndsförvaltning |
409 |
409 |
|
Samarbete Central- och Östeuropa |
790 |
790 |
|
Garantier |
21 |
21 |
|
Summa |
11 434 |
13 234 |
Utgiftsområde 7
Internationellt utvecklingssamarbete
|
1998 |
1999 |
2000 |
|||
|
regeringen |
kd |
regeringen |
kd |
regeringen |
kd |
|
10 624 |
12 424 |
11 218 |
13 618 |
12 231 |
15 231 |
Samarbete Central- och Östeuropa
|
regeringen |
kd |
regeringen |
kd |
regeringen |
kd |
|
811 |
811 |
810 |
810 |
810 |
810 |
Totalt för utgiftsområde 7
|
regeringen |
kd |
regeringen |
kd |
regeringen |
kd |
|
11 434 |
13 234 |
12 028 |
14 428 |
13 041 |
16 041 |
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 1998 årsbidrag
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
|
UNDP |
470 000 |
520 000 |
|
UNCDF |
42 000 |
52 000 |
|
UNICEF |
250 000 |
320 000 |
|
UNFPA |
125 000 |
135 000 |
|
WFP |
180 000 |
200 000 |
|
UNHCR |
260 000 |
290 000 |
|
UNWRA |
145 000 |
155 000 |
|
UNCTAD, WTO, ITC |
8 000 |
10 000 |
|
UNDCP, WHO/PSA |
45 000 |
55 000 |
|
UNAIDS |
37 000 |
40 000 |
|
UNIDO |
8 000 |
8 000 |
|
Summa |
1 570 000 |
1 785 000 |
Kommentar till tabell 3
I inledningen av regeringens biståndsproposition anges barn i fattiga länder som en av de mest prioriterade målgrupperna. Med beaktande av detta är det anmärkningsvärt att regeringen i anslaget till FN:s olika organ föreslår en sänkning för FN:s barnfond Unicef. För övrigt ett FN organ som brukar framhållas som ett gott exempel på effektivitet och goda resultat. Jämfört med budgeten 1994 innebär regeringens förslag att bidraget till Unicef minskat med en tredjedel de tre senaste åren. Detta rimmar illa med den målsättning regeringen anger i propositionen.
Förutom den föreslagna höjningen av Unicefs budget prioriterar Kristdemokraterna de mest fattigdomsinriktade FN-organen i sitt förslag till bidrag till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet.
Internationella finansieringsinstitutioner 1998
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
|
Världsbanksgruppen |
920 000 |
920 000 |
|
Regionala utveckl. banker |
52 000 |
52 000 |
|
Övr.utveckl.banker och fonder |
130 000 |
130 000 |
|
Summa |
1 102 000 |
1 102 000 |
Kommentar till tabell 4
Bidragen till Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna är fastställda genom förhandlingar och därför föreslås inga förändringar.
Övrigt multilateralt samarbete 1998
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
|
Miljöinsatser |
120 000 |
170 000 |
|
Konfliktförebyggande |
70 000 |
140 000 |
|
Utsatta barn i fattiga |
||
|
länder |
60 000 |
100 000 |
|
Jämställdhetsinsatser |
20 000 |
30 000 |
|
Övriga insatser |
69 000 |
80 000 |
|
Summa |
339 000 |
520 000 |
kommentar till tabell 5
Kristdemokraterna vill med sitt förslag ovan markera att samtliga dessa verksamheter som ryms bakom angivna budgetposter är av stor vikt. Vi hälsar med tillfredsställelse regeringens förslag till de nya budgetposterna, framför allt posterna utsatta barn i fattiga länder och jämställdhetsinsatser. Vi förutsätter att dessa finansiella resurser kommer att öka flexibiliteten och möjliggöra insatser av omedelbar karaktär vilket blir till gagn för barn och kvinnor.
Med hänvisning till vad som sagts tidigare i motionen om vikten av att uppföljningen av miljökonferensen UNGASS mynnar ut i trovärdiga och substantiellt kraftfulla miljöinsatser, både multilateralt och bilateralt, föreslår vi ett högre belopp för bilaterala miljöinsatser än vad regeringen gör.
Bilateralt utvecklingssamarbete 1998
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
|
Afrika |
1 600 000 |
1 909 000 |
|
Asien |
1 000 000 |
1 160 000 |
|
Latinamerika |
385 000 |
400 000 |
|
Europa |
280 000 |
400 000 |
|
Särskilda utveckl.program |
1 020 000 |
1 280 000 |
|
Krediter för utveckling |
400 000 |
600 000 |
|
Forskningssamarbete |
410 000 |
500 000 |
|
Enskilda organisationer |
830 000 |
930 000 |
|
Humanitärt bistånd |
780 000 |
840 000 |
|
Ekonomiska reformer |
410 000 |
500 000 |
|
Information |
45 000 |
45 000 |
|
Summa |
7 160 000 |
8 564 000 |
Kommentar till tabell 6
Kristdemokraterna ser positivt på att stödet till länderna på Balkan från och med nästa budgetår ryms under en egen delpost, Europa. Återuppbyggnadsarbetet i denna del av världen där levnadsstandarden sjunkit till u-landsnivå måste prioriteras. Förhoppningsvis kan de internationella utvecklingsinsatserna underlätta fredssträvanden och stabilisera demokratiutvecklingen i området. Kristdemokraterna föreslår mot denna bakgrund en kraftfull svensk biståndsinsats och vill understryka vikten av att Albanien inkluderas i detta biståndssamarbete.
En annan viktig post som glädjande nog ges viss prioritet är krediter för utveckling. Vi stöder regeringens förslag att målsättningen med dessa medel måste vara att skapa ett flexibelt och för olika förhållanden anpassat instrument med olika former av krediter och villkor.
I enlighet med vad som uttryckts tidigare i motionen om kristdemokratiska prioriteringar föreslår vi höjningar av anslagen till enskilda organisationer, humanitärt bistånd och ekonomiska reformer.
Beträffande särskilda utvecklingsprogram (se tabell 7) vill vi även här betona betydelsen av rejäla insatser på miljöområdet liksom posterna näringslivsutveckling och demokrati och MR-bistånd (bistånd för utveckling av de mänskliga rättigheterna). När det gäller posten fältpersonal och multilaterala experter föreslår vi en höjning med hänvisning till de positiva konsekvenser det för med sig att fler svenskar deltar i biståndsarbete och genom information kan skapa förståelse för det svenska biståndet och höja biståndsviljan.
Förslag till anslagsvolym till programländerna (se tabell 8) följer principen att de fattigaste länderna, med en effektiv mottagarkapacitet och klart uttalade och fastställda strategier för utvecklingssamarbetet, prioriteras. Kristdemokraterna välkomnar regeringens beslut att hörsamma vårt krav på att återigen öppna ambassaden i Kinshasa. Detta kommer att få stor betydelse för biståndsarbetet i denna del av Afrika, inte minst för de enskilda organisationernas arbete i Kongo, Burundi och Rwanda. Som tidigare har betonats ogillar Kristdemokraterna att flerårsavtal upprättas. Risken är stor att kapital binds på upp till fem år utan att avtalen villkoras till prestationer och resultat. Vi tror att det är en farlig väg att kravlöst binda upp fleråriga beloppsramar. Detta kan leda till passivitet hos mottagarländerna som inverkar menligt på ländernas utveckling.
För att underlätta överblicken och bedömningen av biståndsanslagens relevans bör regeringen i kommande budgetpropositioner ange reservationernas storlek för de olika budgetposterna, såväl vad gäller det multilaterala biståndet som det bilaterala.
Fördelning särskilda utvecklingsprogram 1998
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
||
|
Näringslivsutveckling |
70 000 |
130 000 |
|
|
Demokrati och MR |
120 000 |
180 000 |
|
|
Tekniskt bistånd |
160 000 |
190 000 |
|
|
Internationella kurser |
150 000 |
170 000 |
|
|
Särskilda miljöprogram |
200 000 |
270 000 |
|
|
Programutveckling |
220 000 |
220 000 |
|
|
Fältpers. och multil. experter |
100 000 |
120 000 |
|
|
Summa |
1 020 000 |
1 280 000 |
|
Landramar 1998
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
|
Afrika |
||
|
Angola |
140 000 |
170 000 |
|
Botswana |
5 000 |
10 000 |
|
Eritrea |
20 000 |
34 000 |
|
Etiopien |
100 000 |
130 000 |
|
Guinea Bissau |
35 000 |
35 000 |
|
Kenya |
65 000 |
65 000 |
|
Moçambique |
245 000 |
280 000 |
|
Namibia |
75 000 |
85 000 |
|
Sydafrika |
230 000 |
250 000 |
|
Tanzania |
200 000 |
220 000 |
|
Uganda |
95 000 |
120 000 |
|
Zambia |
100 000 |
120 000 |
|
Zimbabwe |
110 000 |
140 000 |
|
Regionalt/övrigt |
180 000 |
250 000 |
|
Summa |
1 600 000 |
1 909 000 |
|
Asien |
Regeringen |
kd |
|
Bangladesh |
120 000 |
150 000 |
|
Indien |
300 000 |
320 000 |
|
Kambodja |
80 000 |
100 000 |
|
Laos |
90 000 |
100 000 |
|
Sri Lanka |
40 000 |
60 000 |
|
Vietnam |
130 000 |
140 000 |
|
Västbanken/Gaza |
120 000 |
140 000 |
|
Regionalt övrigt |
120 000 |
150 000 |
|
Summa |
1 000 000 |
1 160 000 |
|
Latinamerika |
Regeringen |
kd |
|
Nicaragua |
80 000 |
80 000 |
|
Centralamerika |
190 000 |
190 000 |
|
Sydamerika |
115 000 |
130 000 |
|
Summa |
385 000 |
400 000 |
Övrigt
|
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
|
Gäststipendie- och utbytesverksamhet |
11 000 000 |
11 000 000 |
|
Övriga insatser |
19 000 000 |
19 000 000 |
|
Utredningar m.m. |
13 267 000 |
13 267 000 |
|
Summa |
43 267 000 |
43 267 000 |
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en plan för återgång till enprocentsnivån i biståndet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen av reservationsanslagen vad gäller det multilaterala respektive det bilaterala utvecklingssamarbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reservationsanslaget till Central- och Östeuropa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etikcertifiering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöfrågor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokrati och mänskliga rättigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om näringslivsstöd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krediter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skuldlättnadsfrågor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om NGO-ambassadör,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning och utvärdering,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om enskilda organisationers arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöinsatser och konfliktförebyggande åtgärder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skapandet av ett oberoende sekretariat med uppgift att granska och utvärdera det svenska biståndet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bistånd kanaliserat via svenska politiska partier,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valinstitutet IDEA,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om UD:s projektexportsekretariat,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om slopandet av femåriga samarbetsavtal,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om uppkomna reservationer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återuppta utgivningen av årsredovisningen kallad Svenskt bistånd,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 7:
|
Anslag A Internationellt utvecklingssamarbete |
|||
|
1998 |
1999 |
2000 |
|
|
regeringen |
10 624 |
11 218 |
12 231 |
|
kd |
12 424 |
13 618 |
15 231 |
|
Anslagsförändring |
+1 800 |
+2 400 |
+3 000 |
|
Anslag B Samarbete Central- och Östeuropa |
|||
|
regeringen |
811 |
810 |
810 |
|
kd |
811 |
810 |
810 |
|
Anslagsförändring |
0 |
0 |
0 |
|
Totalt anslag utgiftsområde 7 |
|||
|
1998 |
1999 |
2000 |
|
|
regeringen |
11 434 |
12 028 |
13 041 |
|
kd |
13 234 |
14 428 |
16 041 |
|
Anslagsförändring |
+1 800 |
+2 400 |
+3 000 |
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Ingrid Näslund (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |