Motion till riksdagen
1997/98:U219
av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Biståndspolitiken


Innehåll

1. En liberal biståndspolitik  

2. Biståndspolitikens inriktning  

3. Demokrati – nyckeln till utveckling  

4. Mänskliga rättigheter  

5. Rättsstatens betydelse för utveckling  

6. Miljöbistånd  

7. Befolkningsfrågan  

8. Hälsa  

9. Ett kvalitetsprogram för det svenska u-landsbiståndet  

10. Enskilda organisationer  

11. Samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken  

12. EU och u-länderna  

13. Bistånd till Östeuropa  

14. Budgetpropositionen och enprocentsmålet  

15. Budgetanslagen  

16. Hemställan  

1. 

En liberal biståndspolitik

Varje människa har rätt till ett värdigt liv. I denna liberala grundtanke grundas Folkpartiet liberalernas engagemang för tredje världen. Fortfarande råder skriande orättvisor mellan människor i de rika och fattiga delarna av världen. Det finns stora brister när det gäller varje människas rätt till goda livschanser.

Solidaritet och medmänsklighet blir självklart om man ser de människor som finns bakom de siffror som beskriver fattigdom och lidande. Därför måste massfattigdomen som vi känner den idag utrotas. Därför måste även demokratins idéer spridas över världen. Detta uppmanar till ett ökat bistånd.

Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Detta innebär att demokrati är det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati medför också positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Makthavare som vill bli omvalda ser till att folket mår väl.

En positiv demokratisk och ekonomisk utveckling i u-länderna och det gamla östblocket ligger i hög grad i Sveriges intresse. Miljöförstöring kan mot­verkas. Världsekonomin stimuleras. Påtvingade befolkningsomflytt­ningar kan långsiktigt motverkas. Krigsriskerna minskar.

Sverige måste föra en samlad u- landspolitik och använda alla de medel som står oss till buds för att främja dessa mål. Vi tror att handelspolitikens betydelse som medel måste lyftas fram mer än hittills.

Precis som inom andra skattefinansierade verksamheter måste strävan vara att få ut så mycket som möjligt av varje satsad krona. Vi vill hävda kvalitetens betydelse i biståndet. I själva verket är effektivitet särskilt ange­lägen just inom u-landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte på fattiga och utsatta människor. Men man skall då minnas att effektivitet kräver att mottagarnas, det vill säga de fattiga befolkningarnas, intressen sätts i förgrunden. Erfarenheten visar att biståndet tar skada när ovid­kommande hänsyn till exempelvis maktpolitiska strävanden eller export­intressen tillåts styra.

Resultaten hänger ytterst på den politik u-länderna själva för. De rika länderna kan göra uppgiften svår, nästan hopplös, om de stänger u-lands­produkter ute från sina marknader och ger ett både snålt och ineffektivt bistånd. Yttre hjälp kan aldrig ersätta inre reformer.

Därför är samspelet mellan biståndet och nödvändiga systemförändringar en central fråga. Om bistånd gör det möjligt för mottagaren att försena nödvändiga reformer skadar det våra långsiktiga syften. Om det i stället – genom villkor och innehåll – främjar och underlättar ekonomiska och politiska förändringsprocesser kan det spela en avsevärd strategisk roll.

Det är visserligen inte särskilt originellt att se biståndet som ett medel snarare än som ett mål i sig. Men distinktionen är ändå viktig att hålla i minnet. Det som intresserar oss är inte i första hand mängden pengar som anslås i Sveriges budget utan mängden resultat som uppnås för de människor vi vill hjälpa.

Bistånd överför kunskaper och pengar. Utveckling förutsätter att det finns individer som tar initiativ, skapar och förändrar. Den förutsätter också att det finns institutioner och system som tillåter människor att uträtta något. Att bygga upp sådana institutioner kräver insikt och kunskap snarare än stora biståndsbelopp.

Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har ett egenvärde. De är inte ett medel att skapa utveckling utan en del av själva utveck­lingsbegreppet. Det handlar om att skapa anständiga samhällssystem utan förtryck. Sådana system kan ofta vara utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk mening. Men det är inte huvudskälet till att vi vill främja dem. Det skälet är i stället vår människosyn. I ett läge där många människor runt om i världen fortfarande plågas av diktatur och statsterrorism kan få uppgifter vara viktigare än att sprida demokratins idéer.

2. Biståndspolitikens inriktning

Sverige bedriver bistånd för att bekämpa fattigdom, undanröja krigsrisker, minska lidande, förebygga flykt, förhindra miljökatastrofer etc. Allt sker i syfte att människors livschanser ska öka.

De specifika biståndsmålen är resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet, demokratisk samhälls­utveckling, framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön samt jämställdhet mellan könen.

Målen har blivit allt mer trubbiga instrument eftersom deras antal ökat. Att säga att biståndets överordnade mål är fattigdomsbekämpning framstår som missvisande då exempelvis miljöåtgärder och konflikthantering fått ökad betydelse. Biståndet är idag snarare ett sätt att åstadkomma utveckling. Att minska människors lidande genom att minska deras fattigdom blir då en grundläggande faktor bland flera för att åstadkomma utveckling.

Mot bakgrund av detta och de erfarenheter vi nu har av över 30 års offentligt utvecklingssamarbete bör en utredning tillsättas för att pröva de biståndspolitiska målen på nytt. En angelägen uppgift är att överväga vilken styrande verkan biståndsmålen bör – och kan – ha. Detta bör ges regeringen till känna.

Vid en förnyad prövning av de biståndspolitiska målen bör det övervägas att stryka det s.k. oberoendemålet. I formell mening är det självklart att u-länder liksom andra länder skall vara ekonomiskt och politiskt självständiga, men detta mål kan inte nås med bistånd, utan genom att av världssamfundet accepterade folkrättsliga regler upprätthålls. Ett huvudmål för en liberal u-landspolitik är att de fattiga länderna skall integreras i en världsekonomi, där frihandel och företagsinvesteringar är centrala drivkrafter för utveckling. Protektionism i alla dess former skall bekämpas. Handelns betydelse som utvecklingsmotor måste betonas långt starkare än vad som traditionellt skett i svensk debatt.

Under senare år har den utvecklingsteoretiska debatten gått i andra och mer fruktbara banor. Nu betonas samverkan och internationella kontakter. I dag riskerar oberoendemålet att skapa oklarhet kring synen på u-länderna och världsekonomin.

Mot den bakgrunden menar vi att oberoendemålet kritiskt bör granskas i samband med en bredare översyn av de svenska biståndsmålen. Det bör då övervägas om detta mål helt kan strykas.

Två andra mer begränsade förändringar som kan övervägas är

3. Demokrati – nyckeln till utveckling

Den enda styresform som är värdig människor att leva under är demokratin. Även om inte demokrati skulle ge ökad rikedom, även om den inte skulle minska krigsriskerna anser vi att alla människor har rätt att välja sina ledare. Så även om de är hungriga eller lever under hot av något slag.

Världen står inför en historisk chans. Då land efter land söker sig mot demokrati är det Sveriges skyldighet att bistå. Inte genom en värderingsfri förståelse för den utvecklingsväg länderna väljer utan att hjälpa dem som står för mänskliga rättigheter. I budgetpropositionen framför regeringen återigen den kända socialdemokratiska ståndpunkten att val inte är allt. Detta är en lika självklar som bedräglig sanning. Val är naturligtvis långt ifrån allt, men det är ett mycket betydande, och nödvändigt, steg mot något gott. Sverige måste i sin biståndspolitik erkänna att valhandlingen i sig är ett viktigt steg i riktning mot demokrati.

Demokrati är också den enda styresform som garanterar att de flesta medborgares intressen tas tillvara. Politiker som vill bli omvalda måste naturligtvis ta hänsyn till så många medborgares välbefinnande som möjligt.

Om det svenska biståndet mot fattigdom, ökad rättvisa och mot krigshot ska få bestående effekter krävs att det sker i en demokratisk atmosfär. Av dessa skäl bör demokratimålet bli överordnat inom biståndspolitiken.

Biståndets demokratimål utgjorde länge snarast en dekoration utan substantiellt innehåll. Dess långsiktiga karaktär betonades så till den grad att några krav på praktiska resultat i form av ökad pluralism knappast ställdes. Enpartisystem ursäktades. Det antyddes att politisk frihet inte hade någon vidare relevans för fattiga länder.

Regleringar och centralstyrning ansågs näst intill nödvändiga för den resursmobilisering som skulle lyfta u-länderna ur deras armod. Den så kallade afrikanska socialismen betraktades som en tredje världens tredje väg.

Socialdemokraterna intog länge en loj och överslätande attityd mot u-världens enpartistater. Även sedan en viss uppstramning skett under slutet av 80-talet var den dåvarande socialdemokratiska regeringen angelägen om att biståndet inte skulle användas som påtryckningsmedel till förmån för politisk demokrati.

Det betyder inte att vi blundar för de svårigheter detta innebär i praktiken. De är självfallet betydande. Demokratibistånd berör ofta centrala funktioner och problem i andra länders samhällsskick.

Men om vi skulle väja inför känsliga frågor av detta slag skulle vi svika våra förpliktelser mot de människor som biståndet faktiskt är till för. Sanningen är ju också att merparten av det bistånd vi bedriver är svårt, eftersom det inriktas på de fattigaste och mest outvecklade länderna där förutsättningarna för snabba resultat är sämst. Lika lite som vi skyggar för de svårigheterna skall vi dra oss för att utforma ett ambitiöst demokratibistånd.

För att bedriva ett bra demokratibistånd krävs en definition av vad detta bistånd kan innehålla och vad det innebär. Beroende på den strävan mot värderingsneutralitet vi har redogjort för ovan har svenskt demokratibistånd varit mycket försiktigt. Detta gäller såväl bistånd som förmedlats genom Sida som enskilda organisationer. Demokratibistånd är inte endast diverse utbildningsprojekt, som ofta bedrivs av enskilda organisationer, eller uppbyggnad av rättssystem, som ofta bedrivs av Sida. Mänskliga rättigheter och demokrati hör ihop men demokrati är också något mera än att människor tillförsäkras grundläggande rättigheter.

Inom Sida har ett arbete som syftat till att definiera demokratibiståndets innehåll genomförts. Det är positivt att det nu finns ett handlingsprogram för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Detta arbete kan dock inte anses avslutat med detta dokument. Fortfarande krävs en djupare analys av skillnaden mellan demokrati och frågor som berör mänskliga rättigheter i största allmänhet. Det fortsatta arbetet bör mynna ut i en definition av demokratibistånd och vad ett sådant bistånd innebär mera konkret. Det är viktigt att slå fast att det är en skillnad mellan det demokratibistånd vars primära mål är att bygga upp demokratins ramverk och dess primära aktörer, såsom partier och aktiva opinionsbildande organisationer, och det som skulle kunna kallas bistånd för demokrati vars sekundära syfte är människors deltagande i olika organisationer etc. Svenskt bistånd är i dag i hög grad koncentrerat till denna andra inriktning d v s vad som här kallas bistånd för demokrati. Från Folkpartiets sida anser vi att denna tyngdpunkt bör förskjutas till ett mera jämnt stöd till de olika delarna av en fungerande demokrati. Regeringen bör få i uppdrag att presentera ett åtgärdsprogram till hur så kan ske.

Några ytterligare synpunkter på hur demokratibiståndet bör vara utformat:

Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall vara entydigt även till länder, där vi har starka exportintressen, såsom Kina.

Då demokratibistånd ska bedrivas i diktaturer ska detta endast kunna ske av enskilda organisationer.

Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets omfattning och inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna mening skall inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot detta anförs ibland att en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad utifrån inte har stor chans till framgång. Men frågan är då varför samma debattörer trodde att påtryckningar utifrån hade förutsättningar att ge resultat i Sydafrika. Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga människorna – inte deras regeringar. Vi bör undvika stora biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering.

Stöd till uppbyggande av andra demokratiska institutioner, såsom lokal självstyrelse, parlament och politiska regelsystem bör ha hög prioritet. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt. I konflikten i Burundi har svenska politiker spelat en viktig roll som kontaktskapare mellan olika rivaliserande grupper. Den typen av verksamhet bör kunna spridas ytterligare.

Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska partier har länge varit begränsade i Sverige till skillnad från exempelvis Tyskland. Partinära organisationer bör även fortsättningsvis kunna bedriva biståndsverksamhet.

Vi bör i större utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som inte har anknytning till u-ländernas regeringar. Det kan bl.a. handla om internationella NGO:s (dvs. icke-statliga organisationer) och direktstöd till organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana kan identifieras. Värdet av mångfald och alternativa kanaler är också ett viktigt skäl till att det bistånd som förmedlas genom enskilda organisationer i Sverige – som ofta har likartade samarbetspartners i mottagarlandet – bör ligga på en hög nivå. Vi föreslår i det följande ökade anslag i förhållande till regeringens förslag.

Ett intressant sätt att pröva alternativa kanaler har föreslagits av Afrikaexperten Göran Hydén. Hans tanke är att bistånd skall ges via speciella oberoende fonder som sätts upp som allmänna stiftelser i mottagarländerna. Pengarna i fonderna skulle finnas tillgängliga för både statliga och enskilda sökande i konkurrens. Förslaget som bör prövas närmare skulle bidra till ökad pluralism i mottagarländerna och har också den fördelen att de kan bidra till framväxten av en allmän sfär som inte styrs av snäva privata och personliga intressen.

Regeringen bör i en särskild rapport – eller på annat lämpligt sätt – varje år för riksdagen redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i våra mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är det rimligt att denna information regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till riksdagens förfogande och därmed också kan bli föremål för diskussion. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi vill i detta sammanhang också uppmärksamma Kuba. Regeringen har öppnat för bistånd till Kuba för att påskynda ekonomiska och politiska reformer samt för att främja respekten för mänskliga rättigheter. Bistånd till de demokratiskt sinnade krafterna på Kuba – i opposition mot det nuvarande förtrycket – bör förmedlas. Regeringen bör göra vad den kan för att uppmuntra detta. Från Folkpartiet liberalernas sida förutsätter vi dock att eventuellt arbete för att stärka de demokratiska krafterna i Kuba sker genom enskilda organisationer. Vi säger däremot bestämt nej till alla former av bilateralt samarbete med Kuba. Den utfasning av det statliga biståndet till Kuba som den borgerliga regeringen påbörjade borde ha fullföljts. Det ges felaktiga signaler nu när regeringen återupptar det bilaterala biståndet till Kuba. När biståndsminister Pierre Schori återupptog biståndet till Kuba skulle detta skett med starka krav på redovisning av respekt för de mänskliga rättigheterna i landet. Vi anser också att det strider mot hela intentionen med biståndet till Kuba att förmedla stöd till Kuba genom svenska organisationer vars syfte är att stödja Castroregimen. Detta bör ges regeringen till känna.

4. Mänskliga rättigheter

Varje människa är unik. Samtidigt är alla människors lika värde, rätt till integritet och värdighet samt rätt att leva ett liv i frihet något som förenar hela mänskligheten. Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna som tvingar människor på flykt för att söka asyl i andra länder.

Amnesty International konstaterar i sin årsrapport 1997 att omfattningen av kränkningar av de mänskliga rättigheterna världen över inte minskar. Tvärtom kan bland annat den högsta dödsstraffsstatistiken någonsin uppvisas. Under 1996 dömdes minst 7 000 personer till döden och mer än
4 000 avrättades.

Kampen för människors frihet blir aldrig inaktuell. Sverige får inte tveka att reagera när de mänskliga rättigheterna hotas i andra länder. Att medvetet tigande se på hur människor torteras, avrättas, försvinner etc är att ge sitt samtycke. Sverige bör på alla nivåer i alla sammanhang ihärdigt ta upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som bryter mot dessa grundläggande rättigheter.

Under 1995 antog FN:s generalförsamling standardregler som innebär att människor med funktionshinder skall garanteras delaktighet och jämlikhet i samhället. Sverige bör bidra till att lyfta fram dessa frågor i biståndet inom ramen för fattigdomsbekämpning och i arbetet med att stärka fred, demokrati, mänskliga rättigheter samt agerandet i Världsbanken och samarbetet inom FN och EU.

Strategier och metoder för hur handikappfrågor skall kunna införlivas i bilaterala och multilaterala utvecklings- och katastrofinsatser bör tas fram. Det är en vanlig föreställning att politiska riktningar av mycket olika slag kan enas om en gemensam syn på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Enligt vår uppfattning är detta en förenkling som ibland är direkt vilseledande.

De kommunistiska regimer som för bara några år sedan kontrollerade halva Europa hävdade uttryckligen att mänskliga rättigheter av ”traditionellt” slag, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes personliga frihet och möjlighet att på samma villkor som andra delta i det politiska livet, saknade relevans ” under socialismen”. I stället gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag – rätt till arbete, rätt till sjukvård etc. I verkligheten var anspråken falska – dessa ”sociala rättigheter” uppfylldes i allmänhet sämre ”under socialismen” än i demokratiska marknadsekonomier. ”Sociala rättigheter” av det slag som dessa regimer, falskeligen, gjorde anspråk på att ha förverkligat är dessutom av ett annat slag än de rättigheter som syftar till att skydda den enskilde gentemot olika slags överhet. Sådana rättigheter kan, även i fattiga länder, vara absolut, medan ”sociala rättigheter” alltid är beroende av tillgång till olika materiella och ekonomiska förutsättningar. Och under alla omständigheter är det oacceptabelt att försvara frånvaro av t ex tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång eller rätt att själva välja bostadsort, yrke och utbildning med hänvisning till att alla har samma rätt till sjukvård.

De gamla kommunistiska teknikerna att vända ut och in på rättighetsbegreppen används nu inte i någon större omfattning. I stället attackeras tanken på universella rättigheter, giltiga för alla individer gentemot makthavare av alla slag, på ett annat sätt. Numera lanseras allt oftare en form av ”kulturrelativism” som i detta sammanhang innebär att man antar att något sådant som grundläggande och gemensamma mänskliga behov och rättigheter inte kan finnas. De ”traditionella” mänskliga rättigheterna må vara bra och viktiga i västvärlden, men saknar relevans i andra kulturer. Tanken att också kineser, araber eller afrikaner borde ha samma rätt som européer eller nordamerikaner att fritt få kritisera regeringen är, enligt detta synsätt, ett uttryck för ”kulturimperialism”.

I grund och botten är detta tänkande rasistiskt, även när de som förespråkar det hävdar att de inte gör någon värdering av vilka kulturtraditioner som är ”bättre” eller ”sämre” än andra. Personer av detta slag är nämligen i allmänhet verksamma i något västland och tar det för självklart att de själva, i egenskap av vita européer, skall åtnjuta de rättigheter som de inte anser borde tillkomma människor i Kina, Burma, Kongo, Syrien eller Kuba.

En annan variant av detta tänkande är rasistiskt på ett annat sätt. Då handlar det om politiska ledare i diktaturer eller auktoritära stater som hävdar att deras egna, icke-demokratiska, traditioner är överlägsna den dekadenta västvärldens traditioner. En framstående representant för denna form av tänkande i vår tid är Malaysias premiärminister Mahatir. Men föreställningen om speciella ”asiatiska värden” som skulle vara överlägsna de ”västerländska” och utesluta demokrati och skydd för den enskilde gentemot statsmakten är utbredd – och sväljs ofta okritiskt av affärsmän och politiska ledare också i väst. Inte sällan föreställer man sig då att dessa regimer garanterar ”stabilitet” som åtminstone är bra för affärerna.

Men det finns naturligtvis ingen kulturimperialism i konstaterandet att alla människor, kulturella skillnader tilltrots, är lika. åtminstone i grundläggande avseenden som förmågan att kunna känna lidande, uppleva lycka etc. Denna enkla insikt – som också är grundläggande för hela den liberala idétraditionen – kan inte leda fram till någon annan slutsats än att alla människor har rätt att själva ta ställning i viktiga livsfrågor, alltså just det som de ”traditionella” mänskliga rättigheterna syftar till att skydda.

Demokrati och mänskliga rättigheter kan aldrig vara ett mål bland andra för svensk biståndspolitik, utan måste vara det centrala målet. Det handlar då både om människors grundläggande värdighet och om att demokrati och mänskliga rättigheter i sista hand är förutsättningen för att alla andra mål för biståndet skall kunna förverkligas. Det är demokrati och frihet, inte diktatur och ofrihet, som tillåter kritik och nya förslag till lösningar av viktiga utvecklingsproblem.

5. Rättsstatens betydelse för utveckling

Till utvecklingens infrastruktur hör även rättsstaten. Utveckling kan sägas bygga på tre pelare. Först respekten för mänskliga rättigheter och demokrati. Ingen långsiktig och verklig utveckling är möjlig utan någon grad av befintlig demokrati och respekt av människors rättigheter. För det andra frihandel och marknadsekonomi. En fri handel och en fungerande marknadsekonomi är det som bäst skapar de resurser som är nödvändiga för utveckling. Men marknadsekonomin kan inte fungera utan en aktiv stat.

Statens uppgift är att förse människorna med ekonomiska och sociala resurser så att de kan agera på en marknad men också att skapa ett rättsligt ramverk. Det är nödvändigt att marknadens olika aktörer kan lita på att ingångna avtal hålls, att det finns lagar som reglerar den finansiella marknaden och valutapolitiken, att fackliga rättigheter har ett lagligt skydd mm. Det måste finnas av makten oberoende juridiska instanser dit med­borgarna kan vända sig för att få sin sak prövad. Detta är grundläggande både för demokratin, de mänskliga rättigheterna och en fungerande marknads­­ekonomi.

En social miljö som gör det möjligt för människor att agera med viss förutsägbarhet främjar den ekonomiska tillväxten. Allt detta förutsätter ett institutionellt legalt ramverk. Historiskt har det varit en av förutsättningarna till varför västerlandet har haft en kraftig ekonomisk och social utveckling.

I detta perspektiv blir betoningen av yttrande- och organisationsfrihet samt kampen mot tortyr och dödsstraff en basal del av vår biståndspolitik. Vårt motstånd mot enpartisystem och förord för flerpartisystem skall vara entydigt.

Det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och radio­stationer, bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel.

Insatser för uppbyggnad av ett oberoende rättsväsende och stöd till organisa­tioner på detta område är av strategisk betydelse – både för att främja demokrati och för att åstadkomma det som numera brukar kallas ”good governance”. Effektiva rättssäkra förvaltningar som styrs av regler och präglas av öppenhet i stället för av traditionella lojaliteter, egenintressen och korruption måste utvecklas.

Utveckling av ekonomisk revision, offentlighet och andra opartiska kontrollrutiner är områden där bistånd bör kunna göra god nytta.

På detta sätt kan framväxten av mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och en marknadsekonomi främjas.

6. Miljöbistånd

Insatser för en ekologiskt hållbar utveckling är en mycket angelägen del i biståndet. Gemensamt för alla miljöhot på vår jord är att de alltid beskär friheten och minskar framtida generationers livschanser. Däremot varierar miljöproblemen kraftigt mellan olika länder och regioner. I den rika delen av världen är det största hotet en kraftig överkonsumtion av naturresurser medan bristen på detsamma, till exempel mat och färskvatten, är de dominerande problemen i u-länderna.

Den avgörande orsaken till de globala miljöproblemen är den ojämna fördelningen av resurser. Fattigdomen och den kraftiga befolkningsökningen ökar hotet om en överbefolkad värld och därmed riskeras också chanserna till en hållbar utveckling, det vill säga en process där hänsyn tas till både sociala och miljömässiga frågor.

I många u-länder tvingar fattigdomen fram en rovdrift och en livsföring som tär på naturresurserna. Kombinationen av fattigdom och överbefolkning ökar trycket på skogar, mark- och kustområden. Bistånd med ett långsiktigt miljöperspektiv spelar en viktig roll för att förändra regelsystem för investeringar i miljöskydd. Dessutom underlättar frihandel överförandet av miljövänlig teknik till utvecklingsländerna.

Miljöhoten har bytt karaktär från att främst ha varit en fråga om synliga och omedelbara utsläpp med regional eller nationell karaktär till att bli både globala och diffusa. Idag är individernas levnadsmönster i alla världens länder det största globala hotet.

I Rio de Janeiro hölls 1992 en FN-konferens med uppföljning 1997 som antog ett brett handlingsprogram, Agenda 21, vars syfte är att ge vägledning för en hållbar utveckling i både i- och u- länder. Bland annat fastställdes att dagens produktions- och konsumtionsmönster är ohållbara. De ger upphov till stora och ökade mängder avfallsprodukter vilket i sin tur genererar problem som till exempel klimatpåverkan, uttunning av ozonlagret, försurning, förorenat vatten med mera. Samtliga individer måste därför se över sina konsumtions- och produktionsmönster för att bidra till att skapa en hållbar utveckling.

För att Sverige skall kunna agera i miljöfrågor på ett trovärdigt sätt är det nödvändigt att vi lever som vi lär. Det är inte trovärdigt att å ena sidan plädera för miljöanpassade åtgärder i utvecklingsländer och samtidigt behålla en ohållbar utveckling i den industrialiserade delen av världen. Av Agenda 21-dokumentet framgår tydligt att det krävs mer av industrialiserade länder som till exempel Sverige. Detta är naturligtvis rimligt.

Ett effektivt miljöbistånd måste vara långsiktigt. Det innebär att den inhemska befolkningen måste vara starkt delaktig i demokratiska beslutsprocesser och att fattigdomen måste bekämpas.

Dessutom bör följande två verksamhetsområden prioriteras inom miljöbiståndet: Mat- och vattenförsörjning vilket innebär åtgärder inom jordbruk, skogsbruk, marin miljö, färskvattenförsörjning, avfall/avlopp samt transporter, energiförsörjning och befolkningsfrågor. Det andra prioriterade området är kapacitetsutveckling, det vill säga forskning och utbildning samt utveckling av rättssystem och institutioner. Förstärkt kompetens inom ämnet miljöekonomi ses som särskilt viktigt.

Biståndet har hittills ägnat u-ländernas urbaniseringsproblem liten uppmärksamhet. Skall målsättningen om hållbar utveckling kunna förverkligas krävs kraftfulla åtgärder först och främst av u-ländernas regeringar för att hantera den snabba omdaning av samhällena som urbaniseringen innebär. Dagens institutioner för stadsplanering, infrastruktur med mera saknar förmåga att få städerna att fungera på ett för människorna acceptabelt sätt. Såsom visats vid FN:s Habitat-konferens 1996 är ett tryggt boende oerhört väsentligt för den enskilda människan. Ett bristfälligt boende kan, förutom konsekvenserna för den enskilda individen, leda till såväl ohälsa som konflikter. Biståndet bör här kunna göra väsentliga insatser, inte minst eftersom vi i Sverige har god erfarenhet och kompetens på dessa områden. Folkpartiet anslår ytterligare 20 miljoner kronor till Habitat.

Generellt kan sägas att de brister som kännetecknar många av de sektorer och verksamheter som berörts i våra resonemang till väsentlig del beror på bristen på kapacitet och kompetens. U-länderna kan inte i längden hantera miljö- och utvecklingsproblematiken med hjälp av utländska experter. Därför är stöd till kapacitetsbyggande ett mycket viktigt område i varje program för hållbar utveckling. Det innebär stöd till utvecklandet av miljölagstiftning, till etablerandet av institutioner för policyutveckling, övervakning och kontroll etc. Andra viktiga områden gäller forskning och utbildning samt stöd till folkrörelsearbete.

Vi föreslår att ytterligare 100 miljoner kronor anslås för miljöinsatser.

7. Befolkningsfrågan

Sverige har en lång tradition och god kunskap inom familjeplaneringens område. Svenskt bistånd bör ekonomiskt kunna stödja internationella enskilda organisationer som driver bra projekt inom familjeplaneringsområdet. Vårt bilaterala arbete beträffande befolkningsfrågan går dock att förbättra. Det är angeläget att satsningar inom familjeplanering medvetet förs in i det bilaterala förhandlingarna så att konkreta projekt kan sättas igång i programländerna. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi vet att dessa programländer, som samtliga har en stor befolkningsökning, brottas med mycket stora sociala, ekonomiska och även politiska problem. Genom ett ökat bilateralt samarbete skulle vi kunna bidra med viktiga insatser. Ett bilateralt samarbete innebär också att svensk biståndspersonal engageras direkt i arbetet med befolkningsfrågor och därmed ökas kunskaperna inom detta område.

U-länderna står idag för 80 procent av kostnaderna för sina familjeplaneringsprojekt. För att nå ut till alla par i barnafödande ålder måste bidragen från den rika världen fördubblas. För bland annat detta satsar vi ytterligare 40 miljoner kronor till FN:s befolkningsfond UNFPA.

Befolkningsfrågor handlar inte bara om familjeplanering. Det handlar också om familjernas möjlighet att styra över sina liv. Framförallt måste kvinnors rätt till att få makt och kontroll över sina liv respekteras. Dessa krav att kvinnan själv bestämmer över sin egen hälsa och bedömer sina egna förutsättningar att ta ansvar för sina barn är idag långt ifrån självklara. Åtskilliga kvinnor hindras dagligen från att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen eftersom de förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas därmed också möjligheten att ta aktiv del av det politiska beslutsfattandet och bli bestulna på sina livschanser.

Det pågående arbetet att integrera kvinnofrågor i biståndet måste intensifieras. Det kan ske genom direkta insatser riktade mot kvinnor i programländerna samt genom ökat kvinnligt deltagande i planering, genomförande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser.

Genom biståndssamarbetet får Sverige som givare möjlighet att föra en dialog med mottagarländerna om kvinnors rättigheter. Dessa tillfällen måste utnyttjas. Biståndets ambition bör vara att varje insats föregås av en konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor.

Vi föreslår att ytterligare 20 miljoner kronor satsas på särskilda jämställdhetsinsatser.

Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar antalet flickor och kvinnor som utsatts för omskärelse till ca 130 milj. Två miljoner beräknas årligen vara i riskzonen för detta ingrepp. De flesta av dessa kvinnor lever i 28 afrikanska länder men det finns också kvinnor i andra delar av världen som utsatts för detta ingrepp. Omskärelse leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska som psykiska skador. Genom att omskärelse också förorsakar komplicerade förlossningar innebär ingreppet också risker för kommande barn. WHO, UNICEF och UNFPA har våren 1997 vädjat till alla länder och deras ledare att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig omskärelse. Sverige måste aktivt bidra till detta arbete. Folkpartiet anslår ytterligare 10 miljoner kronor, 30 miljoner kronor och 40 miljoner kronor till respektive FN-organ.

För att nå ut till familjer om möjligheter att skydda sig mot oönskade graviditeter krävs ökade informationsinsatser. Såväl män som kvinnor behöver informationen. Det är dessutom viktigt att preventivmedel finns tillgängligt. I dag får kvinnor i bästa fall råd av barnmorskor och genom barn- och mödravård. Men för tonåringar och män behövs särskilda insatser via andra kanaler som till exempel genom skolor, universitet, arbetsplatser och militärförläggningar.

8. Hälsa

Barnen är bland de mest utsatta för lidanden. Miljontals barn dör varje år på grund av brist på behandling som kanske skulle kostat några kronor. Barnen måste ges en särskild uppmärksamhet i biståndspolitiken.

Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en av biståndets huvuduppgifter. Bland de största hälsoproblemen märks infektions­sjukdomarna. För att stoppa infektionssjukdomar är en bättre hygien avgörande. Men detta kan vara ett oöverstigligt hinder t ex för människor på flykt. Men kampen mot infektionssjukdomarna försvåras inte bara på grund av brist på pengar. Antibiotikaresistens har blivit ett reellt problem.

Vissa sjukdomar är på väg att elimineras – polio, spetälska, neonatal stelkramp och vissa masksjukdomar. 8 av 10 barn i världen har vaccinerats mot sex sjukdomar: difteri, mässling, neonatal stelkramp, kikhosta, polio och tuberkulos. Resurser måste avdelas för utrotning av dessa sjukdomar genom vaccination.

Hiv/aids utgör ett särskilt problem, främst för u-länderna. Det är viktigt att förebygga aids/hiv genom information om spridningssätt och rekommen­da­tion om kondomanvändning. Folkpartiet anslår ytterligare 20 miljoner kronor till UNAIDS.

Även ett ökande tobaksbruk, alkoholkonsumtionen och annat drog­missbruk utgör stora hälsoproblem för u-landsbefolkningarna.

Kvinnors hälsoproblem relaterar ofta till barnafödande. Antalet födslar per kvinna har minskat med i genomsnitt 1,8 barn under perioden 1963 till 1993. Idag ligger genomsnittet på 3,1 födslar per kvinna. Utvecklingsländerna har sedan 1970 kommit halvvägs mot målet: litet mer än två födslar per kvinna. För att komma vidare fordras fortsatt satsning på familjeplaneringsprogram som passar kulturen ifråga. Fortfarande är det kvinnorna som i huvudsak utgör målgruppen. Men en ökad satsning på män behövs.

Antalet aborter uppgår årligen till mellan 40 och 60 miljoner varav ungefär hälften är legala. Det innebär att i världen i stort avbryts en av fyra graviditeter. Av världens illegala aborter sker nära 30 procent i Latinamerika, drygt 25 procent i det forna Sovjetunionen, 20 procent i Syd- och Sydostasien och 10 procent i Afrika. Enligt WHOs beräkningar dör årligen nära 600 000 kvinnor i samband med graviditet och förlossning. Av dessa är mellan 25 och 40 procent orsakade av komplikationer till provocerad abort. Mödradödligheten är mycket ojämnt fördelad, 99 procent av dödsfallen inträffar i tredje världens länder.

I utvecklingsländerna är mellan 20 och 40 procent av mödradödligheten ett resultat av illegala och/eller oskickligt utförda aborter.

Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är därmed att reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand genom att minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad, tillgång till säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade graviditeter går emellertid inte att förebygga och därför måste kvinnor ha till­gång till enkla, säkra abortmetoder och en effektiv akutvård för att snabbt kunna behandla illegala aborter.

Eftersom de största hälsoriskerna förekommer i länder där abort är förbjuden måste man också arbeta för att legalisera abort och för att värna rätten till abort när den är hotad.

9. Ett kvalitetsprogram för det svenska u-landsbiståndet

Vikten av kvalitet i biståndet är ett huvudbudskap i en liberal biståndspolitik. Vi har i tidigare partimotioner redovisat ett kvalitetsprogram för det svenska u-landsbiståndet. Några grundläggande byggstenar i detta är:

Att biståndet måste bidra till att krympa och effektivisera staten i många afrikanska mottagarländer. Dessa länder uppmuntrades under många år att bygga upp strängt planerade ekonomier. Detta skapade inte endast dålig ekonomisk effektivitet utan även stora byråkratier och därmed utbredd nepotism och korruption. Den ekonomiska krisen i många länder i början av 1980-talet fick till följd att de flesta u-länder drastiskt lade om sin politik och utlöste ett ifrågasättande av de traditionella utvecklingsmodellerna som så många u-länder följt och som rekommenderats av många givare. För att stödja reformerna i våra mottagarländer krävs en fortsatt förändring av biståndets former. Programstödet måste kombineras med kunskapsöverföring för att stärka utvecklingen av marknadsekonomiska institutioner som lagstiftning och en ansvarsfull statsförvaltning i mottagarländerna.

En annan åtgärd som verkar i samma riktning är att mottagarlandet redovisar biståndet öppet i sin statsbudget. Det bidrar till att synliggöra politiska prioriteringar för bl.a. parlamentsledamöter och opinionsbildare. Utvecklingen mot en statsapparat som präglas av genomskinlighet och ansvarskänsla stärks.

En ny u-landspolitisk utredning bör tillsättas, så att biståndets innehåll och kvalitet kan prioriteras. Den positiva förändringen av många mottagarländers ekonomiska politik har förändrat förutsättningarna för utvecklingssamarbetet och leder till nya möjligheter för svenskt bistånd. Inom Sida pågår redan ett värdefullt analysarbete kring biståndets uppgift. Det är hög tid att denna typ av utredningsarbete också hanteras på politisk nivå. Därför föreslår vi att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppdrag att se över vår u-lands- och biståndspolitik inför 2000-talet.

”Biståndsbombardemang” bör motverkas främst genom att stöd i högre grad ges till hela program och i mindre utsträckning till enstaka projekt.

Följderna av att mottagarländer med svaga förvaltningar "bombarderas" med tusentals projekt innebär stora påfrestningar för mottagarlandets förvaltning. Formerna för överföring av biståndsresurser skall vara enkla och administrativt klara. Det talar för en starkare inriktning på stöd till hela program snarare än projekt – i kombination med tydliga krav på politikens innehåll.

En sådan biståndsform är det som kallats betalningsbalansstöd till länder som genomför marknadsorienterade reformprogram. En annan möjlighet är att ge programstöd till hela sektorer, t.ex. hälsovård eller primärutbildning.

Förutsättningen för sådant bredare stöd är att Sverige som givare känner ett rimligt mått av förtroende för den politik som förs – den ekonomiska politiken i stort eller politiken inom den berörda sektorn. Här måste det alltså med nödvändighet finnas ett betydande inslag av villkor, s.k. konditionalitet, i biståndsgivningen. Vi väjer inte för en sådan utveckling. Kravlöshet är förödande i all hjälpverksamhet.

Mest angeläget är självfallet att de policykrav som ställs bygger på internationell samordning.

Biståndet bör så långt möjligt ges i former som inte leder till snedvridningar i mottagarländernas ekonomier.

På denna punkt har många misstag tidigare begåtts. Vi motsätter oss att det svenska egenintresset – snarare än vår bedömning av vad som faktiskt är bäst för mottagarna – får styra biståndets innehåll och utformning. Även om Sverige i ett internationellt perspektiv har en mera återhållen inställning måste en sådan kommersialisering av biståndspolitiken minimeras.

De samlade erfarenheterna av de gångna årens internationella biståndsverksamhet tyder på att investeringar i "det mänskliga kapitalet" dvs. undervisning och hälsa gett goda resultat – bättre än insatser på andra områden såsom industri och jordbruk där bl.a. subvention av produktion ofta varit ett bekymmersamt inslag.

Kvinnornas situation måste särskilt uppmärksammas. Kvinnorna har en mycket betydelsefull roll för utvecklingen i många u-länder. I dag hindras åtskilliga kvinnor från att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen, eftersom de förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas också möjligheten att ta aktiv del av det politiska beslutsfattandet och inflytande över såväl offentlig som enskild sektor. Det pågående arbetet med att integrera kvinnofrågor i biståndet måste intensifieras. Ett s.k. genderperspektiv är också en fråga vi har all anledning att driva inom ramen för EU.

Det mentala och faktiska biståndsberoende som flera afrikanska länder fastnat i måste bekämpas bl.a. genom insatser som bidrar till inhemsk resursmobilisering. Principen om hjälp till självhjälp sätter kunskaps­utveck­ling och kunskapsöverföring i centrum. Ambitionen bör vara att alla biståndsinsatser i skilda former innehåller sådana inslag, särskilt av institutionsuppbyggande karaktär.

10. Enskilda organisationer

Enskilda människor och enskilda organisationer har från allra första början varit pionjärerna och utgjort själva basen för det svenska biståndet och biståndsviljan. Utredningar som gjorts rörande biståndet visar också att internationellt solidaritetsarbete genom enskilda organisationer är effektivt och vilar på stor erfarenhet. Korta beslutsvägar och obyråkratiskt sätt att arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer är kostnadseffektivt och når fram.

Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom olika enskilda organisationer måste tas tillvara och på olika sätt stödjas och uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa enskilda organisationer, såsom kyrkor och samfund av olika slag, fackföreningar, idrottsföreningar, politiska partier etc, skulle det svenska biståndet inte vara så effektivt och så väl förankrat i det svenska samhället som det är idag. Många volontärer har fört med sig mycken biståndskunskap och fackkunskap hem till det svenska samhället efter år av engagerat internationellt biståndsarbete. Detta kommer naturligtvis det svenska samhället till del på ett positivt sätt.

De budgetnedskärningar som gjorts under senare år av den social­demo­kratiska regeringen har drabbat många enskilda organisationer hårt. Det är olyckligt och sänder fel signal. Folkpartiet föreslår därför ökat anslag till posten Enskilda organisationer med ytterligare 150 miljoner kronor utöver regeringens förslag.

11. Samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken

Bistånds- och flyktingpolitiken bör vara nära sammankopplade främst i tre avseenden. För att förebygga flyktbehov är en ökad satsning på demokratifrämjande mest angelägen. I akuta massflyktssituationer krävs omfattande hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering och återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse.

Vi bör satsa mycket på olika former av humanitärt bistånd såsom katastrofhjälp och insatser för flyktingar i konflikthärdarnas närhet – även i ett läge när resurserna för biståndet totalt sett har krympt. Sverige måste även i fortsättningen vara berett att göra mycket omfattande humanitära insatser, antingen tragedierna inträffar i Bosnien eller på Afrikas horn.

I såväl svensk som internationell debatt har de senaste åren frågan om ett samband mellan å ena sidan flykting- och migrationsfrågor och å andra sidan biståndspolitik kommit i fokus. Sambandet torde vara klart i den meningen att ett lands ekonomiska och sociala utveckling och kanske framför allt utvecklingsnivå har betydelse för såväl flykting- som migrationsströmmar.

Men det är ändå viktigt att skilja på flyktingar och migranter. En flykting söker skydd undan förföljelse eller hot. Migrant är den som söker en bättre, tryggare eller rikare, framtid i ett annat land.

Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling kan långsiktigt minska migrationstrycket. Det gäller både förmågan att försörja sig och ländernas möjligheter att få kontroll på sin befolkningsutveckling. Behovet av sådana insatser är mycket stort men verkar främst på något längre sikt. På kortare sikt kan en genomsnittlig standardförbättring i ett u-land enligt olika studier tvärtom stimulera till migration.

Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för människor i tredje världen förhindras. Den satsning på bistånd som främjar demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för minoriteters rättigheter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett flyktingpolitiskt perspektiv.

När flyktsituationer äger rum i större omfattning är behovet av biståndsinsatser mer uppenbart. I de flesta fall i tredje världen tar flyktingar sin tillflykt till grannländer. Sådana massflyktssituationer ställer oerhört stora anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u-länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa länder.

Under senare år har en rad långvariga massflyktssituationer kunnat upplösas genom att människor kunnat återvända till sina hemländer. Såväl det fysiska repatrieringsarbetet som de enorma insatser för återuppbyggnad som erfordras för att flyktingarna skall ha något att återvända till kräver stora biståndsinsatser.

Vid massflykt och repatriering kämpar UNHCR och andra internationella hjälporgan ständigt med otillräckliga och framför allt sena resurser. Störst nytta kan ofta göras genom snabba och flexibla insatser. Vi föreslår en höjning av UNHCR:s anslag i förhållande till regeringens förslag med 40 miljoner kronor.

12. EU och u-länderna

Genom Sveriges inträde i EU har vi fått en god möjlighet att påverka en av de allra största biståndsgivarna i världen. I en allt mer internationaliserad värld krävs samarbete inom en rad områden: det gäller miljöfrågor, säkerhetspolitik och inte minst det globala utvecklingssamarbetet.

Det ökade politiska samarbetet och den ekonomiska integrationen mellan länderna får inte betraktas enbart som faktiska nödvändigheter. I det internationella samarbetet skapas nya möjligheter att byta tankar, kunskap och erfarenheter med andra folk. På så sätt främjas en djupare förståelse mellan länder, vilket lägger grunden för ömsesidigt förtroende och solidaritet med varandra.

EU-samarbetet erbjuder stora möjligheter att tillsammans med de andra länderna åstadkomma konkreta resultat vad det gäller globalt utvecklingssamarbete. Det ger också Sverige ett inflytande över den gemensamma handelspolitiken. Huvuddelen av biståndet bör dock även framdeles omfattas av närhetsprincipen och beslutas och administreras av de enskilda medlemsstaterna själva.

EU:s bistånd uppgår till 12 miljarder ecu. En stor del av detta bistånd går till de s k AVS-länderna. Lomé-avtalet reglerar detta bistånd som innebär att EU har samarbetsavtal med 70 länder i Afrika, Västindien samt Stilla havsområdet. Av dessa ligger 47 av länderna i Afrika söder som Sahara. Den nu gällande konventionen (Lomé IV) gäller 1990–1999. EU:s stöd till AVS-länderna inkluderar handelspreferenser (varor kan exporteras tullfritt till unionen – med vissa viktiga undantag), kompensation för prisfluktuationer på jordbruksprodukter och mineraler samt bistånd (med tyngdpunkt på jordbruks- och landsbygdsutveckling). EU kan även ge katastrof- och flyktinghjälp samt stöd till länder som genomför strukturanpassnings­program.

Nästa år, 1998, börjar förhandlingarna om vad som ska ersätta Lomé IV. Inför detta arbete har kommissionen gett ut den s k grönboken. Det är alltså under denna höst som Sverige kan få ett reellt inflytande över de stundande förhandlingarna. Sverige måste ta en aktiv del i detta arbete.

Handelspolitiken är av stor vikt om u-länderna ska kunna få avsättning för sina produkter och på så sätt häva sig ur sina ekonomiska svårigheter. Medan EU-ländernas import från främst Afrika är liten och sjunkande är de afrikanska länderna beroende av sin export till Europa. Trots att utvecklingen har varit dyster kommer förhoppningsvis den ökade öppenheten att leda till att även utvecklingsländerna kommer in på nya marknader. Världshandeln har under senare år liberaliserats och i-ländernas tullar har sänkts kraftigt och de s k handelskvoterna har förbjudits – utom på ett område: textil och konfektion. För många u-länder är just denna handelsvara, vid sidan om jordbruksprodukterna, mycket betydelsefull.

I Uruguayrundan enades dock länderna om att handeln med tekoprodukter skulle liberaliseras successivt under en 10-årsperiod med slut 2005. De största förändringarna ligger i slutet av perioden och även efter denna periods utgång kommer länder att kunna införa skydd för sina marknader vid import genom att åberopa en särskild skyddsklausul. Det är olyckligt. Sverige måste i alla sammanhang verka för att denna liberalisering genomförs enligt planerna.

Trots EU:s handelsavtal med AVS-länderna som ger dem tullfrihet på många varor, tillämpar även EU handelshinder för teko- och jordbruksprodukter. EU har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland bedömer det som ett hot. Detta är en paradox som Sverige måste göra sitt bästa för att bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan konkurrera som deras tillträde till marknaden är nödvändigt. Sverige bör verka för att EU driver på så att världens tekokvoter försvinner samt går ett steg längre och snarast möjligt avskaffar kvoterna inom tekoområdet.

Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer. Detta får en mycket snedvridande effekt i världsekonomin. Speciellt allvarligt är detta för utvecklingsländerna.

Jordbruket är nämligen ett område där u-länderna kan bli konkurrenskraftiga gentemot i-världen. EU:s gemensamma jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder, bland annat genom att detta jordbruk subventioneras. Sverige måste, även av detta skäl, verka för en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP. Detta är speciellt viktigt då man inom WTO kan påbörja en diskussion om en ökad liberalisering på jordbruksområdet. Då får inte EU vara den som bromsar för att försvara sitt eget jordbruk till varje pris. Sverige måste också gå i täten i kampen för att EU-ländernas tullar och även kvoter inom jordbruksområdet försvinner. Sverige bör med kraft driva dessa frågor vid de kommande Loméförhand­lingarna.

Ett annat problem för utvecklingsländerna är EU:s regel om att minst 55 procent av en varas värde ska härstamma från ursprungslandet. Detta förhindrar att utvecklingsländerna med sin billiga arbetskraft blir attraktiva för s k ihopsättningsindustrier. Det försvårar också tillverkning av en rad produkter då u-länderna ofta är beroende av komponentimport. För att ge utvecklingsländerna en chans att finna en väg bort från biståndsberoende måste handeln uppmuntras. EU bör se över regeln om ursprungsland.

En oroande hög andel av EU:s bistånd sker genom s k livsmedelsbistånd. Så kan också livsmedelsöverskott i Europa användas. Effekten för mottagarna har varit förödande där mottagarnas egna jordbrukare slås ut. Detta slags bistånd har minskat och bör upphöra förutom vid katastrofsituationer.

EU-biståndet har också kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Sverige bör verka för att EU:s bistånd i ökad utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd.

En allt större andel av EU-biståndet går till Central- och Östeuropa. AVS-länderna tar i mitten av 90-talet emot mindre än hälften av EU:s biståndsmedel. De nya demokratierna i Europas närhet är värda allt stöd, samtidigt är behovet fortfarande oerhört stort i andra världsdelar. Folkpartiet liberalerna känner sympati för EU:s starka betoning av demokrati i sin biståndsgivning. Sverige kan ha mycket att lära av EU inom detta område. Men vi känner också en oro för att de fattigaste länderna blir allt mindre attraktiva för biståndsinsatser från EU:s sida. EU kan här hämta inspiration från Sveriges fattigdomsinriktade bistånd. Regeringen bör verka för att en balans mellan AVS-staterna samt de nya demokratierna i Europa upprätthålls i EU:s biståndsgivning.

Sverige bör inom EU, såsom i alla andra internationella sammanhang, verka för att medlemsländerna i sina nationella budgetar fullföljer FN:s rekommendation om att minst 0,7 procent av BNI ska avsättas till bistånd.

13. Bistånd till Östeuropa

Sveriges samarbete med länderna i Central- och Östeuropa handlar, som Folkpartiet liberalerna många gånger framhållit, inte om samma saker som samarbetet med länderna i tredje världen. Det grundläggande i Öst- och Centraleuropa är att bryta den förlamning som decenniers kommunistiskt styre inneburit och återknyta band mellan Europas olika delar som brutits mot medborgarnas vilja.

Även om samarbete och bistånd i många former kommer att vara nödvändigt under lång tid framåt, så är det avgörande idag snarare att dessa länder så fullständigt som möjligt kommer med i det demokratiska Europas olika institutioner och integreras i det normala ekonomiska utbytet mellan olika europeiska länder.

På samma sätt är det stora hotet mot reformarbetet i öst den risk som alltjämt existerar att snäva gruppintressen i olika västeuropeiska länder lyckas blockera den ekonomiska integrationen, t ex genom att förhindra den nödvändiga reformeringen av EU:s jordbrukspolitik.

Varje analys som gjorts av resultaten av 90-talets reformer i olika östeuropeiska länder visar entydigt att det som ibland nedlåtande kallas ”chockterapi” varit ofrånkomligt – och därtill överallt gett bättre resultat än vad som varit fallet i länder där man tvekat och bromsat inför det nödvändiga systemskiftet. Ett belysande exempel är Rumänien, där den ekonomiska och sociala krisen till följd av det uteblivna systemskiftet under 1996 gav majoritet åt en koalition av demokratiska partier som nu försöker återvinna förlorad tid och följa de mer framgångsrika exemplen från t ex Ungern, Polen, Tjeckien och Estland. En liknande process är nu på väg i Bulgarien. Många representanter för den svenska socialdemokratin har i det längsta blundat för dessa lärdomar – men dessbättre har dessa attityder inte tillåtits spela någon roll för östbiståndets faktiska utformning.

Någon grundläggande förändring av östsamarbetets inriktning föreslås därför inte i denna motion. I ett avseende vill vi dock föreslå ett omtänkande.

Samarbetet med Ryssland har hittills koncentrerats till de delar av landet som räknas till Östersjöområdet. Erfarenheten av Rysslands mycket ojämna och delvis uteblivna systemskifte talar dock mycket starkt för att samarbete snarare bör sökas med ”reformregioner”, alltså regioner i landet där demokratiska reformpolitiker på allvar kunnat påverka utvecklingen – även om dessa regioner skulle ligga långt från Östersjöområdet. Exempel på sådana regioner är Nizjnij Novgorod och Jekaterinburg. Med en sådan förändrad inriktning kan reformkrafterna i landet generellt stärkas, vilket långsiktigt kan bidra till att demokratins krafter får överhanden i dragkampen om Rysslands framtid.

14. Budgetpropositionen och enprocentsmålet

Folkpartiet säger nej till att biståndet endast skall uppgå till 0,7 procent av BNI. Vi föreslår att biståndet höjs med 1 500 miljoner kronor 1998. Vi föreslår att biståndet även höjs successivt åren därefter. Vi har reserverat utrymme för fortsatta stegvisa höjningar under åren 1999 och 2000. Folkpartiet föreslår att totalbeloppet på anslag A Internationellt utvecklingssamarbete inom utgiftsområde 7 är 12 124 miljoner kronor.

Göran Persson har gjort särskild poäng av att biståndet inte undantagits från några besparingar. Det blir därmed uppenbart att socialdemokratin inte ens försöker att leva upp till ambitionen att skydda biståndet. Vi beklagar detta.

I varje sparpaket som den socialdemokratiska regeringen har lagt fram har besparingar gjorts på biståndet till utvecklingsländerna. Det råder nu ingen tvekan om att den väg tillbaka mot enprocentsmålet, som inleddes när Folkpartiet liberalerna hade inflytande över regeringspolitiken, definitivt har övergivits av den socialdemokratiska regeringen. Folkpartiet liberalerna håller fast vid att enprocentsmålet för det totala svenska u-landsbiståndet skall vara något mer än bara vackra ord. För oss är det ett moraliskt grundat åtagande mot de fattiga länderna som åter bör uppfyllas snarast möjligt. I en situation med enorma behov av katastrofhjälp och omfattande behov av bistånd till stöd för ekonomiska reformprocesser är det inte svårt att se angelägna ändamål för vår u-hjälp.

Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom biståndspolitiken inte kan motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom. Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i “mänskligt kapital“ har exempelvis ofta varit mycket framgångsrika. Biståndet har främjat läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat förutsätt­ningarna för den demokratisering som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser hamnar sällan i tidningen men de existerar likafullt och är många. De som hävdar att bistånd är onödigt saknar grund för sitt påstående.

Biståndet präglas av resursknapphet på ett helt annat sätt än under tidigare år. Mot den bakgrunden var det värdefullt att den borgerliga regeringen i 1994 års budget trots en mycket hård budgetprövning i övrigt fann utrymme att höja biståndet med 400 miljoner kronor. Folkpartiet vill fullfölja den biståndspolitik som den förra borgerliga regeringen slog in på i sin budget för 1994/95 då u-landsbiståndet – trots ett utomordentligt ansträngt statsfinansiellt läge – fick en höjning.

15. Budgetanslagen

FN:s utvecklingsprogram UNDP spelar en central roll inom FN:s utvecklingsverksamhet. Vi föreslår att UNDP anslås ytterligare 40 miljoner kronor.

FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar UNRWA anslås ytterligare 20 miljoner kronor. För UNIFEM, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, anslås ytterligare 10 miljoner kronor.

Regeringen gör en kraftig nedskärning vad avser multilaterala konfliktförebyggande insatser. Detta sker utan närmare motivering. Det skulle ha behövts. Som ovan anförts är konflikthanteringen inne i en känslig fas. En sak är dock säker: Ska världen lyckas hantera sina konflikter bättre i framtiden måste det ske på internationell basis. Vi anser därför att inga neddragningar bör ske inom detta område. Vi föreslår att delposten Multilaterala konfliktförebyggande insatser ökas med 50 miljoner kronor. Totalt blir delposten då 120 miljoner kronor.

International IDEA är ett nyinrättat institut med säte i Stockholm. Dess syfte är bland annat att arbeta för fria val och underlätta när sådana genomförs. Folkpartiet anser att den verksamhet som bedrivs vid International IDEA är mycket angelägen. IDEA brottas med sena inbetalningar från stiftarländerna. En garantifond skulle lösa dessa problem. Den skulle kunna användas för att överbrygga sena inbetalningar från andra länder och eventuella underskott. Vi föreslår en ökning av delposten om Övriga mindre insatser inom anslaget Övrigt multilateralt samarbete med 25 miljoner kronor som öronmärks för att International IDEA ska kunna inrätta en garantifond. Detta belopp ska vara utöver det grundbelopp som institutet förväntas få.

Det är mycket positivt att miljöfrågorna har kommit upp på den internationella dagordningen. Den globala miljön är naturligtvis en överlevnadsfråga för mänskligheten. Sverige bör spela en pådrivande roll i det internationella miljöarbetet. Även här säger Folkpartiet nej till vidare neddragningar och förslår att multilaterala miljöinsatser får ytterligare 100 miljoner kronor. Totalt blir det då 220 miljoner kronor. För övrigt multilateralt samarbete anslås ytterligare 25 miljoner kronor till utsatta barn i fattiga länder. För det totala multilaterala biståndet anslår Folkpartiet ytterligare 450 miljoner kronor utöver regeringens anslag.

Det bistånd som förmedlas via enskilda organisationer har stor betydelse bl.a. för att stärka det civila samhället i mottagarländerna. Vi föreslår att denna anslagspost höjs med 150 miljoner kronor. Totalbeloppet för budgetåret 1998 blir 980 miljoner kronor.

Vad det gäller landramar delar vi den uppfattning Sida har gett uttryck för i sin anslagsframställan. Där pläderar man för mera flexibla landramar för programländerna. De reservationer vi har sett avseende vissa länder är ett tecken på att detta kan vara en god idé.

Vi vill vidare förespråka en något starkare inriktning på södra Afrika än den regeringen föreslagit. För Sydafrika innebär det ett ökat anslag på ytterligare 160 miljoner kronor utöver regeringens anslag.

Den sköra fredsprocess som trots allt pågår i dagens Angola, efter många år av inbördeskrig, måste få en rejäl chans att lyckas. Framsteg har gjorts under innevarande år. Fortfarande förekommer dock strider i vissa delar av landet. Samtidigt skördar minorna som är försåtligt utlagda offer mest varje dag. Få länder har inom sina gränser så många minor utplacerade i förhållande till sin befolkning som Angola. Landet är i skriande behov av hjälp. Biståndet till Angola bör till stor del gå till fredsfrämjande insatser och insatser för demokratiutveckling. Folkpartiet anslår ytterligare 20 miljoner kronor utöver regeringens förslag till Angola.

Även Eritrea har många år av krig bakom sig och är nu äntligen på väg att bygga upp landet under fredliga förhållanden. Landet är i skriande behov av biståndsinsatser. Samtidigt går utvecklingen alltför långsamt vad gäller demokratiutvecklingen. Här återstår mycket att göra. Det är viktigt att demokratibistånd för att säkra en demokratisk utveckling kommer till stånd så att inte landet faller tillbaka till inre stridigheter. Folkpartiet föreslår ett påslag på 20 miljoner kronor till Eritrea utöver regeringens förslag.

Etiopien är ett av Sveriges äldsta biståndsländer. Efter många års inbördeskrig har landet genomfört val som dock inte kan betecknas som demokratiska. Oppositionspartier har svårt, för att inte säga omöjligt, att bedriva någon politisk verksamhet. Det ser ut som om en diktaturstat har ersatts av en ny. Om inte några kursändring sker härvidlag bör Sverige överväga att kraftigt reducera biståndet till Etiopien.

Dessutom föreslås ytterligare 40 miljoner kronor till Moçambique, 50 miljoner kronor ytterligare till Uganda, 10 miljoner kronor ytterligare till Bangladesh samt 60 miljoner ytterligare till Tanzania. För Kenya och Zimbabwe, som inte kan uppvisa några påtagliga demokratiska framsteg, föreslås en sänkning av biståndet med 15 miljoner kronor respektive 20 miljoner kronor.

Vi finner det naturligt att sänka biståndet till Vietnam – mot bakgrund av vår kritiska uppfattning om bristen på demokratisk utveckling – och göra en kraftigare satsning på biståndet till Sydafrika, där den demokratiska processen behöver ett omfattande stöd. Vi föreslår att Vietnamramen sänks med 50 miljoner kronor och att inga nya åtaganden görs. Den totala ramen för Vietnam kommer då att uppgå till 80 miljoner kronor. Likaså föreslås en sänkning av biståndet till Laos med ytterligare 20 miljoner kronor.

Sverige har en lång erfarenhet av samarbete med Latinamerika. Då landstrategier arbetas fram bör inriktningen vara på demokratiinsatser samt fattigdomsbekämpning (främst utbildning och vatten). Vi föreslår att anslaget Latinamerika ökas på med 50 miljoner kronor. Totalt blir anslaget till Latinamerika 240 miljoner kronor.

Dessutom vill vi öka anslaget till Västbanken/ Gaza med ytterligare 20 miljoner kronor. För det totala bilaterala biståndet anslår Folkpartiet ytterligare 1 050 miljoner kronor utöver regeringens anslag.

Våra ändringsförslag i förhållande till regeringens budget:

Tabell 1. Multilaterala biståndet:

UNDP + 40

UNICEF + 30

UNFPA + 40

UNHCR + 40

UNRWA + 20

UNAIDS + 20

UNIFEM + 10

HABITAT + 20

WHO + 10

Övrigt multilateralt samarbete

Miljöinsatser  + 100

Konfliktförebyggande insatser + 50

Utsatta barn i fattiga länder  + 25

Särsk.jämställdhetsinsatser + 20

IDEA  + 25

Totalt multilateralt bistånd + 450

Tabell 2. Bilateralt utvecklingssamarbete:

Angola +20

Eritrea +20

Kenya -15

Moçambique +40

Sydafrika +160

Tanzania +60

Uganda +50

Zimbabwe -20

Bangladesh +10

Laos -20

Vietnam -50

Västbanken/Gaza ...+20

Latinamerika +50

Särskilda utvecklingsprogram

(demokrati, mänskliga rättigheter, miljö)  +375

Enskilda organisationer +150

Ekonomiska reformer +200

Totalt bilateralt bistånd....................................................................... +1.050

Totalt +1.500

16. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förnyad prövning av en utredning av de biståndspolitiska målen,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra demokratimålet överordnat i det svenska biståndet,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett särskilt åtgärdsprogram för demokratibiståndet,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att bistånd skall bedrivas i diktaturer av enskilda organisationer,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att undvika stora biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det s.k. oberoendemålet,

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att handelns betydelse som utvecklingsmotor måste betonas starkare,

  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättsstatens betydelse för utveckling,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljö och bistånd,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att satsningar på familjeplanering bör föras in i de bilaterala förhandlingarna,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett genderperspektiv och kvinnans roll i biståndet,

  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som bryter mot dessa grundläggande rättigheter,

  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen varje år bör ta fram en särskild rapport för läget i våra mottagarländer beträffande mänskliga rättigheter och demokrati,

  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformning av strategier för hur handikappfrågor skall införlivas i bilaterala och multilaterala utvecklingsinsatser,

  15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsoproblemen i u-länderna,

  16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett kvalitetsprogram för det svenska biståndet,

  17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken,

  18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU och u-länderna,

  19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bistånd skall ges i former som inte snedvrider mottagarländernas ekonomier,

  20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioriteringar av kunskapsöverföring och investeringar i det ”mänskliga kapitalet”,

  21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndsberoende,

  22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsoproblem i u-länderna,

  23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndet till Kuba,

  24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att biståndet måste bidra till att krympa och effektivisera staten i många afrikanska mottagarländer,

  25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omorientering av stödet till Ryssland,

  26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om motverkan av ”biståndsbombardemang”,

  27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återgång till enprocentsmålet,

  28. att riksdagen med avslag på regeringens förslag fastställer biståndsramen för budgetåret 1998 för utgiftsområde 7 A Internationellt utvecklingssamarbete till 12 124 miljoner kronor, dvs. 1 500 miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit,

  29. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag till riksdagsbeslut i motsvarande delar, bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som förordas i motionen beträffande multi- och bilateralt utvecklingssamarbete, särskilda utvecklingsprogram, folkrörelser och andra enskilda organisationer, betalningsbalansstöd och skuldlättnader.

Stockholm den 6 oktober 1997

Lars Leijonborg (fp)

Anne Wibble (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Eva Eriksson (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lennart Rohdin (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Gotab, Stockholm 2002