De fattigaste länderna i världen har under decennier fått lån från Världsbanken och andra internationella banker på den rika världens villkor. Lånen har gått till att finansiera projekt som av långivarna bedömts främja utvecklingen i landet i fråga. I efterhand har man kunnat konstatera att dessa lån i många fall har gått till storskaliga projekt som förstört miljön och försatt många människor i en än svårare social och ekonomisk situation. Utvecklingseffekten har uteblivit men skulderna har bestått. Återbetalning av skulder har varit och är en oerhörd belastning för många fattiga länder där behoven av sociala satsningar är stora.
I dag lånar Världsbanken och de regionala bankerna i Latinamerika, Asien och Afrika årligen ut 40 miljarder dollar. På senare år har bankerna alltmer inriktat sig på att bekämpa fattigdomen. De sociala aspekterna, liksom en granskning ur miljöperspektiv, finns med när projekt bedöms. Det finns också en ökad medvetenhet och vilja att samarbeta med andra parter och lyssna på kritik från folkrörelser och fristående forskare. Vissa grundläggande strukturella problem finns dock kvar, framför allt när det gäller Världsbanken och IMF. En första åtgärd för att upphäva dessa vore att inordna Världsbanken och andra finansiella institutioner i FN-systemet.
Trots att världens samlade produktion ökade med 40 procent mellan 1975 och 1985 ökade antalet fattiga länder enligt FN:s definitioner med 17 procent. Sämst har det gått i Afrika söder om Sahara. Även inom länderna ökar skillnaderna mellan fattig och rik. De fattigaste 20 procenten av jordens befolkning har mellan 1960 och 1993 minskat sin andel av världsinkomsten från 2,3 till 1,4 procent.
I en rad FN-rapporter finns olika förslag på hur dessa missförhållanden kan ändras. Om fattiga länder investerar i sina invånare och ekonomier bör rika länder erbjuda bistånd, skuldavskrivningar och handelsförmåner. Globala skatter är också någonting som man vill införa för att kunna finansiera de gemensamma behoven i det ”globala grannskapet” såsom flyglinjer, sjöfartsleder och fiskeområden i oceanen.
En transaktionsskatt (en så kallad Tobinskatt) på valutatransaktioner för att öka stabiliteten i världsekonomin och minska volymen av spekulativa kapitalrörelser (se vidare i Vänsterpartiets motion om makt och ekonomi) kan också bli ett verksamt medel. I FN-rapporten A Call to Action understryks hur världens militära utgifter skall kunna minskas till 500 miljarder dollar vid sekelskiftet. UNICEF:s årsbok The State of the World´s Children 1997 skriver: ”Om man omfördelar bara en fjärdedel av utvecklingsländernas militärutgifter – eller 30 miljarder dollar av 125 miljarder dollar – skulle det till exempel ge tillräckligt med extra resurser för att uppnå det mesta av målen (UNICEF) till år 2000”.
Ett skuldavskrivningsprogram bör vara möjligt att genomföra med krav på att landet som får sina skulder avskrivna inte använder frigjorda ekonomiska resurser till omfattande militär upprustning eller korruption.
Under 1980-talet har u-länder haft strukturanpassningsprogram. Trots det mer än fördubblades u-ländernas skulder från 1980 till 1993. De allra fattigaste ländernas skulder tredubblades. Hälsovårdsutgifterna minskades och utbildningsnivån sänktes. För dessa länder – det handlar främst om Afrika söder om Sahara – blev 1980-talet ett förlorat årtionde.
I rapporten Structural Adjustment, the Environment, and Sustainable Development, publicerad av WWF 1996, kritiseras strukturanpassningsprogrammen som har lett till försämrad inkomstfördelning och en förskjutning av kostnaderna för de ekonomiska reformerna till de fattiga. Kvinnorna har missgynnats ekonomiskt och dessutom har arbetsmarknaderna blivit mindre reglerade vilket har inneburit sänkt levnadsstandard och sämre arbetsförhållanden för de arbetande. Självfallet behövs ekonomiska reformer i de skuldsatta länderna. Men de krav som IMF och Världsbanken ställt upp har inte fungerat. För att lägga grunden till en utveckling av god samhällsstyrning och pluralistiska politiska system krävs förutom fungerande marknader en stabilisering av makroekonomin, lagstiftning, rättsväsende och reformering av landets statsförvaltning m.m. De sociala effekterna – inte minst när det gäller barnen – måste beaktas. Det är hög tid att försöka hitta andra metoder för strukturanpassning. I vissa länder, t.ex. Tanzania och Moçambique, går i dag ca 30 procent av budgeten till att betala lån. Endast 6 procent av Moçambiques budget går till utbildning. Även andra sociala satsningar på hälso- och sjukvård har kraftigt minskat. Författaren Joseph Hanlon har i sin bok ”Peace without Profit” där undertiteln lyder ”Hur IMF blockerar återuppbyggnad i Moçambique” visat på hur IMF och Världsbanken påtvingat Moçambique en ekonomisk politik som konserverar landet som råvaruproducent av cashewnötter. En hårdhänt privatisering har resulterat i ökad arbetslöshet. Kritik har också riktats mot Världsbanken och IMF för bristande insyn och kontroll. I praktiken styrs banken inte av medlemsländerna utan av exekutivstyrelsen och topptjänstemännen. Världsbanken måste ändra sin politik. För att den skall kunna göra det, måste bankens struktur och beslutsformer förändras. Det krävs en verklig reform – en strukturanpassning av Världsbanken till människors sociala verklighet. Samtidigt måste även IMF reformeras. Båda institutionerna måste demokratiseras och inordnas i FN-systemet.
Världsbankens och IMF:s årsmöte ägde i år rum i september i Hongkong. Till årsmötet fanns förslag om skuldavskrivningar. Världsbankens ordförande James Wolfensohn har energiskt drivit frågan om ett skuldavskrivningsinitiativ, HIPC (Heavily Indebted Poor Countries), men åtskilligt fattas för att en skuldbefrielse för de fattigaste länderna skall bli verklighet.
Den engelske finansministern Gordon Brown var pådrivande och krävde att två tredjedelar av de fattigaste länderna skall omfattas av skuldavskrivning före år 2000. Han påpekade också att alla de länder som har dessa omfattande skulder bör ha kommit med i processen för skuldavskrivning när nästa årtusenden börjar. Den finske finansministern Sauli Niinisto anslöt sig och tog upp den oro som nu finns över ovilligheten hos medlemsländerna att ekonomiskt stå för HIPC-initiativet. Han kritiserade dem för att inte rikta sin uppmärksamhet mot det stora behovet av skuldavskrivningar för de fattigaste länderna.
Problemet är emellertid att Världsbankens förslag till skuldavskrivningar endast omfattar ett fåtal länder. Före år 2000 kommer sannolikt endast tre länder, Uganda, Bolivia och Elfenbenskusten, att ha åtnjutit skuldavskriv-ningar.
Sverige har avsatt egna medel ur biståndsbudgeten. Sverige utlovade dessutom vid årsmötet ytterligare 295 miljoner för avskrivning till djupt skuldsatta länder, huvudsakligen till Uganda, Moçambique och Bolivia. Vänsterpartiet bedömer att medel därutöver kan behöva komma i fråga för att gå före och göra det möjligt med skuldavskrivningar för samtliga 40 länder till år 2000. (Se Vänsterpartiets motion angående Utgiftsområde 7.)
En kampanj ”Jubilee 2000” (Jubelår 2000) har initierats av de brittiska kyrkorna. Kampanjen har fått ett brett stöd av kyrkor och folkrörelser i Storbritannien och internationellt. I Sverige har Sveriges Kristna Råd liksom en rad andra organisationer stött kampanjen.
Utgångspunkten är att fira inträdet i ett nytt årtusende genom en engångsavskrivning av de eftersläpande obetalda och obetalbara skulderna för de fattigaste länderna. Man hänvisar till den bibliska tanken med ett jubelår där skulder skulle lösas, slavar bli fria och där var och en skulle få möjlighet att börja ett nytt liv. De som står bakom kampanjen är självklart missnöjda med den takt som skuldavskrivningarna är planerade att äga rum inom Världsbanken. Den svenska regeringen bör aktivt ställa sig bakom kampanjen och arbeta för att kampanjens mål skall bli uppfyllt.
Det är den svenska regeringens ansvar att inom Världsbankens styrelse och vid internationella förhandlingar agera så att det främjar det fattigas intressen. Regeringen har ibland som stöd och råd konsulterat organisationer som särskilt intresserat sig för skuldfrågorna. Men för att kunna handla med både kunskap och kraft krävs att regeringen har ett starkt stöd bland det svenska folket. Vänsterpartiet anser därför att det skulle vara av stort värde om regeringen utser ett permanent råd som består av både representanter för de politiska partierna och för olika folkrörelser. Därigenom kan regeringen få råd och synpunkter på sitt agerande. Men man kan förhoppningsvis också få hjälp med att föra ut dessa viktiga frågor till den svenska allmänheten och sannolikt också få stöd för sin politik.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av reformer inom Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna och en inordning av dessa institutioner i FN-systemet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör ställa sig bakom kampanjen Jubelår 2000,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett nationellt råd bör bildas med uppgift att förbereda svenska ställningstaganden i Världsbanken och andra finansiella institutioner och sprida information om skuldfrågorna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det nationella råd som omnämns i yrkande 3 bör bestå av representanter både för de politiska partierna och folkrörelser engagerade i internationella frågor.
|
Eva Zetterberg (v) |
|
|
Bengt Hurtig (v) |
Jan Jennehag (v) |
|
Kenneth Kvist (v) |