Riksdagsåret 1994/95 skrev jag en motion angående en svensk biståndslag. Motionen avstyrktes av utrikesutskottet och avslogs av kammaren. Jag står dock fast vid denna idé och motionerar återigen för att ta upp frågan till diskussion när jag konstaterar att den problematik som tidigare redogjordes för kvarstår och dessutom inte åtgärdats.
1996 beslutade riksdagen att de svenska biståndsorganen skulle sammanföras i en enda myndighet: SIDA. Detta innebar att de fristående biståndsenheterna Swede Corp, BITS m fl införlivades under en enhetlig myndighet. Dessa två organisationer inriktade sig framför allt på tekniskt bistånd och företagsbistånd, mellan svenska företag och biståndslandets marknad. Inom SIDA kvarstår fortfarande uppgiften att främja handel och samarbete med utländska företag. Detta innebär förstås att ett annat skäl än miljö är vägledande för biståndet. I dessa fall är det nästan cyniskt att hänvisa de människor som drabbas av storskaliga projekt till den nationella miljölagstiftningen i biståndslandet då vi väl vet att de flesta länder i tredje världen och även medelinkomstländer saknar en relevant miljölagstiftning, kontrollfunktioner och medel för att genomföra stora investeringar på ett ekologiskt riktigt sätt. Tilläggas bör också att miljölagstiftning i enlighet med den svenska naturresurslagen i många länder inte alls existerar. Detta betyder att svenska biståndspengar agerar under miljömässigt mycket osäkra omständigheter. Jag ifrågasätter med detta resonemang inte den kompetens som finns inom SIDA till korrekta bedömningar, inte heller ifrågasätter jag att biståndsmålet om miljö som riksdagen fastställt inte skulle vara allvarligt menat. Däremot anser jag att det svenska biståndet i högre utsträckning än idag måste regleras så att människor på gräsrotsnivå inte drabbas av toppstyrda miljöförstörande projekt. Det jag främst har i åtanke är de dammbyggen som påbörjats eller planerats i världen där miljöhänsyn fått vika tillbaka, men även andra projekt. Hur skulle en sådan reglering då kunna se ut? Ja, det är av väsentlighet att inte försöka reglera politiska intentioner, dvs inriktningen för biståndet skall även framdeles vara en politisk fråga. Men liksom trafikpolitiken i Sverige bestäms av Sveriges riksdag, så är utförarna, i detta fall de statliga trafikverken, skyldiga att följa gällande lagstiftning för naturresursexploatering, främst naturresurslagen. Detta är en form av skyddsnät och kontrollfunktion för att investeringsprojekt inte ska ställa till med allvarliga skador i naturen och för människors välbefinnande. Denna möjlighet existerar dock inte alls för många människor i fattiga länder där bistånd och biståndskrediter beviljas efter att ett projekt prövats enligt någon miljöpolicy som inte är särskilt förpliktande när det väl ”kommer till kritan”. Denna diskussion tangerar i viss mån den diskussion som förs om miljöhänsyn versus tillväxtbefrämjande projekt, men kan ändå, mot bakgrund av svenska erfarenheter särskiljas från diskussionen om behovet av någon form av reglering. Det torde ju knappast vara eftersträvansvärt för någon intressent att försöka driva igenom tillväxt genom laglöshet.
Jag föreslår därför att regeringen ges i uppdrag att tillsätta en utredning för att undersöka möjligheterna till att införa en svensk ”naturresurslag” för biståndsprojekt. En klar fördel med en sådan skulle kunna vara att människor på lokal nivå där biståndet agerar skulle kunna garanteras en rättssäker instans att vända sig till vid behov. Det har felaktigt påståtts att en sådan här lag inte kan införas eftersom det inte är möjligt att lagstifta i Sverige och försöka införa rättstillämpningen i ett annat land. Detta är ett helt självklart faktum, och det enda som en lag som jag föreslår egentligen skulle kunna reglera är om de avtal som svenska myndigheter ingår i fråga om bistånd är lagligt korrekta och följaktligen om svenska biståndsmedel får användas under de omständigheter som råder vid ett speciellt projekt. Lagens syfte är alltså inte att stoppa ett t ex multilateralt bistånd eller en investering som ogillas i Sverige utan att reglera inblandningen av svenska pengar. Sådana saker som lagen bör omfatta är bl a krav på absolut objektiva och självständiga miljökonsekvensbeskrivningar med lokalt remissförfarande, rimliga tidsramar att yttra sig för lokalbefolkningen, ekonomiskt stöd så att lokalbefolkningen ska ha möjlighet till egna informationskällor om projektets miljökonsekvenser, talerätt för lokala organisationer samt obligatoriska klausuler i ingångna avtal om att Sverige ska kunna såväl återta beviljade medel som avbryta bistånd om kriterier enligt svenska regleringen inte uppfylls.
Ett konkret exempel på en svensk inblandning som gick snett – mycket snett – är Sveriges inblandning i biståndskrediter till dammbygge i Bio-Biofloden i södra Chile. Trots starka protester från den lokala ursprungsbefolkningen och såväl lokala som globala miljöorganisationer ingick Sverige ett trepartsavtal via Världsbankens organ IFC (International Finance Corporation) med Norge, företaget Endesa och chilenska myndigheter för att genomföra vattenkraftsprojektet Pangue (dammens namn). Redan från början kom varningssignaler om att Endesas intentioner var att bygga inte en damm utan sex dammar i Bio-Biodalen och därmed förstöra en av världens värdefullaste flodbiotoper för all framtid. Sverige avvisade dock dessa farhågor och insisterade på att biståndet bara gällde Pangue. Nu besannas tyvärr farhågorna. Dammbygget Ralco står i mer eller mindre utsträckning färdigt att påbörjas vilken dag som helst. Ursprungsbefolkningen, Pehuencherna, flyttas till ett landområde närmare bergen, som under vinterhalvåret är täckt av snö. Därmed bryts en tusenårig livsstil för tidigare tusentals – numera hundratals – människor. Pehuenches levde tidigare på två platser: i dalgången under vintern där tillgång till föda fanns, och i skogen högre upp i bergen under sommaren. Vad pehuencherna ska leva av under vintern nu är mycket ovisst. Om pehuenches var mycket fattiga innan bygget, är de desto fattigare idag, trots att de lovats elektricitet och rinnande vatten i någon utsträckning genom myndigheternas försorg. De är ju inte bara fråntagna sina traditionella försörjningsmöjligheter under vintern, utan även en betydande del av sitt kulturella arv. Detta är ett makalöst övergrepp. Man bör dessutom vara mycket klar över att denna investering i kraftverk inte kommer att komma det stora antalet fattiga chilenare till del heller. För det första så är det privata Endesa uppköpt av spanska intressen numera, dessutom finns det ingenting som säger att elpriserna kommer att sjunka med projektet heller. Denna investering kommer att fylla några redan välfyllda fickor och mycket troligt är även att den chilenska vattenkraften går på export. I samband med att Sverige ingick detta avtal med Chile hade det förstås varit önskvärt med åtminstone krav på ett program för energieffektivisering av industrisektorn i Chile. Inga sådana krav ställdes. Överhuvudtaget verkar inga krav alls ha ställts i samband med att Sveriges företrädare skrev under avtalet. Detta påstår jag mot bakgrund av följande: Enligt det ”Investment Loan Agreement” som tecknades, fastställdes vissa kriterier även enligt miljöhänsynen, som dock var individuella för varje part. Tyvärr är avtalet sekretessbelagt, så vi lär antagligen aldrig få reda på vad Sverige ställde för krav angående miljön i avtalet. Men det är mer eller mindre bekräftat att Världsbanken följde sin egen miljöpolicy i sina krav, vilka som var de operativa riktlinjerna. Under sommaren 1996 anmälde dock G.A.B.B. (Grupo de Acción por defensa del Bio Bio) avtalsbrott – utan att känna till avtalet – till Världsbanken med hänvisning till att projektet inte överensstämde med den antagna miljöpolicyn. Som svar på anmälan från G.A.B.B. gavs Jay Hear i uppdrag att utreda frågan. Hans rapport ”An Independent review of the International Finance Corporation´s compliance with applicable World Banc Environmental and Social Requirements” blev färdig redan för ett år sedan, men efter att företaget Endesa fått förhandsgranska dokumentet skars en tredjedel ca av innehållet bort och sekretessbelades. Resten av rapporten offentliggjordes först för två månader sedan. Rapporten var mycket kritisk till utformningen och Jay Hear skriver på ett ställe i rapporten att han själv bedömer att inget av innehållet i rapporten är av sådan art att det behöver sekretessbeläggas med hänvisning till att avtalsbrott skulle kunna begås då innehåll av avtalet skulle kunna uppenbaras, eftersom detta är sekretessbelagt. Mot bakgrund av denna rapport gjorde Norges regering i våras bedömningen att projektet, så som det genomfördes, bröt mot de krav som den norska biståndsmyndigheten fastställt i avtalet och man drog sig ur processen. Hur IFC kommer att agera i frågan är ännu inte klarlagt, men kvar på planen blev självmålsspelaren Sverige som inte har någon juridisk möjlighet att dra sig ur med hänvisning till avtalet, eftersom man inte ställt några miljökrav som kan ha brutits. Det vill säga, har man ställt miljökrav så har de varit av sådan art att de ännu inte brutits. I praktiken innebär detta att Sveriges krav angående miljöhänsyn måste ha varit hutlöst svaga. Jag begär att regeringen omedelbart verkar för att avtalet om biståndskrediten offentliggörs.
Mot denna sort av situationer måste vi ha en reglering som tillåter Sverige att ställa hårdare krav och kunna dra sig ur miljöförstörande projekt, eller helt enkelt inte ingå denna form av avtal med hänvisning till svensk lagstiftning på området. I detta läge är det förstås av yttersta vikt att regeringen snarast inkommer till riksdagen med en redogörelse för hur man agerat i frågan, vilka hänsyn som tagits angående miljö samt vad man avser göra åt saken i framtiden. Helst av allt bör regeringen skyndsamt uppdra åt SIDA att dra sig ur projektet; regeringen bör till riksdagen redovisa möjligheterna till detta. Om en sådan lagstiftning som föreslås i motionen redan hade existerat, skulle Sverige antagligen aldrig kunnat ingå det avtal man ingick, och mycket lidande hade besparats den chilenska ursprungsbefolkningen Pehuenches och tusentals andra människor som levde av floden. Oreparerbara skador på en av världens viktigaste och värdefullaste flodbiotoper hade undvikits.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för en svensk biståndslag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att avtalet angående kraftverksbygget i Chile offentliggörs,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att denna bör återkomma till riksdagen med en redovisning av hur detta projekt utvecklats,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör undersöka möjligheterna att dra sig ur det ingångna avtalet.
|
Elisa Abascal Reyes (mp) |