|
7 |
Internationellt bistånd |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
|
A 1 |
Biståndsverksamhet |
(res) |
10 214 267 |
+800 000 |
|
A 2 |
Biståndsförvaltning |
(ram) |
409 333 |
|
|
B 1 |
Samarbete med Central- och Östeuropa |
(res) |
789 800 |
+200 000 |
|
B 2 |
Avsättning för förlustrisker vad avser garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier |
(res) |
21 000 |
|
|
Summa: |
11 434 400 |
+1 000 000 |
I Vänsterpartiets riktlinjer för den ekonomiska politiken – en politik för rättvisa, jobb och tillväxt – ingår en strategi för global utveckling och internationell solidaritet.
För att utjämna skillnaderna mellan fattiga och rika länder och mellan rika och fattiga människor krävs en politik där ändrade handelsvillkor, skuldavskrivningar, ett ökat internationellt bistånd, ett stärkt FN och nedrustning ingår. Bistånd är alltså inte det enda instrument vi förfogar över för att åstadkomma en rättvisare värld. Det är dock ett väsentligt medel. Genom att återgå till att 1 % av BNI satsas på internationell samverkan och bistånd kan Sverige visa sin goda vilja till global utjämning av resurser. Vänsterpartiet föreslår att regeringen utarbetar en plan för att under en treårsperiod år 2000 återigen vara uppe i 1 % av BNI, med början år 1998. Vi anslår i 1998 års budget 1 miljard kronor utöver regeringens förslag, samt anger att ytterligare medel får tas ur anslagsbehållningar för att under 1998 komma upp till 0,8 % av BNI. Vänsterpartiet vill särskilt lyfta fram barnens situation och skuldavskrivningar till tredje världens länder.
Vänsterpartiet har nyligen i en motion givit uttryck för en rad ståndpunkter när det gäller det internationella utvecklingssamarbetet. Detta med anledning av regeringens skrivelse De fattigas rätt – vårt gemensamma ansvar. Fattigdomsbekämpning i Sveriges utvecklingssamarbete (skr 1996/97:169). Vad gäller specifikt Afrika- och Asienpolitiken aviserar regeringen särskilda skrivelser med motionsrätt. Därför nöjer vi oss med att göra vissa markeringar när det gäller biståndspolitiken och anvisa alternativ i biståndsbudgeten.
Regeringen står fast vid vad man beslutade i samband med 1997 års budget: att biståndet skulle sänkas till 0,7 % av bruttonationalinkomsten. Regeringen förklarade emellertid att man åter skulle höja biståndet med siktet inställt på enprocentsmålet så snart det statsfinansiella läget tillät.
Redan i samband med vårbudgeten kunde finansministern skönja bättre tider. I samband med finansdebatten för några veckor sedan kunde han förutspå rent av lysande tider för Sverige. Det statsfinansiella läget var uppenbarligen på väg att förbättras avsevärt. Regeringen har infört flera återställare när det gäller t.ex. barnbidraget, sjuklöneperioden med mera. Någon höjning av biståndet för 1998 föreslogs dock inte. Inte heller för 1999. En sådan skall inte genomföras förrän år 2000 och då endast med 0,72 %.
Av detta kan man inte dra andra slutsatser än att regeringen måste vara säkrare på en positiv ekonomisk utveckling för Sverige i nästa årtusende än vad man är när det gäller de två närmaste åren.
Regeringen har förklarat att denna höjning från nuvarande 0,7 % till 0,72 % år 2000 sker ”stegvis”. Frågan är om man kan kalla det ”stegvis höjning” när biståndet kopplas till konjunktursvängningar. Framhärdar man i att det är fråga, om en sådan handlar det i så fall om jättekliv i tiden men om myrsteg när det gäller kvantiteten.
Vidare vill vi peka på att inom biståndsramen ryms numera avräkningar för asylkostnader, EU-bistånd och administration. Avräkningarna för asylkostnader, som i år uppgår till 778 miljoner kronor, fördes in i biståndsbudgeten för några år sedan. Vänsterpartiet är kritiskt till denna åtgärd.
Det enda rimliga är att upprätta en plan för hur man skall uppnå enprocentsmålet. Att sätta biståndet i relation till det statsfinansiella läget eller Sveriges ekonomiska utveckling torde göra att det blir svårt att uppnå målet och ännu svårare att hålla fast vid det. Vad man skapat är inte ett mål utan bara en förhoppning relaterad till ekonomiska och politiska konjunktursvängningar.
För det första föreslår därför Vänsterpartiet en plan för hur man skall uppnå enprocentsmålet när det gäller biståndet.
För det andra föreslår Vänsterpartiet att den svenska biståndsramen skall uppgå till 0,8 % av BNI 1998, till 0,9 % av BNI 1999 och till 1 % av BNI år 2000. En höjning av biståndsramen till 0,8 % 1998 skulle betyda 1 774 miljoner kronor mer än vad regeringen anger som biståndsram, dvs 14 192 miljoner. En biståndsram på 0,9 % av BNI 1999 skulle betyda en biståndsram på 16 776 miljoner kronor, dvs 3 728 miljoner mer än regeringen anger för samma år. En biståndsram på 1 % år 2000 skulle betyda en biståndsram på 19 580 miljoner, dvs 5 480 miljoner kronor mer än vad regeringen anslår för samma år. Den stora skillnaden mellan Vänsterpartiets och regeringens förslag torde bero på att Vänsterpartiet söker höja biståndsnivån, medan regeringen under två år inte höjer den alls och för det tredje året endast avser att genomföra en marginell höjning.
Vänsterpartiet avsätter i sin budget 1 miljard kronor till en höjning av biståndsramen. Övrig finansiering av utökningen av biståndsramen till 0,8 % måste ske med hjälp av de stora anslagsbehållningar som beräknas finnas vid årsskiftet 1998/99.
”– Vad i all sin dar gör DU? frågade jag apan när jag såg honom dra upp en fisk ur floden och lägga den i ett träd.
– Jag räddar den från att drunkna, blev svaret.”
(Citerat ur Per Lindströms föredrag Regeringar, internationella organisationer i samverkan för global utveckling, som citerar ur jesuitprästen Anthony de Mellos bok The Song of the Bird.)
Ovanstående illustrerar väl hur även de bästa intentioner kan slå fel.
När det gäller biståndspolitikens allmänna inriktning är vi överens med regeringen på flera viktiga punkter. Vi delar regeringens uppfattning att man måste komma bort från de paternalistiska föreställningar som ibland varit förbundna med biståndet och i stället tala om partnerskap och internationell samverkan. I linje med detta synsätt kan inte biståndet behandlas avskilt från andra områden såsom handelspolitik, kulturutbyte, efterlevnaden när det gäller mänskliga rättigheter, militär upprustning m m. Vänsterpartiet vill dock gå längre när det gäller partnerskapet. Det finns utmärkta exempel när det gäller hur man kan utveckla ett partnerskap mellan i-land och u-land. Ett sådant finns att hämta från ett samarbete mellan Holland och Costa Rica, där det inte bara gäller att man rådgör med varandra om hur man skall utveckla samarbetet i Costa Rica. Representanter från Costa Rica inbjuds också att ge synpunkter på utvecklingen i Holland.
Det internationella samarbetets inriktning på de fattigaste länderna, områdena och befolkningsgrupperna är likaså huvudinriktningen i regeringens Afrikapolitik, vilket är logiskt.
Det finns dock många beskrivningar av hur bistånd till länder i tredje världen använts ineffektivt och som medel i korruption. Det är av största vikt att varje krona som går till internationellt bistånd används effektivt. Korruption i alla dess former måste bekämpas. Vissa insatser för att skapa exempelvis fungerande förvaltningar och skattesystem har som ett direkt syfte att stoppa korruption.
Fattigdomen i världen har sjunkit sedan 1950, men bakslag har också inträffat sedan dess. Fattigdomen i världen kan mätas på olika sätt. Man kan hålla sig strikt till människors inkomst, men det finns också andra fattigdomsbegrepp. 1,3 miljarder människor tvingas i dag leva på mindre än 1 dollar om dagen. En miljard människor kan inte läsa. Över en miljard har inte tillgång till rent vatten. 840 miljoner människor får inte tillräckligt med mat. Närmare en tredjedel av världens fattiga lever i Afrika. Vidgar man begreppet fattigdom och förutom inkomst räknar in andra sidor av människors levnadsvillkor, såsom grundutbildning och medellivslängd, blir bilden av fattigdomen i världen något annorlunda än den som bara mäter inkomsten. Beräkningen av detta går under namnet Human Poverty Index (HPI). Mätningar av HPI bland 78 u-länder gav följande bild: Fattigdomen var lägst i länder som Trinidad, Tobago, Kuba, Chile, Singapore och Costa Rica. Antalet fattiga enligt HPI var där mindre än 10 %. Fattigast i världen, där mer än 50 % kunde definieras som fattiga inte bara när det gällde inkomst utan också när det gällde livskvalitet, var Niger, Sierra Leone, Burkina Faso, Etiopien, Mali, Kambodja och Moçambique.
Det visar sig att livskvalitetsfattigdomen minskat i Latinamerika under flera år. Där ligger den kring 15 %. Inkomstfattigdomen ligger däremot på 24 %. I Egypten, Guinea, Marocko och Pakistan m fl länder överstiger antalet livskvalitetsfattiga antalet inkomstfattiga, medan i Guinea-Bissau, Honduras, Kenya, Peru och Zimbabwe så överstiger andelen inkomstfattiga andelen fattiga enligt HPI.
Hur man än definierar fattigdomen och även om den minskat i vissa delar av världen i flera år så är den oerhört omfattande. Nya hot har uppenbarat sig: ekonomisk stagnation i flera utvecklingsländer, nya visserligen ofta förutsägbara men hastigt uppblossande konflikter, miljöproblem, långsammare framsteg när det gäller livsmedelsförsörjningen samt uppkomsten av aids.
Med tanke på att det finns oroande tecken på att livsmedelssituationen i världen försämras, exempelvis på ett mycket dramatiskt sätt i Nordkorea, är det knappast rimligt att skära ner anslaget till FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) från 200 miljoner till 180 miljoner kronor. Vänsterpartiet föreslår i stället en höjning av anslaget till WFP till 225 miljoner kronor.
Många länder i tredje världen brottas med en väldig skuldbörda som de har svårt att bemästra. Världsbanken har genomdrivit strukturanpassningsprogram som ofta varit utformade efter nyliberala utgångspunkter eller åtminstone präglade av nyliberala uppfattningar. Dessa strukturanpassningsprogram har slagit hårt mot den fattiga befolkningen i olika delar av världen. Förutom att man kan rikta kritik mot delar av de hittills tillämpade strukturanpassningsprogrammen borde man rimligen söka lyfta av en del av de fattiga ländernas skuldbörda. En kampanj för att jubelåret år 2000 skall bli startår för skuldavskrivningar – Jubilee 2000 – har initierats av kyrkorna och folkrörelserna. Denna kampanj och dess krav bör få allt tänkbart stöd av regeringen.
Därför föreslår Vänsterpartiet att riksdagen höjer anslaget för skuldavskrivningar för 1998 med 100 miljoner kronor. Vi anser även att det borde vara möjligt att anslå ytterligare medel av anslagsbehållningarna.
Vänsterpartiet anser det vara ett viktigt framsteg att riksdagen antagit ett sjätte biståndsmål. Därmed har könsperspektivet förts in i biståndsverksamheten och det internationella samarbetet.
De fattigaste bland fattiga i världen är kvinnor. Deras arbete är ofta mycket tungt, såväl i industri som i jordbruk. Som exempel kan nämnas att 60 % av allt som produceras i Afrika produceras av kvinnor. Ansvaret för barnens liv, hushållningen och försörjningen är mestadels deras. Deras möjlighet att påverka sin livssituation och sina levnadsvillkor är liten. Kvinnorna i många u-länder står för det tunga och svåra arbetet och för den konkreta försörjningen, och de svarar därmed för människosläktets fortbestånd på mer än ett sätt. Det är kvinnorna som på ett mycket påtagligt sätt kämpar mot fattigdomen. Projekt vad gäller reproduktiv hälsa måste särskilt inriktas på unga kvinnor.
Det är därför med tillfredsställelse som Vänsterpartiet noterat att regeringen i biståndsbudgeten tagit till sig vad flera partier tidigare motionerat om. Regeringen har anslagit 20 miljoner kronor för särskilda jämställdhetsinsatser. Vi föreslår ytterligare 20 miljoner till projekt för kvinnor med funktionshinder.
Vänsterpartiet noterar ytterligare en positiv förändring i årets biståndsbudget jämfört med förra året. Regeringen har utifrån riksdagens uppdrag fört in ett barnperspektiv i budgetpropositionen, en åtgärd som initierats av en flerpartimotion om barnperspektivet i biståndet. Ännu är det dock långt kvar innan detta perspektiv finns med inom alla biståndsområden. Ekonomiska åtgärder för att omsätta barnperspektivet i konkret politik finns med på flera områden. 60 miljoner kronor för särskilda insatser för utsatta barn i fattiga länder föreslås i regeringens budgetproposition. Vänsterpartiet välkomnar detta, men vill höja anslaget till 80 miljoner kronor, varav 20 miljoner avsätts till barn med funktionshinder.
I ett avseende finns en uppenbar motsägelse i regeringens barnperspektiv. Budgeten betonar barnperspektivet, samtidigt som man sänker anslaget till Unicef från 283 miljoner kronor till 250 miljoner kronor. Vänsterpartiet eftersträvar här en överensstämmelse mellan ord och handling och föreslår i stället en höjning av anslaget till Unicef till 350 miljoner kronor.
I flera sammanhang har bland annat Världsbankens storskaliga projekt fått stark kritik. Det gäller inte minst dammbyggen. Dammar har byggts för att garantera en kontinuerlig elförsörjning i samband med industriutbyggnad och andra moderniseringsprojekt. För att kunna bygga ut dammarna har människor förflyttats, i en del fall har de fördrivits från områden där de levt under mycket lång tid. Särskilt hårt drabbade är vissa urbefolkningar. Dammbyggen har ibland motiverats också med att i spåren av dammutbyggnaden följer sysselsättning. Men sällan är det de som förflyttats från sina hem som fått sysselsättning. Gamla fungerande kulturer har förstörts, människor har förflyttats till områden där de inte känner sig hemma, kanske har de hamnat i slumområden. Kampen om vattenanvändningen och vattenförsörjningen har blivit en källa till konflikter och stridigheter. I spåren av en dammutbyggnad har ofta följt förtryck av ursprungsbefolkningen.
Att många av de storskaliga dammbyggen som genomförts i flera fall varit katastrofala framgår bland annat av den nyutkomna studien Dams as Aid. A political anatomy of Nordic development thinking. (Red. Ann Danaiya Usher.) Bokens författare har granskat tre dammbyggen i Laos, Tanzania och Chile. Resultaten visar på hur projektet i Laos kunde genomföras tack vare usla förundersökningar av människors levnadsförhållanden i de områden där dammarna byggts. (Ett tvåveckorsbesök av en antropolog som intygade att det inte fanns något värt att bevara, varför man kunde sätta stora arealer under vatten.) I Chile var det möjligt att understödja ett dammbygge genom att man med hjälp av en formalistisk fint kunde slingra sig ur OECD:s biståndsregler. Till råga på allt inleddes projektet under Pinochets tid vid makten. Lasse Berg skriver i sin recension i Dagens Nyheter att över bokens sidor passerar ”en sorglig parad av biståndsgivarnas osannolika missbedömningar, systematiskt undermåliga konsekvensutredningar, (låtsad) naivitet och vedartad dumhet”.
Sverige har varit inblandat i denna typ av projekt. Det är på intet vis nödvändigt att vara det i fortsättningen. Tvärtom är det rimligt att Sverige i internationella sammanhang motsätter sig sådana till synes pampiga men dåligt underbyggda och ineffektiva projekt.
Inom den svenska biståndsramen ryms även det bistånd som går via EU. EU-biståndet avviker till sin inriktning från det svenska biståndets. Sverige satsar på de fattigaste länderna. EU däremot satsar främst på länderna kring Medelhavet, särskilt på länderna i Nordafrika. Dessa tillhör inte de fattigaste i världen utan räknas exempelvis av UNDP till de länder som har ett HDI (Human Development Index) på mellannivå. EU:s motiv för sin inriktning torde vara rädslan för en kraftig invandring till Sydeuropa.
Det vore dock rimligt om Sverige genom sitt medlemskap verkade för en annan inriktning på EU-biståndet så att det kom de mest utsatta till del.
Genom EU är det också möjligt för den svenska regeringen att verka för att större hänsyn tas till de befolkningsgrupper som drabbas av utbyggnaden av storskaliga projekt som stora kraftverksdammar, så att man på ett tidigt stadium förhindrar uppkomsten av konflikter och social förslumning.
Biståndsverksamhet i allmänt historiskt perspektiv har inte sällan handlat om storskaliga projekt. I dag har det vuxit fram en stark kritik mot många av dessa projekt. Resultatet har inte överensstämt med avsikterna. Ofta har det i stället varit projekt som Grameen Bank in Bangladesh som betytt något för befolkningen i de områden dit biståndet riktats. Ett annat exempel på effektivt bistånd kan hämtas från Sydafrika. Under apartheidtiden gav man bidrag till små aktiva organisationer som var verksamma med juridiskt stöd till åtalade och förföljda, eller till organisationer som dokumenterade övergrepp.
Vi vet också att en del länder trots att de får internationellt bistånd anser sig ha råd med att köpa stora mängder krigsmateriel. Indien är ett exempel på en stat som satsar stora summor på militärt försvar samtidigt som stora grupper i landet lever i djupaste fattigdom. Vänsterpartiet anser att länder med regeringar som bedriver en sådan militär upprustningspolitik inte behöver bistånd i den omfattning som ofta kommer dem till del. Frågan är här om det verkligen handlar om effektiva biståndsinsatser.
WHO uppskattar antalet funktionshindrade i världen till 300 miljoner människor. Denna siffra beräknas öka med 23 200 personer om dagen. Funktionshinder har en nära koppling till fattigdom i form av bristande utbildning, fel- och undernäring och bristande hälsovård. De strukturanpassningsprogram som genomfördes under 80-talet har drabbat de mest utsatta grupperna i samhället mycket hårt. Bland de mest drabbade finns de funktionshindrade. De mest utsatta bland de funktionshindrade är kvinnor och barn. Särskilda insatser måste därför göras för dessa grupper. Vi vill erinra om att FN:s generalförsamling 1995 antog en resolution om standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder jämställdhet och full delaktighet. FN:s medlemsstater och däribland Sverige är alltså skyldiga att vidta åtgärder för att människor med funktionshinder skall kunna fungera i samhället.
U-länderna har inte råd att behandla sina handikappade som ett ekonomiskt och socialt problem. Om de får utbildning, hjälpmedel och startkapital kan de förvandlas till en tillgång i samhället. Detta är en insikt som vunnit mark, inte minst tack vare SHIA:s samarbete med u-länderna.
Handikapporganisationerna har en unik kompetens som måste tas till vara när det gäller de funktionshindrade i u-länderna.
För att stärka de funktionshindrades ställning Afrika, Asien, Latinamerika och Östeuropa krävs att handikappaspekten finns med i alla delar av det svenska utvecklingssamarbetet. Vidare måste strategier och metoder utarbetas för att handikappfrågorna införlivas både i det bilaterala och det multilaterala internationella utvecklingssamarbetet.
När det gäller barn med funktionshinder föreslår Vänsterpartiet att anslaget till utsatta barn i fattiga länder (Övrigt multilateralt samarbete utgiftsområde 7, s. 19) höjs från 60 miljoner kronor till 80 miljoner kronor och att dessa ytterligare 20 miljoner kronor går till funktionshindrade barn i fattiga länder.
När det gäller kvinnor med funktionshinder föreslår Vänsterpartiet att anslaget till särskilda jämställdhetsinsatser (Övrigt multilateralt samarbete utgiftsområde 7, s. 19) höjs från 20 till 40 miljoner kronor och att dessa ytterligare 20 miljoner kronor går till funktionshindrade kvinnor i fattiga länder.
Det kalla kriget innebar en våldsam kapprustning och ett enormt resursslöseri. Det har följts av en omfattande destabilisering i en rad länder, framför allt i Afrika och Asien, med uppblossande konflikter, massakrer, folkmord och stora flyktingströmmar som följd. Det är uppenbart att FN:s flyktingorgan, UNHCR, har att hantera oerhört stora problem som inte minskat under senare år. Med tanke på dessa nya förhållanden torde regeringens anslag till UNHCR vara alltför magert. Vänsterpartiet föreslår därför att man höjer anslaget till UNHCR från regeringens 260 miljoner kronor till 360 miljoner kronor.
I UNDP:s (United Nations Development Program) pekar man på nya typer av konflikter som ett av hoten när det gäller ökande fattigdom i världen. Ett annat hot är de växande miljöproblemen världen över.
Vänsterpartiet föreslår därför ytterligare 30 miljoner kronor till konfliktförebyggande åtgärder.
Frivilligorganisationerna spelar stor roll i det internationella utvecklingsarbetet, såväl när det gäller kortsiktiga insatser som när det gäller att arbeta för mer långsiktiga mål. Dessa organisationer kan vara verksamma i länder med vilka regeringssamarbete inte är möjligt. På annat håll utgör de ett viktigt komplement till statligt samarbete. Dessa organisationer behöver ett ökat stöd för att utveckla sin verksamhet.
Vänsterpartiet vill därför föreslå ytterligare 70 miljoner kronor till konfliktförebyggande åtgärder.
Regeringen föreslår i biståndsbudgeten en minskning av insatserna i Centralamerika från 240 miljoner kronor till 190 miljoner. Det är oacceptabelt. Det förefaller som om regeringen gjort bedömningen att förhållandena i Centralamerika uppnått ett tillstånd av stabil fred. Är detta antagande bevekelsegrund för regeringens politik för Centralamerika anser vi det vara en klar felbedömning. Förhållandena är fortfarande svåra och våldet fortfarande utbrett, inte minst som politiskt maktmedel. Det tillstånd av relativ fred som inträtt i exempelvis El Salvador och Guatemala är mycket bräckligt. Det är nu när läget skall stabiliseras på allvar som biståndet behövs. Skjuter inte den ekonomiska och sociala utvecklingen fart så att människors levnadsvillkor förbättras förlorar den bräckliga freden och den ännu bräckligare demokratin sin trovärdighet. Vänsterpartiet föreslår därför en höjning av biståndet till Centralamerika till 250 miljoner kronor. För övriga insatser i Latinamerika anslås 40 miljoner.
(I övrigt se särskild motion med anledning av regeringens skrivelse De fattigas rätt – vårt gemensamma ansvar. Fattigdomsbekämpning i Sveriges utvecklingssamarbete 1996/97:167.)
Vi instämmer i regeringens allmänna inriktning på Afrika. Inriktningen på världens fattigaste länder är befogad, men vi finner på en punkt en uppenbar inkonsekvens. Regeringen aviserar att ”beslut om det fortsatta utvecklingssamarbetet med Guinea-Bissau efter 1998 kommer att beredas under året”. Formuleringen har en underton som gör att vi blir oroliga för att samarbetet skall avbrytas.
Det kan tolkas så att samarbetet hittills inte fungerat särskilt bra. Den slutsats man bör dra av detta torde vara att undersöka på vilket sätt det kan förändras och förbättras, inte att det avbryts. Att det inte fungerat kan bero lika mycket på biståndsgivaren som på biståndsmottagaren. Sverige skall inte fly från problem i biståndsverksamheten utan i stället ta itu med dem.
Till saken hör att detta land, trots att det är ett av världens fattigaste (och därmed skulle passa väl in i regeringens politik för bistånd och internationell samverkan) hittills haft en viss ekonomisk tillväxt om än ganska liten. Landet har också lyckats följa de strukturomvandlingsprogram det ålagts och betalat delar av sin skuld enligt överenskommelse med Världsbanken.
Vänsterpartiet anser att regeringen mycket väl kan utreda samarbetet med Guinea-Bissau, men då på ett konstruktivt sätt. Sverige har haft ett långvarigt samarbete med Guinea-Bissau och är en väl sedd partner i landet. Ett avbrytande av samarbetet skulle vara destruktivt och strida mot regeringens egna proklamationer om att satsa på de fattigaste.
Konflikten mellan den israeliska staten och det palestinska folket har fördjupats sedan premiärminister Netanyahus maktövertagande. Att utsättas för den israeliska statens brott mot folkrätten hör till den palestinska vardagen. De ständigt återkommande avspärrningarna av de palestinska områdena har inneburit allvarliga ekonomiska störningar i palestiniernas ekonomiska möjligheter. Den destruktiva israeliska avspärrningspolitiken är så omfattande att den åstadkommer tre gånger så stor ekonomisk förlust för Palestina som EU-biståndet tillför landet.
Självfallet vore ett slut på den israeliska avspärrningspolitiken det effektivaste medlet för att åstadkomma drägliga levnadsvillkor för palestinierna, men en kraftfullare ökning av biståndet till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNWRA) än regeringen föreslår skulle utgöra en markering av Sveriges hållning gentemot israelernas förtryck av palestinierna. (Se särskild motion.)
Vänsterpartiet föreslår därför att anslaget till UNWRA höjs med 20 miljoner mer än vad regeringen föreslår, dvs till 165 miljoner.
Allmänt sett är satsningarna på försvaret av de mänskliga rättigheterna och på att understödja demokratiutveckling mycket bra.
Regeringen genomförde under mandatperioden sitt förslag om särskilda anslag till riksdagspartierna för internationellt samarbete för att understödja utvecklingen av demokratiska förhållanden i Öst- och Centraleuropa och i u-länder. Vänsterpartiet förhöll sig försiktigt kritiskt till förslaget. Men vi kan i dag konstatera att försöksverksamheten för Vänsterpartiets del fungerat väl. Vad vi kan bedöma har andra partier samma erfarenheter. Vänsterpartiet välkomnar därför regeringens avisering om att inte bara låta verksamheten fortsätta utan också höja anslagen till denna typ av verksamhet.
När det gäller dessa områden i det internationella utvecklingssamarbetet finns en särskild motion som handlar om Öst- och Centraleuropa och en som handlar om samarbetet i Barentsregionen.
När det gäller Öst- och Centraleuropa samt Barentsregionen har regeringen föreslagit ett anslag på 789 800 000 kronor. Vänsterpartiet föreslår 989 800 000 kronor – dvs 200 miljoner mer.
Budgetstöd till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 1998
|
Regeringens förslag |
Vänsterpartiets förslag |
Differens |
|
|
UNDP |
470 000 |
470 000 |
|
|
UNCDF |
42 000 |
||
|
UNICEF |
250 000 |
350 000 |
+100 000 |
|
UNFPA |
125 000 |
||
|
WFP |
180 000 |
220 000 |
+40 000 |
|
UNHCR |
260 000 |
360 000 |
+100 000 |
|
UNWRA |
145 000 |
165 000 |
+20 000 |
|
UNCTAD |
|||
|
WTO |
8 000 |
8 000 |
|
|
ITC |
|||
|
Narkotikainsatser genom FN |
45 000 |
45 000 |
|
|
UNAIDS |
37 000 |
37 000 |
|
|
UNIDO |
8 000 |
8 000 |
|
|
Summa |
1 570 000 |
1 830 000 |
+260 000 |
Övrigt multilateralt samarbete
|
Regeringens förslag |
Vänsterpartiets förslag |
Differens |
|
|
Miljöinsatser |
120 000 |
150 000 |
+30 000 |
|
Konfliktförebyggande insatser |
70 000 |
100 000 |
+30 000 |
|
Särskilda multilaterala insatser |
|||
|
- Utsatta barn i fattiga länder |
60 000 |
80 000 |
+20 000 |
|
- Särskilda jämställdhetsinsatser |
20 000 |
40 000 |
+20 000 |
|
IDEA |
|||
|
Övriga insatser |
69 000 |
109 000 |
+40 000 |
|
Summa |
39 000 |
479 000 |
+140 000 |
Anslagsposter för det bilaterala utvecklingssamarbetet
|
Regeringens förslag |
Vänsterpartiets förslag |
Differens |
|
|
Afrika |
1 600 000 |
||
|
Asien |
1 000 000 |
||
|
Latinamerika |
385 000 |
485 000 |
+100 000 |
|
Europa |
280 000 |
||
|
Särskilda utv.program |
1 020 000 |
1 100 000 |
+ 80 000 |
|
Krediter för utveckling |
400 000 |
||
|
Forskningssamarbete |
410 000 |
||
|
Enskilda organisationer |
830 000 |
900 000 |
+70 000 |
|
Humanitärt bistånd |
780 000 |
830 000 |
+50 000 |
|
Ekonomiska reformer |
410 000 |
510 000 |
+100 000 |
|
Information |
|||
|
Summa |
7 160 000 |
7 560 000 |
+400 000 |
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur enprocentsmålet för biståndsramen skall uppnås,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör anta en treårsplan för att stegvis öka biståndet till 0,8 % av BNI 1998, 0,9 % av BNI 1999 och 1 % av BNI år 2000,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att för budgetåret 1998 anslå 1 miljard kronor mer än regeringen till internationellt utvecklingssamarbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att under Övrigt multilateralt samarbete anslå 80 miljoner kronor till särskilt utsatta fattiga barn, varav 20 miljoner kronor anslås för funktionshindrade barn,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att under Övrigt multilateralt samarbete anslå 40 miljoner kronor till särskilda jämställdhetsinsatser, varav 20 miljoner kronor anslås för funktionshindrade kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att under Övrigt multilateralt samarbete anslå 150 miljoner kronor till miljöinsatser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att under Övrigt multilateralt samarbete anslå 100 miljoner kronor till konfliktförebyggande insatser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslå 360 miljoner kronor till UNHCR,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslå 350 miljoner kronor till Unicef,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslå 220 miljoner kronor till WFP,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslå 165 miljoner kronor till UNWRA,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslå 250 miljoner kronor till internationellt utvecklingssamarbete i Latinamerika, varav 100 miljoner kronor avser samarbete med Centralamerika,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i det bilaterala utvecklingssamarbetet anslå
1 100 miljoner kronor till särskilda utvecklingsprogram,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i det bilaterala utvecklingssamarbetet anslå 900 miljoner kronor till enskilda organisationer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i det bilaterala utvecklingssamarbetet anslå 830 miljoner kronor till humanitärt bistånd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i det bilaterala utvecklingssamarbetet anslå 510 miljoner kronor till ekonomiska reformer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndet till Guinea-Bissau,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dammbyggen, storskaliga och småskaliga projekt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingssamarbetet i Öst- och Centraleuropa och i Barentsregionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall verka för en inriktning av EU:s bistånd som kommer de fattigaste länderna till del,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snabbt utreda utformningen av ett firande av tusenårsskiftet som ger uttryck för internationell solidaritet och samhörighet,
att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslags-förändring |
||||
|
A 1 |
Biståndsverksamhet |
(res) |
10 214 267 |
+800 000 |
||
|
B 1 |
Samarbete med Central- och Östeuropa |
(res) |
789 800 |
+200 000 |
||
|
Summa för utgiftsområdet: |
11 434 400 |
+1 000 000 |
||||
|
Johan Lönnroth (v) |
||||||
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|||||
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|||||
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|||||
Gotab, Stockholm 1997