Samarbetet på asylområdet måste enligt vår uppfattning alltid bygga på respekt för att tillgodose människors behov av skydd. Utgångspunkten är att internationella instrument måste respekteras fullt ut när det gäller 1951 års Genèvekonvention med tilläggsprotokoll, Europakonventionen, FNs konvention mot tortyr, FNs konvention om barns rättigheter med flera.
Vad som behövs är en flyktingpolitik som säkerställer att alla ansökningar om asyl behandlas enligt ovanstående konventioner på ett rättvist, effektivt och enhetligt sätt i EUs länder. Oavsett var en flykting/asylsökande begär asyl måste bedömningen vara densamma och eventuellt skyddsbehov erkännas av samtliga länder. Möjligheten att nå dit begränsas av att Amsterdamfördraget kringskär EG-domstolens kompetens.
Utan en gemensam europeisk flyktingpolitik och ett förtroende mellan EU-länderna är risken stor att varje land fortsätter att skärpa sin nationella flyktingpolitik i syfte att undvika ansvar för asylprövning och flyktingar. Miniminormer är ett steg till en mera sammanhållen politik.
Den senaste tidens debatt om flyktingar/asylsökande från Irak fokuserar vad det betyder att samarbete inte finns. Frånvaron av en gemensam hållning som tar avstamp i människors skyddsbehov ger upphov till att det på EU-nivå talas om ”att invandring i synnerhet från Irak är oroande”. En handlingsplan skyndas på för att lösa detta ”problem” vilken innefattar förstärkt gränskontroll, sanktioner mot transportörer och andra liknande åtgärder. Utgångspunkten är allt annat än humanitär och skyddsbehoven för de enskilda människorna talas inte om. Detta är ett handlingsmönster som vi inte kan acceptera.
Genom samarbete mellan stater, myndigheter och NGO:er kan dels skapas en gemensam europeisk praxis för tillämpningen av flyktingbegreppet i 1951 års Genèvekonvention, dels en gemensam uppfattning om vem som har skyddsbehov utöver Genèvekonventionens definition. Man kan därmed också skapa mekanismer för humanitärt ansvarsfördelande.
Enligt fördraget skall rätten till asyl begränsas till medborgarna i EUs länder enligt det så kallade asylprotokollet där bestämmelserna finns.
Vi menar att asylprotokollet inte är förenligt med Sveriges flyktinglagstiftning och i övrigt att geografiskt begränsa tillämpningen av Genèvekonventionen står i strid med folkrätten. Protokollet anger ”tre särskilda fall när asylansökningar från medborgare i andra medlemsstater får prövas samt att varje medlemsstat har rätt att ensidigt besluta pröva en asylansökan”. I det senare fallet skall EUs ministerråd omedelbart underrättas och asylansökan behandlas med utgångspunkten att den är uppenbart ogrundad. Därefter anges att protokollet inte föranleder ”någon ändring av de regler som gäller för prövning av asylansökningar i Sverige”.
Vi vill framhålla att rätten att söka och åtnjuta skydd från förföljelse är en mänsklig rättighet som stadfästs i FNs deklaration artikel 14. Till den artikeln hänvisar 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning. Det ligger därmed utanför såväl enskilda länders som regionala mellanstatliga organisationers kompetensområde att besluta om en asylansökan skall prövas eller ej.
Vidare betyder tillämpningen av asylprotokollet en förändring av svensk praxis för asylprövning som den beslutades av riksdagen enligt proposition 1988/89:86 Ny utlänningslag. Det är således oförenligt med riksdagens beslut att förutsätta att en asylsökan är uppenbart ogrundad eller att anse den ogrundad endast utifrån den sökandes nationalitet.
Avser regeringen att förändra denna praxis bör den skriva så. I annat fall måste nuvarande praxis vara tillämplig även efter Amsterdamfördragets ikraftträdande och strider då emot vad som föreskrivs i asylprotokollet. Riksdagen måste välja – antingen tydligt respektera Sveriges åtagande enligt Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och därmed bekräfta vår praxis eller ansluta till och tillämpa Amsterdamfördragets asylprotokoll.
Vi är också oroade av vad den i asylprotokollet stadgade informationsskyldigheten kan medföra då rätten till asyl underställs hänsynstagande mot andra EU-länder. Även detta strider mot asylrättens grunder och kan leda till att politiska överväganden påverkar asylprövningen. Asylprotokollet kan också medföra att andra regionala organisationer kan inspireras att införa liknande begränsningar av tillämpningen av Genèvekonventionen. På sikt undermineras på så sätt rätten till asyl även globalt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen uttalar sitt stöd för Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och därmed bekräftar Sveriges asylpraxis,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i övrigt anförts om asyl.
|
Margitta Edgren (fp) |
|
|
Elver Jonsson (fp) |
Ann-Kristin Føsker (fp) |