När regeringen föreslog jämställdhet som ett nytt mål för Sveriges internationella bistånd hälsade vi det med tillfredsställelse men nu oroas vi över att det kommer att saknas resurser för att uppfylla målet. Förutom att världens fattiga blir allt fattigare, utgör kvinnorna en allt större del av de fattiga. Behovet av att synliggöra kvinnors situation i många mottagarländer är stort. En satsning på kvinnorna är en förutsättning för att komma till rätta med den allt snabbare befolkningsutvecklingen. Genom att stärka kvinnornas ställning i u-länderna kan befolkningstillväxt och resursbrist effektivt bekämpas.
Sverige är fortfarande ett av världens rikaste länder. Regeringen har i samband med föregående års budget uttalat att ”ambitionen är att Sverige åter ska uppnå enprocentsmålet när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger”. Budgetbalans uppnås redan 1998, men statsskulden är fortfarande stor. Det finns dock inga skäl för att de fattigaste och mest utsatta människorna i världen ska vara med och betala vår statsskuld. Otillräckliga biståndsinsatser kan istället innebära ökade miljöproblem, konflikter och svält och att fler flyktingar söker hjälp i vårt land.
Fattigdom och globala orättvisor är en grogrund för etniska och sociala motsättningar och andra politiska spänningar som kan hota freden. För att åstadkomma en fredlig värld krävs en rättvis värld. Det internationella utvecklingsarbetet hör därför till vårt lands viktigaste och mest konkreta utrikespolitiska verksamheter för att stärka säkerheten i världen. Förutom att vi naturligtvis ska visa solidaritet med människor som har det svårt, är det samtidigt ett bidrag till att lösa stora internationella problem som överbefolkning och miljöförstörelse.
Sverige ligger nu på den av FN lägsta accepterade nivån, 0,7 %, efter att under en lång tid ha nått upp till enprocentsmålet. Eftersom budgetbalans uppnås nästa år bör regeringen ges i uppdrag att redovisa en plan över hur det svenska biståndet med början 1998 på en femårsperiod åter ska utgöra en procent av BNI. Kopplingen till BNI gör att biståndet är direkt beroende av hur det går för Sveriges ekonomi. I takt med att BNI växer ökar också biståndet. För 1998 kommer det t ex att innebära en ökning, trots bibehållen procentsats. Skulle däremot BNI minska skulle biståndet återigen minska.
I budgetpropositionen framhåller regeringen att tonvikten ska läggas på fattigdomsbekämpning. Vi delar den uppfattningen att det är de fattiga länderna själva som måste leda den kampen. Samtidigt måste vi kräva av mottagarländerna att de själva arbetar för en rättvis fördelning mellan kvinnor och män, rika och fattiga och därmed en ökad solidaritet i sina egna länder. Så t ex betalar enbart 0,9 % av befolkningen i Indien och 2,6 % i Pakistan skatt, trots att en större andel av befolkningen i dessa länder har möjlighet att via skattsedeln hjälpa sitt eget folk. Det svenska biståndet måste därför i högre grad villkoras med krav på förändringar mot en rättvisare fördelning i mottagarländerna mellan fattiga och rika och mellan kvinnor och män.
Vi anser att det är riktigt att inriktningen på biståndet ska ha en tydligare satsning på barnen men för att barnen ska klara sig måste många gånger även deras föräldrar få hjälp. Barnens rättigheter måste stärkas. Vi upprepar krav från tidigare år om att förekomsten av omskärelse och gatubarn måste uppmärksammas ytterligare inom ramen för det svenska biståndet.
Även frågan om prenatal könsdiskriminering och användandet av fosterdiagnostik och abort i barnbegränsande syfte måste uppmärksammas. Kvinnors rätt till abort måste erkännas och rätten till hälso- och sjukvård måste jämställas med männens.
Vi vill också fästa uppmärksamheten på de unga kvinnornas och flickornas situation i de snabbt växande storstadsgettona. Deras försörjningsmöjligheter måste särskilt uppmärksammas i biståndet, så att inte allt fler riskerar att bli offer för brottslig verksamhet och prostitution.
Genom att stärka kvinnorna i u-länderna kan befolkningstillväxt och resursbrist effektivt bekämpas. Det är kvinnorna som bär huvudansvaret för familjens försörjning i de flesta u-länder. De ser till att producera och skaffa mat och använder sina pengar först och främst till barnens och familjens bästa. Ändå har nästan allt bistånd riktats till män.
En biståndssatsning på den ”gröna sektorn” och livsmedelsförsörjningen och på tillgång till rent vatten är av största betydelse. Förutsättningarna för utvecklingsländerna att själva klara livsmedelsförsörjningen för sina medborgare är helt avgörande för den globala fattigdomsbekämpningen och har betydelse för möjligheten till utveckling i de allra fattigaste länderna. En viktig uppgift för svenskt bistånd är därför att satsa på demokratiutveckling och kvinnors utbildning. En kvinna som fått utbildning och kan bestämma över sin egen situation och försörja sig, föder inte fler barn än hon kan ta hand om. Satsningar på kvinnor är således en viktig förutsättning för att kunna hindra befolkningsexplosionen, som i sig är ett hot mot jordens överlevnad.
Vi är intresserade av en utvärdering av effekterna av bistånd direkt riktat till kvinnor respektive direkt till män. Vi föreslår därför att en försöksverksamhet med en begränsad summa av nya biståndsmedel från Sverige på försök under en tvåårsperiod fördelas lika mellan projekt som drivs av kvinnor och går till kvinnor och projekt som drivs av män och går till män. Ett sådant försök skulle kunna ge en värdefull kunskap för vilken typ av bistånd som kan ge mest och bäst resultat i framtiden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det svenska biståndet villkoras med krav på förändringar mot en rättvisare fördelning i mottagarländerna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppnå enprocentsmålet på en femårsperiod med början 1998,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förekomsten av omskärelse, gatubarn och prostitution ytterligare måste uppmärksammas inom ramen för det svenska biståndet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de unga kvinnornas situation,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsningar på demokratiutveckling och kvinnors utbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en försöksperiod med hälften av biståndsmedlen riktade direkt till kvinnor respektive män.
|
Ingbritt Irhammar (c) |
Görel Thurdin (c) |