Centerpartiet utvecklar i denna kommittémotion sin syn på Sveriges, EU:s och FN:s utvecklingssamarbete. Centerpartiet föreslår att det svenska biståndet inriktas på småskalighet i biståndet med tyngdpunkt på landsbygdsutveckling, hållbar utveckling och miljö, anpassad teknik, hjälp till självhjälp, stöd till utbildning och hälso- och sjukvård. Bistånd som särskilt kommer kvinnor till del bör prioriteras. Demokrati och respekten för mänskliga rättigheter är en förutsättning för en långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning. Centerpartiet föreslår för framtiden en problemorienterad anslagsstruktur. En ökad andel av det svenska biståndet bör gå till regionalt och gränsregionalt samarbete.
Centerpartiet ser positivt på det reformprogram som FN:s generalsekreterare Kofi Annan presenterat. Reformeringen bör bland annat syfta till bättre styrformer inom organisationen och förbättra FN-systemets bistånd genom ökad samordning. Det är viktigt att eftersträva en ökad samstämmighet mellan EU:s biståndspolitik och övriga politikområden. EU bör i högre grad kanalisera det gemensamma biståndet till återuppbyggnadsinsatser i f.d. Jugoslavien, länderna i Kaukasusregionen, Centralasien, Mellanöstern samt till länderna runt Medelhavet, (MEDA).
Centerpartiet föreslår, mot bakgrund av den viktiga roll enskilda organisationer spelar, att anslaget till dessa länder ökas med ytterligare 20 miljoner kronor till 850 miljoner kronor.
Centerpartiet anser att ett tydligt långsiktigt mål måste vara att återupprätta omfattningen av vårt bistånd till en procent av BNI. Enligt propositionen beräknas budgetbalans råda i 1998 års statsbudget. Om så blir fallet bör regeringen därefter kunna inleda återtagningen av enprocentsnivån. Kravet på budgetbalans och återbetalningskraven på statsskulden sätter restriktioner för hastigheten i denna återtagning. Med nu prognostiserade förutsättningar torde det vara möjligt att uppnå enprocentsnivån under den första halvan av perioden 2000–2010. Sida föreslås få i uppdrag att planera för hur en sådan återgång bör genomföras så att utökningen av biståndsramen kan ske med bibehållen kvalitet.
Biståndet från världens rika länder till världens fattiga är ett uttryck för solidaritet och rättvisa och för det gemensamma ansvaret att, efter förmåga, medverka till att lösa globala problem. Sverige är i jämförelse med de flesta andra länder ett oerhört rikt och välmående land. Det internationella utvecklingssamarbetet hör till vårt lands viktigaste och mest konkreta utrikespolitiska verksamheter. Det är en självklarhet att Sverige skall ta på sig sin del av ansvaret också för de globala problemens lösning.
Runt om i världen sker dramatiska förändringar. Alltfler länder formas till stabila demokratier, allt fler länder förmår att resa sig ur den djupaste fattigdom. För många människor på vår jord har de senaste trettio åren inneburit förbättringar. Men vi ser också exempel på motsatsen. Människor som far illa i länder som förtärs av inre konflikter, människor vars livsbetingelser föröds av miljöförstöring och rovdrift. Regeringens proposition ger en god bild av det komplexa mönster som fattigdomsutvecklingen uppvisar:
Aldrig har så många människor fått det så mycket bättre som under de senaste trettio åren. Aldrig har andelen fattiga varit så låg. Samtidigt fortsätter antalet fattiga att öka. Aldrig har så många fötts in i fattigdom. Kvinnor utgör en allt större andel av de fattiga.
Trots att utvecklingen har givit många människor ett bättre liv har samtidigt antalet fattiga ökat i alla regioner utom Östasien. Ökningen är störst i Afrika söder om Sahara. Överallt ökar klyftorna mellan rika och fattiga. Värst utsatta är ensamma kvinnor med barn. Flertalet fattiga finns på landsbygden.
Globaliseringen skapar ett omvandlingstryck som påverkar rika såväl som fattiga, länder och regioner såväl som byar och kommuner. Globaliseringen ökar insikten om att verksamheten i en del av världen får konsekvenser för resten, insikten om vårt ömsesidiga globala beroende växer. Globaliseringen innebär möjligheter men ställer oss också inför de ödesfrågor som följer av växande inkomstklyftor, ökad belastning på miljön och den potentiella risken för att länder eller regioner med etniska och nationalistiska argument exploaterar vad som uppfattas som globaliseringens hot.
Världsekonomin är fortfarande organiserad på ett sätt som gör att en stor del av befolkningen ställs utan möjligheter att göra en rimligt produktiv arbetsinsats. Detta är ett oerhört slöseri med mänskliga resurser, förutom att det medför att de drabbade inte heller får anständiga livsvillkor.
Världens fattiga drabbas hårdast av de försörjningsmässiga och miljömässiga överlevnadshoten. Brist på egen jord är en av de viktigaste faktorerna bakom fattigdomen. Den snabba befolkningsökningen är inte en orsak till fattigdomen. Däremot förstärker befolkningsökningen fattigdomen och den är ett symptom på fattigdom och på kvinnors utsatta och maktlösa position. De fattiga drabbas alltid värst när katastrofer drabbar samhällen oavsett om dessa är naturkatastrofer eller om de är resultat av miljöförstöring, krig eller konflikter.
Det är i landsbygdsmiljön som större delen av världens ekonomiska misär, miljöproblem och sociala problem finns, även om problemen många gånger kan vara mer dramatiska i den snabbt växande storstadsslummen. Möjligheten att mätta en växande befolkning i framförallt Afrika och Asien är den avgörande frågan.
Under 70- och 80-talet ökade livsmedelsproduktionen snabbare än efterfrågan till skillnad från den oroande utvecklingen under 60-talet. Nu har kurvorna åter vänts och tendensen är att efterfrågan på livsmedel ökar snabbare än produktionen.
Hittillsvarande produktionsökningar beror främst på de hybridsädesslag som upptäcktes i slutet på 60-talet, den s.k. gröna revolutionen. Några nya tekniksprång har inte skett. I stället har nackdelarna med ”mirakelgrödorna” blivit tydliga i form av ett stort behov av handelsgödsel, vatten och bekämpningsmedel. I vissa jordbruksbygder i tredje världen tenderar skördarna att stagnera eller minska på grund av utarmning av jordarna och ökad salthalt. Detta problem löses inte, utan snarare försvåras, genom en ökad tillgång på t.ex. gödningsmedel. Jordens tillgängliga åkerarealer minskar dramatiskt. En orsak är den snabba urbaniseringen, som årligen lägger stora områden av jordens bördigaste åkermark under asfalt och betong. Till detta kommer den ständiga jordförstöringen genom bland annat ökenutbredningen, jord som sköljs bort i bergstrakter samt översvämningar i lågländerna på grund av skogsskövlingar.
Den globala förstörelsen av miljö och naturresurser är ett av grundproblemen. Orsakerna står dels att finna i västvärldens överkonsumtion, dels i den utbredda misären i tredje världen. I den industrialiserade västvärlden växer visserligen miljöengagemanget även om en avmattning av engagemanget kan skönjas. Ny teknik innebär som regel mer miljövänliga och resurssnåla lösningar, men de oerhörda produktions- och konsumtionsvolymerna innebär ändå stora belastningar på miljö och naturresurser. Om västvärldens konsumtionsnivå skulle bli ett globalt genomsnitt skulle det leda till en ekologisk kollaps.
I de agrara u-länderna, liksom i den agrara miljön i halvindustrialiserade länder är miljöförstörelsen knuten till jordbruksproduktionen och en kombination av extrem fattigdom och en snabbt växande befolkning. Detta tar sig uttryck i skogsskövling, ökenutbredning, jordförstörelse i övrigt, infektion av sjöar och vattendrag osv. Industriverksamheten i de fattiga länderna medför dessutom miljöproblem i form av okontrollerade utsläpp och föroreningar. Ofta är det företag, med bas i den rika västvärlden, som utnyttjar bristen på miljölagstiftning för att kunna uppnå låga produktionskostnader. Dessa miljöhot hotar definitivt att undergräva de långsiktiga förutsättningarna för mänsklig fortlevnad på vår planet.
Krig och konflikter medför, förutom allt direkt mänskligt lidande, en resurs- och miljöförstörelse som gör fattigdomen djupare. Det ändrade konfliktmönstret med ett ökande antal inomstatliga konflikter, vilka oftast har sitt ursprung i ekonomiska och sociala orättvisor, innebär dels att civilbefolkningen drabbas än värre än i mellanstatliga konflikter, dels att den fattigaste befolkningen drabbas hårdast. I takt med att mellanstatliga konflikter blir allt ovanligare och att de inomstatliga dominerar ökar också svårigheten för FN att tillse att mänskliga rättigheter och internationell lag efterlevs. Konflikterna berör också i högre grad omvärlden genom spridningseffekter i form av flyktingströmmar, terrorism och ytterst risken för utvidgade och mer omfattande konflikter.
Privata investeringar överskuggar med bred marginal det bistånd som idag ges. Denna trend kommer säkerligen att fortsätta i takt med att kommunikationer förbättras och möjligheter att förlägga produktion var som helst i världen därmed blir större. Privata direktinvesteringar har spelat stor roll i NIC-ländernas utveckling. På flera håll har företag förlagt utvecklingscentrum för att ta tillvara lokal kunskap och komma närmare begynnande marknader. Obalansen är dock stor i var investeringarna görs. Afrika söder om Sahara får motta 2,6 miljarder dollar av de årliga 200 miljarder som utgör direktinvesteringar i Afrika och Asien. Förhållandet leder till att regionen halkar efter i en allt snabbare takt.
Bilden av Afrika är emellertid komplex, vilket också framkommer i regeringens proposition. BNP stiger och de fattigaste ländernas tillväxt låg 1996 över genomsnittet med 4,5 procent. Det regionala samarbetet mellan länderna fördjupas. Samtidigt har vi kunnat följa utvecklingen i Stora sjöregionen, med samhällen i sönderfall och mängder av människor på flykt i svår nöd.
Centerpartiet har varit drivande för att riksdagen via de biståndspolitiska målen tydligare skall styra de svenska insatserna. Centerpartiet har i hög grad medverkat i arbetet med att formulera de sex fastlagda biståndspolitiska målen:
resurstillväxt,
ekonomisk och politisk självständighet,
ekonomisk och social utjämning,
demokratisk samhällsutveckling,
framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön samt
jämställdhet mellan kvinnor och män.
Men vi har samtidigt under en lång följd av år kritiserat den praktiska inriktningen av politiken.
Svenskt bistånd har alltför ofta direkt eller indirekt blivit ett stöd till autoritära och korrupta regimer, tungrodda och ineffektiva byråkratier, stora olönsamma statliga företag och allmänt snedvridna och ineffektiva ekonomier. Kvalitetskontrollen har varit otillräcklig, vilket medfört att det ställts alltför låga krav på såväl givare som mottagare av biståndet. Regeringen erkänner också i propsitionen att många av de fattigaste länderna har fastnat i ett ”långtgående biståndsberoende”. Alltför ofta har också stödet givits till stora prestigebetonade industrialiseringsprojekt medan grundläggande problem på den lokala nivån åsidosatts. Centerpartiet kan notera att de senaste åren inneburit att vår syn på biståndspolitiken vunnit ökat gehör och bredare acceptans. Vi kan också konstatera att Sidas verksamhet de senaste åren utvecklats i en klart positiv riktning.
Det är viktigt att se vårt samlade bistånd, det multilaterala utvecklingssamarbetet främst via FN, EU:s bistånd och Sveriges bilaterala insatser i ett helhetsperspektiv. Olika utvecklingsländer har olika behov för sin utveckling och inriktningen kan variera mellan olika former för bistånd. För de fattigaste länderna är det nödvändigt med ett bistånd för att säkerställa mänskliga basbehov och lägga grunden för en ekonomisk utveckling. För de länder som nått en bit på industrialiseringens väg är frågor som rör handelsvillkor, kapitalrörelser och tekniköverföringar – med miljöanpassad teknik – det viktigaste.
Demokrati och fred går hand i hand. Sverige ska aktivt använda rollen i FN, EU och andra internationella organ för att stärka samarbetet i syfte att skapa fred, jämlikhet och en ekologiskt hållbar värld. Det lokala arbetet med Agenda 21 grundas i det globala ansvaret. Sverige bör ta på sig att vara med och forma en vision för 2000-talets globala samfund.
Det bilaterala svenska biståndet bör enligt Centerpartiets uppfattning i högre grad än hittills koncentreras på att ge människor på den lokala nivån bättre möjlighet att i första hand tillgodose sina grundläggande behov. Det innebär en generell inriktning till förmån för småskalighet i biståndet med tyngdpunkt på landsbygdsutveckling, hållbar utveckling och miljö, anpassad teknik och hjälp till självhjälp. Det innebär också fortsatt stöd till utbildning och hälso- och sjukvård. Bistånd som särskilt kommer kvinnor till del bör prioriteras. Slutligen bör tydligare än vad som sker i idag markeras att demokrati och respekten för mänskliga rättigheter är en förutsättning för en långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning.
Sverige får som biståndsgivare aldrig stå neutral i en konflikt mellan demokrati och diktatur. Auktoritära diktatoriska system innebär att en elit gynnas på de stora befolkningsgruppernas bekostnad. Utan en fri debatt, ett fungerande flerpartisystem och reella möjligheter för oppositionen att arbeta, är det svårt att förhindra ineffektivitet, korruption och nepotism i samhällsstrukturen och brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta gör demokrati till en av de nödvändiga förutsättningarna för utveckling.
Av särskild betydelse för fattigdomsbekämpningen är att principerna om demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter och jämställdhet också omfattar de fattigaste och att de upprätthålls också regionalt och lokalt i fattiga och avlägsna delar av partnerlandet. Kulturens betydelse för uppbyggnaden av ett fungerande samhälle måste uppmärksammas. Skall fattigdomsinriktningen bli framgångsrik måste landsbygdens utveckling sättas i centrum och större vikt måste läggas vid ett bistånd som stöttar ett miljömässigt hållbart samhälle, inte minst inom livsmedelsproduktionen.
Strävan att åstadkomma en ekologiskt hållbar utveckling måste vidare ligga till grund för all biståndsverksamhet. I många områden, inte minst i Afrika är situationen kritisk. Ökad vikt skall ägnas åt sviktande livsmedelsproduktion och åt bristande tillgång till rent vatten. Den lokala kunskapen måste tas tillvara och bilda utgångspunkt för att biståndsinsatsen skall bli framgångsrik.
Att förutsättningarna för utvecklingsländerna att själva klara livsmedelsförsörjningen för sina medborgare är helt avgörande för den globala fattigdomsbekämpningen och möjligheten till utveckling i de fattigaste länderna negligeras ofta. Att själv klara sin försörjning har även betydelse för självkänslan och identiteten hos länderna och deras befolkning. Centerpartiet anser därför att än större vikt måste läggas vid att biståndet inriktas på stöd till ett miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen.
Den ojämna fördelningen av jordbruksmarken är på många håll i Afrika det största strukturella hindret. Brukningsrätt kan inte ersätta den trygghet och långsiktighet som kännetecknar ägandeformen. Stöd till jordreformer bör sålunda spela en framträdande roll i det svenska biståndet till landsbygdsutveckling.
Människorna måste ha tillgång till grundläggande infrastruktur och samhällsfunktioner på landsbygden. Då kan de välja att stanna kvar på landsbygden istället för att tvingas flytta till städerna. De kraftiga flyttvågorna från landsbygden in till tredje världens svällande megastäder framstår som ett allt större hot mot miljön och mot förutsättningarna för en uthållig försörjning.
Det är nödvändigt att särskilt beakta kvinnornas situation då stödinsatserna utformas. Det är kvinnorna som bär huvudansvaret för familjens försörjning i de flesta utvecklingsländer. Kvinnorna spelar en nyckelroll som ekonomiska aktörer i många u-landskulturer – som bönder, handlare, hantverkare och ansvariga för familjeekonomin. Ändå har nästan allt bistånd riktats till män. Centerpartiet uppskattar det arbete som Sida initerat för att föra in ett tydligare genderperspektiv i biståndet. Centerpartiet anser att den form av fördjupade jämställdhetssatsningar som Sida bedriver i Namibia, Tanzania, Nicaragua, Indien och Estland är ett utmärkt sätt att arbeta med det sjätte biståndsmålet om jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett sådant arbetssätt står inte i motsats till regeringens ambition att i huvudsak förbättra kvinnors villkor genom s.k. mainstreaming av den reguljära biståndsverksamheten. Centerpartiet anser däremot att regeringen, parallellt med jämställdhetsinsatserna i det reguljära biståndet, bör avsätta särskilda medel för projekt som drivs av kvinnor för kvinnor.
Teknikbistånd och näringslivsutveckling måste ingå som viktiga delar i stödet till världens fattiga. Småindustri baserad på förädling av lokala råvaror och/eller tillgodoseende av lokala behov är en god bas för en nationell industrialiseringsprocess. Det är därför nödvändigt att ge stöd, genom bland annat mikrokrediter, för utveckling av småindustri, hantverk och servicenäringar på landsbygden och i storstädernas fattigområden. Att regeringen nu ökar stödet till mikrokrediter, bland annat eftersom det visat sig vara en stödform som stärker det kvinnliga småföretagandet, tar Centerpartiet som ett uttryck för att regeringen anammat vad vi så ofta framhållit om småskalighetens betydelse för ett framgångsrikt biståndsarbete.
Vad som ovan anförts om inriktningen av det svenska biståndet bör ges regeringen tillkänna.
Centerpartiet har länge kritiserat den dominerande roll landprogrammen haft för Sveriges bilaterala bistånd. Genom att regeringen nu pekar ut miljö, jämställdhet, fattigdomsbeskämpning och demokrati som fyra centrala områden har den därmed närmat sig Centerpartiets inriktning med en mer behovsfokuserad biståndspolitik.
Enligt Centerpartiets uppfattning bör tonvikten i biståndsprioriteringarna ligga vid de problem som bör lösas. Landvalet eller regionvalet blir då beroende av var problemen uppträder.
Centerpartiet föreslår för framtiden en problemorienterad anslagsstruktur. Centerpartiet anser att av regeringen utpekade centrala områden – miljö, jämställdhet, fattigdomsbekämpning och demokrati – med vissa förtydliganden, bör kunna utgöra huvudposter under anslaget för bilateralt utvecklingssamarbete. Ur dessa anslag får sedan medel tas i anspråk för att skapa programsamarbete med enskilda partnerländer.
En ökad andel av det svenska biståndet bör gå till regionalt och gränsregionalt samarbete. Sverige bör aktivt stödja exempelvis det spirande regionala samarbetet i Afrika. Miljöproblem, klimatfrågor, ökenspridning och livsmedelsförsörjning är problemområden i stort behov av samlade grepp och regionala, gränsöverskridande samarbetsformer. Exempel kan hämtas från Sahelländerna som hotas av Saharas utbredning söderut, länderna i Himalaya där avskogningen skapar stora erosionsproblem och desutom leder till översvämningskatastrofer vid flodmynningarna i t.ex. Bangladesh. I Östafrika bedriver Sida, på plats i den berörda regionen, framgångsrikt integrerade markanvändningsprogram. En utbyggnad av denna verksamhet till fler regioner är önskvärd. Det är också mycket angeläget att utveckla former för gränsregionalt samarbete mellan regioner i angränsande länder enligt den ”Interreg-modell” som framgångsrikt nyttjats av EU.
Det svenska biståndet måste bli mer flexibelt. Nya angelägna projekt måste kunna startas och samtidigt måste andra projekt eller landsamarbeten kunna minska i omfattning eller helt avvecklas. Det svenska biståndet skall i högre grad villkoras så att länder som erhåller svenskt bistånd också strävar efter en rättvis fördelning och solidaritet i det egna landet. Skattesystemen måste vara så utbyggda att de medger en omfördelning mellan rika och fattiga också i mottagarlandet.
Vad som ovan anförts om en problemorienterad anslagsstruktur, om ökad flexibilitet i svenskt biståndssamarbete samt om ökat stöd till gränsregionalt och regionalt samarbete bör ges regeringen tillkänna.
FN:s och FN-organens roll i kampen mot globala orättvisor och överlevnadshot är mycket viktig. Starka principiella skäl talar för multilateralt bistånd snarare än bilateralt. Det bilaterala biståndet skapar lätt beroendeförhållanden mellan givare och mottagare och kan få karaktär av välgörenhet. Det multilaterala biståndet är ett uttryck för ett gemensamt ansvar att, efter förmåga, medverka till att lösa globala problem.
Samtidigt måste konstateras att bistånd genom FN lätt kan bli tungrott och byråkratiskt, med många länder och språk inblandade. Den globala karaktär som är FN-organens politiska styrka är samtidigt också dess administrativa svaghet. För Sveriges del har anslagen till multilateralt bistånd sjunkit under några år, ett tecken på att riksdagen har bedömt att det bilaterala biståndet är effektivare.
Även om det multilaterala biståndet måste fördelas mellan många medlemsländer är det angeläget att FN förmår göra kraftsamlingar och agera problemorienterat. Multilaterala biståndsansträngningar är utomordentligt viktiga, exempelvis för att bemästra gemensamma miljö- och resursproblem, såsom bristen på rent vatten, ökenutbredningen, jordförstöringen eller storskaliga insatser vid exempelvis naturkatastrofer. FN-biståndet spelar också en viktig roll för fattigdomsbekämpningen.
Centerpartiet ser positivt på det reformprogram som FN:s generalsekreterare Kofi Annan presenterat. Reformeringen bör bland annat syfta till bättre styrformer inom organisationen och förbättra FN-systemets bistånd genom ökad samordning. FN-organen kan spela stor roll som samordnare av bilaterala insatser och för att koordinera många länders och organisationers insatser. FN:s kapacitet att fungera i rollen som koordinator för länder och organisationer bör vara ett prioriterat mål i utvecklingen av det multilaterala biståndet. UNDP har ett samordningsansvar inom FN-familjen, Det är angeläget att UNDP och UNDG:s exekutiva kommitté ges denna uppgift, i framtiden direkt underställd ett råd för välfärdsutveckling.
Vad som ovan anförts om multilateralt samarbete inom ramen för FN bör ges regeringen tillkänna.
EU-medlemskapet har skapat en ny arena för den svenska biståndspolitiken. Dels har EU en av världens största biståndsbudgetar, dels finns ambitionen att åstadkomma en samordning av alla medlemsländers bistånd, vilket omfattar mer än hälften av allt offentligt bistånd i världen. Traditionellt skiljer sig inte EU:s biståndspolitik mycket från den svenska. Men det är viktigt att Sveriges agerande i EU blir en integrerad del av vår biståndspolitik. Sveriges bidrag till EU:s gemensamma utvecklingssamarbete uppgår 1998 till 707 miljoner kronor.
Sverige bör således ha en hög profil när det gäller EU:s biståndspolitik. EU är en av världens tyngsta biståndsgivare och vi bör verka för att detta bistånd framför allt får en klar fattigdomsinriktning, bygger på en ekologisk grundsyn samt inkluderar ett jämställdhetsperspektiv. Sverige bör se EU-samarbetet som en viktig möjlighet att påverka inriktningen av det samlade västeuropeiska biståndet till tredje världen. En framgångsrik politik på detta område kan få mycket stora konsekvenser för de fattiga ländernas utvecklingsmöjligheter. Betydelsen av att påverka detta biståndsflöde på ett bra sätt kan vara viktigare än hur vi utformar vårt eget bistånd.
Centerpartiet delar i allt väsentligt regeringens syn på EU:s gemensamma utvecklingssamarbete. Det är av central betydelse att ha en helhetssyn på EU:s bistånd, såväl samarbetet inom ramen för Lomékonventionen som övrigt bistånd som finansieras över den gemensamma budgeten. Men minst lika viktigt är att eftersträva en ökad samstämmighet mellan biståndspolitiken och övriga politikområden. Också regeringen framhåller behovet av koherens mellan exempelvis bistånds-, handels-, jordbruks-, utrikes- och säkerhetspolitiken, migrationsfrågorna etc. Samarbetet inom ramen för Lomékonventionen uppväger inte det faktum att det finns allvarliga brister i EU:s handelspolitik gentemot tredje världen. Eftersom EU är en dominerande handelspartner för många u-länder så skulle en förbättring av handelsvillkoren få en mycket påtaglig effekt för de berörda länderna.
Som framgått ovan anser Centerpartiet att möjligheterna för utvecklingsländerna att själva klara livsmedelsförsörjningen är av avgörande betydelse. Centerpartiet anser därför att än större vikt måste läggas vid att biståndet inriktas på stöd till ett miljömässigt hållbart jordbruk som kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen. Ett omfattande livsmedelsbistånd från EU försvårar denna strävan. Centerpartiet anser därför att livsmedelsbistånd från EU enbart bör utgå som en del av ett katastrofbistånd eller som humanitärt bistånd i svältsituationer.
Centerpartiet eftersträvar ett ökat regionalt ansvarstagande. regionala samarbetsorganisationer, i första hand EU, ASEAN och MERCOSUR bör ta ett ökat ansvar för sina respektive närområden. Men också SADC i södra Afrika bör stödjas i syfte att uppmuntra fördjupat regionalt samarbete. En slutsats av detta är att Centerpartiet anser att EU i högre grad bör kanalisera det gemensamma biståndet till återuppbyggnadsinsatser i f.d. Jugoslavien, länderna i Kaukasusregionen, Centralasien, Mellanöstern samt till länderna runt Medelhavet, (MEDA).
Vad som ovan anförts om EU:s framtida biståndssamarbete bör ges regeringen tillkänna.
Det allmänna tull- och handelsavtalet, (GATT-avtalet) och etablerandet av WTO (World Trade Organization) innebär i flera avseenden förbättringar för u-länderna genom ökad tillgång till olika marknader. Som stöd för u-länderna i en miljö med friare handel framstår UNCTAD som en viktig organisation. UNCTAD bedriver handelsstödjande tekniskt bistånd med särskild adress, de minst utvecklade länderna. Centerpartiet anser att Sverige bör verka för att UNCTAD får nödvändiga resurser för att fullgöra detta arbete.
Skuldkrisen är ett av de största hindren för utveckling i många av tredje världens länder.
För att klara av räntebetalningar och amorteringar tvingas länderna i många fall ta nya lån. Ett lappverk av lån på lån har utvecklats. Många u-länder betalar ut mer pengar i form av amorteringar och räntor än vad de får i bistånd och nya lån från i-världen. Centerpartiet välkomnar Världsbankens och IMF:s gemensamma initiativ (HIPC) som syftar till att lätta skuldbördan för de fattigaste och mest skuldtyngda länderna. Sverige bör spela en aktiv roll i det arbetet med att försöka lindra de fattiga ländernas skuldbörda. Centerpartiet ser därför positivt på regeringens förslag att öka anslaget under delpost 10 Ekonomiska reformer.
Världsbanken har tagit till sig en hel del av den kritik som riktats mot gruppen under åren och inlett en utveckling mot mer av socialt och ekologiskt hänsynstagande. De tidigare nämnda mikrokrediterna är en sådan åtgärd som varit framgångsrik. Målsättningen att inom tio år kunna erbjuda 100 miljoner fattiga familjer mikrokrediter är ambitiös och förpliktigande. Det är viktigt att Sverige spelar en pådrivande roll i förnyelsen av utvecklingsbankerna.
Vad som ovan anförts om UNCTAD och Världsbanken bör ges regeringen tillkänna.
En viktigt del i det svenska utvecklingssamarbetet är folkrörelsernas och de enskilda organisationernas biståndsverksamhet. De enskilda organisationernas ofta mycket konkreta verksamhet, bland annat genom biståndsinsamlingar, stärker det svenska biståndets förankring i samhället. Enskilda organisationer har ofta väl så goda förutsättningar som statliga organ att nå ut med ett lokalt inriktat bistånd. Genom att samarbeta med organisationer i mottagarländerna främjar de en pluralistisk utveckling. Insamlings- och informationsverksamheten i Sverige bidrar till att öka kunskapen och medvetenheten om internationella utvecklingsproblem. Kombinationen av egen ansträngning och komplettering med Sidamedel enligt formeln 20/80 skapar goda incitament för aktiva enskilda organisationer. Modellen är därför viktig att bevara. Sverige bör dra nytta av de enskilda organisationernas möjligheter och vilja till insatser så långt detta är möjligt.
Givetvis är det glädjande att regeringen föreslår att delpost 8 Enskilda organisationer ökas med 10 miljoner kronor till 830 miljoner kronor för 1998. Centerpartiet föreslår, mot bakgrund av den viktiga roll enskilda organisationer spelar, att anslaget till dessa ökas med ytterligare 20 miljoner kronor till 850 miljoner kronor. Medel för detta bör skapas genom att inbetalningarna till Internationella finansieringsinstitutioner, exempelvis till Världsbanksgruppen, minskas med 20 miljoner kronor år 1998. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Behovet av internationellt bistånd är oändligt mycket högre än vad som kan tillfredsställas över den svenska statsbudgeten. Att dimensionera biståndet efter behoven är därför orealistiskt. I stället tvingas vi politiskt besluta om hur mycket av våra samlade resurser vi är beredda att avsätta som vårt bidrag till att lösa de stora globala problemen.
Under saneringen av de offentliga finanserna har besparingar varit nödvändiga också på Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Det har varit nödvändigt om än beklagligt. Men ett land som inte kan hantera den egna ekonomin klarar inte, att med lånade pengar, behålla sin trovärdighet som långsiktig biståndsgivare. För att uppnå en fortsatt bred uppslutning bland medborgarna för ett generöst tilltaget bistånd har denna anslagspost också fått bära en del av bördan i en ekonomiskt svår tid. Nedskärningen av resursramen har emellertid framförallt åstadkommits genom indragningar av reservationer. Den löpande verksamheten i de fattigaste delarna av världen har prioriterats.
Ramen för biståndet skiljer sig från många andra statliga nivåbeslut genom att den är kopplad till BNI. Kopplingen till BNI gör bland annat att biståndets storlek är direkt beroende av hur det går för Sveriges ekonomi. När BNI nu ökar för 1998 växer också biståndsramen. Centerpartiet finner det utomordentligt glädjande att biståndsramen för 1998 ökar med 472 miljoner kronor. När detta adderas till den svenska kronans ökade värde och till ambitionen om ett bättre utnyttjande av reservationer blir resultatet att de svenska insatserna i mottagarländerna nu kan växa i omfattning. Trenden har vänt också för biståndet. Centerpartiet står bakom utgiftsramen om 11 434 miljoner kronor för utgiftsområde 7 och den beräknade biståndsramen om 0,7 procent av BNI för 1998, vilket beräknas till 12 418 miljoner kronor.
Centerpartiet anser att ett tydligt långsiktigt mål måste vara att återupprätta omfattningen av vårt bistånd till en procent av BNI. Ökad rättvisa mellan världens rika och fattiga är en förutsättning för fred och en långsiktigt hållbar utveckling. Att världens samlade bistånd minskat, nu ned till 0,25 procent av BNI, är oförsvarligt mot världens fattiga och inget skäl för Sverige att avstå från att återställa sin biståndsram till enprocentsnivån.
I propositionen anges biståndsramen för 1999 ligga kvar oförändrad vid 0,7 procent av BNI, preliminärt 13 048 miljoner kronor medan regeringen för år 2000 planerar för en höjning till 0,72 procent av BNI, preliminärt 14 098 miljoner kronor. Enligt propositionen beräknas budgetbalans råda i 1998 års statsbudget. Om så blir fallet bör regeringen därefter kunna inleda återtagningen av enprocentsnivån. Kravet på budgetbalans och återbetalningskraven på statsskulden sätter restriktioner för hastigheten i denna återtagning. Centerpartiet finner anledning att konstatera att det med nu prognostiserade förutsättningar torde vara möjligt att uppnå enprocentsnivån under den första halvan av perioden 2000–2010.
Återgången till enprocentsnivån bör ske successivt och på ett planerat sätt. Centerpartiet anser därför att regeringen bör ge Sida i uppdrag att planera för hur en återgång till en biståndsram på en procent av BNI bör genomföras så att en sådan utökning av biståndsramen kan ske med bibehållen kvalitet. I det fall som reformeringen av FN:s biståndsinstitutioner förefaller bli framgångsrik, bör under tillväxtfasen en högre andel av det svenska biståndet kanaliseras genom FN. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en sådan redovisning i samband med 1998 års vårproposition. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av det svenska biståndet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en problemorienterad anslagsstruktur, om ökad flexibilitet i svenskt biståndssamarbete samt om ökat stöd till gränsregionalt och regionalt samarbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om multilateralt samarbete inom ramen för FN,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU:s framtida biståndssamarbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om UNCTAD och Världsbanken,
att riksdagen till anslaget A 1 2.8 Enskilda organisationer för budgetåret 1998 anvisar 20 000 000 kr mer än vad regeringen föreslagit eller således 850 000 000 kr och att inbetalningarna till internationella finansieringsinstitutioner, exempelvis till Världsbanksgruppen, minskas med 20 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör ge Sida i uppdrag att planera för hur en återgång till en biståndsram på 1 % av BNI bör genomföras och att regeringen bör återkomma till riksdagen med en sådan redovisning i samband med 1998 års vårproposition.
|
Anders Svärd (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Erik Arthur Egervärn (c) |
Eskil Erlandsson (c) |