”Men handlar det mot bakgrund av de förestående utmaningarna i form av utvidgning och globalisering inte snarare om fördragskosmetik? Kärnfrågorna i Europas förmåga att möta framtiden – reform av jordbruks- och strukturpolitiken, finansramarna, institutionerna, konsekvenserna av den ekonomiska och monetära unionen – stod antingen inte på dagordningen för Amsterdam eller blev ajournerade till nästa regeringskonferens. Vad som återstod är ett sammelsurium av nyregleringar och detaljförbättringar som sammantaget inte betyder något substantiellt steg framåt.” Orden är Werner Weidenfelds – utgivare av den ansedda tyska utrikespolitiska tidskriften Internationale Politik. Weidenfeld är en av de främsta tyska Europaföreträdarna och en nära rådgivare till den tyska statsledningen.
Den EU-regeringskonferens som avslutades i juni 1997 under holländskt ordförandeskap i Amsterdam blev nödvändig då en rad viktiga förändringar av EU inte kunde uppnås vid Maastrichtkonferensen 1992 – likaså under holländskt ordförandeskap, förändringar som då ansågs nödvändiga för att klara den då förestående utvidgningen med Österrike, Finland och Sverige. Den regeringskonferens som avslutades i Amsterdam hade uppgifter som ansågs i än högre utsträckning nödvändiga att lösa för att möjliggöra en omfattande utvidgning av EU till de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Som Werner Weidenfeld så träffande skriver blev Amsterdam-konferensen inget ”bingo för Sverige” utan ett fortsatt på stället marsch – om man nu inte anser just det vara ”bingo för Sverige”.
Det gamla, fria och demokratiska Europa har haft betydande svårigheter att samla sig till att konstruktivt och handlingskraftigt möta det nya Europa som framträtt efter murens fall i Berlin och kommunismens sammanbrott. Lite tillspetsat kan man hävda att de många nya och demokratiska staterna i Europa med öppnare gränser och en stark önskan att snabbt integreras i det fria, demokratiska Europa av många av de gamla demokratierna främst uppfattas som en rad problem och belastningar.
Visst kan man se EU-staternas, och då särskilt deras regeringars, ovilja och oförmåga att genomföra en förnyelse såväl av jordbruks- och strukturpolitiken som av EU-institutionernas roll och utformning som ett sätt att bevara nationellt förmånliga förhållanden i förhållande till EU och övriga medlemsstater. Men än allvarligare, och säkert minst lika sannolikt, är det att oförmågan och oviljan till förändring bottnar just i en betydande ovilja att genomföra en snabbare eller mer omfattande utvidgning till de nya demokratierna än nödvändigt. Det skulle enligt många ske till priset av mindre gynnsamma regler för de gamla medlemmarna. Amsterdamfördragets stillastående inte bara försvårar och försenar EU:s utvidgningsprocess – det var i alldeles för hög utsträckning motivet bakom.
På en lång rad vitala områden av det nya Europas uppbyggnad under 90-talet med Bosnienkriget som mest dramatiska exempel, men där just EU:s och NATO:s utvidgningsprocesser är de kanske mest avgörande för framtiden, saknas i hög utsträckning ett politisk ledarskap i Europa och i det gamla Europas regeringar. Amsterdamfördraget är ett dåligt exempel på att maskera avsaknaden av europeiskt ledarskap och solidaritet med det nya Europa inför det nya seklet.
Liksom inför NATO-utvidgningen finns det ett starkt tyskt intresse av att väva in Polen, Tjeckien och Ungern också i EU. Det är bra. Men det är inte alls lika angeläget för ett antal av de sydliga EU-staterna, som ser sina positioner urholkade av nya medlemsstater som de inte ser som givare utan som tagare t ex inom jordbruksområdet. Sloveniens inträde har också starka enskilda företrädare inom EU. Estlands inträde blev ofrånkomligt mot bakgrund av det numera betydande inflytande som de tre nordiska staterna har. Såväl Slovenien som Estland hör dessutom till de många små staterna, som aldrig var för sig kan innebära någon större belastning.
Cyperns i sig något märkliga inplacering i grupp 1 motiveras främst av Greklands speciella intressen och den utpressningspolitik, som Grekland så ofta använt sig av för att främja rent egoistiskt nationella utrikespolitiska intressen. Grupp 1 kan därför ses som något av en minsta gemensamma nämnare, som EU-staternas regeringar kunde enas om, om än utan större entusiasm i flera fall.
Det var i sig givetvis både viktigt och välkommet att Danmark och Sverige kunde bidra till att överenskommelsen vid EU:s toppmöte i Luxemburg gav både Lettland och Litauen ett på papperet bättre utgångsläge, än vad EU-kommissionen var beredd till sommaren 1997. Det finns mot bakgrund av de verkliga intresseförhållandena inom EU ännu ingen anledning att överdriva den slutliga betydelsen av denna kompromiss.
Ointresset och oviljan att alltför snart öppna EU mot de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa är fortfarande stort. De avgörande frågor som nu skjutits till ytterligare en ny regeringskonferens – främst de institutionella reformerna och en förändring av jordbruks- och strukturpolitiken – kommer av rent nationellt egenintresse att för många inom EU stå i vägen för den nödvändiga politiska beredskapen för en omfattande EU-utvidgning. Det är skäl nog att vara försiktig i förväntningarna på de resultat vid nästa regeringskonferens, som varken Maastricht eller Amsterdam kunde frambringa.
Under 50 år av kallt krig i Europa stod järnridån och de närmast hermetiskt slutna gränserna mellan öst och väst i Europa som symbolen för ofrihet och diktatur. Med murens fall i Berlin hösten 1989 öppnades Europas gränser och människor kunde åter röra sig fritt i Europa. Samtidigt som oförmågan och oviljan att utforma en öppen och generös flykting- och invandrarpolitik blivit alltmer utbredd i Europa har, inte minst inom ramen för det s k Schengen-samarbetet, Europas gränser gjorts allt svårare att passera för vanliga människor. Fästning Europa är ingen obehaglig framtidsvision utan under snabb konstruktion med EU-länderna som byggmästare.
Det hittillsvarande samarbetet inom EU:s s k tredje pelare, som bl a gällt asyl- och invandringsfrågor, har varit mellanstatligt. Det innebar att EU:s institutioner med parlament och domstol saknat insyn. Det har varit en betydande brist. I Amsterdam beslöts dessa frågor föras in under EU-samarbetet liksom även Schengensamarbetet. Därmed får dessa frågor en bättre insyn och demokratisk kontroll. Det är i sig ett framsteg.
Det är emellertid ingen tillfällighet att det var just – och egentligen enbart – Schengen-frågorna som fördes framåt vid Amsterdamkonferensen. På nästan bara detta område – att hålla oönskade människor utanför ”Europa” – är enigheten mellan EU-staternas regeringar – också den svenska – betydande. Den cirka tusentalet stora kurdiska flyktinggrupp som anlände till Italien under juldagarna fick EU:s regeringar att sätta julmaten i halsen och samlas till krisöverläggningar och hårda tag mot den turkiska regeringen. Det Turkiet som man förolämpade vid toppmötet i Luxemburg skall ta sitt ansvar och förskona det rika Europa från ytterligare flyktingar från fattigare och mer förtryckta områden i Europas grannskap.
Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning är grunden för flyktingpolitiken. Protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater är därför principiellt otillfredsställande. Det kan givetvis hävdas att eftersom EU:s medlemsstater är demokratier skall frågan inte över huvud taget behöva aktualiseras. Men i så fall är protokollet onödigt. Om det ändå skulle bli fallet någon enstaka gång, så bör Genèvekonventionen fullt ut vara tillräcklig som grund för hanteringen. Sverige bör ansluta sig till den ensidiga förklaring som avgavs av Belgien i denna fråga. Detta bör regeringen ges till känna.
För många Europavänner innebar Sveriges medlemskap i EU att vi fick en möjlighet att påverka EU mot större öppenhet, minskat demokratiunderskott och ökad solidaritet gentemot de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa och fattiga och förtrycka runt om i världen.
Amsterdamfördraget var ett närmast fullständigt misslyckande i arbetet att reformera EU och skapa förutsättningar för att snabbt integrera de många nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Alla viktiga frågor sköts framåt. Fördragets s k reformer, t ex när det gäller sysselsättning och miljö, är av främst deklaratorisk och därför närmast kosmetisk karaktär till dess att de fylls med praktiskt innehåll. Det är ett uttryck för avsaknad av solidaritet och politiskt ledarskap i Europa. Att spela med och godkänna Amsterdamfördraget innebär att förändringstrycket gentemot EU-staternas regeringar även i fortsättningen blir mycket svagt. Sveriges riksdag bör genom att avslå förslaget att godkänna Amsterdamfördraget ge en signal om att EU måste reformeras och utvidgas med det snaraste.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget,
att riksdagen – vid avslag på yrkande 1 – som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater.
|
Lennart Rohdin (fp) |