Amsterdamfördraget innebär att viktiga delar av Sveriges självbestämmande överlåts till EU, genom att en rad områden förs över från mellanstatligt samarbete till överstatlighet, gränskontrollerna avskaffas och det blir allt mer av gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Därför anser Vänsterpartiet att propositionen om Amsterdamfördraget måste avslås.
Den demokratiska legitimiteten bör i stället förstärkas genom att mer reell beslutsmakt återförs till nationell nivå så att de nationella parlamenten och den mellanstatliga karaktären av samarbete därmed förstärks. Detta bör bli en uppgift vid en omförhandling av Amsterdamavtalet.
Vidare anser vi att det är anmärkningsvärt att Lagrådet inte beretts tillfälle att yttra sig över ett för svensk lagstiftning och ur allmän synpunkt så pass genomgripande förslag.
För de undertryckta människorna i vårt samhälle har demokratin under de senaste hundra åren varit en hoppets strategi. Grundtanken har varit att medborgarna själva skall styra genom en demokratisk process. Ett självständigt reflekterande och debatterande folk och dess företrädare skall bestämma dagordningen för politiken, ta de politiska initiativen och kunna ändra kursen på en politik som inte har folkviljans stöd. De som fattar besluten skall vara ansvariga inför folket och kunna ställas till svars i en fri och öppen debatt.
Bland en del av de samhällsengagerade medborgarna, som skulle kunna vara demokratins största tillgång, råder i dag en utbredd känsla av att den politiska utvecklingen inte går att påverka. I fullt seriösa debattinlägg, från vissa av elitsamhällets företrädare, är det i dag fullt respektabelt att föreslå att stora delar av politiken överlämnas till ”kompetenta medborgare” och hanteras utanför de folkvaldas politiska sfär.
Denna utveckling har ett samband med medlemskapet i EU. Före folkomröstningen om EU-medlemskapet var ett av argumenten i debatten att de röstande skulle rösta ja för att få ett ”naturligt skydd mot våra egna politiker” (Per G Gyllenhammar). Sveriges företrädare i EFTA:s övervakningsorgan, Nic Grönvall, argumenterade för att ”det demokratiska styrelseskicket skulle ges ett något mindre utrymme.” Detta antidemokratiska synsätt fullföljs nu genom Amsterdamfördraget.
Att den reella makten över politiken i allt större grad tagits över av en elit som inte väljs i allmänna val och som inte kan ställas till svars för sina beslut i en demokratisk process styrks av allt fler statliga utredningar och vetenskapliga rapporter.
Ett uttryck för eliternas makt är EU-kommissionens monopol på initiativrätt till lagstiftning. Ett annat uttryck är föreställningen att viktiga delar av den ekonomiska politiken måste styras av en oavsättlig och politiskt oberoende byråkrati i den framtida europeiska centralbanken. Insynen i den församling, ministerrådet, som på nationell nivå motsvaras av den lagstiftande församlingen är begränsad. Mötena är undantagsvis öppna.
Steg för steg omdefinieras också demokratin till att gälla effektiviteten i besluten eller i vad mån besluten tillgodoser folkets behov. Detta blir avgörande för graden av demokrati. Kerstin Jacobsson har i sin doktorsavhandling ”Så gott som demokrati” visat hur vi befinner oss mitt i ett skede av en radikal omtolkning av demokratins innebörd. Kraven på effektivitet, handlingskraft och sakpolitik anses viktigare än att besluten fattas demokratiskt. Besluten betraktas som om de vore demokratiska om det finns en folklig acceptans för dem, oavsett hur själva beslutsprocessen gått till.
Det resonemang som regeringen för (prop. sid. 11, tredje stycket) är ett uttryck för denna förändrade syn på demokratin. För att nå acceptans för ”Europaprojektet” hade regeringskonferensen som uppgift att öppna möjligheterna för EU att ”ta sig an medborgarnas problem och ställa medborgaren i centrum för verksamheten på ett mer ändamålsenligt sätt”. Regeringskonferensens uppgift var alltså inte att försöka finna en lösning på hur EU:s beslut skall kunna få verklig demokratisk legitimitet genom att folket och dess valda företrädare medverkar i beslutsprocessen. Det är denna senare uppgift som regeringskonferensen borde tagit sig an.
Den demokratiska legitimiteten kan förstärkas genom att mer reell beslutsmakt återförs till nationell nivå så att de nationella parlamenten stärks. Den mellanstatliga karaktären av samarbetet förstärks därmed. Detta bör bli en uppgift vid en omförhandling av Amsterdamavtalet. Detta bör ges regeringen till känna.
Att säkerställa det folkliga stödet för Unionsprojektet var en av regeringskonferensens ambitioner. För att detta skall kunna förverkligas krävs att medborgarna ges ett verkligt inflytande över de långsiktiga besluten. Det förutsätter en saklig diskussion bland medborgarna. Informationskampanjerna från UD, särskilt kampanjen ”Jag är nyfiken EU”, som nämns i propositionen innehåller inte den saklighet som medborgarna har rätt att kräva. Ett annat belysande exempel är UD-skriften ”Rapport om Amsterdamfördraget”, nummer 17. Där radas felaktigheterna upp på löpande band.
I stället för statligt dirigerade kampanjer borde regeringen ha använt den svenska demokratiska folkrörelsemodellen. Riksdagen borde ha anslagit medel till partier och folkrörelser, där såväl anhängare som kritiker skulle haft möjlighet att verka på lika villkor. Det hade varit en bättre metod för att få frågan om Amsterdamfördraget mer allsidigt belyst. Statliga organ skall inte bedriva kampanjer utan förhålla sig neutrala i politiskt kontroversiella frågor. Vi menar att det är utmanande av regeringen att använda sig av UD för informationskampanjer av detta slag. Detta särskilt med tanke på UD:s agerande inför folkomröstningen 1994, då de producerade hushållsbroschyrer med förskönande formuleringar och direkt felaktiga påståenden om medlemskapets innebörd.
Ett bättre sätt att öka medvetenheten om fördraget är att anordna en folkomröstning, eftersom det stimulerar till studier och debatt.
Den ökade överstatligheten, strävan efter en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, en gemensam valuta, avskaffandet av inre gränskontroller, skapandet av Europol osv. ger det obönhörliga intrycket av att tongivande delar av den politiska eliten i EU-systemet steg för steg vill bygga en federalistisk supermakt där nationalstaterna reduceras till delstater. Regeringen menar trots detta att EU förblir en sammanslutning av suveräna stater trots att man vidgår att det överstatliga inslaget förstärks (prop. sid. 27). Suveräniteten är delad mellan EU och medlemsstaterna. Någon mer ingående diskussion om EU:s uppenbara rörelseriktning mot en federation förs inte. Regeringen föredrar att låtsas som om de federalistiska strävandena inte finns.
Fördrag är viktiga inom EU, inga beslut om EU-lagar kan tas utan hänvisning till fördraget. De kan liknas vid nationella grundlagar. Men fördrag är svårare att ändra än nationella grundlagar. Varje ändring kräver att samtliga medlemsländer är överens.
I det alternativ som vann folkomröstningen angavs på valsedeln att omröstningen gällde om Sverige skall bli medlem i EU i enlighet med det avtal som då förhandlats fram mellan Sverige och EU. De röstandes val var alltså inte helt ovillkorligt även om de visste att en regeringskonferens som kunde ändra EU:s konstruktion senare skulle äga rum. Många väljare fick intrycket att frågan om EMU skulle behandlas under denna kommande regeringskonferens. Så skedde inte. De förutsättningar som gavs vid folkomröstningen har förändrats betydligt. Denna situation talar för en folkomröstning om Amsterdamfördraget. I flera andra länder kommer det att anordnas folkomröstningar. Även det svenska folket borde direkt få avgöra frågan om Sveriges tillträde till Amsterdamfördraget. Detta bör ges regeringen till känna.
Amsterdamfördraget innebär att de nationella parlamenten skall få handlingar minst sex veckor före beslut i ministerrådet. Det räcker givetvis inte som åtgärd för att stärka de nationella parlamentens ställning. För parlamentens arbete är det viktigt med ökad öppenhet i EU:s institutioner och öppna och användbara register över offentliga handlingar som kan nås också på elektronisk väg. Parlamenten bör kunna vara med och vara informerade, t.ex. genom sina fackutskott, under hela processen när förslagen formas. Oavsett vilken institution regeringen kommunicerar med bör riksdagen ha rätt till information för att kunna förbereda sitt samråd inför beslut i EU-systemet. Det bör också införas en möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss handlingslinje på liknande sätt som finns i andra länder. Detta bör ges regeringen till känna.
I Demokratiutvecklingskommitténs förslag i ” På medborgarnas villkor – en demokratisk infrastruktur” (SOU 1996:162) föreslås att EU-nämnden avskaffas och att information och förankring av EU-frågorna skall ske i fackutskotten. De skall diskutera EU-frågorna redan i beredningsstadiet och kunna ta initiativ. I demokratirådets rapport 1995 ”Demokrati som dialog” föreslås att EU-nämnden bör finnas kvar för övergripande frågor men att utskotten bör förstärkas och regeringens förankring av frågorna bör ske i utskotten. I rapporten till Förvaltningspolitiska kommissionen ”Europa och staten – europeiseringens betydelse för svensk statsförvaltning” (SOU 1997:
30) föreslås att riksdagen bör ges ökade möjligheter att granska och ta initiativ till översyner, utvärderingar och revisioner. Där betonas att beslutsprocesser som växer fram utom räckhåll för såväl allmänhet som valda politiker är svåra att legitimera. Demokratirådets rapport för år 1997 ”Demokrati över gränser” belyser ur olika aspekter det demokratiska underskottet i EU:s beslutsprocess.
Förslagen hur riksdagens roll skall stärkas är många, men än så länge saknas den politiska viljan att förstärka riksdagens roll, och Amsterdamfördraget har inte givit något bidrag till en sådan utveckling.
Medborgarnas möjligheter att föra ett politiskt samtal på EU-nivå försvåras i hög grad av att ett gemensamt språk saknas och därmed även gemensamma medier. Den politiska debatten i EU-länderna är nästan enbart nationell. Valen till EU-parlamentet engagerar allt färre människor i EU som helhet och i Sverige var valdeltagandet vid 1995 års val mindre än hälften av vad det brukar vara vid riksdagsval. De frivilliga folkliga organisationerna är också svaga på Europanivå. Att föra över mer makt till Europaparlamentet, som nu sker genom Amsterdamfördraget, är därför ingen väg att stärka demokratin.
Ett annat problem är att den jämställdhet mellan kvinnor och män som uppnåtts i vår folkrepresentation är betydligt sämre utvecklad i EU-systemets beslutsorgan.
Som redan nämnts inledningsvis anser vi att regeringen borde ha inhämtat Lagrådets yttrande över propositionen om Amsterdamfördraget. Förslaget behöver granskas utifrån hur det förhåller sig till våra grundlagar, rättsordningen i övrigt etc. I Frankrike har Författningsrådet förklarat att delar av Amsterdamfördraget inte kan godkännas innan den franska författningen har ändrats. Detta borde ytterligare påkallat regeringens uppmärksamhet om nödvändigheten av att Amsterdamfördraget översänds till Lagrådet för granskning innan frågan avgörs. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är bra att öppenheten nu ges en fördragsmässig status i Amsterdamfördraget, trots att det inte handlar om att införa en offentlighetsprincip av svenskt snitt. Vi instämmer gärna i Tidningsutgivarnas allmänna karakteristik om att läget före Amsterdam av regeringen beskrivs som alltför glättat och att tolkningen efter Amsterdam är alltför optimistisk. En svaghet är att handlingsoffentligheten begränsas till rådet, kommissionen och parlamentet. Domstolen och andra institutioner borde också omfattats av de grundläggande öppenhetsreglerna. De borde också ha utsträckts till de hundratals kommittéer som verkar inom kommissionen, till Coreper, De ständiga representanternas kommitté, inklusive dess undergrupper samt till förlikningsförfarandet mellan parlamentet och rådet. Det är inte minst inom de sistnämnda organen som många avgörande beslut fattas. En annan svaghet är att öppenheten kan komma att skilja sig åt mellan olika organ eftersom respektive institution skall utarbeta sina egna regler.
I propositionen står det att ”Artikeln är så utformad att den kan avse både handlingar som har upprättats av institutionerna och handlingar som kommit in till dem”. Detta menar vi är en alltför optimistisk tolkning. Särskilt med hänsyn till förklaring 35 där det understryks att regeringskonferensen har enats om att en medlemsstat har rätt att hindra handlingars utlämnande till tredje man om den har sitt ursprung i den berörda medlemsstaten. Vi anser också att beskrivningen om att sekretess bara skall gälla i undantagsfall är alltför skönmålande och inte har något explicit stöd i den nya öppenhetsartikeln 191a. Frågan avgörs i stället under uppföljningsarbetet som skall ske inom en tvåårsperiod efter Amsterdamfördragets ikraftträdande. Förut beslutade rådet över sin arbetsordning med enkel majoritet i enlighet med artikel 148. Det krävdes då 8 av 15 röster för att hindra beslut. De nya reglerna innebär att besluten tas med kvalificerad majoritet. Det innebär att t.ex. Storbritannien, Frankrike och Spanien gemensamt kan blockera beslut om öppenhet i rådet. Denna försämring kan endast i viss mån vägas upp av att EU-parlamentet, som traditionellt verkat för ökad öppenhet, ges medbeslutanderätt.
Det är beklagligt att införandet av diarier inte fördragsfästs, eftersom det är själva förutsättningen för att kunna tillämpa handlingsoffentlighet.
Frågan om meddelarfrihet är en grundläggande princip som borde ha fördragsfästs. Vi beklagar att regeringens förhandlare redan vid förhandlingsstarten tycks ha släppt denna för svensk yttrande- och tryckfrihet så avgörande fråga. En annan betydelsefull fråga är den om offentlighet då lagarna antas i rådet. Den verkar de svenska förhandlarna helt ha ignorerat. Åtminstone finns det inga spår av den i propositionen eller i Amsterdamfördraget.
Trots att öppenheten i begränsad mening för första gången blivit fördragsfäst inom EU anser vi att Sveriges ambitioner inför regeringskonferensen inte på långt när har satt tillräckliga spår i Amsterdamfördragets slutgiltiga texter. Vad som sagts ovan om öppenhet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rädda Barnen har i en skrivelse påpekat att det saknas hänvisning till barnets rättigheter i Amsterdamfördraget. Vänsterpartiet instämmer i kritiken; det är anmärkningsvärt att regeringen inte gjorde gemensam sak med de länder som uttalade sig positivt om barnets rättigheter under regeringskonferensen, särskilt som Sverige varit drivande inom FN för att få fram konventionen om barnets rättigheter. Vad som sagts ovan om barnets rättigheter bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Till fördraget finns fogat ett protokoll om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater. Dessa nya regler upphäver i det närmaste rätten för EU-medborgare att söka asyl i ett annat EU-land. FN:s flyktingkommissariat anser att fördragsbestämmelsen strider mot en viktig del av 1951 års Genèvekonvention om flyktingar.
Spanien har under förhandlingarna om Amsterdamfördraget drivit frågan mycket hårt att få in bestämmelser som i stort sett utestänger EU-medborgare från att ens få söka asyl i ett annat EU-land. Trots att enligt uppgift både Sverige och de flesta andra EU-medlemmarna motsatte sig det spanska förslaget fick Spanien i allt väsentligt igenom sin vilja. Sverige hade i likhet med alla andra parter vetorätt, den ville man uppenbarligen inte utnyttja.
Omedelbart efter att fördraget undertecknats uttryckte FN:s flyktingkommissariat sin allvarliga oro över EU:s beslut att begränsa EU-medborgares rätt att söka asyl. Fördragsbestämmelsen strider enligt FN-organet mot staternas åtaganden enligt 1951 års Genèvekonvention om flyktingar. Bestämmelsen innebär att man i efterhand inför en geografisk begränsning i tillämpningen av flyktingdefinitionen i artikel 1 a 2 i konventionen. En sådan begränsning är inte tillåten enligt 1967 års New York-protokoll som alla EU:s medlemsstater skrivit under. Flyktingkommissariatet påpekade vidare att bestämmelsen strider mot artikel 3 i flyktingkonventionen som kräver att staterna skall tillämpa konventionen utan diskriminering med avseende på den asylsökandes hemland.
Flyktingkomissariatet ansåg att EU:s beslut kan bli ett farligt prejudikat för andra regioner i världen. Spridningseffekter kan leda till att den universella tillämpningen av de internationella flyktingöverenskommelserna undermineras. I Ryssland förs redan diskussioner om att införa en liknande regel avseende de länder som ingår i Oberoende staters samarbete.
Vi vill också framhålla att även om respekten för mänskliga rättigheter i de nuvarande medlemsstaterna är tämligen god i internationell jämförelse vet alla hur snabbt ett sådant förhållande kan förändras. Bland kandidatländerna för EU-medlemskap finns de som tills för några år sedan var vare sig demokratier eller rättsstater. Det är helt klart så att rättsstaten inte är lika säkert etablerad i de länderna som i Västeuropa.
De undantagsfall när en asylansökan från en EU-medborgare skall tillåtas är utformade på ett sådant sätt att de praktiskt taget aldrig kommer att bli tillämpliga. Det första undantaget gäller när ett medlemsland med stöd av artikel 15 i den europeiska människorättskonventionen suspenderat stora delar av skyddet för de mänskliga rättigheterna. Det är något som blir aktuellt när det råder inbördeskrig eller en motsvarande situation. De två följande undantagen handlar om den situationen när rådet antingen fastslagit eller satt i gång ett förfarande för att suspendera ett medlemsland på grund av allvarliga och ihållande brott mot de mänskliga rättigheterna. Det gäller också situationer liknande det första undantaget. Slutligen kan en medlemsstat ensidigt fatta beslut om att behandla en asylansökan. Då måste ministerrådet omedelbart underrättas och skall ansökan behandlas från förutsättningen att den är ogrundad. Men tanken att införa en plikt att underrätta ministerrådet strider mot asylrättens grundidé att det är en humanitär handling som inte skall ha någon betydelse för ländernas goda diplomatiska relationer. Förslaget politiserar asylrätten till den grad att den inte kommer att fungera i praktiken. Vilket land vill ta upp asylärenden i ministerrådet med ty åtföljande diplomatiska konflikt med den asylsökandes hemland?
Att ansökningen automatiskt skall behandlas från förutsättningen att den är ogrundad innebär en diskriminering utifrån den asylsökandes hemland, vilket är förbjudet enligt flyktingkonventionen.
Flera tunga remissinstanser på detta område som Rädda Barnen, Röda korset och Svenska sektionen av Amnesty International har förklarat att protokollet om asyl för medborgare i EU inte är förenligt med 1951 års flyktingkonvention. Röda korsets uppfattning är att regering och riksdag står inför ett val: ”Att antingen fullt ut respektera Sveriges internationella åtaganden i enlighet med 1951 års Genèvekonvention och dess tilläggsprotokoll och därmed bekräfta gällande svensk praxis eller att ansluta sig till och tillämpa Amsterdamfördragets asylprotokoll.”
Vänsterpartiet anser att asylprotokollet innebär att Sverige genom att ratificera Amsterdamfördraget skulle bryta mot sina åtaganden enligt 1951 års flyktingkonvention och att en ratificering därför är utesluten.
Vänsterpartiet anser även att riksdagen bör ge regeringen till känna att det inte bör komma i fråga att införa en författningsreglerad skyldighet att underrätta EU:s ministerråd om asylansökningar gjorda av medborgare i EU:s medlemsstater.
Amsterdamfördragets sysselsättningskapitel kan ses som en viss framgång. Det är bra att skärpta skrivningar om sysselsättningen förts in i fördraget och att sysselsättningsfrågorna fortsättningsvis skall behandlas mer samordnat, regelbundet och institutionaliserat. Men det är en rejäl överdrift när regeringen påstår att sysselsättningen nu har högsta prioritet inom EU. Alltjämt är prisstabilitetsmål och budgetdisciplin överordnade kampen mot arbetslösheten.
Vänsterpartiet menar att det inte trovärdigt går att diskutera en sysselsättningspolitik som är frikopplad från den ekonomiska politiken. EMU, konvergenskrav och stabilitetspakt sätter snäva ramar för möjligheterna att bekämpa arbetslösheten framgångsrikt.
Tyvärr har regelverket för EMU inte förändrats det minsta med det nya fördraget. Detta bekräftades också på det extra toppmötet om sysselsättning i Luxemburg; alla sysselsättningsåtgärder ”måste vara förenliga med de stora riktlinjerna i den ekonomiska politiken”. Med andra ord, inga åtgärder i kampen mot arbetslösheten som kan hota prisstabiliteten och budgetdisciplinen. Denna politik står i bjärt kontrast till den sysselsättningsunion som bland annat Ingvar Carlsson argumenterade för innan folkomröstningen om EU-medlemskapet.
Vänsterpartiet är övertygat om att det behövs internationellt samarbete för att verksamt kunna bekämpa arbetslösheten. Men då krävs det en ekonomisk politik med en helt annan inriktning än den som är dominerande inom EU i dag. Om de dogmatiska reglerna för EMU och stabilitetspakten bryts upp, skulle det finnas utrymme för mellanstatliga lösningar som skulle kunna ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter. Arbejderbevaegelsens Erhvervsråd i Köpenhamn har beräknat att en finanspolitisk expansion motsvarande en procent av BNP i EU:s tio största medlemsländer skulle kunna skapa närmare 5 miljoner arbetstillfällen under en treårsperiod. I Sverige skulle sysselsättningen öka med 3,5 procentenheter eller knappt 150 000 personer. Ett sådant ekonomisk-politiskt samarbete bör även kunna utvecklas till ett alleuropeiskt samarbete. Vad som sagts ovan om sysselsättning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Miljöfrågornas plats i det nya Amsterdamfördraget innebär såväl framsteg som bakslag. Framstegen är att begrepp som hållbar utveckling och miljöskydd förs in som grundläggande mål och skall beaktas vid utformningen av EU:s politik. Problemet med dessa allmänna skrivningar är att miljörelaterade frågor kan komma att beslutas i enlighet med andra artiklar, t.ex. inom jordbruks- och inre marknadsområdet, där miljöperspektiven har en underordnad ställning.
Bakslaget för Sveriges del var den fråga som kanske diskuterades minst under själva regeringskonferensen, men som blåstes upp mest av de svenska förhandlarna efter konferensens avslutande. Det gällde frågan om den så kallade miljögarantin, artikel 100a.4. Frågan nämndes inte ens i slutdeklarationen från toppmötet. Begreppet ”miljögaranti” ger sken av att medlemsstaterna har en ovillkorlig rätt att tillämpa strängare regler än EG:s gemensamma lagar på varuområdet. Men artikel 100a.4 är inget annat än en dispensordning som gäller tills EU-kommissionen och i sista hand EG-domstolen sagt sitt.
Svenska Naturskyddsföreningen pekar i sitt remissvar på några centrala frågor med anledning av ändringen av artikel 100a.4. Dels ställer de frågan om vad ”vetenskapliga fakta” och ”vetenskapliga belägg” är och vem som skall avgöra den vetenskapliga halten. För forskarvärlden upplevs det säkert som främmande att en byråkratisk instans som EU-kommissionen med enkel majoritet skall avgöra frågan. Dels pekar de på problemet med att skälen till undantagen från EU:s harmoniserade lagar skall vara specifika för den enskilda medlemsstaten. En tolkning av detta ger vid handen att om Sverige med hänvisning till nämnda artikel skulle vilja bibehålla våra strängare men tidsbestämda undantag på kemikalieområdet, som uppnåddes i samband med Sveriges medlemskapsförhandlingar, så måste dessa relateras till specifikt svenska förhållanden. Och det måste vara svårt att hävda att kemikalieanvändning är skadligare i Sverige än i Tyskland, Frankrike etc. Denna hänvisning till specifikt nationella förhållanden är ny i förhållande till Romfördragets artikel 100a.4. Vidare pekar Naturskyddsföreningen på den helt nya skrivningen om att garantin inte kan användas om den ”kommer att utgöra ett hinder för den inre marknadens funktion”. Detta är klart motsägelsefullt. Poängen med artikeln är ju att den i undantagsfall skall kunna användas för att införa strängare regler, något som då måste anses störa den inre marknadens enhetliga regler och funktion.
Sveriges förhandlare har misslyckats med att skapa en ovillkorlig rätt för medlemsstaterna att införa och upprätthålla högre standarder beträffande varor inom EU:s inre marknad.
I den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken blev det inga avgörande förändringar jämfört med Maastrichtfördraget vad gäller hur besluten fattas. Ytterst kvarstår vetorätten. Inte heller blev det något avgörande steg i utvecklandet av ett gemensamt försvar. De som önskat en sammanslagning av EU och försvarsorganisationen VEU, Västeuropeiska unionen, nådde ingen framgång under regeringskonferensen. Detta ser Vänsterpartiet som positivt. Däremot stärktes de politiska målsättningarna om att gradvis utveckla EU till en försvarsunion. EU skall ”främja närmare institutionella förbindelser med VEU inför möjligheten av VEU:s införlivande med unionen”.
Det slås fast att VEU är en integrerad del av EU:s utveckling och bland annat kan användas för ”humanitära insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande uppdrag och uppdrag för stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande” enligt de så kallade Petersbergsuppgifterna. Vänsterpartiet är positivt till att även EU används för humanitära räddningsinsatser, men det är tämligen uppenbart att den här skrivningen ger EU fördragsmässig rätt att genomföra i stort sett vilka militära åtgärder som helst. Vänsterpartiet menar därför att regeringen har en idealistisk syn på Petersbergsuppgifterna, då den framställer dessa enbart som renodlat humanistiska i fredens tjänst. Det är Vänsterpartiets uppfattning att varje form av fredsbevarande/fredsskapande eller fredsframtvingande insats skall ske på uppdrag av FN.
Den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik föreslås i Ansterdamfördraget även stödjas av samarbete på krigsmaterialområdet.
Vetorätten finns ograverad kvar i alla försvarsfrågor. Men att ett militärt alliansfritt land som Sverige helt och fullt ställer sig bakom fördragets alla försvarspolitiska målsättningar, kan av andra medlemsländer uppfattas som att Sverige politiskt åtar sig att delta om och när en försvarsallians växer fram inom EU. Regeringen borde därför under regeringskonferensen ha lämnat en förklaring om att Sveriges militära alliansfrihet består och att Sverige inte politiskt förbundit sig till ett deltagande i ett närmare försvarssamarbete.
Något mycket anmärkningsvärt är att efter regeringskonferensens avslutning i juni 1997, tillfogades det nya fördraget en förklaring och ett protokoll från VEU:s ministerrådsmöte den 21 juli. Med ett mycket militaristiskt språkbruk talas det om ”sunda militära principer”, om ”effektiva styrkor” och om behovet av en ”europeisk krigsmaterialagentur”. Vidare skall VEU särskilt befatta sig med ”verksamheterna på rustnings- och rymdområdet”. På flera håll framhålls också nödvändigheten av ett allt närmare samarbete med Nato.
Vänsterpartiet anser det förvånande att regeringen inte har haft några invändningar mot tilläggen från VEU. Vad som sagts ovan om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller de inrikes och rättsliga frågorna – invandring, asyl, yttre gränsskydd, visumregler, polissamarbete och straffrätt – så är texterna så komplicerade att till och med Sveriges EU-ambassadör i Bryssel, Frank Belfrage, har kallat avsnittet för en rättslig ”schweizerost”. Det är en snårskog av överstatliga och mellanstatliga EU-regler, mellanstatliga avtal, konventioner och tilläggs- och undantagsprotokoll. Beslutsgångarna blandas med enhällighet, kvalificerad majoritet, övergångsperioder, delvis rådgivningsrätt för EU-parlamentet, flexibel integration och liknande subtiliteter. Inte ens en expert kan greppa dessa delar, än mindre givetvis den vanlige EU-medborgaren.
Schengenavtalet införlivas i unionen och blir därmed en del av EU-rätten, trots att delar av Schengens tillämpning är hemlig. Den nordiska passunionsmodellen, som kombinerar passfrihet och nationell kontroll vid gränserna, försvinner i och med att gränskontrollerna mellan EU-länderna avskaffas. Vad detta betyder konkret illustreras t.ex. av effekterna på vår alkoholpolitik. En alltmer tilltagande smuggling från Danmark och Tyskland minskar den svenska försäljningen. Staten förlorar skatteintäkter, och på sikt kommer svenska priser att tvingas anpassas till den kontinentala nivån. Därmed raseras grunden för vår självständiga alkoholpolitik.
Riksdagen har nyligen godkänt protokollet om immunitet och privilegier för Europol. Justitieutskottet förklarade att Europol enligt Amsterdamfördraget endast får rådgivande, samordnande och stödjande funktioner och att det inte blir fråga om någon myndighetsutövning, varför immunitetsfrågan saknade aktualitet. Vänsterpartiets ledamot i Justitieutskottet reserverade sig mot godkännandet av protokollet och anförde bl.a. att redan den gällande regleringen av Europols uppgifter möjliggjorde ett alltför omfattande skydd mot straffrättsliga sanktioner vid fel och misstag från Europols personal. Med Amsterdamfördraget blir det möjligt att kalla in understödjande enheter från Europol för aktivt polisarbete i t.ex. Sverige. Detta arbete är då inte underkastat svenska bestämmelser som begränsar polisens maktutövning och skyddar mot övergrepp.
Amsterdamfördraget stadgar i artikel K 2 2 a) att Europol skall ha rätt att utföra operativa insatser av gemensamma grupper som omfattar företrädare för Europol i en stödjande funktion. Det finns ingenstans närmare angivet vad gränserna går för vad som är en stödjande funktion. Om svenska poliser befinner sig i underläge vid en konfrontation med mc-gäng eller nynazister och företrädare för Europol deltar i en stödjande funktion, exakt vilka åtgärder får Europolföreträdarna vidta?
Vänsterpartiet anser att Sverige inte skall tillåta poliser från andra länder att delta i operativt arbete på svenskt territorium. Detta bör ges regeringen till känna.
I Europol ingår ett förspaningsregister där brottslingar och personer som är misstänkta för brott kan registreras. Men det är även möjligt att registrera vittnen som kallas till domstol, brottsoffer eller personer som kan tänkas bli brottsoffer samt kontakter, medhjälpare eller personer som kan lämna uppgifter om brott. Förutom vanliga data som ålder, yrke och bostad kan även uppgifter om rasursprung, religiös uppfattning, politisk ståndpunkt, sexuell läggning och hälsotillstånd registreras. De sistnämnda uppgifterna kan dock inte ensamma vara skäl för registrering.
EU-länderna diskuterar även ett förslag att skapa ett heltäckande kontrollsystem av asylsökande. Bakgrunden är att en asylansökan bara får behandlas i ett EU-land. Blir det avslag och flyktingen därefter försöker i annat medlemsland skall datorn meddela detta och direktavvisning ske. Det mesta av denna verksamhet finns i Schengenavtalet, men parallellt skapas ett annat register som heter Eurodac. I det skall fingeravtryck och personuppgifter på alla asylsökande som är över 14 år läggas in. Detta kontrollstystem är ett uppenbart hot mot rättssäkerheten och bör därför motarbetas. Detta bör ges regeringen till känna.
Vänsterpartiet är starkt kritiskt till Schengenavtalet. Detta finns närmare utvecklat i en partimotion från januari 1998 med anledning av regeringens proposition Schengensamarbetet. Vi pekade i den motionen särskilt på att det föreligger allvarliga brister vad gäller den rättsliga och parlamentariska kontrollen av avtalet, att visumregler, transportöransvar och registrering av avvisade asylsökande i Schengen Information System strider mot våra åtaganden enligt Genèvekonventionen om flyktingar. Skyddet för den personliga integriteten i samband med datautbytet via Schengen Information System är helt otillfredsställande.
Föreskrifterna för SIS möjliggör registrering av personer som varken är dömda eller misstänkta för brott. Syftet är att upprätta allmän ordning och säkerhet. Utifrån dessa ganska luddiga och tolkningsbara begrepp skall personuppgifter kunna utlämnas till utländsk polis och säkerhetsmyndighet. SIS-kontrollen riktar i första hand in sig på ”ej önskvärda utlänningar”. Kontrollerna skall inte enbart ske vid Schengenländernas gränser utan även inne i länderna.
I SIS finns en viss begränsning för vad som får registreras. Den begränsningen gäller dock inte i SIRENE, som är det mer okända registret inom Schengen. I detta register kan uppgifter som inte får finnas i SIS utbytas mellan Schengenländerna. Det kan bl.a. röra information om känsliga personuppgifter. Av föreskrifterna framgår att även ländernas säkerhetstjänster skall delta i samarbetet enligt en särskild procedur.
Amsterdamfördraget stadgar att Schengenavtalet och dess tillämpningsföreskrifter skall införlivas med fördraget. Beroende på vad ämnet gäller skall bestämmelserna införlivas antingen i första eller tredje pelaren. Rådet skall enhälligt avgöra vad som är den rättsliga grunden för var och en av de bestämmelser eller vart och ett av de beslut som utgör Schengenregelverket. Med tanke på den stora skillnad som föreligger beträffande både demokratisk och rättslig kontroll i första och tredje pelaren kommer dessa beslut att vara av utomordentligt stor betydelse, och det är av yttersta vikt att de nationella parlamenten får en fullständig insyn i denna process. Därför bör protokollet om de nationella parlamenten tillämpas i detta förfarande. Särskilt viktigt är att man överlämnar beslutsförslagen till de nationella parlamenten sex veckor innan de antas genom beslut av rådet.
Protokollet om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen föreskriver att en period av minst sex veckor måste förflyta mellan den tidpunkt då kommissionens lagförslag eller förslag till en åtgärd görs tillgängligt för Europaparlamentet och rådet på alla språken och den dag då förslaget sätts upp på rådets dagordning för beslut. Syftet härmed är särskilt att skapa tid för de nationella parlamenten för insyn och kontroll. I ett betänkande nyligen från House of Lords Select Committee on the European Communities (Enhancing Parliamentary Scrutiny of the Third Pillar, Session 1997/98, HL Paper 25) föreslås att reglerna i protokollet också skall gälla för tredje pelaren så att Storbritanniens parlament tillförsäkras insyn och kontroll. Det innebär att en viss tid måste förflyta från det att regeringen lämnar ett dokument för yttrande till vederbörande parlamentsutskott till den tidpunkt när regeringen får ge sitt samtycke till ett beslut i rådet. Vänsterpartiet anser att denna modell vore lämplig även för Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi delar regeringens skeptiska uppfattning till att ändra riktningen i rådet. Vi instämmer i argumenten om att små stater inte generellt står mot de stora vid omröstningar i rådet. Detta är ett teoretiskt resonemang som saknar trovärdighet. Enligt vår uppfattning används dylika argument i det bestämda syftet att fördjupa integrationen i federalistisk mening. Vi anser därför att det var olyckligt att regeringskonferensen enade sig i enlighet med det särskilda utvidgningsprotokoll som innebär att de stora länderna skall avstå var sin komissionär, men som i kompensation för detta skall ges en förstärkt ställning vad beträffar lagstiftningsbeslut i rådet.
Andelen majoritetsbeslut i EU:s lagstiftande organ, ministerrådet, ökar också väsentligt på bekostnad av enhällighetsbesluten. Det innebär att länder som hamnar i minoritet tvingas införa lagar mot sin vilja. Det sker inom 11 nya områden, som tidigare bestämts av medlemsstaterna, och inom 5 befintliga områden, där medlemsstaterna har haft vetorätt i ministerrådet. Dessutom förutskickas fler majoritetsbeslut efter vissa övergångsperioder.
Det överstatliga EU-parlamentet ges utökad medbeslutanderätt beträffande 23 nya områden, t.ex. folkhälsa, statistik, yrkesutbildning, forskning och u-landsbistånd. Regeringen skriver i punkt 14: ”Detta ökar den demokratiska legitimiteten hos sådana beslut.” Vi delar inte den uppfattningen. Ifall det skulle vara riktigt borde regeringen i konsekvens med detta verka för att alla majoritetsbeslut, t.ex. jordbrukspolitiken, skulle omfattas av medbeslutandeförfarandet. Men detta har regeringens förhandlare gått emot.
Det har också i praktiken visat sig att medbeslutandeproceduren försvagar den nationella självbestämmanderätten. 1996 röstade Sverige mot den gemensamma ståndpunkten, alltså innan frågan skulle gå till förlikning med EU-parlamentet, vid närmare 20 tillfällen. 1997 röstade Sverige endast mot den gemensamma ståndpunkten vid fyra tillfällen. Denna påtagliga förändring kan ha sin logiska förklaring. Problemet för länder som hamnar i minoritet är att de inte kan driva sina minoritetsståndpunkter i förlikningskommittéerna med parlamentet. Det innebär att regeringen hellre kan föredra att rösta med majoriteten för att därigenom kunna vara med och påverka i förlikningsprocessen. Men därmed tystnar Sveriges röst eller dränks i kompromisser bakom slutna dörrar i förlikningskommittéerna.
EU-parlamentet saknar den folkliga och demokratiska legitimitet som de nationella parlamenten har. I Sverige deltar mer än dubbelt så många i riksdagsval som i val till EU-parlamentet. Parlamentets majoritet ligger dessutom ofta långt ifrån svenska värderingar och intressen. Det gäller alltifrån vår restriktiva syn på prostitution och droger som vår önskan att värna alliansfriheten.
Den demokratiska legitimiteten kommer för överskådlig tid att finnas på den nationella nivån.
EU-kommissionen har en extremt stark ställning i EU-systemet. Den har monopol på att utarbeta förslag till lagar och har exekutiva befogenheter att övervaka att regelverket följs av medlemsstaterna. Denna starka ställning för en icke folkvald instans saknar helt motsvarighet i andra internationella organ. Under regeringskonferensen framställdes det förslag om att bryta kommissionens monopolrättigheter när det gäller laginitiativ samt att underlätta för rådet att avvika från vissa kommissionsförslag. Dessa förslag avvisades. Hur Sverige agerade framgår inte av propositionen. Vår uppfattning är att Sverige borde ha stött dessa förslag till förändringar.
Domstolens konstruktion lades fast redan i EG-fördraget. Den tolkar inte bara olika reglers förenlighet med fördragen utan den har historiskt varit en aktiv rättsskapande instans i syfte att förstärka integrationen. Kända är utslagen från 1960-talet där domstolen utan täckning i fördragen beslutade att EG-lagar står över nationella lagar och har direkt effekt för EG:s medborgare. EG-domstolen bär klara och tydliga drag av författningsdomstol, en instans som står över den lagstiftande makten, och som också i praktisk handling har underkänt lagar som fattats av ländernas regeringar. I Sverige har det funnits en bred enighet om att inte inrätta en författningsdomstol. Det är därför förvånande att det i propositionens formuleringar uppvisas en så påtaglig förnöjsamhet över domstolens fortsatta starka ställning. Domstolens ställning förstärks också i och med Amsterdamfördraget genom att den utsträcker sin rättskipningsbehörighet, inklusive till delar av den tredje pelaren.
Vi anser att det hade varit mer stilenligt av en socialdemokratisk regering (som i alla tider varit bestämda motståndare till författningsdomstolar av det slag som EG-domstolen representerar) att vid konferensen ha verkat för ändringar i mer antifederalistisk riktning. Vad som sagts ovan om institutionerna bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 om Amsterdamfördraget,
att riksdagen vid bifall till yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inhämta Lagrådets yttrande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förstärka den demokratiska legitimiteten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkomröstning om Amsterdamfördraget,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss handlingslinje i EU-arbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om öppenhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnens rättigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte införa skyldighet att underrätta EU:s ministerråd om asylansökningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sysselsättning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete i rättsliga och inrikes frågor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte tillåta andra länders polis att arbeta operativt i Sverige,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte utveckla kontrollsystemet Eurodac,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillämpa protokollet om de nationella parlamenten också för hela tredje pelar-området,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om institutionerna.
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Bengt Hurtig (v) |
Alice Åström (v) |