Integrationen i Europa har pågått ända sedan tanken på ett fördjupat samarbete mellan de olika länderna i dåvarande Västeuropa blev aktuell i slutet av 40-talet. Arbetet har skett efter två motsatta utvecklingslinjer, dels en federalistisk, dels en som bygger på ett successivt utvecklat mellanstatligt samarbete. Den federalistiska linjen har förstärkts efter Sovjetunionens kollaps och Maastrichtavtalet. Den tyska regeringen har upprepade gånger betonat att de önskar se en pan-europeisk utveckling och betonat att en federalistisk utveckling är mer angelägen än någonsin.
En av huvudstrategierna i de federalistiska strävandena är att skapa alltfler områden med majoritetsbeslut i stället för enighetsbeslut i EU:s ministerråd, bl. a. har en gemensam utrikespolitik satts upp som ett av målen för dessa strävanden.
Genom Amsterdamfördraget går man ytterligare en bit på vägen mot federalistiska lösningar, t ex överförs det civilrättsliga samarbetet från mellanstatligt till överstatligt beslutsfattande. Omfattningen är dock inte preciserad. Även när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) finns det tendenser som tyder på att överstatligheten inom detta politikområde kan förstärkas. Vad detta konkret kan innebära är svårt att överblicka i dag. De olika länderna inom EU har skilda intressen i en rad olika utrikespolitiska frågor. De målkonflikter som finns på utrikespolitikens område kan genom en övergång till majoritetsbeslut förstärkas, något som står i bjärt kontrast till målen för samarbetssträvandena inom EU. Det är fundamentala olikheter som det i vissa fall kan vara fråga om. Storbritannien och länder med en lång tradition av samarbete med Storbritannien är mer orienterade mot USA och den engelsktalande världen. Medelhavsländerna och Frankrike har betydande intressen i områden vid södra Medelhavet. Tyskland har betydande intressen när det gäller Polen, Tjeckien etc., men mindre när det gäller de baltiska staterna. Att det är på detta sätt är naturligt med tanke på länders olika historia, gamla handelsförbindelser och traditioner.
Att successivt med många små steg förvandla EU till en övervägande federal statsbildning kan utgöra en äventyrlig politik. Ingen, vare sig medborgarna i de olika länderna eller deras regeringar, får en nödvändig överblick över vad alla förhållandevis små förändringar innebär för det egna statsskicket och för EU sammantaget.
Att begära avslag på Amsterdamförslaget är inte möjligt. Avtalet är de facto ratificierat. För framtiden bör Sveriges regering i liknande sammanhang deklarera att vårt land inte längre vill medverka till en ständigt mer omfattande federalism inom EU. Detta innebär att Sverige inte kommer att på ytterligare områden acceptera utvidgade majoritetsbeslut förrän betydande institutionella förändringar har genomförts, t ex ändringar som innebär att länder i vissa frågor kan stå utanför det gemensamma beslutsfattandet eller att utvidgningen av EU:s beslutsrätt på ett område leder till en omprövning av EU:s beslutsrätt på andra områden. Detta skulle innebära att medlemsstaterna får tillbaka tidigare delegerad beslutsmakt från EU och att således summan av EU:s beslutsmakt inte ökar, när en ny delegation beviljas. En sådan regel skulle stärka den inom EU-sammanhang så viktiga närhetsprincipen, vilken utgjorde en av de viktigaste motiveringarna för ett ja till EU i den svenska folkomröstningen.
Regeringen bör till nästa regeringskonferens i EU utarbeta konkreta förslag om hur EU:s grundlag bör ändras, så att beslut som syftar till alltfler federalistiska inslag i styrningen av EU förhindras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder som kan vidtas för att förhindra EU:s fortgående federalistiska utveckling
|
Margit Gennser (m) |