Inför försvarsbeslutet i december 1996 konstaterade Folkpartiet att Sveriges säkerhetspolitiska läge, vilket i hög grad bestäms av utvecklingen i Ryssland, inte varit så stabilt och fördelaktigt på mycket länge. Knappast något är mer avgörande för vår fred och stabilitet än förhållandena i Östersjöns sydöstra strandstater. Något traditionellt militärt hot i form av regelrätta invasionsföretag mot svenskt territorium i södra eller mellersta Sverige föreligger inte för överskådlig tid. Den politiska utvecklingen i Ryssland är dock fortfarande instabil och oförutsägbar.
I maj 1997 träffades ett avtal om samarbete mellan Nato och Ryssland. Med fördraget mellan Nato och Ryssland förankras Ryssland i det fortsatta säkerhetssamarbetet i Europa. Det är mycket välkommet. Samtidigt finns det en risk med fördragets konstruktion att det befäster Ryssland som Natos motpart, vilket kan vara olyckligt för såväl säkerhetssamarbetet i Europa som för Rysslands egen utveckling. Folkpartiet anser att det skulle vara i svenskt intresse att Nato står öppet för alla demokratier i Europa, som önskar bli medlemmar utan någon begränsning i tid eller rum, och som därför inte utesluter Ryssland.
Beslutet i samband med Natos toppmöte i Madrid i juli 1997 att inleda förhandlingar om en utvidgning till att omfatta Polen, Tjecken och Ungern är likaså välkommet. Att varken Slovenien eller någon av de baltiska staterna omfattades av beslutet beklagar vi. Om beslutet om denna mycket begränsade utvidgning visar sig ha långsiktig varaktighet kan det visa sig vara olyckligt för säkerhetssamarbetet i Europa och inte minst för utvecklingen av den säkerhetspolitiska stabiliteten i Östersjöområdet.
Den svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap har inte underlättat en för Östersjöregionen mer önskvärd utveckling i detta avseende. Att med all kraft stödja de baltiska staternas önskemål om medlemskap i EU är inget alternativ till Natomedlemskap, men blir i detta perspektiv än mer angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för överskådlig tid utestängs från medlemskap i Nato ökar det ytterligare Sveriges ansvar för att medverka till att stärka deras säkerhet. Baltikums sak är oupplösligt också vår.
Allt mer talar för att mandatet för den Natoledda fredsstyrkan i Bosnien-Hercegovina kommer att förlängas ytterligare i någon form från sommaren 1998 och att USA i någon form kan förväntas delta i detta. Försummelserna från världssamfundets sida att tidigt ingripa för att stoppa folkmordet i Bosnien kräver ett långvarigt engagemang på plats för att säkerställa förutsättningarna för fredsprocessen. Därmed bekräftas också den nya roll som Nato fått i den europeiska fredsstrukturen, vilket är positivt.
De utgångspunkter för Sveriges framtida försvars- och säkerhetspolitik som redovisades av Folkpartiet under processen inför 1996 års försvarsbeslut kvarstår. Vår framtida säkerhet förutsätter ett aktivt svenskt deltagande såväl i byggandet av den framtida europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och konflikthantering, liksom i fredsbevarande och fredsfrämjande insatser. Sverige skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning.
Nato bör utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet i vår världsdel med Sverige som medlem. Det finns inte anledning att nu ompröva den militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda inför den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle Nato exempelvis utvidgas med de baltiska staterna och Finland är det uppenbart att frågan kommer i ett nytt läge.
Vi välkomnar den fortsatta utvecklingen av samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred (PFF) och inrättandet av det Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR), liksom ett fördjupat svenskt deltagande i detta. Vi vill i detta sammanhang understryka vad regeringen framhåller i sin skrivelse att utgångspunkten för Sveriges deltagande ”är den svenska viljan att medverka till en alleuropeisk säkerhetsordning” och att detta ”sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser.”
Vi instämmer i princip med regeringens bedömning att Sveriges militära alliansfrihet ”utesluter deltagande i samarbete som rör territorialförsvar och säkerhetsgarantier”. Vi vill i det sammanhanget ändå påpeka att vi genom vårt fullständiga FN-medlemskap äger skyldighet att enligt FN-stadgan om så erfordras och beslutas av säkerhetsrådet med militära medel komma en annan FN-stat till undsättning till skydd för internationell fred och säkerhet. I övrigt är det viktigt att understryka vad regeringen framhåller i skrivelsen om att ”Bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter dock inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det framväxande, mångfacetterade europeiska säkerhetssamarbetet.”
Centralt i vår värdering av denna utveckling är liksom för regeringen att ”Utvidgningen och fördjupningen av PFF-samarbetet och bildandet av EAPR är viktiga inslag i en grundläggande förändring av den europeiska säkerhetspolitiska kartan. Nato:s och EU:s förestående utvidgning, samt Natos vidgade relationer med Ryssland, representerar ytterligare steg i framväxten av en alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur.” I detta sammanhang vill vi också understryka vad regeringen skriver om att ”En förstärkt roll för PFF i Östersjöområdet med deltagande av samtliga Östersjöstater och viktiga Nato-länder, däribland Förenta staterna, har positiva effekter för samarbete och säkerheten i vårt närområde.”
Det fördjupade PFF-samarbetet har kanske den i praktiken största betydelsen för ett fördjupat alleuropeiskt samarbete. Därigenom skapas dels en ökad förmåga till gemensam hantering av kriser och andra påfrestningar sett i ett vidgat säkerhetsbegrepp. Dels innebär detta nästan dagliga samarbete kring oftast praktiska frågor av stor betydelse för de inblandade ett djupgående förtroendeskapande arbete över gamla blockgränser. Detta är en funktion som knappast kan överskattas.
Sveriges fortsatta deltagande i det fördjupade PFF-samarbetet illustrerar med stor tydlighet hur snabb utvecklingen varit också för svensk del. När Folkpartiet våren 1995 önskade få interoperabilitetsfrågorna belysta i den parlamentariska försvarsberedningen avvisades detta så bryskt att det omöjliggjorde fortsatt deltagande från Folkpartiets sida. redan med den snabba utvecklingen i Bosnien hösten samma år och det därpå följande – i bred parlamentarisk enighet i Sveriges riksdag – svenska deltagandet i IFOR/SFOR-samarbetet.
I sin skrivelse betonar nu regeringen liksom inför försvarsbeslutet i december 1996 ”att det är ett svenskt intresse att ytterligare utveckla interoperabiliteten vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser”. Därvid framhålls att ”förbättrad samverkansförmåga kräver anpassning till internationell standard såväl inom det materiella området som vad gäller metoder och arbetssätt.” Internationell standard innebär i detta sammanhang Natostandard.
Sommaren 1995 krävde Folkpartiet liksom flygvapnet att alla försvarsgrenar skulle kunna deltaga i PFF-samarbetet. Från regeringens sida avvisades då denna tanke helt. Nu framhåller regeringen i sin skrivelse att ”möjligheterna att i den kommande planeringsperioden utveckla metoder för att använda enheter ur samtliga försvarsgrenar i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser bör tillvaratas”. Regeringen anser nu ”att samtliga försvarsgrenar bör ha en internationell grundförmåga”.
Efter FNs sorgliga misslyckande sommaren 1995 att skydda det av FN som fredad zon förklarade Srebrenica i Bosnien, krävde Folkpartiet att Sverige i FN skulle verka för att FN fullt ut använde sina befogenheter enligt kapitel VI och VII i FN-stadgan. Detta avvisades då av företrädare för den svenska regeringen med att det låg utanför vad Sverige kunde deltaga i. I skrivelsen redovisar regeringen att det fördjupade PFF-samarbetet nu ”innefattar styrkor och resurser avsedda för hela det fredsfrämjande området, i enlighet med såväl kapitel VI som kapitel VII i FN-stadgan”.
Folkpartiet anser att det viktiga och omfattande arbetet som rör Nato motiverar att en särskild ambassadör för dessa frågor inrättas i Bryssel. På samma sätt som gentemot EU är det rimligt att Sverige också har en liknande delegation för arbetet inom Nato.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Euro-atlantiska partnerskapsrådet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fördjupade PFF-samarbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om att inrätta en särskild ambassadör vid Nato.
|
Lennart Rohdin (fp) |
|
|
Karl-Göran Biörsmark (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Mikael Janson (fp) |
Gotab, Stockholm 1997