Vänsterpartiet anser att Sverige skall lämna samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred. Ett ytterligare utvidgat och fördjupat samarbete accentuerar detta. Deltagandet i PFF har givits en sådan omfattning och inriktning att vår militära alliansfrihet kan ifrågasättas.
Svensk militär alliansfrihet är fast förankrad i folkdjupet, även om det finns krafter som verkar för att ändra detta förhållande. Många debattörer framställer den svenska alliansfriheten som överspelad i och med det kalla krigets slut. Den svenska hållningen har dock en lång historia. Sverige förde en alliansfri politik före både Natos och Warszawapaktens tillkomst, före andra världskriget, före den ryska revolutionen och före första världskriget. Det fanns tydligen stormaktspolitik redan på 1800-talet som dåtidens svenska makthavare ville slippa dra in Sverige i.
Politiken grundar sig i hög grad på Sveriges geopolitiska läge och folkets önskan att minska risken för att stormaktskonflikter skulle utspelas på vårt territorium. Ur säkerhetspolitisk synpunkt har politiken varit framgångsrik. Att frivilligt överge en sådan linje är helt enkelt oklokt. Alliansfriheten har också gett Sverige goda möjligheter att spela en aktiv roll internationellt, särskilt inom FN, men även inom andra internationella fora. Det finns helt enkelt ett behov av krafter inom det säkerhetspolitiska fältet som inte är uppknutna i stormaktsspelet. Sveriges roll i det sammanhanget har inte varit utan betydelse även för andra länder. Det är viktigt att Sverige även i framtiden kan spela en sådan roll.
Ingen anser att det finns något påtagligt hot från öst i dag. Kan vi av detta dra slutsatsen att stormaktsmotsättningar har eliminerats för gott? I väst föredrar nu en del politiker att tala om hur det resursrika Sibirien skall förse det resurshungrande väst med billiga råvaror och billig energi. Om de ryska långsiktiga behoven att hushålla med råvaror och bygga upp en egen konkurrenskraftig industri talas det mindre. I det oljerika Kaukasien står ryska intressen mot amerikanska, turkiska och iranska intressen. I Ryssland påminner många fortfarande om att väst har angripit Ryssland tre gånger under 1900-talet. En del skyller också misären i Ryssland på de råd väst kommit med.
Om Ryssland skulle lyckas att samla OSS-staterna till ett militärt samarbete för att effektivare utöva dessa staters inflytande i världen så skulle det i väst upplevas som ett hot. När det är stormakterna Tyskland och Frankrike som inom EU:s ram har dessa ambitioner och tillsammans med USA vill utvidga Nato och VEU mot Rysslands gräns kan vi inte förvänta oss att rysk befolkning och ryska politiker skall sluta att ställa frågor om vilka hot som väst vill värja sig emot.
Stater som växer i ekonomisk och militär styrka kommer också att sträva efter att spela en stormaktsroll på världsarenan. Kina och Indien är två exempel. I en ny bi- eller multipolär värld kan det visa sig viktigt att det finns alliansfria länder som är fria att föra en stabiliserande politik.
Erfarenheterna från det svenska deltagandet i de Natoledda IFOR- och SFOR-operationerna i Bosnien-Hercegovina har visat att, trots problem i inledningen med planering och styrning av insatserna, möjligheterna för samtliga deltagarländer att medverka i styrprocessen har förbättrats. Länder såväl inom som utanför PFF-samarbetet har kunnat delta. I operationer av den typ det här har varit fråga om bör ledningen utövas direkt av FN eller OSSE.
Risken med att i längden låta en militärallians med starkt beroende av USA:s ledning och militära resurser dominera fredsfrämjande operationer borde vara uppenbar. OSSE borde förändras och utvecklas så att organisationen blir det ledande säkerhetspolitiska organet i Europa med ansvar också för fredsfrämjande operationer. OSSE:s roll i det europeiska säkerhetssystemet har blivit tydligare under senare tid. 1992 påbörjades det konfliktförebyggande och återuppbyggande arbete som rimligen kommer att fortsätta samt utvecklas ytterligare. OSSE tillhandahåller ett politiskt ramverk för kontinuerliga diplomatiska konsultationer om kriser och konflikter på den europeiska kontinenten. Organisationen har också ett antal missioner utskickade för långsiktiga medlingsansträngningar och konfliktförebyggande verksamhet i medlemsländerna. Högkommissarien för nationella minoriteter verkar för att hjälpa nya demokratier undvika konfrontationer och kriser med sina nationella minoriteter.
Valövervakningsinsatser har blivit viktigare och mer synliga, som t ex OSSE-närvaro vid valen i Bosnien-Hercegovina 1996. OSSE har även en normgivande funktion. Sedan länge har man tillhandahållit ett slags övergripande ramverk i kraft av att dess principer utgör en allmänt accepterad grund för olika säkerhetspolitiska samarbetsstrukturer. De militära förtroendeskapande åtgärderna och övervakning av dessas efterlevnad har länge funnits på OSSE:s dagordning. Deras betydelse är fortfarande stor, särskilt för de nya demokratierna och för deras arbete med att reformera försvarsmakterna.
OSSE kan också ges ett större ansvar för nedrustningsförhandlingar i Europa. En av de viktigaste uppgifterna för OSSE borde nu vara att verka för en kärnvapenfri korridor genom hela Europa. Sommaren 1997 har också OSSE:s parlamentariska församling enhälligt ställt sig bakom förslaget om en sådan korridor. I en sådan korridor skulle givetvis en kärnvapenfri zon i Norden ingå. På så sätt skulle den spänning som en Natoutvidgning nu riskerar att innebära kunna motverkas.
Ett centralt inslag i PFF-samarbetet är begreppet interoperabilitet. Med detta menas främst olika militära enheters och systems möjligheter att samverka, vilket är viktigt för att uppnå effektivitet i konkreta situationer. Ledningsfunktioner och vapensystem blir därmed beroende av varandra. Beroendet kan bli sådant att de minskar – i extrema fall t o m fullständigt förlorar – sin förmåga att användas självständigt. Ökad interoperabilitet (eller uttryckt på svenska, förmåga till samverkan) innebär ensidig anpassning till och beroende av Natostandard, såväl vad gäller materiell utrustning som övriga förhållanden. Gränsen mellan önskvärd anpassning för att praktiskt kunna lösa uppgifter och oacceptabelt beroende är givetvis diffus, men att en allt större harmonisering av stridskrafterna mellan en alliansfri stat och en militärallians innebär att alliansfriheten blir allt mindre värd torde vara uppenbart.
Vänsterpartiet pekade på detta förhållande redan 1994 inför riksdagsbeslutet om att delta i PFF-samarbetet. Vi kunde då inte acceptera ett samarbete som generellt syftade till harmonisering av svenska stridskrafter med Natostridskrafter. I detta stycke menar vi att farhågorna har besannats.
Dessutom menar Vänsterpartiet att det finns en betydande oro för att PFF-samarbetet innebär ett första steg in i militäralliansen Nato. Denna oro förstärks av att organisationen lider av ett demokratiskt underskott. Det fördjupade samarbetet har fått en alltför stark militär prägel.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall lämna PFF-samarbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förstärkt roll för FN och OSSE vid ledningen av fredsfrämjande operationer.
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Bengt Hurtig (v) |