Under väldigt många år har Moderata samlingspartiet, tämligen ensamt, drivit frågan om utrotandet av fattigdomen som det centrala målet för biståndspolitiken.
Det som är gemensamt för hela u-världen är fattigdomen och det är just fattigdomen som skall utrotas. Det är glädjande att regeringen nu äntligen kommit att dela denna målsättning, som vi hävdat så länge. Men det är då också viktigt att man framgent värderar resultaten mot det centrala målet.
Från vår sida har vi länge hävdat att utgiftsmål – som uppfylls så snart pengarna sänts i väg – leder fel. Insatser som minskar fattigdomen värderas lika som en utgift för en insats som snarast bidrar till ökad fattigdom.
Vi har istället krävt effektivitetsmål – där man kan mäta vad man gör. Såväl Världsbanken som UNDP arbetar nu på att utveckla denna typ av målformuleringar. Det är angeläget att Sverige medverkar i denna utveckling.
Framför allt handlar fattigdomsbekämpning om att – som regeringen så riktigt skriver – bidra till att skapa förutsättningar för de fattiga att själva ta sig ur sin fattigdom. Eller som man ofta hävdar i FN: biståndet skall vara ”oljan i motorn inte bensinen i tanken”.
Idag finns det anledning till en påtaglig optimism när det gäller möjligheterna att utrota fattigdomen i världen. Stillahavsasien har visat att det är möjligt för nationer – även utan naturtillgångar – att gå från absolut fattigdom till relativt välstånd på en generation (20-30 år). Sydasien och Latinamerika är i huvudsak inne i en positiv tillväxt. Arabvärlden har trots stort bistånd föga av utveckling, men många av dessa länder har stora naturresurser – inte minst i form av oljetillgångar.
Afrika söder om Sahara (i fortsättningen kallat Afrika) är den enda del av världen där fattigdomen generellt ökar och det är därför vi allt mera bör koncentrera de svenska insatserna hit. Men så har ju Afrika drabbats trefaldigt – av kolonialismen, av slavhandeln och av afrikansk socialism, och Sverige har medverkat till båda de senare.
Det är viktigt att dra lärdom från de länder som framgångsrikt bekämpat sin fattigdom och att utnyttja dessa erfarenheter på ett konstruktivt sätt.
Frihandel är den viktigaste insats som i-världen kan bidra med. Genom att vi öppnar våra marknader för u-världens produkter skapar vi reella möjligheter för dessa länders deltagande i världshandeln. Och redan idag är deras handel trettio gånger större än biståndet. Särskilt viktigt är det att förhindra s.k. dolda handelshinder t.ex. antidumpingregler, kvoter eller krav på arbetsmiljö- eller miljövillkor för importen. Sveriges viktigaste insats för att hjälpa u-världen torde vara att i EU envist kämpa för en global frihandel.
Av största vikt är att vi konsekvent hävdar respekten för de mänskliga rättigheterna och ett demokratiskt styrelseskick med flerpartisystem, yttrande- och pressfrihet. Det är också viktigt för att utrota fattigdom. Länge fanns föreställningen att diktaturer effektivare än demokratier skulle klara av utvecklingens krav. I spåren på de tidigare kommunistdiktaturerna följde massfattigdom.
Ett fungerande rättssamhälle med lagar, domstolar och ett tillförlitligt polisväsende är andra nödvändiga faktorer för en positiv utveckling. Marknaden behöver fasta spelregler, kontrakt skall hållas och korruption måste förhindras. Marknadsekonomin och dess institutioner – som börs- och bankväsen – är likaledes en nödvändighet om ett u-land skall kunna bryta sig ur den fattigdom som ju vanligtvis förorsakats av socialistisk planekonomi.
Jämställdhetsaspekterna är oerhört viktiga för att ett land rätt skall kunna utnyttja alla sina resurser. Grundläggande utbildning för alla – för flickor liksom för pojkar – är en nyckelfråga. Det är även avgörande för att minska befolkningsexplosionen. En basal hälsovård är också en grundförutsättning. Sammanlagt tar grundutbildning och basal hälsovård i ett fattigt u-land i anspråk fem procent av landets resurser – ofta betydligt mindre än vad biståndet brukar vara. Brister i dessa avseenden kan inte accepteras.
Utvecklingen måste vara hållbar och därför miljöanpassad. I de flesta u-länder är familjejordbruket den viktigaste hörnstenen. Jordreformer är ofta angelägna. Men också småföretagsamheten, inte minst bland kvinnor, behöver goda förutsättningar.
I åtskilliga länder är det tyvärr statsmakten som är det svåraste hindret för en positiv utveckling. Bistånd skall naturligtvis inte få utgå till statsmakt som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter, förtrycker sina medborgare eller främjar korruption.
I sådana länder är det väsentligt att bryta stat-till-statbiståndet och i stället utnyttja enskilda organisationer för att nå fram till befolkningen med angeläget bistånd. Dessa har både den lokala förankring och den erfarenhet som behövs i sammanhanget. Ett regimskifte, förorsakat av statsbankrutt kan vara ett bättre alternativ än att med bistånd möjliggöra för en utvecklingsfientlig regering att fortsätta sin destruktiva politik.
Skuldsanering kan däremot vara ett viktigt medel att hjälpa en ny statsledning att slippa släpa på företrädares försyndelser.
Det är också angeläget att samarbetsländer inte utvecklar ett biståndsberoende där biståndets storlek gör regeringar mera beroende av biståndsgivarna än av det egna folket. En riktlinje bör vara att biståndet (undantaget katastrofsituationer) till ett u-lands statsmakt inte bör överstiga tio procent av BNP.
Bretton Woods-institutionerna har genom sitt sätt att byta bistånd mot framsteg lagt betydande press på vissa regeringar och också i många fall därmed drivit fram radikala förbättringar för dessa länders befolkningar. Denna metod – lanserad av Världsbankens asiatiska ekonomer – är förtjänt av ökat stöd liksom den mycket värdefulla rapportering som Världsbanken ger oss.
Sverige deltar som medlem även i EU:s och FN:s bistånd. Det är här viktigt att inför nästa Loméförhandling med kraft driva våra synpunkter liksom att medverka till en uppstramning och effektivisering av inte minst UNDP:s och UNICEF:s verksamheter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fattigdomens utrotande skall utgöra det överordnade målet för den svenska biståndspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förslag till hur biståndets effektivitet skall kunna relateras till detta mål.
|
Göran Lennmarker (m) |
|
|
Inger Koch (m) |
Bertil Persson (m) |
|
Lars Hjertén (m) |
Sten Tolgfors (m) |
|
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
Gustaf von Essen (m) |
|
Henrik Landerholm (m) |