Erfarenheterna av avregleringar och konkurrensutsättning inom kommunikationsområdet är goda. De sjunkande priserna på telekommunikationer, sänkta kostnader för kollektivtrafik genom anbudsupphandling och sänkta priser för godstransporter på järnväg beror till stor del på effektiv konkurrens. Konkurrensen måste vårdas, upprätthållas och ökas inom de områden där detta är möjligt. Fortsatta avregleringar och fri företagsamhet inom området är därför av stor betydelse. Konkurrensen leder både till att den tekniska utvecklingen påskyndas och till att nya effektiva och miljövänliga transportalternativ kan växa fram. Dessutom ökar möjligheten till fri konkurrens människors valfrihet i sitt resande.
Tillstånd för långväga linjetrafik med buss prövas och beslutas idag av Yrkestrafikenheten vid Vägverket. Utgångspunkten för prövningen är yrkestrafiklagens (1988:263) åttonde paragraf:
Tillstånd till linjetrafik får inte ges om det görs sannolikt att den avsedda trafiken i betydande mån skulle komma att skada förutsättningarna för att driva järnvägstrafik eller trafik enligt lagen (1985:449) om rätt att driva viss linjetrafik. Tillstånd får alltid ges, om en avsevärt bättre trafikförsörjning skulle uppnås. Lag (1992:911).
Beslut enligt denna paragraf kan överklagas hos regeringen.
Den långväga linjetrafiken var fram till mitten av 1980-talet starkt reglerad. Tillstånd krävdes för att etablera trafik och en prövning gjordes av såväl trafikföretagens lämplighet som behovet av den aktuella linjen. Staten fastställde även taxor och tidtabeller. Genom 1988 års trafikpolitiska beslut (Prop 1987/88:50, bil 1 och 78, TU15, rskr 166) avreglerades delar av den långväga busslinjetrafiken. I stället infördes ovan nämnda paragraf för att möjliggöra skadlighetsprövning gentemot järnvägstrafiken och den trafik som bedrivs av trafikhuvudmän. Våren 1992 skedde ytterligare en avreglering då riksdagen beslutade (Prop 1991/92:130, TU21) att vända på bevisbördan så att det är järnvägsföretaget eller trafikhuvudmannen som måste visa att den berörda trafiken skadas om det sökta tillståndet beviljas.
Det är nu rimligt att helt avreglera marknaden för långväga trafik. SJ och offentliga trafikhuvudmän står för huvuddelen av de överklaganden som sker av beslut enligt åttonde paragrafen yrkestrafiklagen. Det finns ingen anledning att offentliga trafikföretag ska ha en i lagen skyddad särställning. För konsumenternas bästa skulle det vara bra om tillgång och efterfrågan fick styra utbud, prisbild och tidtabellsläggning. All erfarenhet visar att ökad konkurrens leder till bättre och flexiblare service samt lägre priser.
Ett vanligt argument mot avreglering är att busstrafiken skulle öka belastningen på miljön. Sannolikt är detta argument inte korrekt. Konkurrensverket skriver i sin rapport Långväga buss – förutsättningar för konkurrens:
Sammantaget finner Konkurrensverket att en avreglering skulle medföra en ökad valfrihet för resenärerna genom att ett resealternativ tillkommer, att konkurrensen från bussen skulle medverka till en lägre total samhällsekonomisk kostnad för det långväga personresandet samt att en positiv miljöeffekt kan uppnås. (sid 7)
... och fortsätter med att konstatera att miljön inte skulle påverkas negativt:
Det har hävdats att en avreglering av den långväga busslinjetrafiken skulle leda till ett ökat antal persontransporter på väg och därmed en ökning av utsläppen av miljöfarliga ämnen. Detta resonemang bygger på att bussens resenärer i första hand skulle överföras från järnväg. Resultaten av studier och prognoser gjorda i såväl Sverige som utomlands tyder emellertid på att en majoritet av bussens resenärer kan antas komma från bilen eller utgör ett nyresande. Både energiförbrukningen (kWh/personkm) och avgasemissionerna, med undantag från kväveoxiderna, är lägre för bussen än för bilen. Detta är skälet till att resultaten från VTI:s rapport (Statens Väg- och Trafikforskningsinstitut) pekar på att en avreglering av den långväga busstrafiken skulle kunna leda till en positiv effekt på miljön och energiförbrukningen. (sid 30)
Bussbolagen har möjlighet att anpassa resvägen för sina linjer efter kundernas behov. Genom att ha på- och avstigningsplatser i direkt anslutning till större arbetsplatser förenklar många busslinjer arbetspendling. Dessutom kan tidtabellerna anpassas efter detta. Att alternativet till bussen på dessa linjer i första hand är ett ökat bilresande bekräftas av bussbolags egna passagerarundersökningar. Transporter och kommunikation är nödvändiga för all ekonomisk aktivitet. En positiv välfärdsutveckling är i stor utsträckning direkt förknippad med ökad handel och därmed ökade transporter och ökad kommunikation. Nationell konkurrenskraft för tryggad sysselsättning och miljö förutsätter därför både ökade och miljöanpassade transporter. Högt ställda krav på god miljö och varaktig hushållning med resurser måste också i hög grad påverka utformningen av transportsystemet. Nya moderna bussar utgör som transportmedel inget hot mot miljön utan kan tvärtom bidra till att fler väljer bussen framför bilen. Exempel på det är de många bussföretag som de senaste åren har börjat med busstrafik mellan landsorten och våra storstäder Stockholm, Göteborg och Malmö. Många av dem som väljer bussen skulle annars ha valt bilen.
För både miljön och konsumenternas skull bör därför den långväga linjetrafiken avregleras.
Offentliga monopol eller skyddad verksamhet ger Sverige välfärdsförluster. Enskilda bussföretag hotas av politiska skäl av ekonomiska problem och deras anställda av arbetslöshet när tillstånd för linjetrafik förhindras. Människors möjlighet att själva välja hur de bekvämast skall transportera sig till och från olika platser, t.ex för att arbeta, inskränks av dagens regleringar. Människor hindras av regleringarna från att dra nytta av den priskonkurrens som enskilda bussbolag utsätter tåget för.
Varje trafikslag måste konkurrera på egna meriter, inte genom att skyddas av politiska regleringar. De krav som bör ställas på bussbolag vad gäller linjetrafik bör huvudsakligen vara av säkerhetsmässig art.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av avreglering av den långväga linjetrafiken,
|
Sten Tolgfors (m) |