Miljoner svenska bilister har kommit i kontakt med parkeringsövervakningen. Hundratusentals svenskar har drabbats av den skrupelfria hanteringen som sker i hägnet av en lagstiftning som ger vem som helst rätt att ”bötfälla” personer som äger en bil som ställts på en parkeringsplats med avgiftstvång.
Jag har under de senaste ca 12 åren väckt motioner med förslag om ändringar i lagstiftningen så att åtminstone de värsta avarterna av ”företagare” i denna bransch blir stoppade. Riksdagen har dock endast prövat och behandlat mina motioner i trafikutskottet. Där fanns förvisso experter på trafiklagstiftning men förmodligen inte i samma grad på det privaträttsliga området.
Den slutsatsen kan man dra när man begrundar trafikutskottets betänkanden om alla mina parkeringsmotioner. Exempelvis ägnar sig inte utskottsbetänkandet åt det ”samarbete” som parkeringsbolag och inkassoföretag bedriver, till och med i så hög grad att det förekommer gemensamma kontor.
Jag har arbetat för att motioner om parkeringsbolagsproblematiken skall remitteras till lagutskottet. Efter många år av grusade förhoppningar vill jag ändå tro att trafikutskottet låter det ske en vacker oktoberdag 1997. För att göra min motion beaktansvärd även i informativt avseende tar jag mig friheten att ge en beskrivning av den svenska parkeringsmarknaden. Samtidigt återger jag flera sidor redovisning jag fått från riksdagens utredningstjänst enligt önskemål.
Vi börjar med fakta om parkeringsmarknaden. Den kan delas upp i två huvuddelar, dels trafikrättslig, dels privaträttslig. Jag skall här i detta avsnitt före utredningstjänstens redovisning – endast behandla den privaträttsliga.
Den privaträttsliga parkeringen skiljer sig i Sverige från alla andra länder i Europa genom vår lagstiftning. I Sverige är det mycket enkelt att ”bötfälla” och också ”få in” dessa pengar.
Branschen innehåller flera lycksökare som lever på bötesintäkterna och dessutom dragit med en del av de kommunala parkeringsföretagen i ”böteskarusellen”. Man inser lätt att parkeringsbolag är ett paradis för lycksökare. Och ju mindre seriöst, desto fler miljoner kronor finns att hämta.
Mycket få kommersiella parkeringar drivs i dag av fastighetsägaren, utan i stället av privat eller kommunalt parkeringsbolag. Grundläggande för hur parkeringen drivs är hur avtalet mellan fastighetsägaren och parkeringsoperatören är skrivet.
Delningen av pengar mellan fastighetsägare och operatör sker endera antingen via en fast summa, provision av omsättningen, eller med ett så kallat nollavtal.
Nollavtalen bygger på att fastighetsägaren får hela omsättningen och operatören får intäkterna från kontrollavgiften. Detta innebär att operatören inte är intresserad av den verkliga omsättningen utan om hur många ”lappar” som kan skrivas.
Många stora fastighetsägare som sjukhus och statliga verk har denna typ av avtal. På senare tid finns det exempel på att fastighetsägaren förutom hela omsättningen också har provision på ”lappintäkterna”.
Numer tjänar parkeringsoperatörer dessutom pengar på inkassoverksamheten. Då man i dag får lägga en serviceavgift redan på första påminnelsen har denna affärsidé ökat lavinartat. Endera säljer man sina fordringar till inkassobolag eller driver inkasso i egen regi, helt officiellt eller i ett helägt dotterbolag.
Att denna verksamhet inte är samhällsnyttig är de flesta överens om. Det gynnar inte utvecklingen av städernas centrum, då det enda man kommer ihåg från centrum är de senaste böterna. För det tredje beläggs bilisterna med en ytterligare kostnad som inte kommer samhället till nytta.
Lagstiftningen måste ändras så att man på privat parkeringsmark inte får profitera på ”böter” utan på seriös parkeringsverksamhet, där man tar betalt för använd parkeringstid.
Enklast är att likt övriga trafikregler, och som runt om i Europa, införa ”föraransvar” på privatparkering. Då är det föraren och inte ägaren till fordonet som ansvarar för parkeringen, vilket omöjliggör profitering på ”böter”. Parkeringsoperatören får då se till att få in pengarna efter utförd tjänst. Rena felparkeringar eller trafikfarligt parkerade fordon får i enlighet med gällande regler flyttas och avgift för detta får tas ut.
För mindre parkeringsanläggningar finns det enkla och bra lösningar som används överallt nere i Europa. För större anläggningar finns de etablerade efterskottssystemen, dvs. man betalar vid en spärr när man lämnar parkeringen.
I dag finns information från systemen hur många platser som finns till förfogande och det är möjligt att styra trafiken med minsta möjliga störningar. Man får statistik hur olika parkeringsanläggningar utnyttjas. Man kan samarbeta med affärer och näringsidkare som eventuellt kan betala del av kundens utlägg för parkering.
Väsentligast är dock att bilisten inte blir utsatt för det skojeri som florerar i branschen. Och heller inte behöver leta växelpengar och känna sig stressad över att ”parkeringstiden går ut, jag riskerar dyra böter”. Detta slipper man med en lag som förbjuder nuvarande ”förskottsbetalning” i automater och i stället ger utrymme för ”efterskottssystem”.
Parkering på gatumark regleras genom främst vägtrafikkungörelsen (1972:603), nedan benämnd VTK, och lokala trafikföreskrifter.
Genom lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, nedan benämnd felparkeringslagen, och förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift, avkriminaliserades i de flesta fall otillåten parkering på gatumark. I stället för böter infördes en felparkeringsavgift. Den nya lagstiftningen innebar vidare bl.a. att fordonets ägare fick ett strikt ansvar för att felparkeringsavgiften erlades.
När det gällde tomtmarksparkering saknades fram till 1984 direkta författningsbestämmelser. Detta år utfärdades lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering, i det följande benämnd kontrollavgiftslagen, och förordningen (1984:321) om kontrollavgift vid olovlig parkering.
Tidigare betraktades förhållandet mellan markägare och bilist som rent privaträttsligt. I det fall en bilist parkerade sin bil på mark som upplåtits för parkering ansågs ett avtal ha träffats mellan bilisten och markägaren. Försummade bilisten att erlägga avgift – enligt tillkännagivna villkor – hade markägaren möjlighet att utkräva skadestånd eller avtalsvite. Den ersättning som skulle utgå kallades för kontrollavgift.
I förarbetena till den nya lagen avhandlades några aspekter på den kritik som riktats mot systemet med avtalsgrundade kontrollavgifter. En del av kritiken var främst av principiell art:
Detta system bygger på tanken att bilisten genom att parkera accepterar de villkor som markägaren anslagit på platsen, däri inräknat villkoret om kontrollavgift. Ett avtal anses då ingånget och bilisten blir vid felparkering skyldig att betala kontrollavgiften. Mot detta kan till en början invändas att det inte alls är säkert att bilisten har accepterat de erbjudna villkoren. Kanske har han inte sett skylten med parkeringsföreskrifter eller läst igenom dessa. Kanske har han velat trotsa dem. Det kan ju lika väl sägas att bilisten genom att inte följa de skyltade villkoren, t.ex. om betalning av parkeringsavgift, visat att han inte accepterar villkoren. Att avtal ingåtts är således ofta en fiktion.
Kontrollavgiftslagen innebar att det inte längre var nödvändigt att förutsätta att ett avtal ingåtts för att markägaren skulle få ta ut kontrollavgift. Avgift började i stället utgå när parkering skett i strid mot markägarens bestämmelser, oavsett om bilisten accepterat dessa eller inte.
Vid riksdagens behandling av regeringens proposition väcktes flera motioner som kritiserade att ett civilrättsligt avtalsförhållande skulle få offentligrättslig sanktion. Trafikutskottet erinrade om tidigare enhälligt uttalande av innebörden att regeringen – sedan erfarenhet vunnits beträffande tillämpningen av felparkeringslagen – snarast borde återkomma till riksdagen med förslag om strikt ägaransvar vid felaktig tomtmarksparkering. Vidare betonades bl.a. att man genom författningsregleringen kunde frigöra tomtmarksparkeringen från den konstlade och principiellt tveksamma konstruktionen med ett avtal mellan markupplåtare och bilförare.
Ett stort antal motioner har under de senaste åren väckts avseende kontrollavgifter vid olovlig parkering. I denna framställning kommer endast några av de motioner som på ett mer direkt sätt berört parkeringsbolagens etiska regler för bedriven verksamhet att uppmärksammas.
Under riksmötet 1991/92 kritiserades i en motion att vinsten för parkeringsbolag, som på uppdrag av markägare svarar för driften av tomtmarksparkeringar, kan vara avhängig antalet utställda kontrollavgifter. I motionen betonades bland annat att s.k. nollavtal kan finnas mellan markägare och parkeringsbolag som innebär att parkeringsbolagens enda inkomst är kontrollavgifterna. Vidare pekades på de svårigheter som den enskilde kan ha att bevaka sin rätt hos inkassoföretag och kronofogdemyndighet. Motionären yrkade att lämpligt organ skulle få i uppdrag att utreda parkeringsbolagens verksamhet och lämna förslag till åtgärder.
Trafikutskottet uppmärksammade vid behandlingen av motionen bl.a. följande åtgärder som vidtagits för att komma till rätta med de av motionären påtalade problemen inom parkeringsverksamheten.
Svenska kommunförbundet hade i ett cirkulär med nya regler för den kommunala parkeringsövervakningen framhållit att det inte var lämpligt att bevakningsföretagen som ersättning fick tillgodogöra sig hela eller delar av intäkterna från kontrollavgifterna. I stället ansåg förbundet att en på förhand bestämd ersättning borde tillämpas, t.ex. ett belopp per övervakningstimme eller per tillsynstillfälle.
Föreningen Sveriges Kommunala Parkeringsbolag hade beslutat att rekommendera medlemmarna att följa av Stockholms Parkeringsbolag upprättade etiska regler.
Föreningen Sveriges Privata Parkeringsövervakningsföretag hade beslutat att lön till övervakande personal inte fick vara relaterad till antalet utfärdade parkeringsanmärkningar. Konsumentverket hade i en promemoria (1991-01-07) framhållit att verket avvisade nollavtal.
Utskottet konstaterade därefter:
Av den lämnade redogörelsen framgår att företrädare för kommunala och privata parkeringsövervakningsföretag bestämt uttalar sig mot s.k. nollavtal för bestämmande av ersättning för parkeringsövervakning. Utvecklingen inom branschen torde därför kunna avvaktas innan riksdagen bör ta sådant initiativ som föreslås i motionen.
Under riksmötet 1993/94 väcktes ånyo krav på översyn och lagstiftning som syftade till en genomgripande sanering av parkeringsbolagens verksamhet.
Trafikutskottet hänvisade till den tidigare behandlingen av frågan samt tillade följande:
Företrädare för de nämnda föreningarna för parkeringsövervakningsföretag har under hand framhållit att man vidhåller avståndstagandet mot s.k. nollavtal. Man kan dock inte utesluta att övertramp kan ha förekommit i enskilda fall men att man reagerar mot sådana. Man pekar emellertid på att utanför branschföreningarna finns parkeringsövervakningsföretag, mot vilka man inte kan reagera i händelse av oetiskt handlande.
Utskottet vill peka på att parkeringsövervakningsföretag som avser att driva sin verksamhet långsiktigt har anledning att ha goda relationer till sina kunder. Med hänsyn härtill och inför den förändring av parkeringslagstiftningen som nu kan förutses är utskottet inte berett att nu föreslå något initiativ av riksdagen med anledning av de här aktuella motionerna, som därmed avstyrks.
Utskottets hänvisning till kommande lagstiftning avsåg förslag presenterat av Åklagarutredningen -90. Utredningen förordade bl.a. ett för gatumarks- och tomtmarksparkering gemensamt sanktionssystem med kontrollavgiftssystemet som förebild. Utredningen föreslog vidare att felparkeringslagen, kontrollavgiftslagen och lagen om kommunal parkeringsövervakning (1987:24) skulle upphöra och ersättas med en lag om avgift för olovlig parkering.
Under allmänna motionstiden riksmötet 1994/95 yrkades åter att riksdagen skulle ge regeringen till känna att en utredning skulle tillsättas som syftade till en sanering av de privata parkeringsbolagens verksamhet. Vidare yrkades att riksdagen skulle påtala behovet av en sanering av inkassoverksamheten som bedrivs inom ramen för parkeringsbolagens verksamhet.
Vid trafikutskottets behandling, som skedde under riksmötet 1995/96, anfördes huvudsakligen att gällande lagstiftning, bl.a. kontrollavgiftslagen och inkassolagen (1974:182), var ämnad att säkerställa att parkeringsbolagens verksamhet bedrevs i seriösa former. Vidare ansågs att pågående arbete inom Svenska Parkeringsföreningen med att skapa en för de kommunala och privata parkeringsbolagen gemensam branschorganisation och gemensamma etiska regler borde avvaktas. Utskottet var därför inte berett att föreslå någon åtgärd med anledning av motionen.
Åklagarutredningen -90:s förslag om ett gemensamt sanktionssystem för gatumarks- och tomtmarksparkering har inte lett till lagstiftning.
I regleringsbrev avseende 1997 har Vägverket fått regeringens uppdrag att se över gällande parkeringsbestämmelser samt undersöka om skyltningen med vägmärken kan förenklas. Utredningen skall vara avslutad den 31 december innevarande år.
Som ”gammal” motionär väntar jag mig ingenting heller av Vägverkets utredare. Det vora fåfängt av trafikutskottet att ännu en gång hänvisa till pågående utredande. Det vore på tiden att trafikutskottet i Sveriges riksdag dels remitterade till lagutskottet för yttrande, dels bestämde sig för att handla.
Motivet för ett handlande, dvs. resolut lagändring, får man redan i den stund man drabbas av en orättfärdig ”böteslapp” och vill protestera hos parkeringsbolaget. Händer det i den ökända parkeringsorten Uddevalla kan man gå till en butiksägare som själv bedriver en märklig affärsverksamhet vid det stora centrala parkeringsområdet som egentligen är ett kvarter rivningstomter. Det lönar sig inte att klaga. Ringer man upp parkeringsbolaget får man snäsiga avvisanden och hånskratt – dvs. i de fallen man inte möts av ständigt upptagetton på den synnerligen korta ”telefontiden”.
Karlstad är också ökänt för sina parkeringsvakter. Det är inte bara den avskedade kommunalanställde vakten som utgjort problem. Drabbade bilister kan undra över bl.a. om vakterna har något uns av utbildning i den ”service” som kommunen sägs vilja bjuda besökare.
Jag vill också peka på orimligheten i att privata parkeringsbolag endast kan nås tillfällighetsvis per telefon till fjärrsamtalens höga kostnader. Det är synd om den som inte kan ringa till exempelvis Car Park som har en ledig telefon mellan tio och elva. Hur gör exempelvis verkstadsarbetaren när han vill komma till rätta med orättvis, felaktig lappning?
Det finns bara en lösning. Upphäv i första hand lagen om kontrollavgifter vid parkering på tomtmark. Sätt stopp för skojarna som i dag har riksdagens godtrogna, galna lagstiftning till stöd. Vad som anförts här i min motion bör i allt ges regeringen till känna. Dock bör riksdagen själv upphäva lagen ifråga. Nya lagformuleringar kan skrivas av lagutskottet i dess yttrande och föreslås i betänkande från trafikutskottet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om parkeringsmarknaden och parkeringsbolagen,
att riksdagen beslutar upphäva lagen om kontrollavgifter avseende privat tomtmark och hos regeringen begära förslag till ny lag i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Göthe Knutson (m) |