Posten måste få möjlighet att sätta lokala priser anpassade till de lokala kostnaderna och förutsättningarna. Bestämmelserna i postlagen om enhetliga priser och Postens avtal med staten gör att Posten i dag helt saknar möjligheter att möta den lokala konkurrensen när det gäller enstaka försändelser. Priset är det avgörande konkurrensmedlet och om Posten är utan möjlighet att konkurrera kan inte Posten längre vara ett alternativ för kunderna på de lokala marknaderna.
Det är ologiskt att det skall kosta lika mycket att skicka ett brev från exempelvis Ystad till Riksgränsen som lokalt inom Bollnäs. Det kostar inte lika mycket att ringa dessa distanser via Telia, eller att resa med SJ. Här har vi goda exempel på områden där man använder differentierade taxor, särskilt området telekommunikationer bör vara fullt jämförbart. Dessa olika taxor måste väl anses vara väl befogade. Att sådana inte tillåts för Postens verksamhet är anmärkningsvärt, särskilt efter det att marknaden avreglerats och andra postföretag kan konkurrera med lägre lokala taxor.
Det finns goda skäl att ifrågasätta Postens konkurrenssituation. I ett beslut från juni i år undanröjde Stockholms tingsrätt ett av Konkurrensverket meddelat förbud för Posten att införa en viss lägre prisnivå för distribution av tidskrifter i Stockholm. Konkurrensverket påstod i sitt tidigare beslut att prisnivån låg under Postens distributionskostnader och syftade till att slå ut City Mail. Beslutet i tingsrätten innebär att Konkurrensverkets resonemang på alla väsentliga punkter inte godtas.
Tingsrätten anger följande:
En grundläggande förutsättning för att den aktuella prislistan skall underkännas är att den ger uttryck för en underprissättning från Postens sida. Som framgått kan inte anses ha blivit visat att de priser listan upptar verkligen understiger kostnaderna för den aktuella prestationen, distribution av B-posttidningar inom Storstockholmsområdet. Därmed är inte heller visat att prislistan tillkommit i syfte att genom underprissättning söka slå ut City Mail från marknaden. Frågan om Posten har högre eller lägre priser än City Mail för distribution av B-posttidningar inom Storstockholmsområdet saknar mot den redovisade bakgrunden betydelse; det är självklart att Posten, med iakttagande av principen Stand Alone Cost, skall söka sätta sina priser så att man blir konkurrenskraftig visavi City Mail.
Det finns i dag ett 70-tal postförmedlingsföretag i Sverige. Deras marknader är lokala och de erbjuder kunderna avsevärt lägre priser. Det är ingen tvekan om att kunderna nu efterfrågar de lokala tjänsterna. De lokala postmängderna uppgår till cirka 15 % av de totala.
Frågan är hur Posten i framtiden skall klara den viktiga uppgiften att ge rikstäckande brevservice. Öhrlings Coopers & Lybrand gör i sin rapport om Postens ekonomiska utveckling en mer pessimistisk framtidsbedömning för Posten Brev än vad som finns i nu gällande affärsplan. Vänsterpartiet anser att Posten bör få möjlighet att konkurrera med lokala priser.
Posten ser som sin viktigaste uppgift att se till att alla i Sverige skall få en god post- och kassaservice. Den senaste tidens utveckling gör emellertid att koncernstyrelsen nu ifrågasätter om detta är en möjlig uppgift om inte förutsättningarna för verksamheten ändras.
Frågan är hur Posten skall klara en framtida rikstäckande kassaservice när kundernas efterfrågan på sådana tjänster har minskat med tre fjärdedelar sedan 1979 och fortsätter att minska med 8 % per år. Hur en väl fungerande kassaservice för hela landet skall byggas och finansieras är en viktig samhällsfråga, som måste finna sin lösning.
Viktigt är att inte kassaservicen försämras på ett fördelningsmässigt orättvist sätt. Ser man till de nedläggningar av postkontor som gjorts under år 1997 kan snabbt konstateras att Posten lägger ner i invandrartäta områden, medan man behåller kontoren i välbärgade stadsdelar. Även områden med många äldre har i stor utsträckning drabbats av nedläggningar. Detta gäller främst i Stockholmsområdet, men även i andra delar av landet har så skett. Vänsterpartiet anser att denna snedfördelning vad gäller postkontor är oacceptabel och kräver att man tar hänsyn till fördelningsmässiga faktorer vid förläggning av postkontor.
Något som i hög grad påverkar möjligheten att tillhandahålla god kassaservice är hur belastningen är fördelad. Under vissa dagar/perioder av månaden är belastningen på kassaservice mycket hög, medan den ibland är mycket låg. Här kan staten vara med och underlätta genom mer utspridd förläggning av bidragsdagarna. I dag betalas de flesta bidrag ut under några få dagar i slutet av månaden, vilket ger upphov till långa väntetider och stress både hos kunderna och personalen. Exempelvis betalas under perioden 24–27 varje månad ut bostadsbidrag, KAS, föräldrapenning m m. Denna koncentration skulle enkelt kunna undvikas genom samordnad planering och mer genomtänkt förläggning av bidragsdagar.
Statliga transaktioner utgör en stor del av transfereringssystemet. På de flesta myndigheter kan man välja hur man vill ha exempelvis överskjutande skatt eller pensionen utbetalad. Här bör Posten se till att vara ett fördelaktigt alternativ. Att staten kan använda sitt eget företag till samordning och utskick i så stor utsträckning som möjligt vore troligtvis fördelaktigt både för myndigheterna och för det avkastningsavkrävda bolaget Posten. Tyvärr är det precis tvärtom: myndigheter, kunder och andra ser helst att man inte använder sig av postgirot. Det finns i huvudsak tre faktorer som gör det mer fördelaktigt för båda parter att använda bankgiro framför postgiro:
det är snabbare att sätta in via bankgiro (överskjutande skatt fås redan 21/9 med bankgiro, 1/10 med postgiro),
det kostar pengar med ett extra porto för postgiro,
det är säkrare eftersom det blir allt vanligare att postlådorna vittjas.
På Skatteförvaltningen skickar man två separata försändelser dels för att det är säkrare, dels för att förvilla eventuella posttjuvar. Detta är bara några exempel på sådant som måste ses över och förbättras om Posten skall anses vara ett fördelaktigt alternativ att använda sig av.
I Sverige finns en liten grupp människor som av olika anledningar har behov av hemlig adress. Främst gäller det invandrare och ensamstående kvinnor. Det är en stor påfrestning för dessa människor att tvingas ha det så, och det är mycket viktigt att deras adresser inte kommer i orätta händer. För att dessa skall kunna leva ett så bra liv som möjligt krävs att de kan lita på organisationer som har tillgång till adressen. Efter avregleringen på postmarknaden har ett stort antal privata aktörer fått tillstånd att bedriva postal verksamhet. Inom deras branschorganisation diskuteras för närvarande etiska regler för hur frågor av detta slag skall hanteras. Problemet är att de olika företagen är mer eller mindre seriösa, och att alla inte är med i denna organisation. Detta gör att man nu efterfrågar någon typ av kontroll, företrädesvis utförd av PTS. Vi vill att detta utreds ordentligt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Posten skall få möjlighet att använda lokala priser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hänsyn skall tas till fördelningsmässiga faktorer vid förläggning av postkontor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Postens kassaservice bör underlättas genom mer utspridd förläggning av bidragsdagarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att användning av Posten skall vara fördelaktig för både myndigheterna och andra,
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att se över problemet med skyddade adresser.1
|
Karl-Erik Persson (v) |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Per Rosengren (v) |
1 Yrkande 5 hänvisat till SkU.
Elanders Gotab, Stockholm 1998