Sverige är en industrination. Eftersom vi har stora företag, men en relativt blygsam hemmamarknad, är exporten utomordentligt viktig. Inte bara för det enskilda företaget utan även för hela Sverige.
De varor som våra svenska företag exporterar kan dock inte behandlas som en ren svensk angelägenhet. Det är de internationella spelreglerna och de internationella avtalen som helt styr. Det innebär att ”kunden alltid har rätt”. Oavsett om det gäller kvantitet eller hur fort varorna skall levereras. För att klara en allt hårdare konkurrens måste svenska exportföretag vara allt mer flexibla.
Tyvärr är det inte alltid lätt. Sveriges har ett perifert läge, 60 till 100 mil längre bort från ”marknaden” är många konkurrenter. Ett resultat av detta är att svenska storföretag i dag nyetablerar sig mer utomlands än i Sverige.
Ett sätt att motverka detta och att minska effekterna av ”avståndshandikappet” är att ge företagen bättre möjligheter till snabbare godstransporter. För de företag som väljer den miljövänliga och energieffektiva järnvägen har dock utvecklingen varit mycket oroande. Södra stambanan är i dag den viktigaste järnvägen för godstrafik. Banverkets officiella godsflödeskartor visar detta med önskvärd tydlighet. Men medelhastigheten på Södra stambanan minskar för godståg. När en tillfredsställande medelhastighet inte kan uppnås bidrar detta till att öka långtradartrafiken. Vilket i sin tur leder till att Sverige får svårare att uppfylla internationella åtaganden om koldioxidutsläppet.
I Banverkets budgetframställning för åren 1998–2000 kan vi utläsa en förändrad bedömning av förutsättningarna för trafik med både snabbtåg och godståg på Södra stambanan. Bland annat skriver man: ”Problem med Södra stambanan är att godstågen inte kan framföras i samma höga hastighet som resandetågen, vilket trots dubbelspår gör att kapacitetsproblem kan uppstå.” Industrin har redan kunnat märka en kapacitetsbrist.
På sikt behöver Sveriges järnväg i nord-sydlig riktning få bättre standard och kapacitet. Med Botniabanan kommer södra Sveriges behov att bli än mer påtagligt.
Sex kommuner – från Stockholm till Öresund – har gemensamt insett att Sverige behöver mer järnvägskapacitet och samarbetar därför i ett projekt som kallas ”Europakorridoren”. Kommunerna anser att för miljöns, säkerhetens, industrins och den ekonomiska utvecklingens skull behövs en ny järnväg i delvis ny sträckning. Denna järnväg kallas Europabanan, eftersom den leder mot vår absolut viktigaste exportmarknad – EU, dit 60 procent av all vår export går. Då järnvägen delvis går i områden som i dag saknar tågtrafik av betydelse, ökar dessutom järnvägens geografiska marknad. Något som KTH (Kungliga Tekniska högskolan) har uppmärksammat i ”Effektivare Tågsystem”, 1997. Denna marknad berör inte minst delar av Småland med många små och medelstora företag som i dag har lastbilen som enda alternativ.
”Europakorridoren” har skrivit till regeringen den 1997-03-21 och hemställt att staten och kommunerna gemensamt studerar förutsättningarna för Europabanan. Kommunerna har bedömt Europabanan så viktig att man förutom kompetens, befintligt utredningsmateriel och personal även erbjudit sig att ställa ekonomiska medel till utredningens förfogande.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att studera förutsättningarna för Europabanan.
|
Carina Hägg (s) |
Margareta Sandgren (s) |