I många städer – särskilt storstäderna – kan trafikanterna ”störas” av en alltför frekvent trafikskyltning. Mängden information på knappa utrymmen gör det svårt särskilt för trafikanter som inte har lokalkännedom. I glesbygderna är det annorlunda. De stora ytorna ger möjlighet att ha andra villkor för vägskyltning än på ställen där tavlorna ”sitter på varandra”.
Vad många småföretagare, handlare, hantverksbutiker och andra näringsidkare upplever i landsbygdsområden är att regelsystemet för vägskyltning är alltför fyrkantigt och byråkratiskt. Därtill kommer att det synes vara olika tillämpningar i skilda län. Många hävdar att väglagen är föråldrad och att både den och naturvårdslagen behöver ses över i avsikt att åstadkomma flexibla skyltningsvillkor som ger optimal nytta.
Statsmakten har genom riksdagsbeslut en rad prioriteringar som alltför ofta upplevs motsägelsefulla. Å ena sidan hävdas en god trafikinformation som leder till säkrare trafik, å andra sidan skall man informera trafikanter om näringsverksamheter och affärer i landsort och glesbygd som gör att regionalpolitiska mål kan efterlevas. Våra olika länsstyrelser kommer i en svår sits när de som ansvariga för tillsynen skall driva aktiv regionalpolitik samtidigt som många småföretagare och glesbygdsbutiker beordras att ta ned sina skyltar. Erfarenheter från såväl Gotland och Norrland som Västsverige i t.ex. Dalsland, ger vid handen att hela frågan behöver ses över.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en samlad översyn av vägskyltningen med en sådan utformning att hög trafiksäkerhet och en positiv regionalpolitisk ambition kan förverkligas.
|
Elver Jonsson (fp) |
Torsten Gavelin (fp) |