Vanligen diskuteras kommunikationerna i Sverige med utgångspunkt i situationen i de större städerna och kommunikationerna mellan större befokningscentra. Landsbygdens och glesbygdens kommunikationer hamnar ofta vid sidan av. Det är kanske naturligt med tanke på att varken tåg, flyg och ofta inte ens bussar är ekonomiskt försvarbara alternativ och därför inte möjliga i glesbygden. Ändå bor en inte ringa del av Sveriges befolkning i vad som kan betraktas som glesbygd och dessa människors behov bör rimligen vara en viktig del av en modern kommunikations- och trafikpolitik.
En viktig utgångspunkt för en modern trafikpolitik är miljöperspektivet. Alltfler inser att vi måste anpassa vår civilisation till vad som är långsiktigt uthålligt. En fråga som måste ställas är därför hur ett uthålligt samhälle ser ut. Hur ska vi organisera samhället i framtiden? Jag menar att landsbygd och glesbygd är oerhört viktiga i ett ekologiskt framtidsperspektiv. Det är mycket som talar för att fler människor i framtiden kan leva och försörja sig där. Storstäder kan inte heller fungera utan ett betydande omland och genererar i sig omfattande såväl miljöproblem som sociala problem. Den konflikt som ibland uppstår mellan storstad och glesbygd måste därför hanteras så att vi inte får en fortsatt utarmning av glesbygden.
De som får bära de största kostnaderna för fungerande kommunikationer är emellertid just människor i glesbygden. Detta gäller också för de miljöskatter som samhället tar ut för att begränsa bilismen och styra mot kollektiva transportlösningar. Detta trots att det i glesbygden oftast inte finns något alternativ till bilen, om målet inte är att människor ska flytta in till staden.
Å ena sidan måste vi minska transporterna och å andra sidan finns inga alternativ för människor i glesbygden. De rimliga slutsatserna av detta faktum bör vara att höga miljöskatter är nödvändiga och att det är riktigt att subventionera kollektivtrafik i städer och mellan befolkningscentra där det är ekonomiskt försvarbart. Men det är också rimligt att genom politiska beslut göra det möjligt för människor att bo kvar i glesbygden eftersom glesbygden bidrar med betydande värden och kan utgöra en viktig bas för att bygga ett långsiktigt uthålligt samhälle. Dessutom är en fortsatt urbanisering mycket kostsam och många människor upplever stora livskvalitetsvinster genom att bo nära naturen.
Om inget görs är riskerna stora att människor i större utsträckning vänder sig mot en nödvändig miljöpolitik och att det i sin tur försenar omställningen till ett ekologiskt anpassat samhälle och att miljöförstöringen under tiden förvärras.
En lösning som en del framhållit är att införa lägre skatter på bränsle i de delar av landet där vi har en glesare befolkning. Det här är dock praktiskt svårt om vi ska undvika ett omfattande fusk och problem i gränsområdet mellan högre och lägre skatter. En annan nackdel är att incitamenten för att byta till mer energisnåla fordon minskar.
En metod som förefaller smidigare är att införa någon form av avdrag på skattsedeln för de som bor i glesbygd. Avdraget skulle kunna utformas så att barn inräknas genom att föräldrarna får göra avdrag även för dem. Svårigheterna med denna modell ligger i gränsdragningen för när man ska erhålla avdraget och här finns många möjligheter men rimligen bör en modell utvecklas som utgår från ett visst avstånd till en större tätort. Jag anser att det är hög tid att regeringen får i uppdrag att utreda frågan om hur ett särskilt glesbygdsavdrag skall utformas för att ge bättre möjligheter för människor att bo kvar och verka i glesbygd. Avdraget bör vara så stort att det har en reell betydelse för hushållsekonomin.
Ett annat problem är att standarden på stora delar av landets mindre vägar de senaste åren blivit alltmer eftersatt. Grusvägarna i exempelvis Norrlands inland trafikeras av stora och tunga fordon och måste kontinuerligt underhållas för att vara möjliga att färdas på året runt. Tendensen är dock att det inte längre går att upprätthålla en rimlig standard på grusvägarna och värst utsatta är glesbygdskommunerna i Norrland. Jag anser att det måste till en rejäl förbättring som innebär att vägstandarden höjs väsentligt på dessa grusvägar. Riksdagen bör därför ta initiativ till en långsiktig plan för att upprusta grusvägnätet. Finansiering kan ske genom omprioritering så att en större del av väganslagen förs över från det övriga vägnätet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om ett särskilt glesbygdsavdrag i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en plan för att väsentligt höja standarden på grusvägnätet i landet, framför allt vad gäller glesbygdskommunerna.
|
Peter Eriksson (mp) |
1 Yrkande 1 hänvisat till SkU.