I riksdagens beslut om utvecklingen av infrastrukturen för transporter under perioden 1998–2007 sägs det att infrastrukturen skall främja ett miljöanpassat och säkert transportsystem samt bidra till tillväxt och sysselsättning i alla delar av landet. Transportsystemet skall byggas så att det främjar regional balans. Statens investeringar och anslag till drift och underhåll av främst vägar och järnvägar i Norrbottens och Västerbottens län bör därför vara en av de allra viktigaste insatserna i den s k stora regionalpolitiken.
Vi vet att man under de senaste åren i huvudsak har prioriterat dels en strävan att knyta ihop de tre storstadsregionerna med varandra, dels förbindelserna med Danmark. Givetvis noterar vi att insatserna för att lösa vägtrafikproblemen över Ångermanälven, och beslutet att bygga en stump av Botniabanan har realiserats. I de två nordligaste länen har vissa satsningar gjorts, främst på E 4 och på bärighetsprogrammet så att broar tål 60 tons långtradare på viktigare vägar.
Däremot kan de som bor på mindre orter, och som dagligen tvingas använda grusvägar i länen, inte se annat än ett förfall av vägnätet. I Norrbottens och Västerbottens län utgör sammantaget grusvägnätet under statligt ansvar 40 % av vägnätet. Det regionala ansvaret lyser med sin frånvaro. 90 % av grusvägnätet har en så dålig standard att fortsatta underhållsåtgärder inte är meningsfulla. Förbättringar av diken och avvattning av vägar är nödvändiga insatser för att upprätthålla bärighet. Många vägar är så nedslitna att gamla stubbar sticker upp, och under vägarna förskjuts större stenar så att hål på flera decimeter plötsligt uppstår. Givetvis måste många vägar vara avstängda under tjällossningen, för att inte tung trafik – som t ex skogstransporter – helt skall köra sönder vägarna, och lastbilar fastna i vägar som inte bär. Men även då vägarna är öppna orsakar den nödvändiga tunga trafiken ett omfattande slitage. Ojämnheter i vägbanan p g a dåligt underhåll medför att turistnäringen drabbas negativt, eftersom reseföretag, t ex bussresor, och enskilda turister inte vill köra på urusla vägar där fordonen skakar och vibrerar. Även en belagd väg som väg 45 är i dag i så dåligt skick att den för inlandet så viktiga turismen drabbas. Upprustningen av väg 400 i Tornedalen måste fortsätta så att inte alla turister anser sig tvungna att åka på den finska sidan av älven.
De dåliga vägarna i Norrlands inland drabbar i synnerhet ortsbefolkningen: Sönderkörda fälgar, skadade underreden, bortslagna spoilers och axelbrott är vanligt. Naturligtvis inträffar också olyckor när trafikanter kör ned i väghål, måste väja för hinder på vägen, eller då väggreppet plötsligt lossnar p g a gropigheten i vägbanan. Dåliga vägar som är blöta, leriga och ojämna leder också till högre bränsleförbrukning per mil. Studier visar att det kan vara flera kronor dyrare att köra bil på nedslitna grusvägar än på normal belagd väg. Förutom turismen, som ovan nämnts, drabbas skogsindustrin och andra nyttotransporter, som skolskjutsar, varutransporter och bokbussar, negativt.
Det är möjligt att man kan visa att det är mer samhällsekonomiskt lönsamt att bygga motorvägar och motortrafikleder där trafiken är hög, än att hålla grusvägar på landsbygden vid liv. Det är också mer samhällsekonomiskt lönsamt att behandla en ung, högpresterande människa än en pensionär eller handikappad vid sjukdom. Det billigaste alternativet vore ju att låta lågpresterande människor dö trots att de går att bota. Nu sker förhoppningsvis inte detta eftersom samhället trots allt har nått en viss grad av civilisation.
När det gäller underhåll och upprustning av grusvägar är dock den svenska staten inte längre en civiliserad stat, utan tycks vara beredd att låta grusvägarna och stora delar av landsbygden självdö. Vi vet att det går att ”bota” grusvägssystemet. En del grusvägar har man t o m råd att belägga. Dessutom skapar underhåll och upprustning av vägar nya arbetstillfällen. Glesbygdens befolkning har tröttnat på att staten tycks strunta i det vägnät som de måste använda.
Vänsterpartiet vill föra över pengar från väginvesteringar till drift och underhåll av vägar. Vi tycker att det är välbetänkt, eftersom det ökar möjligheten för regeringen att ge Vägverket i uppdrag att ge grusvägarna i de två nordligaste länen ett rimligt vägunderhåll. De resurser som behövs är en liten del av budgeten för väghållning: Kanske 100–150 miljoner kronor per år. Regeringen bör därför ge Vägverket i uppdrag att påtagligt öka insatserna för att rusta upp och underhålla grusvägarna i de två nordligaste länen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör ge Vägverket i uppdrag att vidta åtgärder när det gäller grusvägnätet i de två nordligaste länen.
|
Bengt Hurtig (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |