Goda kommunikationer är en förutsättning för en positiv utveckling. Det har gjorts en rad viktiga investeringar i Värmland under senare år. Exempel är satsningen på E 18 sträckan Valnäs–Slottsbron och den nybyggnad som nu sker av förbifarten Kil–Fagerås. Den nya flygplatsen är också en mycket välkommen investering.
Trots dessa satsningar föreligger det stora behov av investeringar i infrastrukturen i Värmland. I Vägverkets nationella väghållningsplan framhålls bl.a. att det är angeläget med en högklassig förbindelse från Stockholm och västerut mot Örebro–Karlstad–Oslo. Ur värmländsk synvinkel kan konstateras att satsningen på E 18 sträcker sig fram till Örebro men inte längre. I Värmland föreslås ett enda projekt, Kronoparken–Skattkärr, på det nationella stamvägnätet. Detta är en stor besvikelse för dem som är angelägna om förbättrade förbindelser med Norge samt inte minst för glesbygden.
En sträcka på denna väg, som fortfarande har alltför låg standard är delen Töcksfors–Hån, nära norska gränsen, i Årjängs kommun. Sträckan är sedan länge prioriterad och det är nödvändigt att denna snarast åtgärdas.
Övriga angelägna sträckor på E 18 är på ömse sidor om Karlstad samt sträckan Slottsbron–Norsälven i Grums och Karlstads kommuner.
En annan viktig väg, som delvis har låg standard, är riksväg 61. Det är främst sträckorna förbi Åmotsfors men också i Arvika och Charlottenberg som behöver en kraftfull upprustning. Riksväg 62, som sträcker sig genom Klarälvsdalen, är en annan viktig väg med stort behov av upprustning på vissa sträckor.
Anslaget till drift och underhåll har varit och är otillräckligt för att en acceptabel standard skall kunna bibehållas. Värmland har ett av landets längsta grusvägnät. Stora delar av vägnätet har dålig bärighet och trafikstandard. Detta är till stor nackdel för det värmländska näringslivet med betoning på skogsnäringarna. Skogsnäringarna har vid ett otal tillfällen krävt bättre bärighet och framkomlighet på angivna vägar, då färsk råvara och just-in-time-leveranser är ett villkor för utveckling i näringen.
Därför är det till stort men när många vägar (ca 130 mil av Värmlands 485 vägar) är avstängda för tung trafik under tjällossning.
Behovet av bärighetsförstärkning, beläggning och andra kvalitetsförbättringar på de värmländska vägarna är stort. Därför är det angeläget att Värmland får en betydligt högre tilldelning av anslag än vad som föreslagits.
Inte heller i Banverkets stomnätsplan för järnvägar finns några större investeringar med värmländsk inriktning. På Värmlandsbanan saknas den i förra planen föreslagna sträckan Vretstorp–Hasselfors, som skulle medföra ca 10 min kortare restid mellan Karlstad och Stockholm. I sammanhanget måste påpekas det mycket stora behovet av förbättringsåtgärder på järnvägen Nordlänken–Norge–Vänerbanan, Mellerud–Kil–Karlstad.
Sammanfattning av åtgärdsbehov:
E 18, ny sträckning Hån–Töcksfors
E 18, utbyggnad på ömse sidor om Karlstad samt sträckan Slottsbron–Norsälven
Rv 61, förbifart Åmotsfors samt punktinsatser Arvika och Charlottenberg
Åtgärder på vägarna 45, 62 och 63
Upprustning och beläggning av grusvägar
Upprustning och ökad kapacitet på Värmlandsbanan samt på banan Mellerud–Kil–Karlstad.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att nödvändiga resurser tilldelas Värmland för åtgärdande av de i motionen angivna projekten.
|
Kjell Ericsson (c) |
|
|
Isa Halvarsson (fp) |
Göthe Knutson (m) |
|
Gullan Lindblad (m) |
Gotab, Stockholm 1997