Infrastrukturella investeringar på bl.a. vägar har traditionellt setts som ett medel för strategi och tillväxt. Under 1980‑talet gjordes mycket begränsade satsningar på vägar vilket föranledde den borgerliga regering som tillträdde 1991 att lägga fram en ny tioårsplan med kraftfulla satsningar på nyinvesteringar i vägar. Trots att den tidigare socialdemokratiska regeringen var ansvarig för att vägstandarden, p.g.a. bristande nyinvesteringar under många år, fått sjunka jämfört med omvärldens kritiserade nu den socialdemokratiska oppositionen satsningarna för att vara för små.
När Socialdemokraterna återkom i regeringsställning försvann plötsligt en stor del av de av dem nyss påtalade behoven av nyinvesteringar! Det har nu genomförts en mycket kraftig omsvängning från väginvesteringar till drift och underhåll. Den kraftiga minskningen av investeringsvolymen beror enligt Kommunikationskommittén på att vägnätet fått en förhöjd standard genom de senare årens utbyggnad.
Den förhöjda standarden har endast i begränsad utsträckning kommit Kalmar län till del. Flera av riksvägarna och de viktigare länsvägarna är byggda på 1950‑talet, smala, krokiga och i behov av stora underhållsåtgärder. På en gammal, omodern väg är en investeringsåtgärd som förstärkning, breddning och siktförbättring i huvudsak i befintlig sträckning ofta en bättre åtgärd än upprepat, dyrt underhåll. Denna typ av åtgärder ger dock sällan en lönsamhet med nettonuvärdeskvot över 0,4 med de beräkningsmodeller som använts. Med sådana krav på lönsamhet blir det inte möjligt att åtgärda denna typ av vägar på ett rationellt sätt, det vill säga genom förstärkning etc. med investeringsmedel.
För vår del instämmer vi i Kommunikationskommitténs åsikt att underhållet eftersatts tidigare. En ökning av drift- och underhållsanslaget är därför mycket angelägen. För hela landet är dock denna ökning enligt vår mening alltför stor i förhållande till behovet av investeringsåtgärder. Hela den kraftiga ökningen av drift- och underhållsmedel kan knappast motiveras på ett samhällsekonomiskt övertygande sätt. En del av anslaget bör i stället kunna användas för att åtgärda flaskhalsar på smala riksvägar. För näringslivets transporter i sydöstra Sverige skulle en sådan åtgärd vara av mycket stor strategisk betydelse.
En regions tillgänglighet avgörs i stor utsträckning av om vägarna håller en jämn standard. En aldrig så kort sträcka som håller påtagligt lägre standard än vägen i övrigt minskar hela regionens attraktionskraft. E 22 och flera riksvägar i Kalmar län har avsnitt av så låg standard att omfattande investeringar erfordras. Det är därför mycket oroande att sträckan Hossmo–Söderåkra på E 22 nu tycks bli den sista åtgärden på 10 år för att förbättra Kalmar läns förbindelse söderut. Också kraven på en tillräcklig trafiksäkerhet gör att vissa avsnitt av dessa vägar snarast måste åtgärdas:
E 22 i hela sin sträckning från Karlskrona till Norrköping måste hålla en hög standard
riksvägarna 34 och 35 behöver standardhöjning.
Sveriges ekonomiska läge är sådant att det inte går att nu kräva vidgade ramar för infrastruktursatsningar. Däremot bör av skäl som ovan angivits en omfördelning inom den tillgängliga ramen kunna ske från drift och underhåll till nyinvesteringar som avlägsnar flaskhalsar av betydelse för hela vägsystemet i sydöstra Sverige.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att inom befintliga ramar göra nyinvesteringar i vissa delar av vägnätet i södra Sverige.
|
Leif Carlson (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |