Att bygga och underhålla vägar i Västernorrland och Jämtland är i genomsnitt 25 procent dyrare än i landet i övrigt. De speciella geologiska förhållandena gör att finjord och leror måste grävas bort och nytt fyllnadsmaterial, som sand, läggas som underlag för vägbanan. Dessutom behövs så kallade frostskyddsmattor som dämpar riskerna för tjälskott.
Vägunderhållet är eftersatt i Västernorrland och Jämtland. De belagda vägarna är landets i särklass sämsta när det gäller ytstandarden, dvs. sprickbildning, spårdjup och ojämnheter. Slitaget på vägnätet är på grund av den stora andelen timmertransporter mycket stort.
Med de så kallade bärighetsmedlen har många av de broar som finns i de båda länen förstärkts och klarar totalvikter om 60 ton, medan vägarna mellan broarna inte har åtgärdats. Det innebär att det bara är när tjälen ligger djupt, som bilarna kan väga 60 ton. Den största delen av året är den högsta totalvikten 43 ton för de lastbilar som trafikerar andra vägar än Europavägarna.
Under tjällossningen kör de tunga bilarna, det gäller främst timmerbilarna, på eget ansvar. Om en väg körs sönder finns inga pengar, och vägen lagas inte, vilket innebär att ca 30 procent av vägnätet är stängt 4–6 veckor under april och maj. Det innebär stora kostnader för skogsnäringen som idag är extremt beroende av färsk ved. SCA och MoDo, som är de stora skogsägarna i regionen, har bidragit till vissa allmänna vägar och de bygger och underhåller ett omfattande skogsbilvägnät, som även står till allmänhetens förfogande.
Men det är faktiskt ingen slump att landets sämsta vägar finns i Mittsverige. Söder om landsdelen bor betydligt många fler människor som utövat ett starkare opinionstryck för bättre vägar. I Västerbotten och framför allt Norrbotten har stora pengar av sysselsättningsskäl satsats på att förbättra vägstandarden. Vägarna i övriga Sverige har en bra standard i jämförelse med Mittsverige. Det kan då inte vara riktigt att företagen i vår region skall ha kostnader som i andra delar av landet bestrids av skattemedel.
För att skogen skall vara någonting värd, måste det finnas vägar att transportera virket på ner till industrierna vid kusten. Virket är ingenting värt när det ligger vid en skogsbilväg som leder fram till en avstängd allmän väg.
Hela Sverige skall leva heter det storvulet, men det förutsätter möjlighet till goda transporter och kommunikationer. Det saknas i stora delar av Mittsverige. Många företagare har problem både att få varor till sina företag och att kunna sända iväg sina produkter. Transporterna fördyras också av bärighetsrestriktioner. Vägstandarden är en klart negativ faktor vid nyetableringar.
Även de människor som bor längs dessa dåliga vägar har ett stort slitage på sina bilar och vägarna är ofta trafikfarliga och orsakar olyckor.
I huvudsak fördelar Vägverket medel över landet i förhållande till antalet vägkilometer oberoende av vägarnas faktiska status och rådande markförhållanden. Vägverket bör i sin medelsfördelning ta hänsyn till behov, vägarnas standard och de rådande markförhållandena. Klarar inte Vägverket detta krävs det en politisk styrning som tar sådana hänsyn.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vägunderhållet i Västernorrlands och Jämtlands län.
|
Eva Björne (m) |
|
|
Ola Sundell (m) |
Åke Sundqvist (m) |