Neddragning av ambitionen gällande vägupprustning i Västsverige är högst påtaglig under senare år. En jämförelse med trafiksatsningar i såväl Mälardalen som norrut under 90-talet talar ett entydigt språk. En summering av riksvägnätets alla delar av landet visar på att de västsvenska behoven kommer på undantag. Det får inte enligt vår mening bli så att västsvenska trafiksystem försvinner när nationella planer skall genomföras.
Ett flertal studier och analyser som tagits fram av olika västsvenska kommuner, landsting, länsstyrelser och näringslivsorganisationer har starkt betonat vikten av att resurser satsas på en utbyggnad av riksväg 45 från Göteborg och norrut genom Götaälvdalen, Dalsland, Värmland och vidare mot Dalarna. Vid olika anslagstillfällen har emellertid regering och riksdag låtit tillgängliga resurser disponeras på annat håll.
I Vägverkets nyligen presenterade ”Nationell plan för vägtransportsystemet” anges t.ex. byggstart för sträckan Lärje–Älvängen i Götaälvdalen till först år 2005. Detta är en oerhört kraftigt belastad trafikled, en relativt kort sträcka, 25 km, men än en gång satsas stora statliga resurser på andra delar av landet än trafiktäta västsvenska leder. Detta sker samtidigt som det från regeringens sida anvisas betydande summor för utbyggnad av denna riksled (RV45) i de mest nordliga delarna. Dvs norr om Dalarna där trafikflödet inte tillnärmelsevis går att jämföra med den trafikström som går på riksväg 45, som binder samman Göteborg med t.ex. E18 i Värmland.
Om vägutbyggnad och upprustning skall ha något samband med trafikflödet måste vi kraftigt betona att den del som är i störst behov av utbyggnad självfallet är avsnittet Göteborg–Karlstad. Denna transportled har samma betydelse för näringsliv och sysselsättning som de största Europavägarna har; det beror på den långa rad av underleverantörer till bilindustri i Västsverige eller skogsindustri från Värmland och Dalsland. Därtill kommer den starka utnyttjandegraden av lokala näringsidkare som betjänas av RV45.
Vägverket för sin del bedömer att denna vägsträcka om redan ett par år har fått en ökad trafikbelastning med över 20 procent. Det påpekas att år 2005 kommer trafikmängden på sträckan förbi Nödinge (mellan Trollhättan och Göteborg) att uppgå till ca 25 000 fordon per dygn. Bitvis är vägen av dålig kvalitet och betraktas i många avseenden som direkt trafikfarlig. Att avleda den långväga trafiken på riksväg 44, som bl a diskuterats, har regionens ansvariga bedömt enbart vara en teoretisk möjlighet. Göteborgsregionens kommunalförbund har också pekat på den stora andelen inomregional trafik på riksväg 45 och yrkat på en tidigareläggning av dessa vägsträckor när nu nationella vägplaner ses över. Enligt Göteborgsregionens uppfattning bör en sådan vägutbyggnad också samordnas med järnvägsutbyggnaden av Västkustbanan till Norge ochVänerbanan.
Vi vill för vår del inte förmena trafiksatsningar på områden som har svaga trafikflöden. Men det framstår ytterst anmärkningsvärt att regeringen mot denna bakgrund väljer att satsa stora pengar på här diskuterad riksväg 45 på de delar där trafikmängden är mycket begränsad och vägen jämförelsevis har en god standard medan en satsning på den högtrafikerade delen av vägen, som ofta har en mer trafikfarlig utformning, inte kommer i fråga. Riksväg 45:s avsnitt mellan Värmland och Göteborg har en viktig och ofta avgörande roll för företag och sysselsättning och det vore ett stort misstag att lämna det utan åtgärd på det närmaste decenniet. Det vore rimligt att riksdagen uppdrar åt regeringen att anvisa medel som kan omfördelas för en snabbare utbyggnad av riksväg 45 på sträckan Göteborg–Karlstad.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen tidigarelägger upprustningen och utbyggnaden av riksväg 45 på sträckan Göteborg–Karlstad i avsikt att säkra allmänhetens komfort, näringslivets behov och trafiksäkerheten.
|
Elver Jonsson (fp) |
|
|
Elizabeth Nyström (m) |
Kjell Ericsson (c) |