Vägnätet i Stockholms län och landet i övrigt är i stort sett färdigbyggt. I själva vägnätet ska endast de sista flaskhalsarna och vissa olycksdrabbade sträckor byggas bort. I stället ska vi investera i moderna, kretsloppsanpassade kommunikationslösningar som kan vara delar av det uthålliga, miljöanpassade samhället. Det är frågan om att utnyttja modern datateknik, avancerade kollektiva trafiksystem, förnybara drivmedel, energieffektiva transporter, modern logistik, effektiva cykelsystem, nya sjöfordon, etc.
Fortfarande är det så att trafiksystemen står för huvuddelen av de miljöproblem som alstras i regionen. Luftföroreningar, buller, förstörd fysisk stadsmiljö, vattenföroreningar och olyckor är några av de problem som är förknippade med våra nuvarande transportmetoder.
Vägtrafiken kommer förvisso att finnas kvar, men om man använder ny teknik i kombination med befintliga system är det tämligen enkelt att flytta eller eliminera 10–20 % av dagens vägtrafikvolym. Lyckas vi med det innebär det att såväl kollektivtrafiken som vägtrafiken kommer att fungera, vilket har både ekonomiska och ekologiska fördelar.
Vänsterpartiet har av dessa anledningar under många år drivit tesen att först investera i ny, miljöanpassad teknik och sedan bedöma behovet av kompletteringar i vägnätet. Ett mycket tydligt och pedagogiskt exempel på detta är snabbspårvägen runt Stockholms inre delar. Det borde vara självklart att snabbspåret byggs först, och sedan undersöker man behovet av förändringar i vägnätet. Man måste kunna ta till sig och utgå från den nya tekniken och dagens miljökrav. Annars riskerar vi att upprepa gamla klassiska misstag – exempelvis var Göta kanal föråldrad redan när den invigdes. Moderna ångfartyg gjorde kanalen helt värdelös. Vi måste hushålla med naturresurser, minska utsläppen av växthusgaser och andra luftföroreningar. Dagens miljösituation visar att vägnätet ur ett kretsloppsperspektiv är överdimensionerat och föråldrat som trafiksystem. Det är också troligt att vi inom 10–20 år kommer att behöva miljöanpassa våra kommunikationssystem i ännu högre grad för att bl.a. undvika klimatkatastrofer. Miljökraven kommer successivt att skärpas. Då kommer dagens bilar att framstå som otympliga kuriositeter – ungefär som 1960-talets datorer gör i dag.
Stockholmsregionen har ca 2 miljoner invånare – en fjärdedel av landets befolkning. Man skulle också kunna diskutera vad som i dag är ”Stockholmsregionen” ur kommunikationssynpunkt. De nya järnvägsbanorna runt Mälaren och till Arlanda gör att regionen växer. Inom en snar framtid går det utmärkt att med en kombination av telependling och snabbtåg (höghastighetståg) bo 10–15 mil från Stockholm och ändå ha arbetsplatsen där. Det finns också beräkningar om att Stockholmsregionen kommer att växa med en kvarts miljon människor de närmaste åren.
Det gör att det uppstår flaskhalsar och kapacitetsproblem inom kollektivtrafiken. Det mest kända exemplet är getingmidjan i järnvägssystemet. Där järnvägstrafiken är som intensivast krymper antalet spår ihop till två. Godståg, pendel-, fjärr- och regionaltåg ska plötsligt samsas om endast två spår. Denna flaskhals gör hela järnvägssystemet ytterst känsligt för störningar och redan nu hävdar många att kapacitetstaket är nått. Denna flaskhals måste snarast byggas bort och en rad andra investeringar måste ske i Stockholmsregionen för att vi ska få ett trafiksystem som är både effektivt, miljöanpassat och trafiksäkert. Riksdagen bör uttala att statsanslagen till kommunikationssystemen i Stockholmsregionen måste öka.
Dennispaketet havererade efter en lång – och dyr – dödskamp. Det var en överenskommelse träffad i slutna rum mellan tre partier långt över folks huvuden. Inspirationskällor var byggföretag, bilförsäljare och markägare. Vad som ska hända nu är oklart. De tre partierna är inte överens längre och internt råder förvirring.
Vänsterpartiet har länge hävdat att en demokratisk process ska ha sin gång. Nu kan alla parter och partier sätta sig ner och diskutera hållbara, miljöanpassade trafiklösningar för Stockholmsregionen. Förutsättningarna för att det ska lyckas är nu bättre än på länge. När nu de allra sämsta förslagen – Österleden och Västerleden (på slutet endast försvarade av moderater och bilistorganisationer) – äntligen har försvunnit, finns det möjligheter att hitta konstruktiva lösningar.
Här beskriver vi ett antal enskilda åtgärder som bör verkställas:
Minilänk i stället för Södra länken och utbyggd snabbspårväg i östra och sydöstra delen av regionen. Om kollektivtrafiken byggs ut i den sydöstra delen av regionen räcker det med en minilänk.
Snabbspårvägen fullföljs och dras även norr om centrum. Snabbspårvägen kommer då att nå några av landets största arbetsområden och blir ett komplement till befintlig kollektivtrafik.
Utveckla det kollektiva stomnätet vidare och komplettera med spårvagnar.
Spårväg från centrum ut till Djurgården och ut mot Nacka/Värmdö.
Inför bilavgifter. För att skapa en delfinansiering av investeringarna och låta principen ”förorenaren betalar” gälla, bör någon form av bilavgifter/biltullar införas. Modern teknik ska utnyttjas för att få ett så effektivt och rättvist system som möjligt. Naturskyddsföreningen m.fl. har tagit fram förslag som är bra att utgå ifrån.
Centralbron i tunnel. Detta löser flera problem samtidigt. Tredje spåret kan byggas. Nuvarande mycket besvärliga flaskhalsar i både järnvägsnätet och i vägtrafiken byggs bort, vilket ger bättre trafikflöden i hela regionen.
Klarastrandsleden byggs fyrfilig (t.ex. genom en påbyggnad). Då får vi äntligen en sammanhängande sträcka mellan Nynäshamn och Uppsala med likvärdig standard. Denna sträcka är i dag Stockholmsregionens (Sveriges?) sämsta ur både ekonomisk och miljömässig synpunkt – det finns kapacitetsproblem där t.o.m. mitt på en söndag.
Nynäsvägen bör däckas över. En högtrafikerad motorväg som i princip är byggd mitt i ett tättbebyggt bostadsområde. En överdäckning löser en rad problem både av trafikteknisk och miljömässig art.
Utveckla miljözonerna. Stockholms kommuns arbete med miljözoner har varit en framgång trots hårt motstånd. Detta ska utvecklas till att gälla hela regionen. Staten kan bl.a. bidra med incitament till företag att byta ut gamla, miljöförstörande fordon.
Utöver dessa förslag lägger Vänsterpartiet en rad andra förslag i riksdagen som rör trafik, skatteregler (reseavdrag, bilförmåner, koldioxidskatt, m.m.) och alternativa drivmedel. Vänsterpartiet har bl.a. lagt särskilda motioner om IT-samhället och cykeltrafik.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att statsanslagen till kommunikationssystemen i Stockholmsregionen skall öka,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en demokratisk beslutsprocess skall genomföras för att analysera och visa på lösningar inom kommunikationssektorn i Stockholmsregionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vilka enskilda åtgärder som skall vidtas i kommunikationssektorn i Stockholmsregionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utbyggnaden av snabbspårvägen snarast bör fullföljas i hela sin tänkta sträckning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett elektroniskt biltulls/bilavgiftssystem införs i Stockholmsregionen baserat på ”förorenaren betalar”-principen.
|
Per Sundgren (v) |
|
|
Karl-Erik Persson (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Kenneth Kvist (v) |
Ulla Hoffmann (v) |