I ett modernt samhälle är goda kommunikationer en förutsättning för att vardagslivet ska fungera. Morgondagens trafiksystem måste ge en god tillgänglighet för alla, stads- och landsbygdsbor såväl som äldre och personer med olika handikapp. Detta måste ske utan att vare sig vår miljö eller enskilda människors liv och hälsa äventyras. Många har synpunkter på om bilismen ska tillåtas öka, hur mycket det ska få kosta att köra bil, om den s k nollvisionen är möjlig att leva upp till eller i hur stor utsträckning den personliga integriteten ska få inskränkas genom t ex elektronisk trafikövervakning eller miljöavgiftssystem i storstäderna.
Centerpartiet eftersträvar ett mer decentraliserat samhälle som ett medel att finna acceptabla lösningar på dessa problem. Då skulle behovet av kommunikationer kunna minska, samtidigt som många andra fördelar skulle vinnas som t ex mindre miljöbelastning och kortare restider vilket ger mer tid för familj, fritid och andra aktiviteter. Eftersom arbetsmarknaden kommer att bli mer flexibel, kommer detta att leda till att människorna utnyttjar kommunikationerna vid olika tidpunkter samtidigt som de kan välja att arbeta en viss del av arbetsveckan på distans. En sådan utveckling bör samhället uppmuntra.
För att komma längre i analysen av hur det egentliga behovet av bilåkande ser ut föreslås en utredning kring bilens socio-ekonomiska effekter. Detta gäller för många människor på landsbygden och i glesare befolkade områden runt storstäderna där bilen är ett måste och inte minst för kvinnorna på landsbygden som ofta arbetar utanför hemmet. Alla måste kunna komma till sitt arbete men också kunna besöka anhöriga, skjutsa barn till olika aktiviteter och nå olika serviceinrättningar. De totala bilkostnaderna kan inte få öka så att de utgör ett hinder för att leva ett ”normalt” liv.
Kvinnor utnyttjar kollektivtrafiken mer än män. Trots detta har få kvinnor möjligheter att påverka trafikens utformning. Alltför få kvinnor finns med i de politiska församlingar och bolagsstyrelser som handhar trafikfrågorna. Kvinnors speciella erfarenhet, kunskaper och önskemål på detta område måste bättre tas till vara.
Många kvinnor känner sig dessutom otrygga, när de reser kollektivt t ex när de ska stiga av bussen vid en enslig hållplats eller vid resa sena kvällar eller tidiga mornar t ex med tunnelbanan. Allt fler efterlyser ”kvinnofrid” i det kollektiva resandet. Detta kräver åtgärder från samhällets sida på olika nivåer. Vi anser att handlingsplaner på såväl lokal som central nivå krävs för att även kvinnorna ska kunna känna sig trygga på offentliga platser och i kollektivtrafiken.
Att kunna förflytta sig fritt är en rättighet som alla samhällets invånare borde ha möjlighet att åtnjuta. En ökad tillgänglighet till allmänna trafikmedel skulle innebära ett stort framsteg både för den enskilde, för vilken möjligheten att resa när och hur man vill skulle öka liksom det skulle innebära besparingar för samhället, som annars måste bistå med färdtjänstinsatser.
Samtliga led i ”reskedjan” bör därför vara handikappanpassade.
Trafiksäkerheten måste förbättras ytterligare. Vi ställer oss bakom den s k nollvisionen. Vi kan inte acceptera att människor lemlästas eller dödas i trafiken. Fundamentalt för god trafiksäkerhet är bra körkortsutbildning. Det är av stor vikt att körkortsutbildningen kan ges nära dem som ska utbilda sig. Det förslag som diskuterats om att antalet uppkörningsorter skulle begränsas får alltför negativa konsekvenser. Långa resor till uppkörningsorten riskerar att leda till att kostnader för den enskilde ökar genom att även avstånden till utbildningsanordnare ökar. Därmed kommer fler att välja övningskörning som privatister i stället för körkortsutbildning i trafikskola. Detta underlättar inte trafiksäkerhetsarbetet. En dansk studie av olycksstatistiken stärker uppfattningen att antalet trafikolyckor ökar när trafikutbildningen minskar. Vi ser även detta som en klass- och regionalpolitisk fråga. Körkortsutbildningen får inte bli så dyr att stora grupper antingen tvingas avstå helt eller får en sämre utbildning. Vi tar avstånd från en minskning av antalet uppkörningsorter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en socio-ekonomisk studie av bilens betydelse,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors inflytande och handlingsplaner vad gäller kvinnofrid i kollektivtrafiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappanpassning av samtliga led i ”reskedjan”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trafiksäkerhet och körkortsutbildningen.
|
Ingbritt Irhammar (c) |
Birgitta Hambraeus (c) |