Under årtionden har Sverige byggt ut de fysiska kommunikationerna. Möjligheten till fysisk kommunikation är inte bara något positivt utan en nödvändighet om Sverige skall fungera. Sverige är för glest befolkat för att en fungerande kollektivtrafik ska kunna bli det dominerande trafikslaget under överskådlig tid. Huvuddelen av persontransporterna sker och kommer att ske med egen privat bil. Åtta av tio resor sker på sådant sätt medan den återstående femtedelen sker med tåg, buss, båt, spårvagn eller flyg.
På det kommunikationstekniska området har det skett oerhört många kartläggningar och utredningar. Alltifrån luftföroreningar till säkrare trafikleder. Detta har lett till mer stabila ställningstaganden från statsmakternas sida när det gäller att främja säkra kommunikationer. En långtgående hög beskattning av bilinnehav har möjliggjort en förhållandevis stor satsning på kommunikationernas tekniska förbättring. Däremot har det inte skett någon genomgripande vetenskaplig utredning om vad kommunikationerna, och särskilt då det dominerande trafikslaget, privatbilismen, betyder för medborgarnas sociala och ekonomiska situation samt hur bilens utsläpp påverkar miljön i de glesare delarna av Sverige.
Skälen till att så många människor äger eller har tillgång till bil också av andra orsaker än de som har strikt med utkomstmöjligheterna att göra är många och föga genomlysta. I en debattartikel säger Lars Ulvenstam: ”När välfärdssamhället någon gång på 60-talet gav så många av oss möjlighet att skaffa bil, var det ett enormt jämlikhetstillskott och en fantastisk lyckokänsla av frihet för den vanliga familjen.”
Det finns goda skäl att genomlysa den sociala situationen för människor i förhållande till deras resande. Vad det betyder ekonomiskt och socialt. Vissa yttre omständigheter förklarar varför det privata bilåkandet har en sådan dominans. I stora delar av vårt land är glesbygdsboendet så markant att det omöjliggör kollektiva trafiklösningar. Förutom arbetsresor krävs egen bil för äldre, sjuka och arbetslösa för att tillfredsställa deras dagliga behov av varjehanda inköp. Barnfamiljerna har dessutom stora behov av ett eget transportmedel för barnens transporter till och från dagis och fritidsaktiviteter.
Allt fler kvinnliga bilförare – ofta ensamstående med barn – breddar bilden ytterligare.
Det är av stort värde att en sådan totalbild förtydligas så att de politiska besluten kan få en mer relevant utformning. I dag upplever många människor att såväl attityder som obestyrkta påståenden om privatbilarnas vådor för många medborgare känns omotiverade. De är i varje fall inte vetenskapligt styrkta. Vår uppfattning är att det både för medborgarna och statsmakten är av stort värde att kunna göra bedömningar och fatta beslut utifrån en bilsocial utredning som tar upp alla aspekter – särskilt de som inte har varit vetenskapligt genomlysta. Opinionen mot bensinskattehöjningarna för barnfamiljer, äldre och arbetsresande är så stark att en bilsocial utredning krävs för att utröna och vetenskapligt pröva alla fakta.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att omgående tillsätta en bilsocial utredning som snabbt ger en allsidig och total bild av människors villkor i sitt dagliga resande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att särskilt behovet av arbetsresor, barnfamiljers resebehov i bil samt glesbygdens särskilda behov av nyttoresor och socialt motiverade resebehov beaktas.
|
Sigge Godin (fp) |
Elver Jonsson (fp) |
Gotab, Stockholm 1997