Alla grupper i samhället har fått bidra till saneringen av statsfinanserna, men framför allt barnfamiljerna har fått kännas vid en sänkt levnadsstandard under senare år. Sänkta bostadsbidrag, sänkt barnbidrag och kraftigt ökade barnomsorgsavgifter har lett till att alltfler barn växer upp med en familjeekonomi på gränsen till nyfattigdom. Rekorderliga barnfamiljer med ordnad ekonomi men med låg inkomst har tvingats till orimliga val mellan t ex tandvård för föräldrarna och nya skor åt barnen. Detta förhållande är ovärdigt svensk socialpolitik. När ekonomin nu ljusnar något är det mycket viktigt att kompensera barnfamiljerna.
En familj kan se ut på många olika sätt. Den traditionella kärnfamiljen där mamma, pappa, barn lever samman är inte längre en given enhet. Mamma och barn har kommit att bli en allt vanligare kärnfamilj, även om det givetvis förekommer pappa–barn-familjer. Eftersom kvinnor har ett generellt lägre löneläge har omkring 40 % av dessa en-föräldersfamiljer svårt att klara sin ekonomi. Här går staten in och kompenserar frånvaron av pappans bidrag till familjens försörjning.
Sammanboende vuxna utan barn räknas också som familj. Dessa har haft en i princip oförändrad ekonomisk standard under hela 1990-talet och behandlas därför inte i denna motion.
Vi anser att de beslut som är bra för barn och ungdomar är bra för familjen och hela samhället. Därför måste samhällets insatser i högre grad än nu syfta till att stödja föräldrarna för att barnens miljö – i vid mening – skall bli bättre.
Föräldrarnas livssituation utgör i hög grad barnens livsmiljö. Samhällets förmåga att lösa miljöproblem lika väl som sociala problem påverkar barnen i ett betydligt längre perspektiv än vad som berör beslutsfattarna. Vi anser att i de ekonomiska besluten behövs konsekvensbeskrivningar om hur besluten påverkar barns situation.
En bra familjepolitik handlar till stor del om att tillförsäkra barnfamiljerna en rimlig ekonomi. I detta livsskede är de allra flesta beroende av en omfördelningspolitik som medger generöst stöd. Barnen medför stora utgifter, men man har inte hunnit bygga upp sin ekonomi efter bara några få år i arbetslivet.
För att stärka barnfamiljernas ekonomi väljer regeringen att höja barnbidraget, eller snarare återställa till tidigare nivå på 750 kr. Miljöpartiet välkomnar tillskottet inom utgiftsområdet men vi ifrågasätter, i enlighet med motion 1997/98:Sf293, värdet av generaliteten i bidragets konstruktion. Vi anser att en satsning på att förbättra barnfamiljernas ekonomi bör ges en skarpare fördelningspolitisk profil. Miljöpartiet föreslår en höjning av barnbidraget till 1100 kronor och att detta beskattas. Därmed får familjer med låg inkomst och låg skattesats behålla mer av barnbidraget än höginkomsttagare, som redan har ekonomiska trygghetsmarginaler.
Vi anser att höjningen av barnbidraget också ska komma de sämst ställda till del. Höjningen av barnbidraget bör inte, likt vad som planeras i ett flertal kommuner, räknas bort från socialbidraget. I stället för att stärka ekonomin för de allra sämst ställda, omvandlas då höjningen till nettotillskott för kommunernas ekonomi.
Miljöpartiet vill stärka kommunernas ekonomi genom att anslå 3 miljarder kronor mer än regeringen för 1998.
Att leva med barn kräver tid och engagemang. Barn har rätt att kräva detta, det är en förutsättning för att de skall kunna växa upp under trygga och utvecklande förhållanden. En av anledningarna till att Miljöpartiet vill införa 35 timmars arbetsvecka är att föräldrar då ges mer tid och kraft åt att engagera sig i familjelivet. Det ger också fler möjlighet att delta i samhällsbygget genom informellt arbete, t ex samverkan inom bostadsområden, kring barn, ungdomar och äldre.
Många arbetslösa kan få arbete genom att arbetstiden kortas. Deras barn befrias från den malande oro över ekonomin och framtiden som ofta präglar familjer där någon av föräldrarna är arbetslös.
Tid att leva med sina barn frigörs också genom en generös föräldraförsäkring. Vi vill att den sammanlagda föräldraledigheten förlängs med rätt till ledighet i arton månader. Den bör i större utsträckning delas mellan föräldrarna.
Vi anser att tre månader av föräldraförsäkringen skall vara förbehållna den andre föräldern, den som inte tagit ut merparten av föräldraledigheten. Detta innebär ofta pappan. Om föräldrarna delar på föräldraledigheten, och gemensamt tar ansvar för barn och hem, ges barnen två vuxenförebilder. Föräldrarna blir i högre utsträckning bärare av personliga egenskaper framför bärare av könsroller. Det medför större möjlighet för den nya generation som växer upp att forma sina liv utifrån den egna personligheten, med ett friare förhållningssätt till könsroller än tidigare föräldragenerationer. Detta är det största och viktigaste steget vi kan ta in i framtiden på jämställdhetens område.
Föräldrar som vill vara hemma längre med sina barn ska kunna bli dagbarnvårdare för sitt eget barn och därigenom få del av kommunens barnomsorgsresurser.
Barnfamiljer är liksom alla andra medborgare i behov av väl fungerande och kvalitativ vård, omsorg och social service.
Barnfamiljernas behov av barnomsorg, skola och sjukvård utgör en hög andel av kommunernas och landstingens budgetar och bör enligt vår uppfattning få göra det. Vi vill höja ambitionsnivån när det gäller barnfamiljernas behov och anser att kommunerna och landstingen bör ges bättre förutsättningar för detta genom att vi höjer bidraget till kommunerna. Kommunerna ges också bättre förutsättningar genom vår modell för skatteväxling, sänkta arbetsgivaravgifter och höjda miljö- och energiskatter.
Den svenska barnhälsovården har haft avgörande betydelse för den goda hälsa som varit förunnad svenska barn. Alltfler signaler tyder på att nyfattigdom och ökade klasskillnader börjar skapa skillnader i barns hälsoutveckling, beroende på vilken socialgrupp man tillhör. Dessa signaler måste tas på allvar.
Genom de ytterligare pengar vi anslår till kommuner och landsting hoppas vi skapa bättre förutsättningar för avgiftsbefriade sjukvårdsbesök för barn och ungdom.
En bra bostad är allas rättighet. Vi menar att människor kan och ska ta ansvar för sitt boende och sin närmiljö. Genom att låta boende få möjlighet att delta i planering vid om- och nybyggnation kan t ex barnfamiljens behov och önskemål få genomslag. Vi vill också sänka fastighetsskatten.
I all samhällsplanering, vid små orter lika väl som större städer, bör bostäder, arbete, dagis, skola och affärer förläggas så nära varandra som möjligt för att minimera närheten till trafiken. Det ger förutsättningar för en bättre fungerande vardag för familjen och även ökad trygghet, kanske framförallt för barnen som kan röra sig friare.
Närhet till naturen kan inte bara utgöra en hög livskvalitet med möjlighet till naturupplevelser inpå husknuten. I städer fungerar grönområden som en livsviktig, syresättande lunga. Nuvarande grönområden ska skyddas från exploatering och nya ska planeras.
Hög kvalitet inom skola och omsorg är en förutsättning för att inte föräldrarna, framför allt kvinnorna, ska tvingas till ett val mellan yrkesliv och barnens väl.
I många kommuner mister barn daghemsplatsen om någon av föräldrarna blir arbetslös. För den som är arbetslös ger detta negativa effekter eftersom många arbetsgivare ställer krav på att barnomsorgen skall vara ordnad för att en sökande skall kunna få ett arbete.
På så sätt drivs föräldrar, särskilt kvinnor, in i långvarig arbetslöshet. De kan inte tacka ja till vikariat med kort varsel. Ju längre de är borta från arbetsmarknaden desto svårare är det att komma in. Barn till arbetslösa har också behov av att träffa andra barn. Vi anser att det är angeläget att kommunerna kan erbjuda de arbetslösas barn vistelse inom barnomsorgen så att föräldrarna kan söka jobb. Men det är också viktigt att föräldern som är arbetslös även kan ta kortare vikariat utan att vara förhindrad därför att barnomsorg saknas.
Inflytande över skola och barnomsorg och även valfrihet mellan olika alternativ är viktigt. Då skapas bra förutsättningar att tillvarata familjernas engagemang för lokalt förändringsarbete och gemenskap. Då lägger vi också grunden för en socialt hållbar utveckling som kan fullföljas av våra barn.
Föräldrar som skiljer sig och delar på vårdnaden av barnen väljer ibland modellen att barnen bor varannan vecka med den ena och varannan med den andra föräldern. När barnet har behov av skolskjuts vägrar många kommuner att låta barnet få det från den adress som barnet inte är mantalsskrivet på. Detta försvårar ofta barnets möjlighet att bo hos båda föräldrarna under skolterminerna. Vi anser det ytterst angeläget att barnets behov av och rättighet till båda föräldrarna respekteras av kommunerna och att inte mantalsskrivningsadressen ska avgöra varifrån barnet kan få skolskjuts.
Det är också många barn som har någon av sina föräldrar boende många mil bort från där barnet bor. Det är viktigt att det för dessa barn inte blir en ekonomisk fråga om de kan träffa sina föräldrar. Regeringen bör i reglerna för bidragsförskott se över möjligheten att ta hänsyn till barnets behov av umgänge med båda föräldrarna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur höjningen av barnbidraget ej skall kunna dras av från kommunalt socialbidrag i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning på 35 timmars veckoarbetstid,1
att riksdagen hos regeringen begär förslag på att utöka kvotering vid föräldraledighet från en till tre månader i enlighet med vad som anförts i motionen,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rätten till föräldraledigheten bör förlängas till 18 månader,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att vara dagbarnvårdare åt eget barn,3
att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur barn till arbetslösa skall kunna tillförsäkras plats inom den kommunala barnomsorgen,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om boendets villkor,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrars och barns rätt till inflytande över barnomsorg och skola.3
|
Thomas Julin (mp) |
|
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
Eva Goës (mp) |
|
Marianne Samuelsson (mp) |
1 Yrkande 2 hänvisat till AU.
2 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SfU.
3 Yrkandena 5, 6 och 8 hänvisade till UbU.
4 Yrkande 7 hänvisat till BoU.