2 Inledning
3 Barnkonventionen
3.1 Kommunernas ansvar för barnkonventionen
3.2 Att göra barnkonventionen känd
4 Barnperspektiv
5 Barnbilaga till statsbudgeten
6 Nytt familjestöd – lika för varje barn
7 Valfri barnomsorg
8 Föräldrautbildning
8.1 Utveckla föräldrautbildningen
9 Angående vårdnad
9.1 Gemensam vårdnad
9.2 Samarbetssamtal
10 Folkhälsopolitik ur ett barnperspektiv
10.1 Bättre hälsa – men inte för alla
10.2 De första levnadsårens sjukdomar
10.3 Psykisk ohälsa
10.3.1 Skolan
10.3.2 Fritid och kulturverksamhet
10.3.3 Barnens innemiljö
10.4 Olycksfallsskador
10.5 Forskning
11 De osynliga barnen
12 De gömda barnen
13 Våld mot barn
14 Sexuella övergrepp
15 Barnpornografi – dokumentation av brott mot barn
16 Barnet och dess rättssäkerhet
17 Hemställan
Även om det stora flertalet barn i Sverige har det mycket bra finns stora grupper av barn som har det svårt och som befinner sig i utsatta situationer. Det är barn som lever i familjer där psykisk ohälsa eller missbruk och misshandel förekommer. Det är barn som utsätts för övergrepp, barn som drabbas av fysisk eller psykisk ohälsa och, inte minst, barn som känner ensamhet. Det är stor risk att många barn får en ogynnsam utveckling som kan leda till missbruk, kriminalitet och psykiska störningar.
Barn måste känna trygghet, de måste mötas med respekt och de måste uppleva gemenskap, delaktighet och tillit. Det är viktigt att inledningsvis konstatera att alla vuxna har ett ansvar för detta eller för att citera ett afrikanskt ordspråk ”It takes a village to raise a child”.
All politik påverkar barnens situation. För att skapa goda levnads- och uppväxtvillkor för dem och för att förebygga en ogynnsam utveckling anser därför centerpartiet att barnperspektivet måste genomsyra alla politiska beslut alltifrån ekonomi till folkhälsa.
Till exempel bör statsbudgeten ha en barnbilaga. Forskning och information om barn som på olika sätt far illa måste intensifieras. Familjepolitik måste inriktas på att stödja föräldrarna i deras svåra och ansvarfulla roll på ett sätt som inte förhindrar möjligheterna att tillgodose olika behov. Politiska beslut måste föregås av barnkonsekvensanalyser.
Centerpartiet anser också att det måste vara självklart att FN:s konvention om barns rättigheter ska vara den självklara utgångspunkten för en gemensam grundsyn i allt arbete med barn. Eftersom ansvaret för omsorgen om barn och unga till stor del ligger på kommunerna är det på den kommunala nivån beslut tas som avgör om barnkonventionens principer ska slå igenom i Sverige. Staten kan däremot inte undandra sig det övergripande ansvaret utan bör arbeta med genomförandet på liknande sätt som med Agenda 21-programmet. En nationell strategi som innefattar mål för ett kommunalt genomförande bör därför göras. Eftersom barnkonventionen berör alla departement är det viktigt att regeringen har en samlad syn på barn- och ungdomsfrågor på samma sätt som man har på jämställdhetsfrågorna.
I myndigheternas verksamhet måste barnkonventionen beaktas. De som arbetar med barn eller fattar beslut om barn måste utbildas i barnkonventionen. Alla barn måste också få kännedom om den.
Det finns också behov av ett ökat rättsskydd för barn. Många barn som befinner sig i utsatta situationer hamnar i skuggan av de vuxna. Lagar och rättstillämpning utgår alltför ofta från ett vuxenperspektiv. Kunskap om barn och barns sätt att uttrycka sig är ofta bristfällig hos de som handlägger ärenden där barn är inblandade. Centerpartiet anser det nödvändigt med en utredning för att stärka barnens rättssäkerhet.
Centerpartiet anser också att samhället i barnpornografifrågan nu tydligt måste markera sin avsky mot dessa brott. All hantering av barnpornografi måste kriminaliseras och således lyftas ut ur grundlagstiftningen och hanteras i brottsbalken.
Barn är ömtåliga. Vi behöver kärlek. Det viktigaste är inte dyra leksaker. Vi behöver stöd. Tänk på att barnen kanske vill rädda naturen men dom vet inte vad dom ska göra. Vuxna måste lära sig att berätta viktiga saker för oss. Det blir lättare om ni förklarar för oss. Tänk på det. Jenny, klass 3–4 Tystberga skola, Tystberga.
All politik påverkar barnen. Redan 1975 slog Barnmiljöutredningen fast att ”...det inte går att skapa en god livsmiljö för barnen utan att skapa ett gott samhälle åt alla...”
”De former som syftar till att förbättra barnens levnadsförhållanden kan således inte bara inriktas direkt på barnen.” Barnperspektivet måste alltså genomsyra alla politiska beslut.
Barn har speciella behov av skydd och stöd. Barnen har egna rättigheter och framförallt har barnen ett eget människovärde. Barn är inte miniatyrupplagor av vuxna utan individer med egna unika behov. Barns tillvaro måste präglas av trygghet. De måste mötas med respekt och få känna gemenskap, delaktighet och tillit. Då formas barnet till en människa med de bästa tänkbara förutsättningar för att klara livets alla påfrestningar.
Sättet att behandla barn speglar graden av humanism och rättvisa i vårt samhälle. Det är också avgörande för hur barnen i sin tur kommer att forma det framtida samhället. Alla barn behöver vuxna som har tid och ork att möta deras behov. Vi har alla ett ansvar för att ge barnen goda levnads- och uppväxtvillkor, eller för att citera ett afrikanskt ordspråk: ”It takes a village to raise a child.”
Även om de flesta barn i Sverige har det förhållandevis bra finns det stora grupper av barn som har det svårt och befinner sig i utsatta situationer. Det är barn som lever i familjer där psykisk ohälsa, missbruk och misshandel förekommer. Det är barn som utsätts för övergrepp, barn som drabbas av fysisk eller psykisk ohälsa och, inte minst, barn som känner ensamhet.
De snabba förändringar som samhället genomgår påverkar också barnen. Så har till exempel klimatet hårdnat för barn och ungdomar som drabbas när pengar ska sparas. Saneringen av statens ekonomi genom besparingar och omstruktureringar har drabbat många barnfamiljer särskilt hårt. Detta har skett samtidigt som arbetslösheten ökat och hushållens ekonomi också därigenom försämrats. När kommunerna minskar utbudet inom barn- och ungdomsverksamheterna, lägger ner verksamheter som kommunen inte är skyldig att bedriva eller höjer avgifterna, får den enskilda familjens ekonomiska situation ökad betydelse för barnens välfärd. Möjligheterna att genom ekonomiska insatser kompensera försämringar skiljer sig mycket åt mellan olika familjer. Ett barnperspektiv är alltså inte minst nödvändigt inom den ekonomiska politiken.
Det är det som barnen ser, hör, upplever och känner som är deras verklighet. Det är detta barnperspektiv vi alla behöver tillägna oss såväl i vardagslivet som i politiska församlingar och andra beslutande organ.
Det är viktigt att det finns en gemensam grundsyn för allt arbete med barn och ungdomar. FN:s konvention om barns rättigheter ska vara den självklara utgångspunkten. Dess grundsyn om barns rätt att åtnjuta respekt för sina rättigheter, principen om barns bästa, om vikten av att lyssna till barnet och om dess rätt till liv och utveckling skall genomsyra alla beslut som rör barn.
Den 20 november 1989 lades FN-konventionen om barns rättigheter fram till generalförsamlingen. Den ratificerades av Sverige den 29 juni 1990. Sverige har även undertecknat men ännu inte ratificerat Europarådets konvention ”on the exercise of children´s rights”. Konventionens syfte är att stärka barns ställning i familjerättsprocesser. I konventionen anges bland annat vilka processuella rättigheter barn ska ha. Barn har rätt till relevant information och rätt att uttrycka sina åsikter i processen. Centerpartiet anser att Sverige snarast ska ratificera även denna konvention. Detta bör ges regeringen till känna.
Ända sedan Sverige ratificerade barnkonventionen har en diskussion förts om att inkorporera den i svensk lag. Enligt svensk rättspraxis är en internationell konvention inte direkt tillämplig i svensk rätt. I Sverige har två metoder kommit till användning för att införliva konventioner med svensk rätt, dels transformering, dels inkorporering.
Transformering – man ser i vad mån konventionens bestämmelser har motsvarighet i den nationella rätten, dvs om gällande rätt kan anses stå i överensstämmelse med konventionen. Om det visar sig att den nationella lagstiftningen saknar motsvarighet till konventionens bestämmelser eller innehåller regler som strider mot någon av dessa, omarbetas – transformeras – de delar av konventionen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk författningstext.
Inkorporering – bestämmelserna i en konvention ska gälla. Den autentiska konventionstexten blir då gällande svensk lag.
Olika sätt har använts för att införliva barnkonventionen i olika stater. Här följer några exempel:
Belgien: Delar av barnkonventionen har intagits i den belgiska lagstiftningen. Konventionen är direkt tillämplig i den nationella rättsordningen och dess bestämmelser äger vid konflikt företräde framför den nationella lagstiftningen.
Kanada: Barnkonventionen har inte införlivats i kanadensisk lag. Befintliga federala lagar ansågs vara tillräckliga för att konventionen skulle kunna ratificeras.
Danmark: Barnkonventionen är inte inkorporerad i dansk rätt såsom lag. Vid ratificeringen av konventionen konstaterades att dansk lag stämmer överens med åtaganden i konventionen, varför inga särskilda lagstiftningsåtgärder vidtogs.
Finland: Barnkonventionen har inkorporerats i den finska rättsordningen genom lag och har ställning som lag i Finland.
Norge: Barnkonventionen är inte inkorporerad i norsk rätt.
Sverige har redan en omfattande lagstiftning om barn. Redan 1917–1920 fick Sverige den första egentliga barnlagstiftningen. Då infördes bl a lagen om barn i äktenskap, lagen om barn utom äktenskap, lagen om adoption och lagen om förmynderskap.
Sedan Sverige ratificerat barnkonventionen 1989 har principen om barnets rätt att uttrycka sina åsikter arbetats in i föräldrabalken och utlänningslagen. Principer om barnets bästa har införts i såväl utlänningslagen som socialtjänstlagen.
Frågan om inkorporering eller transformering av barnkonventionen behandlades i Sveriges riksdag hösten 1995. I samband med detta uttalade barnombudsmannen att barnkonventionen borde införlivas i svensk rätt genom transformering och att barnen härigenom torde ges det bästa skyddet. I vissa delar går svensk lagstiftning till och med längre än barnkonventionen. Sveriges riksdag beslutade att inte inkorporera konventionen. 1996 tillsattes en parlamentarisk kommitté som fick i uppdrag att se om barnkonventionens intentioner kommer till uttryck i svensk lagstiftning och praxis. Kommittén har nu presenterat sitt slutbetänkande. Kommitténs majoritet anser inte heller att en inkorporering ska genomföras.
I SOU 1997:116 ”Barnets bästa i främsta rummet” skriver kommittén bl a följande:
Barnkonventionen innehåller många relativt vaga formuleringar och ett icke obetydligt inslag av artiklar som siktar till ett gradvist genomförande, som är svåra att direkt tolka av en domstol. Barnkonventionens genomförande är en politisk process. För ett land med så omfattande barnrättslig lagstiftning som Sverige finns det inte mycket att vinna på att ge barnkonventionen status av nationell lag. Viktigare är att det sker en ordentlig genomgång av att lagarna stämmer överens med konventionen och att konventionens anda och innebörd i fortsättningen beaktas i varje lagstiftningsärende. Vi menar att tolkningen av barnkonventionen bör göras politiskt av riksdagen, som därvid kan stifta de lagar som krävs för att rättigheterna i barnkonventionen bäst skall slå igenom.
Centerpartiet anser också att barnkonventionen inte för närvarande ska inkorporeras. Det viktiga är nu att åstadkomma effektiva styrmedel, opinionsbildning och upplysning om konventionen så att hela samhället kommer att genomsyras av dess anda.
Idag ligger en stor del av ansvaret för omsorgen om barn och unga på kommunerna. Med den ökade decentraliseringen och kommunala självbestämmanderätten fördelar och prioriterar kommunerna själva hur resurserna ska användas på bästa sätt. Det är med andra ord på den kommunala nivån som de beslut tas som avgör om barnkonventionens principer ska slå igenom i Sverige.
Det finns exempel på kommuner som redan idag har hittat modeller för att integrera barnkonventionen i det kommunala beslutsarbetet. I Stockholm har beslut tagits om att samtliga nämnder och styrelser ska utarbeta en särskild barnbilaga till sin verksamhetsplan.
I Östersund pågår ett projekt där man bestämt att alla beslut som fattas i kommunens olika nämnder och styrelser ska innehålla en barnchecklista med fem frågor som skall besvaras. Frågorna är:
Innebär beslutet att barns och ungdomars bästa sätts i främsta rummet?
Innebär beslutet att barns och ungdomars sociala, ekonomiska och kulturella rättig-heter beaktas?
Innebär beslutet att barns och ungdomars rätt till god hälsa och utveckling beaktas?
Har barn och ungdomar fått uttrycka sin mening?
Har särskild hänsyn tagits till fysiskt och psykiskt handikappade barns och ung-domars behov?
Barnombudsmannens undersökning ”På spaning efter barnkonventionen” visade dock att de flesta kommunerna saknar tillräcklig kunskap om barnkonventionen. 84 % av kommunerna uttryckte en önskan om mer kunskap och idéutbyte. Viljan finns men kunskapen saknas.
När Sverige hade ratificerat barnkonventionen beslutade regeringen att 30 miljoner kronor skulle gå till frivilligorganisationer under tre år för information om barnkonventionen. I december 1996 avsatte regeringen ytterligare 20 miljoner kronor till samma ändamål. BO har i uppdrag från regeringen att verka för att kommunerna använder barnkonventionen i det generella arbetet med barn.
Utöver ovan nämnda åtgärder anser Centerpartiet att det behövs mer systematiska insatser för att konventionen skall få genomslag. Man kan dra en parallell med handlingsprogrammet Agenda 21 som har fått mycket större genomslagskraft i kommunerna än vad barnkonventionen fått. Krav på lokalt genomförande och nationell uppföljning ger en förstärkt status för Agenda 21 i den kommunala beslutsprocessen.
På liknande sätt anser Centerpartiet att barnkonventionen ska genomföras i kommunerna. Genom kommunala handlingsplaner kan barnkonventionen stärkas. En nationell strategi som innefattar mål för ett kommunalt genomförande samt en tidsplan bör göras. Barnkonventionen är ett övergripande ansvar för staten som inte kan delegeras enbart till kommunerna.
Utbildning är en av de viktigaste faktorerna i arbetet med barns rättigheter. Alla som arbetar med eller fattar beslut om barn måste utbildas i barnkonventionen. Det gäller såväl politiker som lärare, socialarbetare, stadsplanerare, jurister, poliser, åklagare, domare, sjukvårdspersonal, barnomsorgspersonal, invandrarverkets personal, psykologer etc. Detta gäller i såväl grundutbildning som i fortbildning. Dessutom måste alla barn och ungdomar få kännedom om barnkonventionen.
Vad som ovan anförts om barnkonventionen och dess tillämpning i praktiken bör ges regeringen till känna.
Vuxnas perspektiv genomsyrar alla områden. Trots att alla politiska beslut påverkar barn saknas oftast barnperspektivet.
I dag ställs krav på miljökonsekvensbeskrivningar innan beslut fattas som kan inverka på natur och hälsa. Det finns lagar som ställer sådana krav och det finns ansvariga myndigheter. Naturvårdsverket har tillsammans med t ex Boverket ett stort ansvar för att utveckla metodiken av miljökonsekvensbeskrivningar som instrument i samhällsplaneringen. När det gäller tillämpningen av barnkonventionen finns inga krav på barnkonsekvensbeskrivningar vid olika beslut i t ex samhällsplaneringen eller på det sociala området. I barnkonventionen står ”vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala institutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ skall barnets bästa komma i främsta rummet”. Det i Sverige vedertagna sättet att se på barn och ungdomar stämmer väl överens med grundtanken i konventionen men detta räcker inte. Barnkonsekvensbeskrivningar måste göras innan beslut fattas.
Socialstyrelsen, Skolverket och Boverket bör få i uppdrag att tillsammans utveckla en metod för hur en konsekvensanalys med barnet i fokus ska gå till. Regeringen bör även ta upp överläggningar med kommunförbundet i samma fråga. Detta bör ges regeringen till känna.
Barn- och ungdomsdelegationen inrättades 1982. I sitt ursprungliga uppdrag skulle den vara ett samordnande och rådgivande organ i Regeringskansliet för barn- och ungdomsfrågor. I det nuvarande direktivet har delegationen i uppdrag att vara regeringens rådgivande organ, komma med idéer och stimulera debatten i aktuella samhällsfrågor som berör barn och ungdomar.
Det finns ingen i regeringen som har en uttalad samordningsfunktion i frågor som rör barn även om socialförsäkringsministern är ansvarig för barnkonventionen. Barnfrågor inom Socialdepartementet handläggs inom enheten för individ- och familjeomsorg. Frågor om stöd till barnfamiljer handläggs inom enheten för socialförsäkringsfrågor. Men barnkonventionen berör alla departement. Vi anser därför att det är viktigt att regeringen har en samlad syn på barn- och ungdomsfrågor. Man kan dra en parallell med jämställdhetsfrågorna där det t.ex. har inrättats en särskild enhet och där ett statsråd har det övergripande ansvaret.
För att barnkonventionen ska få genomslag måste det framgå av regeringens anvisningar till myndigheterna att ett barnperspektiv skall beaktas i verksamheterna. Detta bör ges regeringen till känna.
Den sanering av Sveriges ekonomi som genomförts under de senaste åren har varit nödvändig. Den har medfört stora uppoffringar för alla men framför allt har den påverkat barns och ungdomars situation. De har påverkats extra hårt eftersom besparingarna inom barnomsorg, skola och fritidsverksamhet ofta har varit större än inom annan kommunal verksamhet.
Socialstyrelsen redovisar i sin rapport ”Barns villkor i förändringstider” att kommunernas nedskärningar var större i verksamheter som rör barn och unga jämfört med den totala kommunala verksamheten. Speciellt stora var nedskärningarna i storstadsregionerna. Största nedskärningarna har varit inom barnomsorgen.
I barnombudsmannens rapport ” Barndom sätter spår” 1997 står det bl a följande.
Hushåll med barn och ungdomar har generellt drabbats hårdare och mer systematiskt av den ekonomiska krisen än många andra grupper i samhället. Den ekonomiska utvecklingen för barnfamiljer under 1990-talet kan i korthet beskrivas på följande sätt.
– Barnhushållens ställning på arbetsmarknaden har försämrats under 1990-talet efter att tidigare ha varit ganska gynnad med låg arbetslöshet och hög förvärvsfrekvens. Arbetslösheten för barnhushåll är numera i nästan samma nivå som för övriga grupper.
– Barn till arbetslösa har tillgång till kommunal barnomsorg i mindre utsträckning än andra grupper, trots att de efterfrågar kommunal barnomsorg i lika stor utsträckning som andra.
– Sänkta barnrelaterade bidrag har försämrat standarden för barnhushållen under 1990-talet från en redan låg nivå.
Barns och ungdomars villkor och grundläggande välfärd bestäms naturligt nog av deras familj och sociala krets, men även av offentlig service, omsorg och trygghetssystem.
Det är självklart, och har också visat sig i undersökningar, att barn och ungdomar påverkas av samhällsklimatet, oroar sig för föräldrarnas arbetslöshet och för den sämre ekonomin som följer av arbetslösheten. Barnen oroar sig också för den egna framtiden. Psykosomatiska besvär hos barn är vanligare i familjer med arbetslöshet och ekonomisk stress.
Barn och unga far illa då vi inte tar hänsyn till dem i politiska beslut. Dessutom kommer säkerligen ökade samhällsekonomiska kostnader av olika slag att uppstå även om dessa är svåra att mäta.
Centerpartiet anser därför att den statliga budgeten bör ha en särskild barnbilaga, där frågor som berör barn och ungdomar redovisas. Detta bör ges regeringen till känna.
För att ett samhälle ska präglas av trygghet måste både vuxna och barn känna gemenskap och delaktighet samt mötas av respekt och ansvarstagande. Alla vuxna har ett speciellt ansvar för att möta barns behov av trygghet och tillit även om det är föräldrarna som i första hand har ansvaret för barnens uppväxt och fostran.
Föräldrarnas kärlek och omsorg skapar hos barnet en grundtrygghet som gör det rustat att möta livets olika påfrestningar. Föräldrarnas överföring av normer och ideal lär barnet att visa respekt och hänsyn gentemot andra människor. Att vara förälder innebär ett stort ansvar, ett ansvar som är ytterst betydelsefullt för hela samhällets utveckling. Förutsättningarna för föräldrarna att fullgöra sin viktiga föräldraroll har under några korta decennier förändrats på ett genomgripande sätt. Allt fler barn lever tillsammans med bara den ena föräldern, oftast mamman. Förvärvsfrekvensen bland småbarnsföräldrar har ökat kraftigt, med allt vad det innebär av slitningar mellan arbete, hem och familj i den stressade vardagen. Problem till följd av arbetslöshet och ekonomiska åtstramningar bidrar också i hög grad till ökade påfrestningar på barnfamiljerna. I sin viktiga uppgift att skapa trygga uppväxtvillkor för barnen behöver föräldrarna samhällets stöd mer än någonsin.
Dagens familjepolitiska system omfattar alla barnfamiljer men innehåller flera oacceptabla orättvisor. Som exempel kan nämnas att en ensamstående arbetslös förälder får 60 kr per dag i föräldrapenning medan en höginkomsttagare kan få upp till 559 kr per dag. Centerpartiet anser det inte vara en god fördelningspolitik att föräldraförsäkringen ger mest bidrag till dem som tjänar mest och att den missgynnar deltidsarbetande och lågavlönade. Den inkomstrelaterade föräldraförsäkringen har bidragit till att ensamstående kvinnor med barn i allt större utsträckning blivit beroende av socialbidrag. I dag är nästan varannan ensamstående med barn socialbidragstagare. Det är nästan dubbelt så många som i början av l960-talet.
Dagens familjepolitik gynnar alltför ensidiga lösningar och utgår från en traditionell syn på familjebildning. Det familjepolitiska stödet saknar den flexibilitet och valfrihet som borde vara en självklarhet i ett modernt välfärdssamhälle.
Under förra mandatperioden infördes på Centerpartiets initiativ en vårdnadsersättning för att få ett mer rättvist familjestöd och för att öka valfriheten för barnfamiljerna. Den nytillträdda socialdemokratiska regeringen valde att rasera denna reform och sänkte även nivån på barnbidraget. Centerpartiet har i budgetpropositionen för 1998 tillsammans med regeringen kommit överens om att höja barnbidraget och återinföra flerbarnstillägget från den 1 januari 1998. Vi vill nu gå vidare och införa ett nytt familjestöd lika för alla barn.
Centerpartiet vill reformera det familjepolitiska stödet och föreslår ett samlat stöd till barnfamiljerna som ersätter föräldraförsäkring, barnbidrag och flerbarnstillägg för åldersgruppen 0–6 år. Vi vill genom ett nytt familjepolitiskt stöd uppnå rättvisa och garantera barnfamiljerna en grundtrygghet. Det ska också ge föräldrarna större valfrihet. I dagens föränderliga samhälle är det viktigt att familjestödet utformas för att följa med sin tid och inte förhindrar möjligheterna att tillgodose olika behov. Familjestödet måste vara enkelt, robust och lättöverskådligt. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppgift att reformera det familjepolitiska stödet med den inriktning som ovan angivits.
Barnomsorgen måste organiseras utifrån barnens behov och föräldrarnas önskemål. Föräldrarna ska fritt kunna välja den omsorgsform som passar bäst för deras barn och familj. Likaväl som det ska finnas tillgång till barnomsorg, så att båda föräldrarna kan förvärvsarbeta, ska det också vara möjligt att med samhälleligt ekonomiskt stöd kunna avstå från förvärvsarbete på hel- eller deltid medan barnen är små.
Centerpartiet har konsekvent arbetat för att föräldrarna själva ska kunna bestämma över vilken barnomsorgsform som passar bäst för deras familjesituation. Vi har tagit avstånd från centralplanering och likriktning inom barnomsorgen. Många föräldrar har med rätta känt en maktlöshet inför kommunernas barnomsorgsplaner, modeller och utbud. De har haft svårt att påverka utformningen av den kommunala barnomsorgen. De som inte passat in eller kunnat acceptera det kommunala utbudet har tvingats söka sig till helt privata, icke skattesubventionerade lösningar.
Den fria etableringsrätten, som infördes av fyrpartiregeringen 1992, innebar en större valmöjlighet för föräldrarna. Efter regeringsskiftet 1994 lade Socialdemokraterna ett förslag till riksdagen om att begränsa den fria etableringsrätten. Förslaget fick stöd av riksdagens vänstermajoritet. Centerpartiet anser att barnomsorgen skall präglas av valfrihet och mångfald. Det är viktigt med fri etablering för att säkerställa alternativ till den kommunala barnomsorgen. Fri etablering innebär inte att verksamheten kan undandra sig kommunal tillsyns- och insynsrätt, så länge samhället bidrar till finansieringen. Regeringen bör återkomma med förslag om fri etablering inom barnomsorgen. Detta bör ges regeringen till känna.
När en familj drabbas av arbetslöshet är det viktigt att vi ser till barnens behov av barnomsorg under den tid som arbetslösheten varar. I dag är föräldrarna maktlösa när kommunerna inför regler om avstängning p.g.a. arbetslöshet. Nästan hälften av landets kommuner har regler som gör att barn till arbetslösa utestängs från barnomsorgen, helt eller delvis. Endast i 10 % av kommunerna kan barn med en arbetslös förälder erbjudas en varaktig plats i barnomsorgen. Detta trots att socialtjänstlagen lyfter fram barnets eget behov av barnomsorg oavsett föräldrarnas sysselsättning. I lagens förarbeten sägs att ”det bör inte uppställas krav på att föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar för att plats inom förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorgen skall erbjudas.”
FOU-rapport 1997:2 Förskolan och arbetslösheten visar på den sociala betydelsen av att barnen får behålla sin barnomsorgsplats.
Att bli utan en ordnad barnomsorg kan också hindra den arbetslöse föräldern från att aktivt söka och erhålla nytt arbete. Arbetslösa föräldrar som går miste om sin dagisplats riskerar också att bli av med sin a-kassa. A-kassornas regler säger att den arbetslöse ska stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket många a-kassor tolkar som att den som inte har barnomsorgsplats kan inte heller anses stå till arbetsmarknadens förfogande. De arbetslösa föräldrarna hamnar i en ”moment 22”- situation.
Riksdagen beslutade 1979 om en allmän föräldrautbildning, en utbildning som knöts till barnavårdscentralerna och framförallt avsåg utbildning kring tiden för barnets födelse och första levnadsår. Mycket har förändrats i vårt samhälle sedan 1979. Det gäller samhällsekonomi, sysselsättning, boende och den tekniska utvecklingen som på många sätt påverkar familjerna både socialt och ekonomiskt. Vi vet att skillnaderna mellan familjerna har ökat. Det är många föräldrar som känner sig ensamma och utsatta i sin föräldraroll idag. Arbetslivet är idag skilt från familjelivet. Konflikter uppstår då vardagen skall räcka till för både arbete, hem och familj. Familjer drabbas av arbetslöshet vilket också påverkar föräldraskapet. Nya separationer hör till vardagen. Flyktingar har skilts från hemlandet, från släkt och vänner. Föräldrar går skilda vägar och ensamstående föräldrar blir alltfler. Det är därför inte alltid så lätt i dagens samhälle att vara förälder med det stora ansvar det innebär att ge barnen en harmonisk och trygg uppväxt.
I olika former av föräldrautbildning får föräldrar stöd och kunskap som bidrar till att skapa trygghet i föräldrarollen och därigenom goda uppväxtvillkor för barnen.
Genom föräldrautbildning kan samhället möta föräldrarnas behov av kunskap om barns utveckling och behov i olika skeden. Föräldrautbildningen ska vara ett stöd för föräldrarna med respekt för deras integritet, kompetens och förmåga samt förstärka föräldrarnas ansvar och roll.
Föräldrautbildningen skulle kunna vara ett mycket större stöd i den svåra föräldrarollen än vad som idag är fallet. Termen föräldrautbildning leder för många tankarna fel då det inte skall handla om utbildning i traditionell mening. Föräldrautbildning kan låta litet pekfingerbetonat och vissa föräldrar anser inte att de vill bli ”utbildade”. Genom att beskriva verksamheten på ett annat sätt än som utbildning, kanske som enbart ett frivilligt stöd för föräldrar, borde ännu fler föräldrar kunna motiveras att delta.
Som förälder har man behov av att få kunskap om barnets förändring under hela barnets uppväxttid – om än på olika sätt – inte bara i samband med barnets födelse eller barnets första år. Vi anser att det borde finnas olika former av föräldrautbildning och föräldrastöd som attraherar så många familjer som möjligt. Den borde starta tidigt och pågå under barnens hela uppväxt.
Det är viktigt att alla barn har både manliga och kvinnliga förebilder. Många barn saknar dessvärre en pappa eller annan manlig förebild i sin närhet. Papparollen behöver stärkas. De särskilda pappagrupper inom föräldrautbildningen som funnits på försök måste därför fortsätta och utvidgas.
Utbildningen ska vara frivillig och genomföras så att alla föräldrar får möjlighet att delta. Utbildningen bör bedrivas inom ramen för barnhälsovården, barnomsorgen och skolan och kompletteras med insatser från frivilliga organisationer, såsom barn- och ungdomsorganisationer och studieförbund.
I besparingstider är det ofta de mjuka verksamheterna som hotas i första hand. Vi anser att föräldrautbildningen måste värnas som en viktig förebyggande verksamhet där man med förhållandevis små medel kan nå många föräldrar. Tidiga insatser kan bidra till att stödet till föräldrarna kan sättas in innan problemen har vuxit sig alltför stora och därmed kan man minska kostnaderna för samhället på längre sikt. I USA och England har sedan länge forskning bedrivits om föräldraskapets betydelse för barnets utveckling. Föräldrautbildning har i forskningsprojekt i England framgångsrikt använts vid behandling av föräldrar med problem. Regeringen bör återkomma med förslag till en vidareutvecklad föräldrautbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
Barn behöver båda sina föräldrar. Föräldrar måste ta ansvar för barnen också om de vuxnas relation bryts genom t ex skilsmässa. Det finns alltför många barn som, förutom att skilsmässan innebär en konflikt som är svår för dem, också tappar kontakten med en av föräldrarna. Lagstiftningens uppgift måste vara att uppmuntra och stödja föräldrarna för en nära och vardaglig kontakt med barnet och att skydda barnet från att bli utnyttjat i en konflikt mellan vuxna. Gemensam vårdnad är en viktig grundprincip både för barnet och för föräldrarnas delaktighet. En modern familjerättslagstiftning, anpassad till de föränderliga familjerelationerna i dagens samhälle, måste därför som utgångspunkt ha att gemensam vårdnad skall gälla såväl i samboförhållanden som vid skilsmässa.
Den hittillsvarande familjerättslagstiftningen har också haft som utgångspunkt att föräldrarna vid en skilsmässa skall ha gemensam vårdnad. En stor brist i lagstiftningen har dock varit den form av veto mot gemensam vårdnad som funnits. Om en av parterna i en konflikt begär enskild vårdnad måste en domstol tilldöma någon av parterna detta.
I den lagrådsremiss om en ny lagstiftning som regeringen lagt försvinner denna uppenbara brist. Domstolen skall kunna förordna om gemensam vårdnad även mot den ena eller båda föräldrarnas önskemål och lagen anpassas på så sätt till barnets behov av båda föräldrarna.
Det är nödvändigt att denna nya regel kommer att gälla även om föräldrarna är sambor där huvudregeln är att modern har enskild vårdnad. Lagstiftningen måste bygga på att gifta par och föräldrar som är sambor är helt likställda ifråga om vårdnadsansvar. Barnets möjlighet till närhet till båda föräldrarna ska inte påverkas av vilken samlevnadsform föräldrarna valt. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om att gemensam vårdnad skall gälla även om föräldrarna är sambor. Detta bör ges regeringen till känna.
Den gemensamma vårdnaden bör också i större utsträckning bejakas i administrativa beslut som t ex att barn räknas in vid bedömning av bostadsbehov och bostadsbidrag hos båda föräldrarna. Även reglerna för underhållsstöd bör ses över så att större skillnad görs mellan dem som aldrig har sina barn hos sig och dem som tar en betydande del av ansvaret.
Det är ur barnens perspektiv mycket värdefullt om tvister kan undvikas och man kan finna varaktiga lösningar då föräldrar som separerar har att lösa frågor rörande vårdnad och umgänge. Obligatoriska samarbetssamtal via socialtjänsten skulle innebära att det alltid finns en oberoende part som tillvaratar barnets intressen. Även i fall där föräldrarna är överens i vårdnadsfrågan förekommer lösningar som inte är bra ur barnets perspektiv. Genom samarbetssamtalen och den erfarna vägledning som där ges skulle föräldrar sannolikt uppnå mer genomarbetade uppgörelser som utgår från barnets perspektiv.
Det skulle med all säkerhet även innebära att allt fler tvister skulle undvikas. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om att obligatoriska samarbetssamtal bör införas då föräldrar separerar. Detta bör ges regeringen till känna.
Svenska folket blir allt friskare och medellivslängden fortsätter att öka. Det finns dock allvarliga orosmoln när det gäller hälsoutvecklingen bland barn och då speciellt barn från ekonomiskt och socialt utsatta familjer.
Under 1990-talets första hälft har andelen skolbarn med psykiska problem och diabetes liksom andelen barn med allergier och annan överkänslighet ökat. Samtidigt har den tidigare positiva trenden när det gäller barn och ungdomars rök- och alkoholvanor upphört och ersatts av ett ökat bruk av såväl tobak, alkohol och andra droger.
En stor del, mellan 20 och 40 %, av all ohälsa bland barn kan förklaras av förhållanden knutna till barnens sociala situation och därmed sammanhängande livsvillkor. Flertalet av dessa socialt betingade risker är påverkbara. Därför finns också goda möjligheter att främja en god och jämlikare hälsoutveckling bland barn. I tider av hög arbetslöshet och knappare ekonomiska resurser är det givetvis speciellt viktigt att uppmärksamma hälsans villkor bland barn som växer upp i socialt utsatta miljöer. Detta kräver ett tydligt barnperspektiv i välfärds- och folkhälsopolitiken.
Som ett resultat av en långsiktig hälsopolitik är spädbarnsdödligheten i Sverige i ett internationellt perspektiv mycket låg och skillnaderna i spädbarnsdödlighet mellan olika sociala grupper mindre än i ett jämförbart land som England. I dagens Sverige finns fortfarande åtgärdbara sociala skillnader när det gäller spädbarnstidens sjukdomar.
Livssituationen för gravida kvinnor och nyblivna mödrar har stor betydelse för små barns hälsa. En orsak till att barn föds med för låg födelsevikt är bl a psykosociala påfrestningar som modern utsatts för, t ex bristande socialt stöd och misshandel.
Tillgången till avlastning och stöd är av stor betydelse för gravida kvinnors förlossningsutfall.
Ett annat problem som bör uppmärksammas är att endast ca 60 % av föräldrarna kommer till föräldragrupper som finns inom barnhälsovården och att socialt missgynnade familjer är underrepresenterade i dessa grupper. Ett systematiskt arbete bör därför påbörjas med syfte att utveckla metoder så att denna föräldrautbildning passar socialt mindre gynnade föräldrar. Barnhälsovårdens sjuksköterskor bör också i ökad utsträckning initiera gruppverksamhet för föräldrar med barn i förskoleåldern.
De psykiska problemen bland barn har ökat under 1990-talets första hälft. De flesta problem är vanligare bland socialt mindre gynnade barn. Orsaken är att i dessa utsatta grupper finns en ansamling av olika riskfaktorer som tillsammans ökar risken för psykisk ohälsa som t ex ekonomiska problem, arbetslöshet och familjekonflikter.
Socialt stöd till föräldrarna kan minska den negativa effekten för barnet av påfrestningar som de vuxna är utsatta för. Det handlar om att försöka skapa förutsättningar för att stärka de ofta svaga sociala nätverk som präglar utsatta familjers livssituation. Föräldrautbildning i förskola och skola är ett sätt att stödja dessa familjer.
Skolan är den institution som har de bästa förutsättningarna att bidra till en god och jämlikare hälsa för barn i skolåldern. En första förutsättning för detta är att barnen själva upplever att skolan tillför dem något positivt. De flesta barn anser också detta men barn från socialt mindre gynnade hem i mindre omfattning än andra barn. Det är därför väsentligt att regelbundet ta reda på hur barnen själva upplever skolan och systematiskt arbeta för att allt fler barn från socialt mindre gynnade hem trivs i skolan och tycker att den tillför dem något meningsfullt och viktigt. Utfallet av dessa ”upplevelsestudier” bör ingå som en del av de nationella utvärderingarna av skolan. Detta bör ges regeringen till känna.
Inom ramen för skolans reguljära arbete finns goda men ofta underutnyttjade möjligheter att främja inte minst barnens psykosomatiska hälsa. Detta är givetvis särskilt angeläget att uppmärksamma nu när andelen skolbarn med psykosomatiska besvär som ont i magen, huvudvärk och sömnbesvär ökar. I fokus för detta arbete bör bl a stå ökat elevinflytande och därmed ökad självkänsla, insatser mot mobbning och tidiga insatser vid upprepat skolk. Ett ökat föräldraengagemang förenat med ökade möjligheter att faktiskt påverka skolans verksamhet – t ex lokala skolstyrelser – bidrar till att öka möjligheterna att utforma en hälsofrämjande skola.
Fritids- och kulturaktiviteter bland barn fungerar ofta i ett folkhälsoperspektiv som frisk- och skyddsfaktorer. De skapar positiva upplevelser och nya möjligheter till gemensamma aktiviteter som kan minska risken för psykiska problem relaterade till stress och utanförskap.
De kommunala prioriteringarna vid fördelningen av de begränsade resurser som avsätts för fritid och kultur utgår dock sällan från de resurssvaga barnens perspektiv. De största subventionerna går ofta till verksamheter som mest utnyttjas av pojkar från relativt resursstarka hem där man kan köpa ishockeyutrustning och skjutsa barnen till den kommunala ishallen. Det finns såväl ur ett allmänt socialt som ur ett folkhälsoperspektiv anledning att ställa frågan vilka insatser som i första hand bör subventioneras för att kunna erbjuda såväl flickor som pojkar från socialt utsatta hem och bostadsområden positiva fritidssysselsättningar som engagerar och anknyter till deras intressen.
Många barn tillbringar en stor del av sin tid i en ur hälsosynpunkt dålig innemiljö. Det finns fortfarande många föräldrar som röker hemma och därmed utsätter barn för en uppenbar hälsorisk när de blir passiva rökare. Sjuka hus som orsakar allergier är ett alltmer uppmärksammat problem. Hundratals cancerfall orsakas varje år av radon i hemmet. Riskerna med radon och de gränsvärden som satts utgår i hög grad från ett vuxenperspektiv. Vad skulle det innebära om man utgick från den tid som barn vistas i hemmet och effekterna på små barn?
Det är nödvändigt att vi intensifierar våra ansträngningar att säkerställa en hälsosam innemiljö för alla barn. Det är mot denna bakgrund viktigt att bl a det kommande inomhusmiljöåret får ett tydligt barnperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige har varit – och är fortfarande – världsledande när det gäller att genom systematiska, framförallt samhällsinriktade, åtgärder minska antalet barnolycksfall.
Fortfarande finns dock – speciellt bland pojkar – en markant överrisk för dem som kommer från socialt mindre privilegierade familjer och bostadsområden. Dödligheten i olycksfall är i vissa åldersgrupper två gånger vanligare i familjer med en låg social position.
Det krävs därför ökad uppmärksamhet och intensifierade insatser för att även när det gäller de mindre privilegierade barnen kunna uppnå den relativt låga risk för olycksfallsskador som redan idag präglar andra barns vardagsverklighet.
Hälso- och sjukvården har en viktig uppgift i att systematiskt registrera och analysera orsaksfaktorer bakom de olyckor som inträffar. I samverkan med primärkommunala organ och frivilliga organisationer kan det skadepreventiva arbetet bland barn bli än mer kostnadseffektivt med hjälp av denna typ av underlag från sjukhus och primärvård.
Hälso- och sjukvården måste aktivt bidra till att, i samarbete med kommuner och frivilliga organisationer, minska olycksfallsskadorna speciellt bland de barn som idag löper störst risk att skadas och dödas i olika typer av olyckor. Generella miljöinriktade insatser som obligatorisk cykelhjälm, simundervisning som når alla barn, systematiskt skadeförebyggande insatser i skolan och fritidsanläggningar är därvid av stor betydelse.
Det är angeläget att systematiska skadeförebyggande program bland barn och ungdom före år 2000 finns i alla landsting. Detta bör ges regeringen till känna.
Barns hälsa och orsakerna till de sociala skillnader som finns i hälsoutvecklingen för barn med olika social bakgrund måste ges större uppmärksamhet i bl a den folkhälsovetenskapliga forskningen. Möjligheterna att beskriva och följa hälsoutvecklingen bland barn med olika social bakgrund är idag mycket begränsade. En viktig uppgift är därför att säkerställa en god epidemiologisk bas för barns hälsa.
Det krävs vidare speciella insatser för att stimulera och stödja en tvärvetenskaplig forskning kring orsakerna till de observerade skillnaderna i ohälsa bland barn med olika social bakgrund. Den nationella forskningsplan kring ojämlikhet i hälsa som riksmötet – vid behandling av den forskningspolitiska propositionen (december 1996) – beslöt skulle tas fram av berörda forskningsråd och myndigheter bör inkludera ett tydligt barnperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.
Analyser av hälsoutvecklingen bland barn och forskning om dess orsaker måste kompletteras med en åtgärdsinriktad forskning som t ex belyser effekter av olika typer av insatser. Det måste utvecklas metoder för hälsokonsekvensbedömningar med fokus på hur t ex förändringar i välfärdssystemen påverkar hälsans villkor för barn från familjer med olika livsvillkor.
Centerpartiet anser att politiska beslut om ekonomiska strategier, transfereringar, resursfördelning vad avser skolan, hälso- och sjukvården, fritid och kulturverksamhet skall föregås av en hälsokonsekvensbedömning som söker klarlägga hur dessa beslut kan påverka hälsans villkor bland barn i allmänhet och socialt utsatta barn i synnerhet.
I övergripande mål och riktlinjer för hälso- och sjukvårdens medverkan i folkhälsoarbetet måste vikten av ett tydligt barnperspektiv betonas. Det är nödvändigt att skapa ett generellt heltäckande system för förebyggande vård som omfattar individ-, familje- och samhällsinriktade insatser och bedrivs i nära samverkan med bl.a. föräldrar, skolan, socialtjänsten och frivilliga organisationer. Detta bör ges regeringen till känna.
Många barn lever i socialt utsatta miljöer där de vuxnas problem tar över. Barnen blir bifigurer; de blir osynliga i det kaos och de svårigheter som familjen lever i. Samhället sviker när polis och socialtjänst inte klarar att nå fram till barnen.
I Rädda Barnens rapport ”Barn som vittne till våld” har man följt upp polisanmälningar om misshandel i fyra olika kommuner. Det visade sig att det var mycket slumpartat om barnen överhuvudtaget nämndes i polisrapporten. Även om det stod i rapporten att det fanns barn med i bilden så var det inte självklart att socialtjänsten nåddes av dessa uppgifter. Även om socialtjänsten kontaktades var det inte alltid som barnen fick någon hjälp att bearbeta sina upplevelser.
Centerpartiet anser att det är nödvändigt att utarbeta bättre rutiner för samarbetet mellan polis, socialtjänst och barnpsykiatri. Poliser, som oftast är de första att komma i kontakt med misshandelsfamiljer, måste genom utbildning få kunskap om hur de ska möta dessa barn. Detta bör ges regeringen till känna.
Många barnfamiljer som fått utvisningsbeslut gömmer sig på grund av sin stora fruktan för verkställighet av beslutet. Barn i familjer som håller sig gömda för myndigheter lever regelmässigt i en svår situation. De har ingen möjlighet att få basala behov tillgodosedda, som till exempel sjukvård, skolgång etc. De lever under en mycket stark psykisk press som får förödande konsekvenser för barnen. Centerpartiet anser att dessa förhållanden inte är acceptabla, varför dessa familjer borde få uppehållstillstånd.
Utlänningslagen har fr o m den 1 januari 1997 kompletterats med en portalparagraf med innebörden att barnets hälsa, utveckling och bästa i övrigt särskilt skall beaktas i fall som rör barn. De barnfamiljer som efter detta datum har fått utvisningsbeslut bör således i större utsträckning ha blivit bedömda utifrån barnens bästa än vad man tidigare gjort. Därför måste också deras utvisningsbeslut vara slutgiltigt.
De som fick sitt utvisningsbeslut innan lagändringen och som håller sig gömda har inte i lika hög grad fått denna bedömning. Centerpartiet anser att regeringen bör upphäva utvisningsbeslutet och ge dessa gömda barnfamiljer uppehållstillstånd. Detta bör ges regeringen till känna.
De senaste tio åren har antalet fall av barnmisshandel ökat kraftigt. Över
5 000 fall polisanmäldes förra året. Och bara under första kvartalet 1997 polisanmäldes över 1 000 fall av barnmisshandel, enligt Brottsförebyggande rådet. Barnens egna samtal till föreningen Bris jourtelefon har fördubblats sedan 1993. Detta trots att det i svensk lagstiftning redan 1979 infördes förbud för föräldrar att aga sina barn. Familjerna där våld förekommer kan se olika ut men nästan alltid förekommer missbruk, psykisk sjukdom eller ekonomisk stress.
Mörkertalet när det gäller barnmisshandel är väldigt stort. Många dödsfall som i officiell statistik betecknas som ”olyckor” är i själva verket dödsmisshandel. I England och USA finns undersökningar som visar att 50 respektive 85 % av dödsmisshandeln rapporteras som ”olyckor”. Trots den stora ökningen av antalet anmälda fall bedrivs i Sverige praktiskt taget ingen egentlig forskning om barnmisshandel.
I socialtjänstlagen uppmanas var och en att anmäla om ett barn misshandlas i hemmet eller annars behandlas på ett sätt som medför fara för hälsa eller utveckling. För alla som arbetar med barn och ungdomar gäller en skyldighet att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Rapporter visar dock att personal inom skola och barnomsorg i väldigt liten utsträckning anmäler sina misstankar om att barnet far illa. Man försöker istället själva lösa problemen och väntar i det längsta med att varsko socialtjänsten om sina misstankar. Detta beror dels på bristande kunskap om anmälningsskyldighetens innebörd, dels på oro för att föräldrarna ska ta illa upp och att föräldrarna då byter skola eller daghem.
Att arbeta med barn som far illa väcker stor ångest hos alla berörda yrkesgrupper. Kari Killen-Heap som har forskat om bl.a. barnmisshandel säger: ”Vi har svårt att vara professionella och göra noggranna och objektiva bedömningar av barnens situation. Det är till exempel vanligt att socialarbetare, behandlare och politiker överidentifierar sig med föräldrarna i stället för att se till barnen. Vi bortser från att föräldrarna ofta är resurssvaga. Vi överför i stället vårt eget sätt att fungera på dem. Vi ser i föräldrarna vår egen förmåga att utvecklas och vår egen uppfattning om barn. Det är också vanligt i arbetet med misshandlade barn att vi baserar vårt sätt att handla på egna normer och värderingar. Om vi tycker att blod är tjockare än vatten och att varje hem är bättre än ett barnhem eller fosterhem så arbetar vi utifrån det – oberoende av vad forskning om barns behov säger oss.”
I förhållande till vuxna är barn i grunden maktlösa; rättsskyddet för barnen är otillräckligt.
Barnmisshandel hör till de allvarligaste problemen i samhället. Därför anser Centerpartiet att det är nödvändigt med ökad forskning inom detta område. Det är också nödvändigt att alla som arbetar med och kommer i kontakt med barn får goda kunskaper såväl om hur man upptäcker att ett barn far illa som om anmälningsskyldigheten. Detta måste ingå i såväl grundutbildning som fortbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
Sexuella övergrepp är en av de allvarligaste formerna av våld mot barn. Det är också den mest kränkande formen av våld där barnet uttnyttjas för att tillfredsställa den vuxnes egna behov. I motsats till t ex misshandel är sexuella brott ofta ordlösa och tysta. I boken ”Det tidlösa våldet” skriver författaren Britt Persson följande angående myter vi har om sexuella övergrepp:
|
Myt |
Verklighet |
|
Det är oftast en främling som antastar barn. |
75–95 procent av alla förövare är kända för barnet eller släkt med barnet. |
|
Barn ljuger eller fantiserar om sexuella övergrepp. |
Barn kan inte fantisera om något de inte erfarit eller utsatts för. |
|
Sexuella övergrepp inom familjen är engångshändelser som inte upprepas. |
I de flesta fall pågår övergreppen under flera år. Ofta slutar förövaren först när det blir ett ingripande utifrån. |
|
Barn kan vara förförare och ta initiativ till den sexuella handlingen. |
Det är alltid den vuxne som har ansvaret för sina handlingar. Ett barn kan inte vara ansvarigt för något det inte har kunskap om och som det lärt sig av vuxna. |
|
I en familj där ett barn blir sexuellt utnyttjat vet den andra föräldern alltid vad som pågår. |
Det finns makar som vet, anar eller till och med medverkar i övergreppen. Men de flesta är ovetande och har inga tankar åt det hållet. |
Under den senaste tioårsperioden har anmälda sexualbrott mot barn 0–15 år ökat kraftigt. Mörkertalet är dock stort i den här typen av brott. Grova brott anmäls i högre grad än lindrigare brott. Brott där gärningsmannen är helt obekant för offret anmäls i högre grad än brott där gärningsmannen är en närstående. Mörkertalet är också stort beroende på om barnen kan berätta vad de blivit utsatta för, i vilken mån de blivit trodda och slutligen i vilken utsträckning de personer som får barnets förtroende fattar beslutet att anmäla händelsen till polisen. Ett barn som har blivit utsatt för ett övergrepp har naturligtvis väldigt svårt för att beskriva det. Vuxna förväntar sig att sanningen endast kan beskrivas på ett vuxet sätt. Det kan inte ett barn göra, alltså uppfattas ett barn som mindre trovärdigt i en rättsprocess. Lagarna blir därmed främst ett skydd för vuxna.
1996 hölls en världskongress i Stockholm mot kommersiell sexuell exploatering av barn. I deklarationen och handlingsprogrammet som antogs av kongressen står bl.a. följande:
Fler och fler barn runt om i världen utsätts varje dag för sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Det krävs gemensamma åtgärder på lokal, nationell, regional och internationell nivå för att få slut på dessa företeelser.
Varje barn har rätt till ett fullständigt skydd mot alla former av sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Detta bekräftas av konventionen om barns rättigheter, som är ett internationellt rättsinstrument av allmän räckvidd. Staterna anmodas att skydda barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp och verka för att de barn som blivit utsatta återhämtar sig fysiskt och psykiskt och på nytt integreras i samhället.
Vi vill också uppmärksamma den debatt som med anledning av sexuella övergrepp inom barnomsorgen förts angående manlig personal. En olycklig effekt av denna debatt kan bli att det blir än svårare att rekrytera manlig personal till barnomsorgen. Barn behöver manliga förebilder. Enligt Centerpartiets åsikt är manlig personal nödvändig inom barnomsorgen. En jämnare könsfördelning är önskvärd.
Barnpornografi är ett brott som kränker barnet i dubbel bemärkelse. Dels genom det sexuella övergreppet som barnet utsätts för, dels genom dokumentation i form av bilder eller filmer. Barn ska vara okränkbara och skall fredas från alla utslag av vuxnas sexualdrift. Det finns idag ett mycket starkt samhällsintresse av att nå fram till en heltäckande kriminalisering av barnpornografi. Centerpartiet anser att lagstiftaren måste ge tydliga signaler som inte kan bli föremål för olika tolkningar.
De flesta länder i västvärlden har på uppmaning av FN:s kommission för mänskliga rättigheter, Europarådets ministerkommitté, Nordiska rådet och världskongressen i Stockholm 1996 infört förbud mot innehav av barnpornografi. I Sverige har debatten om barnpornografibrott lett till en kollision mellan å ena sidan intresset för att skydda barn från detta avskyvärda brott och å andra sidan värnandet om vår yttrandefrihet. Barnpornografi omfattas nämligen av reglerna i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Kraftigt motstånd mot en grundlagsändring har framförts av framför allt publicister och journalister. I fyrpartiregeringen stoppade Moderaterna och Folkpartiet en grundlagsändring med hänvisning till att man inte ville ändra tryckfrihetsförordningen.
Regeringen tillsatte 1994 en statlig kommitté, Barnpornografiutredningen. Kommittén skulle utreda på vilket sätt och med vilka medel man bäst bekämpar barnpornografibrott, om innehav av barnpornografi bör kriminaliseras och i så fall hur detta ska kunna genomföras. Idag regleras barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § BrB:
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn döms, om gärningen inte med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst två år.
Barnpornografiutredningen har presenterat sina förslag i SOU 1997:29. Kommitttén anser att all befattning med barnpornografi skall kriminaliseras. Även innehav av barnpornografiskt material föreslås bli kriminaliserat. Nyhetsbevakning och opinionsbildning om barnpornografi som sker i medier som omfattas av TF och YGL berörs inte. Bilder i tryckt skrift ska också i fortsättningen omfattas av tryckfrihetsförordningen. Enligt kommitténs mening kan det inte befaras att barnpornografi på nytt kommer att börja framställas i tryckt skrift eftersom det i Sverige inte anträffats någon annan tryckt barnpornografi än den som lagligt utgavs under 1970-talet. Vidare föreslås att vad gäller filmer och video ska dessa skyddas av YGL om de är försedda med ursprungsuppgifter. Saknas sådana ska alstren inte omfattas av grundlagsskyddet. Förbud mot införsel och utförsel av barnpornografi föreslås också.
Kommittén föreslår en teknisk lösning som inte ger ett heltäckande, effektivt och rättssäkert skydd mot barnpornografi. Det täcker inte alla typer av barnpornografiska bilder och tar inte heller hänsyn till den tekniska utvecklingen som i framtiden kan skapa nya former av barnpornografi. Kommittén uttrycker som sin åsikt att barnpornografi är en mycket begränsad verksamhet och utan något ekonomiskt vinstintresse.
Naturligtvis är risken stor för att oriktiga ursprungsuppgifter kommer att användas för att kringgå lagen. Det har inom ekobrottsområdet visat sig att s.k. målvakter eller bulvaner används i mycket stor utsträckning:
Även i fråga om det barnpornografiska området torde det finnas personer som mot en relativt blygsam ersättning skulle vara villiga att ställa upp med sitt namn.
Det skriver riksåklagaren, åtalsenheten i sitt remissvar till utredningen.
Barnpornografi handlar om bilder och filmer vars framställande har utgjort ett sexualbrott mot ett barn. Centerpartiet anser att det är nödvändigt att samhället tydligt markerar sin avsky mot dessa brott genom att förbjuda all befattning med barnpornografi. TF och YGL skall skydda ordets och tankens frihet dvs garantera medborgarna åsiktsfrihet. Dokumentation av barn som ett led i en brottslig gärning skall inte kunna åtnjuta grundlagsskydd. Barnets behov av skydd måste sättas i centrum.
Centerpartiet anser, i likhet med den överväldigande majoriteten av remissinstanser, att all hantering av barnpornografi måste kriminaliseras och således lyftas ut ur grundlagstiftningen och hanteras i brottsbalken. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Detta bör ges regeringen till känna.
Våra lagar och vår rättstillämpning är till övervägande del uppbyggda utifrån vuxnas fri- och rättigheter. Det innebär tyvärr att barns utsatthet bedöms i förhållande till vuxnas fri- och rättigheter, dvs de starkares perspektiv. Den vuxnes integritet får nästan aldrig trädas för när, medan barnets integritet och ställning ofta ställs i relation till en vuxen. Så även om synen på barn har förändrats har vårt samhälle inte blivit barnvänligare:
Idealet är fortfarande den färdiga vuxna människan. Och i förhållande till de vuxna är barn i grunden lika maktlösa som de alltid varit. Rättsskyddet för barnen är fortfarande bräckligt.
Det säger Britt Persson i sin bok ”Det tidlösa våldet”.
Barnkonventionen uttalar något helt annat, nämligen att barnet har en helt egen rättslig ställning. Barnet ska enligt konventionen ses som en fri individ med egen kraft och med egna individuella rättigheter till skydd och stöd. Det är ingen som förnekar detta i tal eller skrift. Lagar uttrycker mer och mer stöd för detta synsätt, men de som tillämpar lagar och regler har inte alltid tillräcklig insikt i vad det innebär att tillgodose det enskilda barnets rättigheter.
När socialarbetare träffar familjer för att följa upp en anmälan räcker det inte med att tala med föräldrarna och utifrån deras utsago fastslå fakta. Det måste finnas ett oavvisligt krav att också träffa det utsatta barnet och se det med egna ögon och också krav på att samtala med barnet i enskildhet om barnet är så stort att det kan tala. Det måste vara barnet som man koncentrerar sig på, inte de vuxna. Samhällets stabilitet kan avläsas i barnens trygghet och rättssäkerhet. Den värdemätaren är oslagbar.
I rättsprocesser där barn blivit utsatta för t.ex. sexuella övergrepp fixeras intresset på förövaren som får komma till tals, som analyseras som människa och vad övergreppet har betytt för den personen osv. Barnet däremot är ”bara” ett offer, ett mycket litet sådant, som inte har alla rättigheter som förövaren tillförsäkras. Barnet försvinner i rättsprocessen. Personal inom rättsväsendet saknar tillräckliga kunskaper om barnkonventionen.
Utifrån vad som här anförts om barnets utsatthet i rättsprocessen anser Centerpartiet att en särskild utredning skall tillsättas för att stärka barnets rättssäkerhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall ratificera Europarådets konvention ”on the exercise of children´s rights”,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnkonventionen och dess tillämpning i praktiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utveckla en metod för konsekvensanalys med barnet i fokus,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett barnperspektiv skall beaktas i olika myndigheters verksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en särskild barnbilaga till budgeten bör införas,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri etablering inom barnomsorgen,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en vidareutveckling av föräldrautbildning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att gemensam vårdnad skall gälla även om föräldrarna är sambor,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatoriska samarbetssamtal,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den nationella utvärderingen av skolan skall omfatta en systematisk redovisning av elevernas egna upplevelser av sin skolsituation,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det kommande innemiljöåret med ett tydligt barnperspektiv,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skadeförebyggande program bland barn och ungdom,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett tydligt barnperspektiv i den nationella forskningsplanen kring ojämlikhet i hälsa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ett barnperspektiv i övergripande mål och riktlinjer för hälso- och sjukvårdens medverkan i folkhälsoarbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rutiner och utbildning för personer som kommer i kontakt med barn som blir vittne till våld i hemmet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att gömda barnfamiljer bör få uppehållstillstånd,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad forskning, kunskap och information angående barnmisshandel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av barnpornografi,5
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild utredning för att stärka barnets rättssäkerhet.6
|
Olof Johansson (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Andreas Carlgren (c) |
|
Per-Ola Eriksson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Elving Andersson (c) |
Ingbritt Irhammar (c) |
1Yrkandena 1, 8 och 9 hänvisade till LU.
2Yrkandena 5 och 16 hänvisade till SfU.
3Yrkandena 6 och 10 hänvisade till UbU.
4Yrkande 11 hänvisat till BoU.
5Yrkande 18 hänvisat till KU.
6Yrkande 19 hänvisat till JuU.
Gotab, Stockholm 1997