I Socialstyrelsens allmänna råd 1993:3 står det: ”Sexuella övergrepp är en svårbemästrad fråga som lätt skapar ångest, upprörda känslor och konflikter hos personalen. Det kan leda till i princip två olika handlingssätt. Ett sätt är att ryckas med av sin ångest, förfäran, avsky etc, att handla överilat och vidta omedelbara åtgärder. Det andra sättet är att bagatellisera, inte riktigt tro på uppgifterna och därmed låta bli att handla. I bägge fallen kan man orsaka stor skada för barnet och dess familj samt försvåra myndigheternas utredningsarbete och eventuella behandlingsinsatser.”
Sexuella övergrepp mot barn kan begås av någon inom kärnfamiljen, någon utanför kärnfamiljen, en känd vuxen, ett äldre känt barn, en okänd vuxen eller ett äldre okänt barn. Begreppet sexuella övergrepp inbegriper allt från det som omvärlden betraktar som harmlösa kränkningar till de grövsta våldtäkter. Genom sin handling kränker den vuxne barnets integritet, vilket kan få ödesdigra konsekvenser, särskilt om barnet inte får hjälp.
Det är många gånger svårt att ta till sig vidden av vad ett sexuellt övergrepp på barn innebär, för barnet, för familjen, för närstående. Om en utsatt flicka eller pojke ska kunna gå vidare i sitt liv och så småningom kunna leva ett förhoppningsvis ”normalt” liv måste alla instanser, alla led i hennes behandling och rehabilitering fungera. Det finns inte utrymme för misstag då dessa blir en ny kränkning för barnet och försvårar rehabiliteringen. Det känns därför angeläget att visa på två konkreta fall ur verkligheten (namnen är fingerade) för att visa på problematiken och för att få en helhetsbild.
En mamma öppnar dörren till sin 16-årige son Kristers rum. Där ser hon hur han förgriper sig sexuellt på hennes 9-åriga dotter Beata. Sonen anmäls till socialförvaltningen som i sin tur anmäler till polisen. Men det tar tre veckor innan kommunen ordnar en familjehemsplacering för Krister. Under tiden får flickan vistas hos en äldre syster, eftersom mamman inte vågar låta flickan vara hemma av rädsla för att Krister skulle kunna förgripa sig på henne igen. Beata uppfattar givetvis situationen som en bestraffning.
Familjen kontaktar kommunens PBU och berättar vad som hänt och får en akuttid – en vecka senare. All uppmärksamhet riktas mot Krister och flickan sitter och lyssnar på hans problem eftersom terapeuten anser att hela familjen ska vara med. Till slut förflyttas familjen, på begäran av PBU med specialistkompetens för sexuella övergrepp mot barn, till en sådan institution.
Vid polisförhören och i olika utredningar rullas hela historien upp. De sexuella övergreppen hade pågått i tre år, sedan Beata var 6 år. Brodern hade hotat henne med att döda henne om hon berättade och påstått att föräldrarna skulle bli arga på henne och att det var hon som gjorde fel.
Beata började i skolan vid 7 års ålder, men mådde inte bra. Familjeutredningen visar att hon gick till skolsyster flera gånger i veckan och klagade på ont i huvudet eller ont i magen. Skolsköterskan noterade ”allmän omvårdnad” i journalen. När skolsköterskan informeras om vad som hänt säger hon: ”Jag hade det i bakhuvudet hela tiden.”
Åklagaren beslutade att inleda en förundersökning och att åtala. Brottsrubriceringen var klar. Men det dröjde nästan två månader innan det utsågs målsägarbiträde.
Nu, 9 månader senare, bor Krister i ett familjehem och Beata bor kvar hos sin familj i sitt bostadsområde. Familjen ligger 100 kronor över socialbidragsnormen, men får inget ekonomiskt stöd för sina merkostnader: Beatas resor i samband med hennes psykiatriska behandling och ommålning och nya möbler till Beatas rum, där övergreppen skett.
Modern ska enligt SoL 34 bidra till kostnaderna för sonens familjehemsplacering. Enligt Kommunförbundet som skickat ut riktlinjer till kommunerna ska summan beräknas som vid underhållsstöd. Tidigare ansökte kommunerna om ett bidragsförskott hos försäkringskassan och det togs ur den ”allmänna bidragsförskottsposten”. I dag är den möjligheten borttagen. Beslutet är inte överklagningsbart, det enda föräldern kan göra är att begära jämkning. Det innebär att det är tjänstemän på socialkontoret som ska avgöra om orsaken till familjehemsplaceringen är tillräckligt ömmande för att föräldern ska slippa betala.
Tioåriga Clara från Uganda kommer tillsammans med sin familj till en flyktingförläggning i Sverige. Efter en månad på förläggningen utsätts hon för sexuellt övergrepp av en utländsk man som också vistas på förläggningen. Övergreppet polisanmäls och styrks i ett tre sidor långt rättsläkarintyg. Fyra år efter övergreppet har ärendet ännu inte avgjorts i domstol.
Clara har inte getts möjlighet till vare sig barnpsykiatrisk vård eller att på annat sätt bearbeta denna traumatiska upplevelse, detta trots att flyktingbarn har rätt till samma hälso- och sjukvård som barn som är bosatta i Sverige. Socialutskottet skriver i sitt betänkande SoU 1996/97:16: ”Utskottet vill här peka på att flyktingbarn kan ha utsatts för både sexuella övergrepp och krigstrauman vilket kräver särskilda insatser av Invandrarverkets personal.” Nu utsattes flickan för sexuellt övergrepp på flyktingförläggningen, men detta faktum borde ha ökat snarare än minskat ansvaret hos Invandrarverkets personal att se till att hon omedelbart kom under behandling.
Åklagaren beslutade först att inte åtala men efter en överprövning 1994 beslutades att inleda en förundersökning. Det tog åklagaren över två år att väcka åtal (1996) och ytterligare nästan 8 månader (1997) innan stämningsansökan lämnades in. Den tilltalade fick avvisningsbesked i december 1996 och hade hunnit gå under jorden när stämningsansökan lämnades in.
En frivilligorganisation slog larm om att även familjen hade fått ett avvisningsbeslut, trots att det brott flickan varit utsatt för inte hade utretts och kommit till avgörande i domstol. Utlänningsnämnden beviljade familjen inhibition. Men om åklagaren inte finner den åtalade preskriberas brottet inom ett år och flickan kan avvisas ur Sverige.
I ”Det ofattbara” – en rapport om misstänkta sexuella övergrepp registrerade vid 13 socialdistrikt i Stockholm av Eva Thorelius-Nilsson, som publicerades i maj 1997, visas tydligt att det finns ett stort behov av utbildning av socialsekreterare som ofta är de som först kommer i kontakt med familjer där ett barn utsatts för sexuella övergrepp. Trots den ovillkorliga anmälningsskyldigheten att genast anmäla misstankar visar andra rapporter att bara 30 % av misstänkta fall anmäls av socialtjänsten. Det innebär att 70 % av misstankarna aldrig ens kommer till utredning, vilket i sin tur innebär att det är många, många barn i Sverige som utsätts för sexuella övergrepp utan att de ges en chans att få hjälp.
I rapporten ”Det ofattbara” visas också att av 148 misstänkta förövare har dom fallit mot nio män som förgripit sig på sammanlagt 13 barn. I samtliga fall hade övergreppen pågått i flera år. Enligt rapporten är det påtagligt att utredningarna ofta tar väldigt lång tid, ibland flera år. En övergripande fråga är förstås om antalet avkunnade domar står i rimlig proportion till antalet anmälningar.
Beatas och Claras fall, liksom rapporten ”Det ofattbara”, visar på stora brister i kunskaper och prioritering hos de myndigheter och instanser som i sin verksamhet har att göra med barn som utsatts för sexuella övergrepp. Det gäller skolan, socialtjänsten, de psykiatriska barn- och ungdomsmottagningarna (PBU), Invandrarverket samt rättsväsendet.
I socialutskottets betänkande 1996/97: SoU 16 Metodutveckling, forskning och utbildning i arbetet för barn som utsatts för sexuella övergrepp svarar utskottet på en motion från Vänsterpartiet att Socialstyrelsen har påbörjat ett arbete för att kartlägga kunskapsläget om sexuella övergrepp mot barn. Arbetet beräknas vara klart i början av år 1998 och kan komma att leda till en revidering av styrelsens allmänna råd, säger socialutskottet.
Vänsterpartiet anser att bristerna i myndigheternas handläggning är så stora och allvarliga att det inte går att vänta tills Socialstyrelsen har kartlagt kunskapsläget. Det behövs insatser redan nu. Våra förslag till åtgärder behöver ingen ytterligare utredning.
Föräldrar ska inte behöva ansöka om jämkning av beslut som innebär att föräldrarna trots dålig ekonomi ska bidra till kostnaderna för familjehemsplacering. Kommunerna bör återfå möjligheten att ansöka om underhållsstöd hos försäkringskassan.
Resurserna för behandling av barn som utsatts för sexuella övergrepp måste ökas väsentligt. I dag tvingas t.ex. redan överbelastade PBU, som har specialistkompetens, att avstå från att behandla familjer eftersom resurserna inte räcker till.
Det är viktigt att barn har tillgång till båda sina föräldrar och umgängesrätten som den ser ut i dag betonar också vikten av det. Men om en förälder är dömd för misshandel och/eller övergrepp på barnet ska inte barnet tvingas till umgänget. Under tiden det pågår en utredning måste barnet få en frizon. Han eller hon ska inte behöva umgås med den misstänkte under utredningstiden.
När brottsoffret är ett barn har samhället en särskilt stor skyldighet att agera kraftfullt och snabbt. Rättsväsendet – åklagare, domare, jurister, polisen – måste prioritera sexuella övergrepp mot barn och behandla dessa brott med förtur. Det gäller bland annat förundersökning och att snabbt utse målsägarbiträde.
Socialstyrelsen bör snarast gå ut med rekommendationer till PBU-klinikerna och kommunernas socialförvaltningar och skolor om vikten av snabbt och kompetent agerande när man misstänker eller känner till fall av sexuella övergrepp mot barn. Regeringen bör snarast agera så att detta görs.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat i frågan om att det måste finnas adekvat kunskap om sexuella övergrepp mot barn på flyktingförläggningarna. Vi ville att regeringen skulle behandla denna fråga särskilt och komma med förslag till åtgärder. Denna motion avslogs av socialutskottet. I dag är det ännu tydligare att Invandrarverket snarast behöver tillföras kompetens i dessa frågor. Regeringen bör upprätta en handlingsplan som syftar till att åtgärda bristerna i kunskap om situationen för flyktingbarn som utsatts för sexuella övergrepp i hemlandet såväl som i Sverige.
Barnpornografi är en dokumentation av sexuella övergrepp mot barn, oftast flickor, i sexuellt upphetsande syfte. Framför allt är barnpornografi en sexualiserad våldshandling. Den begås på flera plan: för det första i den stund den begås mot barnet, för det andra när denna handling reproduceras i form av t ex en bild eller film, för det tredje när denna produkt mångfaldigas, distribueras och visas. För varje gång detta sker upprepas brottet mot barnet, men inte bara mot det barn som utnyttjats för framställningen av den barnpornografiska produkten, utan också av alla de barn som kommer att utsättas av förövare som har påverkats eller kommer att påverkas av den. Alla barn blir genom spridningen av barnpornografin möjliga objekt för det sexualiserade våldet.
Barnpornografin sprids kommersiellt och ingår tillsammans med all annan massproducerad och massdistribuerad pornografi i den världsomfattande porrindustrin, som blivit en vinstgivande kapitalistisk storindustri. Den arbetar professionellt och skickligt. Den går målmedvetet in för att påverka. Affärsidén är det sexualiserade våldet mot kvinnor och barn.
Vanligtvis ses konsumenten av barnpornografi som en sjuk och störd människa. Att förgripa sig på barn är något oerhört. Men barnpornografin måste också ses som en spegling av vårt samhälles patriarkala maktstrukturer där barnet befinner sig längst ner i hierarkin. Det sexualiserade våldet mot barn är en del av det patriarkala maktutövandet.
Vänsterpartiet anser att allt innehav av barnpornografi skall kriminaliseras. Regeringen har aviserat en proposition till hösten. Vi avvaktar den.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om ett återinförande av möjligheten för kommunerna att ansöka om ett underhållsstöd för familjehemsplacerade barn,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av mer resurser för behandling av barn som utsatts för sexuella övergrepp,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en bestämmelse om att barn som utsatts för misshandel eller sexuella övergrepp inte skall behöva träffa förövaren under utredningstiden,
att riksdagen hos regeringen begär att utredningar och mål som rör sexuella övergrepp mot barn skall prioriteras inom rättsväsendet,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av rekommendationer till berörda myndigheter om snabbt och kompetent agerande vid misstanke eller kännedom om sexuella övergrepp mot barn,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en handlingsplan för att åtgärda bristerna i kunskap om situationen för flyktingbarn som utsatts för sexuella övergrepp i sitt hemland eller i Sverige.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
1 Yrkande 1 hänvisat till SfU.
2 Yrkande 4 hänvisat till JuU.