Alla vill vi ha ett narkotikafritt samhälle. De politiska partierna arbetar med den målsättningen, vi är överens. Ändå närmar vi oss inte målet, det synes tyvärr mer avlägset än någonsin.
Gränsskyddet har stora luckor, gränsen mot öststaterna och mot EU är öppnare än tidigare vilket har underlättat inflödet av narkotika i landet. Det ökade inflödet har medfört ett prisfall på narkotikan, vilket i sin tur kan påverka valet av berusningsmedel.
Samtidigt har staten avvecklat ett stort antal tull- och polistjänster, de som ska ligga i frontlinjen för att bromsa och förhindra smuggling och narkotikahandel.
I kommunerna är socialtjänsten hårt pressad av många svåra arbetsuppgifter och kan inte klara det behov av insatser som behövs för att bryta och bromsa den sociala utslagningen som följer i spåren på droganvändningen.
I ett besvärligt ekonomiskt läge prioriterar en del lokala politiker bort missbrukarna. De anser att det är viktigare att satsa på barn och skola än att lägga pengar på missbrukare som man gett upp hoppet om.
I mångas ögon är en missbrukare inget värd och kan lika gärna knarka ihjäl sig. Behov av vårdplatser finns men efterfrågas inte.
SiS Statens institutionsstyrelse, som 1994 övertog ansvaret för ett antal behandlingshem för tunga missbrukare, har i rask takt med regeringens välsignelse avvecklat ett stort antal vårdplatser. Före det statliga övertagandet fanns drygt 1 300 platser vid LVM-hem. SiS övertog cirka 1 000 LVM-platser som successivt minskats till idag cirka 480. Regeringen gav i juni i år SiS i uppdrag att snarast inleda en fortsatt avveckling av vad man kallar ”nuvarande överkapacitet inom missbruksvården”. Siktet är nu inställt på att det skall räcka med 342 vårdplatser.
(I en motion om behandlingshemmen har vi gått emot den fortsatta avvecklingen av vårdplatser och föreslår att de 85 miljoner som ska användas till avveckling i stället används till utveckling av vården.)
Det finns ca 20 000 narkomaner, många har ett tungt missbruk och är i behov av omedelbar vård. Många anhöriga känner sig maktlösa i sin kamp för att få en anhörig under tvångsvård p g a ett tungt narkotikamissbruk. De ser sina barn gå under och ropar förgäves på hjälp. Det är inte heller ovanligt att de känner sig hotade av sina påverkade barn.
Vi befarar att det blivit en förändrad syn på de tunga missbrukarna och att det är ett felaktigt ekonomiskt tänkande som ligger till grund för att det inte finns tillräckligt stor efterfrågan på det fåtal platser som finns i LVM-vården.
Även hos Statens institutionsstyrelse är man medveten om att en tung missbrukare kostar samhället många gånger mer per dag på gatan än under vård. Viktigast är ändå att missbrukaren och missbrukarens familj far mycket illa när vårdinsatserna uteblir.
För tio år sedan uttalade socialutskottet följande när det gäller missbruksvården:
”Utskottet vill, i likhet med departementschefen, erinra om att det är den enskildes behov av vård som skall vara avgörande. Vid en sådan bedömning är det varken möjligt eller lämpligt att bortse från den enskildes totala livssituation. Enligt utskottets mening ter det sig närmast inhumant att avstå från tvångsvård under åberopande av att medicinska skador ännu inte uppstått, när det är fråga om en ung människa som på grund av missbruket håller på att näst intill omintetgöra sina möjligheter att under lång tid framöver leva ett människovärdigt liv. Om missbrukaren i ett sådant fall inte kan förmås till frivillig vård måste, enligt utskottets mening, tvångsvård kunna komma i fråga.”
Beslut om tvångsvård skall enligt lagen ske om någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på något annat sätt och han till följd av missbruket:
1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
3. kan befaras komma att allvarligt skada sig eller någon annan närstående.
(I lagtexten utgår man märkligt nog från att det är en man som är missbrukare.)
Av vad som ovan nämnts, är det svårt att se att det tas krafttag i kampen mot narkotikan och i missbruksvården, där LVM-vården skall avgifta och motivera missbrukare till fortsatt frivillig vård. Det brister i hela kedjan av viktiga åtgärder. Till och med det förebyggande arbetet bland våra barn som skall avstå från att prova narkotika är otillräckligt.
Regering, riksdag, lokala politiker, ansvariga myndigheter m.fl. har inte kontroll över missbrukssituationen, ord och handling stämmer inte överens.
Vi anser att det måste tillsättas en kommission med uppdrag att se över alla samlade åtgärder som måste vidtas för att nå målet ett narkotikafritt samhälle. En kommission som måste skapa en helhetsbild av dagens situation, komma med fortlöpande förslag om förbättringar av de insatser som redan finns och komma med nya förslag till lösningar när det gäller skolinformation, myndigheters ingripande, sociala hjälpinsatser och vård. Steget mellan ord och handling måste bli kortare än vad som är vanligt i utredningssammanhang. Kommissionen bör bestå av representanter för riksdagspartierna, berörda myndigheter och de frivilligorganisationer som har ett stort kunnande på det aktuella området.
Det viktigaste i kampen mot narkotikan är att stoppa tillflödet av nya narkomaner. Idag finns det barn i åldersklasserna under 15 år som provar narkotika och som riskerar att i unga år hamna i det sociala träsk som följer med ett narkotikamissbruk. Det måste därför ske en lagändring som ger samma möjligheter att drogtesta ett barn under 15 år som de barn som är 15 år och äldre.
De som experimenterar med droger ligger hela tiden ett steg före lagstiftarna. Vi måste därför få till stånd en lagändring som omedelbart kan stoppa de nya drogerna i avvaktan på utredning som avgör om preparatet ifråga skall klassas som narkotika. Det är viktigt att man här använder sig av försiktighetsprincipen.
Det är ytterst viktigt att vi får bort narkotikan från trafiken. Det är märkligt att vi ännu inte har en lagstiftning som medför ett effektivt förbud mot att framföra motorfordon, fartyg och båtar påverkad av narkotika. Vi föreslår en tydlig lagstiftning på det här området.
Åtgärder måste vidtas för att stoppa läkemedelsmissbruket och den illegala handeln med dessa preparat. Ett förbättrat samarbete mellan apotek och läkare måste genomföras. Idag sätter den rådande lagstiftningen stopp för det viktiga och nödvändiga samarbetet. Två yrkesgrupper som arbetar med samma patient/kund och som styrs av samma lag om tystnadsplikt får inte tala med varandra om de inte har kundens samtycke. Tystnadsplikten bör vara till för att hindra spridning av känslig information till obehöriga, inte till att bakbinda två yrkesgrupper som tillsammans arbetar för patientens bästa och vars kompetens kompletterar varandra. Vi föreslår en förändring i lagstiftningen när det gäller tystnadsplikten. Vi är övertygade om att det kan bidra till ett minskat missbruk av läkemedel.
För att hindra att en patient genom recept från ett flertal olika läkare skaffar sig stora mängder beroendeframkallande läkemedel för eget missbruk eller för illegal försäljning bör man använda sig av ett ”smart card” som patienten själv förfogar över men som måste uppvisas vid köp av beroendeframkallande läkemedel. På kortet lagras uppgift om vilka beroendeframkallande läkemedel patienten har och vilken läkare som förskrivit dessa.
Att fängelserna inte är fria från narkotika är ett stort misslyckande. Om narkotikapolitiken skall kunna vinna trovärdighet, måste narkotikaanvändningen på våra fängelser stoppas. Om vi inte kan hålla den lilla, slutna värld som ett fängelse utgör narkotikafritt, hur skall vi då kunna tänka oss att uppnå ett narkotikafritt samhälle. Regeringen måste ge kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att snarast vidta nödvändiga åtgärder för att hålla samtliga anstalter fria från narkotika.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kommission med uppdrag att se över alla åtgärder som måste vidtas för att nå målet ett narkotikafritt samhälle,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om drogtest av barn,
att riksdagen hos regeringen begär en lagändring som omedelbart kan stoppa nya droger,
att riksdagen hos regeringen begär en lagändring som ger ett effektivt förbud mot att framföra motorfordon, fartyg och båt påverkad av narkotika.1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att förhindra läkemedelsmissbruk och illegal försäljning av beroendeframkallande läkemedel,
att riksdagen hos regeringen begär att Kriminalvårdsstyrelsen ges i uppdrag att snarast vidta nödvändiga åtgärder för att hålla samtliga anstalter fria från narkotika.1
|
Thomas Julin (mp) |
|
|
Ragnhild Pohanka (mp) |
Eva Goës (mp) |
|
Barbro Johansson (mp) |
1 Yrkandena 4 och 6 hänvisade till JuU.