Internationellt sett så har barn i Sverige det bra. Det finns dock flera orosmoln. Regeringens besparingspolitik har fört med sig flera nackdelar för barnen och barnfamiljerna. Många barn lever emellertid ett utsatt liv. Vi anser att föräldrautbildning måste erbjudas även till föräldrar med barn i tonåren.
Det finns både synliga och osynliga funktionshinder. Barn som har dyslexi är en sådan grupp med osynligt funktionshinder. Vi anser att det är viktigt att informera föräldrar med barn som har dyslexi om de hjälpmedel som finns. Vi vill också inrätta fler stödcentra för barn med dyslexi. Det är också viktigt att på olika sätt stödja barn som lider av stamning och barn med ADHD-diagnos (DAMP/MBD).
Vi vill också belysa problemet med bortrövade barn och vikten av att genomföra åtgärder som gör att bortrövade barn snarast kan återförenas med sin vårdnadshavare.
Barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn är oacceptabelt och måste med kraft åtgärdas. Vi vill genomföra en rad av olika åtgärder för att förhindra denna misshandel och dessa övergrepp. Bl a behöver en europeisk antipedofilstyrka inrättas och all befattning och allt innehav av barnpornografi skall förbjudas.
Det är också viktigt att uppmärksamma barns arbetsmiljöer och barns situation och andra svåra miljöer.
En majoritet av Sveriges barn uppger sig i dag må ganska bra. Men även om barnens situation i Sverige också vid en internationell jämförelse är god, finns det en rad orosmoln som grumlar bilden av barnens situation i vårt land. De statsfinansiella problem som Sverige dragit på sig och den besparingspolitik som regeringen valt att föra har många gånger resulterat i försämrade förhållanden just för barnen. Och det finns barn som växer upp i våldets, missbrukets och andra socialt svåra miljöer.
Det tar lång tid innan ekonomiska och sociala försämringar ger utslag i indikatorer som försämrad fysisk hälsa, eller ökad spädbarnsdödlighet. Det gäller att inte vänta med åtgärderna tills skadan är skedd.
Folkpartiet har konsekvent fört en politik för bättre levnadsförhållanden för samhällets minsta, barnen. Det är ur ett liberalt perspektiv avgörande att de människor som snart blir vuxna skall ges en plats i samhället, en trygghet i förankringar som möjliggör för dem att växa till individer som förmår ta ansvar för sig själva och sin omgivning och för andra människor. Den politik som förs måste utformas i enlighet med Förenta nationernas (FN) konvention om barns rättigheter och så att den främjar barnens bästa.
Under förra mandatperioden var Folkpartiet drivande bakom en rad reformer som syftade till att förbättra barnens situation.
En barnomsorgsgaranti drevs igenom som ger alla barn tillgång till en barnomsorg av hög kvalitet till en skälig kostnad. Tyvärr begränsades valfriheten genom att riksdagen på nuvarande regeringens förslag rev upp beslutet om fri etablering av privata barnstugor.
En Barnombudsman inrättades vars främsta uppgift är bevaka att barnkonventionen följs i Sverige och att årligen lämna en rapport till regeringen om barns villkor så att åtgärder kan vidtas för att undanröja påvisade missförhållanden.
Kommunerna ålades att erbjuda familjerådgivning som ger människor större chans att klara ut en skilsmässa utan onödiga konflikter, något som i hög grad gynnar barnen.
En s.k. pappamånad infördes som, genom att öka fäders möjligheter att vara lediga och ta hand om sina barn, kan ha stor betydelse för såväl barnen som deras pappor.
Socialstyrelsen fick 1992 med anledning av förändringarna och rationaliseringarna i kommunerna i uppdrag att undersöka hur dessa påverkade barnen. Undersökningen ledde till att en ny storstadsutredning tillsattes.
Genom regeringsbeslut i april 1994 fick 20 000 barnfamiljer som väntat länge på behandling av sin asylansökan stanna i Sverige. Därmed fick barn som levt gömda med sina familjer en framtid i Sverige.
För att öka kunskapen om barnkonventionen initierade Folkpartiet i regeringen en informationskampanj riktad till alla skolelever i landet. Kampanjen utformades så att eleverna aktivt arbetade med frågor kring barns rättigheter.
Alla barn skall ha rätt till en god tillsyn och omsorg samt utbildning anpassad efter det enskilda barnets behov, förmåga och förutsättningar. Så är det inte idag i Sverige.
I Barnombudsmannens senaste rapport redovisas 86 punkter, vilka tar upp förändringar som inträffat mellan 1990 och 1997 och som berör barn och barnfamiljer. De flesta innebär försämringar. I pengar räknat rör det sig om 9,4 miljarder kronor. Allt kan dock inte uttryckas i pengar.
LO redovisar i sin rapport om barnfamiljernas ekonomi att 295 000 hushåll inte når upp till normen för en skälig levnadsnivå. Vi vet också att många barnfamiljer som en följd av minskade barnbidrag m.m. dragit in på barnens hälso- och sjukvård av ekonomiska skäl.
Inom barnomsorgen har barngrupperna under 90-talet blivit allt större, avgifterna höjts och personaltätheten minskat.
I skolan har elevvårdsresurserna minskat samtidigt som behoven blivit större. Det finns flera indikatorer på att ett växande antal barn och ungdomar drabbas av en rad problem som mobbning eller upplevelser av hot om våld och misshandel i hemmet. Astma och andra allergiska tillstånd ökar. Det är allvarligt att ungdomar har självmordstankar och att några varje år begår självmord. Och det är en allvarlig signal att allt fler ungdomar prövar droger och alkohol och att allt fler också begår brott.
Inom barn- och ungdomspsykiatrin har antalet platser inom den slutna psykiatriska vården minskat kraftigt. Samtidigt kan en ökning konstateras av de svåra fallen. Enligt Barnombudsmannens rapport 1997 har ökningen av antalet hjälpsökande till BUP och PBU fortsatt att öka och därmed även väntetiderna. Orsaken till detta är många kommuners nedskärningar av skolhälsovården som övervältrar dess efterfrågan av skolhälsovård på den barnpsykiatriska verksamheten.
På folkpartistiskt initiativ har s k lekterapi utvecklats på landets sjukhus. Den är av avgörande betydelse för de barn som är så svårt sjuka att de måste vistas på sjukhus. Nu dras denna verksamhet ner med den negativa effekt det har på sjuka barns livskvalitet och möjligheter till tillfrisknande.
Det är allas vårt ansvar att sörja för ett barnvänligt samhälle. Vi vill i det följande peka på några principer och målsättningar som måste vara vägledande för att vi skall kunna skapa ett sådant samhälle. En grundläggande förutsättning är en ny ekonomisk politik för Sverige som säkrar en större tillväxt och lägre arbetslöshet. I partimotion om den ekonomiska politiken utvecklas detta närmare.
Det sociala kapitalet måste återupprättas. Politiker måste skapa förutsättningar för att ett samhälle skall präglas av rättvisa, förutsägbarhet, förtroende och att de enskilda individerna har resurser som möjliggör för dem att leva ett självständigt liv.
Det krävs en rimlig inkomstfördelning i samhället för att inte de sociala spänningarna skall växa sig för stora och banden av tillit brista. Kampen mot arbetslösheten, bristerna i utbildningen och vården är därför områden som måste prioriteras. Det måste även föras en politik som skapar ett reellt tillträde till de livschanser människor erbjuds. Vi vet t ex att en generell välfärdspolitik med fördelningspolitiska inslag som kompenserar individer med olika handikapp (handikapp i bred bemärkelse) och som omfattar merparten av befolkningen ger bättre levnadsvillkor för barnen i samhället än en politik som bygger på stora inkomstskillnader med en behovsprövad välfärdspolitik. Vi utvecklar detta närmare i motionen om familjepolitiken.
Konventionen om barnets rättigheter som FN:s generalförsamling antog 20 november 1990 och som ratificerades av Sverige året därpå ger barn och inte minst utsatta barn ett starkt stöd. I konventionens artikel 3 skriver man att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som gäller barn. Principen bygger på två grundläggande tankar: att barn har fullt och lika människovärde och alltså inte är mindre värda än vuxna och att barn är sårbara och behöver särskilt stöd och skydd för att kunna åtnjuta sitt fulla människovärde.
Folkpartiet liberalerna arbetar för att barnkonventionen skall genomsyra allt arbete som direkt eller indirekt rör barn såväl på det nationella som det internationella planet. Samtidigt vill vi understryka att barnkonventionen inte får försvaga svensk lag som gäller barn där den svenska lagen ger barn ett ännu bättre skydd än barnkonventionen.
Av detta följer att alla barn skall ha rätt till en god tillsyn och omsorg samt utbildning anpassad till det enskilda barnets behov, förmåga och förutsättningar. Föräldrarnas ansvar för sina barn utgör här grunden att nå målet men föräldrar kan behöva råd, hjälp och stöd för att klara sin uppgift. Vi anser därför att föräldrautbildning bör erbjudas inte bara föräldrar till de minsta barnen utan också till föräldrar med barn långt upp i tonåren. Vi ser också mödra/barnhälsovården och skolhälsovården som viktiga stöd för föräldrarna och att neddragningarna inom dessa områden måste stoppas.
En del barn har större behov av särskilt riktade insatser för att kunna växa och utvecklas fullt ut. Det kan gälla barn med funktionshinder av olika slag samt barn som utsatts för våld och andra övergrepp men också barn till psykiskt sjuka, till missbrukare, till föräldrar som omfattas av kriminalvården, till föräldrar som utsatts för tortyr och andra krigsupplevelser och i familjer där sexuella övergrepp förekommer. Det finns barn och ungdomar vars skolmiljö lämnar mycket i övrigt att önska. Dessa barn får aldrig ställas mot varandra när ekonomien krymper. Här finns många otillfredsställda behov som måste åtgärdas för att dessa barns tillvaro skall förbättras.
Det finns både synliga och osynliga funktionshinder som uppmärksammats alltför litet.
Dyslexi, stamning och hyperaktivitet är tre sådana problem som vi vill lyfta fram här.
Det finns mellan 300 000 och 500 000 människor i vårt land som har problem med förmågan att läsa och skriva. Många barn med läs- och skrivsvårigheter har andra psykiska och emotionella störningar som grundläggs i frustrationen över att inte kunna läsa och skriva. Insikten om att läs- och skrivsvårigheter i en del fall beror på språkfunktionella svagheter (dyslexi) får inte tas som intäkt för att ifrågasätta möjligheterna till framgångsrik habilitering. Tvärtom finns det en mycket god teoretisk och klinisk grund för att habilitering fungerar. Det som skall betonas i sammanhanget är att om hjälpen sätts in vid tidig ålder går det snabbare och lättare att justera svårigheterna eftersom hjärnan då har större plasticitet. Helst skall hjälpen sättas in redan på förskolenivå. Sådana tidiga insatser förutsätter emellertid att förskole- och specialpedagogerna har fått en gedigen utbildning om dyslexi, om habiliteringsmetoder och om åtgärdsprogram.
Det finns i dag också många bra hjälpmedel att erhålla. Det är viktigt att de personer som har handikappet och deras anhöriga vet var hjälpmedlen finns att få.
I Sverige finns flera dyslexicentra. Dessa centra skall ge specialhjälp åt personer med dyslexi men dessa resurser förslår inte för alla de som behöver hjälp. Vi anser därför att det bör upprättas fler sådana centra så att alla de barn som har läs- och skrivsvårigheter kan få hjälp med sitt problem.
Stamning är ett långt vanligare problem än vad många tror. Uppskattningsvis talar mellan fyra och fem procent av befolkningen stammande under någon period av livet. Andelen vuxna som stammar anges ligga mellan 0,3 och 0,7 procent av befolkningen. Problem med stamning börjar ofta i tre- till fyraårsåldern för att sedan försvinna hos en del barn. Hos andra fordrar stamningen kvalificerade behandlings- och rehabiliteringsinsatser.
Bakom stamning ligger sannolikt en störning i kommunikationssamordningen i hjärnan.
Det finns ett ärftligt inslag med i bilden. Vi har idag ingen medicinsk eller annan behandling som ”botar” stamning. Det finns dock en stor samlad kunskap hos logopederna om hur stamning kan förebyggas och om miljöns påverkan på hur barnets yttre och inre utvecklas. Att förbättra barnets kommunikativa miljö är en viktig del av målsättningen i den logopediska behandlingen. Kunskapen hos omgivningen måste höjas. Denna indirekta behandling måste ibland kompletteras med en mer direkt behandling hos logoped.
Det är viktigt att diagnosen ställs och behandlingen sätts in tidigt. BVC-personal, skolhälsovårdspersonal och lärare måste därför göras medvetna om detta och få utbildning om stamning och hur man kan hjälpa barnen med detta problem. Behandlingsresurserna för stammare är dock bristfälliga och ojämnt fördelade över landet.
Det föreligger en brist på logopeder vid barnavårdscentralerna. Trots att det finns en organiserad hörselvård finns det ingen organiserad talvård. Barn med stamning kan få vänta flera år innan de får remiss till specialist. Mycket hinner hända i förskolan/skolan under den tiden med risk för att stamningen blir befäst.
Vi anser att utbildningskapaciteten för logopeder måste ökas. De logopedtjänster som idag är vakanta, särskilt de inom primärvården, måste tillsättas. En kompetensutveckling behövs på BVC och hos husläkarna och lärarna om stamningens orsaker och behandlingsmöjligheter. Till detta kommer att Socialstyrelsen och Skolverket bör få i uppdrag att utarbeta ett rikstäckande program för hur barn, ungdomar och vuxna som stammar tidigt skall kunna få hjälp för sina problem.
Under senare tid har behovet av tidig diagnos, behandling och habilitering av barn med hyperaktivitet (ADHD och/eller DAMP) blivit uppmärksammat både på grund av de problem beteendestörningen skapar för barnen och de problem barnen möter som vuxna om de inte får tidig hjälp.
ADHD drabbar åtminstone ett barn i varje svensk skolklass. Vart femte av dessa barn har mycket stora problem. Prognosen till vuxen ålder är dålig i hälften av fallen om barnet inte får behandling. Här finns en överrisk för psykisk sjukdom, depression och asocialitet.
Vi anser att det är viktigt att lärare, förskolepersonal samt personal inom barn- och skolhälsovården får en adekvat utbildning om denna diagnosgrupp. Det är också viktigt att de behandlingsmetoder som finns utvärderas och att ett handlingsprogram utvecklas för att på bästa sätt kunna ge dessa barn hjälp. Detta är en uppgift som bör uppdras åt Skolverket och Socialstyrelsen.
Under senare år har allt fler barn rövats bort från vårdnadshavaren och förts till moderns/faderns hemland. Vårdnadshavaren har sedan, trots stora ansträngningar inte kunnat få kontakt med barnet/barnen. Sverige har överenskommelse med vissa länder om hur ärenden med bortrövade barn skall handläggas. Vi anser att det måste företas snabba och kraftfulla åtgärder för att få till stånd internationella överenskommelser med övriga länder, som leder till att barnen kan återföras till vårdnadshavaren.
Flera uppmärksammade fall har inträffat under senare tid där familjer med barn utvisats och barnen uppenbarligen farit illa av utvisningen och där barnkonventionens målsättning om barns rättigheter och barns bästa inte beaktats. Vi anser att i varje asylutredning måste myndigheterna ta hänsyn till den psykiska situationen för varje enskilt barn. Barnens situation måste utredas från början och av personer med kunskap om barns symtombild när de utsätts för yttre påfrestningar som kan vara så starka att de överväldigar barnets psykiska försvar och därmed kan ge upphov till psykiskt sammanbrott och bestående psykisk skada.
Barnmisshandel kan ta sig olika uttryck. Det kan röra sig om såväl fysiska som psykiska övergrepp. Sexuella övergrepp i alla former inklusive barnpornografi är maktutövning av grövsta slag. Det påverkar barnen såväl känslomässigt som socialt. Vi anser att barn måste skyddas mot misshandel och sexuella övergrepp i alla former. Samhället måste visa tydligt avståndstagande mot dessa övergrepp.
Socialtjänsten har ett ansvar att utreda anmälningar om barnmisshandel. I flera fall som kommit till mediernas kännedom har man dröjt alltför länge att vidta åtgärder för att skydda barnet. Allmänna råd bör utarbetas för att ge vägledning om hur sådana utredningar bör genomföras. Socialtjänstens personal, både den som arbetar i offentlig och den som är verksam i privat verksamhet bör få den utbildning och den kunskap som är nödvändig för att tidigt se dessa fall, att utreda dem och ta ställning till de för barnet bästa åtgärderna. Också domstolarna behöver erhålla denna kunskap för att rätt kunna döma i såväl rena misshandelsfall som fall av sexuella övergrepp.
När det gäller sexuella övergrepp anser vi att följande punktprogram måste genomföras:
Kunskapen om hur många barn som utsätts för övergrepp är fortfarande liten. Den kraftiga ökningen av antalet polisanmälda sexualbrott under senare år gör det angeläget att få veta om detta är uttryck för en högre anmälningsbenägenhet, eller om fler brott faktiskt begås.
Övergrepp på barn skall polisanmälas. Myndigheter som kommer i kontakt med barn som utsatts för sexuella övergrepp skall vara skyldiga att polisanmäla övergreppen.
Skolhälsovården måste stärkas och skolöverläkaren vid Skolverket återinföras. Neddragningarna på skolhälsovården måste stoppas av flera skäl. En väl fungerande skolhälsovård är viktig för att tidigt upptäcka och hjälpa barn som far illa.
Barnombudsmannen bör ta initiativ till att alla barn tidigt i grundskolan får information om barnkonventionen, ett barns rättigheter och vart man kan vända sig för att få hjälp.
Upprätta särskilda handlingsrutiner för polis, barnomsorg, skola, social- och sjukvård i fall som rör sexuella övergrepp. Alla insatser måste ske utan dröjsmål eftersom ett snabbt agerande ofta är avgörande för utredningens slutresultat.
Barnpornografi. All befattning med barnpornografi, inklusive innehav, skall vara kriminaliserad. Opinionsbildning mot barnpornografi och seriös försvarlig befattning skall samtidigt säkerställas.
Vid rikskriminalen bör inrättas ett ”pedofilkommando”. Det spelar stor roll vilken personal som utreder och handlägger misstänkta sexualbrott mot barn. Idag arbetar tre personer vid rikskriminalen med att kartlägga sexuella övergrepp mot barn. På samma sätt som de mest erfarna mordutredarna finns samlade i en särskild grupp kan kompetensen om utredningar som handlar om sexuella övergrepp behöva samlas i ett särskilt ”kommando”.
En europeisk ”antipedofil”-polis behöver inrättas. Gemensamma utrednings- och insatsstyrkor för sexualbrott mot barn bör upprättas inom Europol, det europeiska polissamarbetet. De internationellt förgrenade pedofilnätverken måste kunna bekämpas med kraft.
Domstolarna måste kritiskt utvärdera kompetensen hos sakkunniga. En väg kan vara att klart definiera vittnespsykologtiteln och skydda den från obehörigt användande. Rättssäkerheten i processerna måste säkerställas.
Informationen behöver intensifieras om de förändrade reglerna för preskription av sexualbrott riktade mot barn under femton år. Med de nya reglerna riskerar inte barn som utsätts för övergrepp i den tidiga barndomen att stå utan möjlighet till rättslig prövning om de i 18-årsåldern blir medvetna om att de önskar få saken prövad.
De seriösa föreningar som arbetar med att stödja offer för sexuella och andra övergrepp bör ges ekonomiskt stöd.
Kommunal- och landstingspolitiska handlingsprogram för vård av övergreppsoffer behöver upprättas.
Psykologhjälp till offren måste göras lättare tillgänglig. Det kan ske genom att öppenvården får ökade resurser och genom att privatpraktiserande psykoterapeuter i större utsträckning får möjlighet att ansluta sig till försäkringskassan.
Fängelse räcker inte för förövarna. Skall förövare hindras från att begå nya brott måste de komma till insikt om sig själva och den skada övergreppen orsakar. Därför bör fler förövare erbjudas vård både i form av psykoterapi och/eller farmakologisk behandling i samband med frihetsberövande.
Svenska män som ägnar sig åt sex med barn i andra länder måste kunna straffas enligt svensk lag.
Förbättra kunskapen om förekomsten av sexuella övergrepp.
Mer än tio procent av Sveriges barn växer upp i miljöer präglade av alkoholmissbruk. Många av dessa barn tar på sig ett mycket tungt ansvar för den missbrukande föräldern. Också barn till föräldrar som omfattas av kriminalvården och barn till psykiskt sjuka är barn som ofta lämnas ensamma med sin sorg, sitt ansvar och sina problem. Vi anser att stödet till dessa barn avsevärt måste förbättras. Detta kan ske genom bättre utbildning av barnomsorgens, skolans och fritidsverksamhetens personal om vilka problem dessa barn möter och vilket stöd de behöver. Ofta handlar det om samarbete över yrkesgränserna. Inte minst behöver dessa barn ett forum där de kan tala om sin problem med andra barn i likartad situation.
Skolan är Sveriges största arbetsplats. Sedan 1991 omfattas alla svenska skolelever från årskurs 1 av arbetsmiljölagen och av de föreskrifter som finns om arbetsmiljön. I praktiken har dessa bestämmelser inte fått fullt genomslag. Brister har påvisats när det gäller såväl den fysiska som den psykosociala arbetsmiljön. Det växande antalet allergier till följd av osund miljö är ett problem. Buller ett annat. Våld och mobbning ett tredje. På skolgårdarna inträffar många olyckor och tillbud. På idrottslektionerna är skaderisken också påfallande hög med fler skador bland flickor än pojkar.
Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund och Svenska kommunförbundet har startat ett projekt för att utveckla hur skolmiljön skall kunna förbättras. 550 skolor anmälde sig till projektet men endast 26 valdes ut. Många av dem som inte kom med har i stället inbjudits till skolutvecklingsprojekt i sina respektive regioner.
Skaderegistreringsprogram har genomförts i 80 skolor och kommer att ge information om var, när, hur och varför händelserna inträffat.
Detta visar att det finns ett intresse att förändra skolmiljön men att man inte fullt ut har kunnat ta till vara detta intresse. Vi anser att detta arbete måste intensifieras och att såväl Folkhälsoinstitutet som Skolverket har ett stort ansvar att så sker.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att erbjuda föräldrautbildning även när barnen är i tonåren,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett erbjuda barn med dyslexi och deras föräldrar hjälpmedel,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upprätta fler stödcentrum för barn med dyslexi,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika åtgärder syftande till att stödja personer som lider av stamning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppdra åt Skolverket och Socialstyrelsen att ta fram ett handlingsprogram för att hjälpa barn med ADHD,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder syftande till att bortrövade barn kan återföras till vårdnadshavaren,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre hänsynstagande till barnen i asylutredningar,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika åtgärder för att förhindra barnmisshandel och för att stödja de barn som utsatts för misshandel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olika åtgärder för att motarbeta barnpornografin,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till barn i svåra miljöer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad arbetsmiljö för barn.1
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Barbro Westerholm (fp) |
1 Yrkandena 2, 3, 5 och 11 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 6 hänvisat till LU.
3 Yrkande 7 hänvisat till SfU.
4 Yrkande 9 hänvisat till KU.