Alkoholkonsumtionen har sedan den kraftiga nedgången från 1977 till 1984 i stort legat kring strax över 6 liter per invånare. Det återspeglas i CAN:s årliga redovisningar av dödlighet till följd av alkoholmissbruk, där siffrorna de senaste tio åren i stort ligger på en oförändrad nivå.
Under tiden fram till 1997 har det skett en kraftig förändring av vårdens inriktning. Sedan 1 april 1994 har staten genom Statens institutionsstyrelse åter varit ansvarig för tvångsvården, som under ett visst antal år tidigare legat på kommuner och landsting. Den öppna vården har samtidigt fått en större betydelse för rehabilitering av missbrukarna. Det har dels medfört en behövlig sanering av en överhettad vårdmarknad, dels lett till att kommunerna fått överväga en bättre uppföljning av eftervården.
Mot den bakgrunden föreslog Alkoholkommissionen i ett av sina delbetänkanden (SOU 1994:27) att missbrukarområdet bör stärkas inom socionomutbildningen. En sådan påtagbar förändring har inte skett.
Vidare har ett flertal nya forskarrapporter pekat på att en icke oväsentlig andel av missbrukarna har psykiska problem i högre grad än alkolholproblem. Samtidigt har landstingen kraftigt förändrat vårdformerna för psykiskt sjuka. Det har för vissa klienter medfört stora problem för dem och för deras omgivning.
Kommunernas ansträngda ekonomi har medfört att vården av de tyngre missbrukarna blivit eftersatt. Ett flertal konferenser har påpekat detta förhållande. De projekt som rört sekundärprevention i primärvården bland högriskkonsumtioner visar att konsumenterna kraftigt har sänkt sin alkoholkonsumtion. I ett projekt i Storbritannien har man kunnat notera en minskning med 100 % efter ett år genom rådgivning och uppföljande samtal. Denna vårdform är kraftigt eftersatt i primärvården.
Det är också oroande att ungdomsfylleriet under senare år har ökat kraftigt. Det kommer på sikt att medföra stora samhälleliga kostnader och stort mänskligt lidande.
En annan stor grupp är invandrare med drogproblem, vilket SIMON på olika sätt dokumenterat. Det krävs även här ytterligare insatser för att förbättra vården av invandrare med drogproblem.
Ett inte oväsentligt bidrag till vården utförs av nykterhetsrörelsen. Det sker genom egna institutioner i regi av t.ex. DKSN eller IOGT-NTO. Likaså utförs ett omfattande rehabiliteringsarbete av olika länkorganisationer. Det finns också exempel på framgångsrika aktiviteter i den öppna vården. DKSN har på cirka 100 platser i landet RIA-byråer. IOGT-NTO bedriver i Värmland ett omtalat vårdkedjearbete. För detta arbete erhåller organisationerna genom Socialstyrelsen bidrag. Bidraget har emellertid inte följt kostnadsutvecklingen, vilket medfört att lovvärda projekt har begränsats i omfattning eller lagts ned. Eftersom vården av en alkoholmissbrukare är mycket kostnadskrävande och skapar stora problem för omgivningen är bidrag till nykterhetsrörelsens vårdarbete en samhällsekonomiskt mycket lönande verksamhet.
Enligt vår mening krävs det kraftfulla insatser för att förbättra vården av missbrukare. Vidare bör vården av psykiskt sjuka med alkoholproblem få bättre resurser för att utveckla och förbättra vården. Vidare bör samhället i högre grad eftersträva samverkan med organisationerna för att genom ökat samhälleligt stöd förbättra de alkoholskadades situation.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättrade insatser för missbruksvården.
|
Nils-Erik Söderqvist (s) |
Göran Magnusson (s) |