Den svenska narkotikalagstiftningen har som yttersta syfte att skapa det narkotikafria samhället. Bakom denna samhällets uttalade mening ligger vetskapen om att narkotikabruk utgör en tung belastning på samhället som i första hand berör de svaga och utsatta i samhället. Redan alkoholbruket och dess missbruk utgör tillräckligt tung belastning på samhällsekonomin och individer för att ytterligare typer av drogmissbruk i något avseende skulle kunna betraktas som acceptabelt.
I den nuvarande utvecklingen finns det vissa tendenser som inger särskild oro;
Förenta nationerna har nyligen skattat antalet brukare av narkotika till 140 miljoner personer. Bakom detta missbruk ligger kriminell verksamhet från ligor som kraftigt ökat produktionen av heroin och kokain i mångdubbel skala.
Narkotikaindustrin använder sig också av signaler till framför allt ungdomar via medierna och med hjälp av musik för att skapa opinioner för fri tillgång på olika former av narkotika.
Förutom att knarkindustrin i sig skadar människorna har den blivit ett underlag för att finansiera t ex inbördeskriget i Afghanistan.
I Öst-Europa har den allvarligt skadat den demokratiska utvecklingen genom att starka finansiärer underminerar de spirande demokratiska systemen.
Allt fler socialt etablerade svenskar utnyttjar olika narkotikaklassade medel som en del av sitt liv. Vi har fått vad man litet slarvigt kan kalla ett ”socialt knarkande”.
Det finns tendenser till att kvinnors missbruk tilltar, särskilt unga kvinnors.
Flera västeuropeiska länder har nu fått ett så omfattande narkotikaproblem att man i brist på sociala insatser och polisresurser, har planer på att i mer eller mindre uttalad omfattning legalisera bruk – och med detta också missbruk – av i landet väletablerade narkotikaformer. Ett exempel på detta är den s k Frankfurtdeklarationen. I Schweiz har man sedan ett par år lämnat ut heroin fritt till heroinister. Det finns krafter i Danmark som vill göra samma experiment.
Allt fler narkotiska preparat introduceras på den svenska narkotikamarknaden. Flera s k kosmetiska – kemiska – narkotiska preparat (t ex ecstasy och former därav) inger tillsammans med det ökande missbruket av kokainsärskild oro. Flera typer av narkotika med olika former för påverkan och med olika distributionsvägar och i många fall icke tidigare kända missbrukare, gör det i det närmaste omöjligt för polisen och tullen att bedriva meningsfull spaning. Det krävs en form för snabbare åtgärder för att få till stånd kriminalisering av nya preparat.
Informationsinsatserna i skolan har visat sig framgångsrika. Om man studerar ungdoms- och skolundersökningar över en längre tidsperiod ser man en tendens till minskat bruk och missbruk bland tonåringar. Vissa hävdar att rekryteringen till missbruksgruppen i stort sett upphört. Detta stämmer möjligen om man enbart har de redan etablerade och socialt utslagna missbrukarna som jämförelseobjekt. Ser man dock till verkligheten, den nya trenden att ersätta fredagsgroggen med amfetamin och att krogens häftiga rusupplevelse i stället blir en kokainkick, ser situationen mera allvarlig ut. De senaste rapporterna visar på ett ökat missbruk bland ungdomarna.
Folkhälsoinstitutets och CAN:s uppdrag att följa drogutvecklingen är angeläget och bör förbättras. Inte minst viktigt är att det tillskapas resurser för att kartlägga – rimligt uppskatta – omfattningen av de socialt etablerades missbruk.
Mer forskning kring orsaker till att människor väljer att berusa sig på illegala droger, som ett komplement till den lagliga alkoholen – måste etableras. Forskningsrådsnämnderna måste uppmanas att prioritera sådan forskning vid framtida medelsfördelning.
Regeringens åtgärder på narkotikaområdet att via EU med Europol bekämpa kriminaliteten måste ytterligare påskyndas. Regeringen måste inför FN:s session i juni 1998 kraftfullt verka för att existerande allianser, såsom Cities Against Drugs, för att bekämpa de krafter som nu provocerar de civiliserade samhället.
Det är viktigt att se över utvecklingen, straffreglerna och utformningen av vården. Vi efterlyser dock ett samlat grepp i det förebyggande arbetet. Det finns en stor support bland allmänheten, som i flera fall visat sig kunna göra uppoffringar för att verkningsfullt motverka narkotikabruket.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning, forskning och folkrörelsebaserad informationskampanj mot narkotikamissbruket främst bland nya missbruksgrupper.
|
Karin Israelsson (c) |
|
|
Göran Magnusson (s) |
Elver Jonsson (fp) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Marianne Samuelsson (mp) |
Göte Jonsson (m) |
Gotab, Stockholm 1997