Med utgångspunkten att barnen är framtiden, och den minsta gemensamma nämnaren för samhället, blir alla våra beslut avhängiga av hur de påverkar barnens situation.
Genom historien och fram till dagens olika former av samhällsbildningar, sociala-, religiösa-, ekonomiska- och tekniska verksamheter och vuxenpolitik, i konflikter och krig inom och mellan nationer, har det varit barnen som först kommit i kläm och som också råkat värst ut. Barnen har aldrig kunnat göra sina röster hörda i utvecklingen av det moderna industrisamhället. Det är inte bara stryk och annat våld som barnen råkar ut för i olyckliga hemförhållanden, bland olyckliga vuxna, utan också i vår teknifierade värld av livsfarliga transportmedel, samhällets elektrifiering, kemikalisering, materialexperimentering, vatten- och luftförödelse. Vem kräver t ex ett säkerhetsavstånd till bilen i staden och där barn vistas? Vem har tänkt på barnen när bilarnas avgasrör placerades i knähöjd? Vem frågar barnen?
Om vår utgångspunkt var barnen, skulle det vuxna våldet totalförbjudas i alla former – från världskrigen till dold diskriminering och mobbning i den närmaste kretsen. Konsekvensen skulle bli total militär avrustning i världen och kriminalisering av en barnfientlig teknik- och samhällsutveckling. Konsekvensen skulle bli det socialt och ekologiskt hållbara samhället.
Det är vi vuxna som formar och ger förutsättningar för framtiden – men det är barnen som är den. Det innebär – om vi verkligen skall ta vårt ansvar – att vi i alla våra beslut skall ha tagit denna hänsyn.
I internationella sammanhang brukar Sveriges representanter driva kvinno- och barnperspektiven. Så gjordes bl a under FN:s Habitatkonferens i Istanbul 1996, där kravet på rimligt boende för alla var målsättningen. Barnens utsatthet i världen blir mer och mer synlig. Det är ett faktum att nya subsamhällen med vinddrivna och föräldralösa barn utvecklas i takt med de växande storstädernas slum.
Trots internationella konventioner om barn, om mänskliga rättigheter och tortyr och trots hårt arbetande barnorganisationer, tycks barnens rättigheter till ett värdigt liv idag och i framtiden aldrig kunna respekteras fullt ut.
På det nationella planet gör ideella organisationer (bl a BRIS) stora och viktiga insatser. Men det krävs större ansvar av samhället.
För att komma ett steg längre, öka skyddet för barnen i samhället, bör alla statens offentliga utredningar förses med ett särskilt barndirektiv – på samma sätt som jämställdhetsperspektivet idag är obligatoriskt. Eventuella invändningar, om att ett sådant direktiv kan leda vidare till krav på en rad andra obligatoriska hänsyn, måste ses utifrån våra grundläggande behov i samhället; att barnen är vår minsta gemensamma nämnare. Det som är bra för barnen är bra för samhället.
Därför är beslutens konsekvenser för barnen den viktigaste förutsättningen. Om vi kan genomföra en sådan ordning i Sverige, har vi sedan möjligheter att – med egna erfarenheter – driva frågan internationellt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den utformar ett direktiv om barnkonsekvenser som ett obligatorium för alla statens offentliga utredningar.
|
Per Lager (mp) |
|
|
Eva Goës (mp) |
Thomas Julin (mp) |
|
Marianne Samuelsson (mp) |
Ragnhild Pohanka (mp) |