Lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga (LVU) borde vara en lag som verkar för att stärka ungdomar som har sociala och mentala svårigheter. Så är inte fallet. Den har sedan den antogs skärpts vid flera tillfällen med ökad repression som följd. Genom dessa skärpningar har lagen mer kommit att påminna om den gamla och repressiva barnavårdslagen än en ny och behandlingsinriktad lag som tar till vara varje enskild ung människa som kommit i svårigheter.
Man har exempelvis återställt det som förr kallades ”tumskruvsprincipen”. Med en rad indikationer kan man i den praktiska tolkningen göra en trappa av mer och mer ingripande åtgärder. Exempelvis att i steg 1 bedöma om det förekommer psykisk misshandel, i steg 2 om det förekommer fysisk misshandel, i steg 3 om det förekommer drogmissbruk och i steg 4 brottslighet etc. Därmed är vi trettio år tillbaka i tiden. I stället för att lyckas med intentionerna i den nya lagstiftningen: att den ska vara en mer behandlande och individinriktad lagstiftning, har vi nu fått en lagstiftning som förespråkar repression.
Till ovan beskrivna trappa knyts sedan en rad åtgärder: övervakare (kontaktperson), familjehem, storfamilj, skolhem, behandlingshem, ungdomsvårdsskola (§ 12-hem), fängelse (dvs. döma underåriga till fängelsestraff). Under senare år har många fler unga dömts till fängelse än tidigare. Till detta kommer de långtgående förslagen som kommit från departementet om att införa en sorts ungdomsfängelse.
Nu är det fritt att blanda och ge eftersom man kommer att ha samma indikationer för både miljö- och beteendefallen. Summerar man så är i det nästan bara en semantisk skillnad mellan LVU och den gamla barnavårdslagen. Den användes i huvudsak också bara när frivilligheten tröt.
Trots avigsidorna med indikationstänkandet är Vänsterpartiet berett att acceptera ett sådant om det finns en bättre markering av skillnaderna mellan vård och straff och om lagen hade en vårdideologisk inriktning i stället för som nu, en teknisk-juridisk inriktning. Vi saknar diskussioner om vårdkvalitet och socialtjänstlagens intentioner om att det är de ungas behov som skall styra vård- och behandlingsinsatserna. Det hårdare samhällsklimatet har också försämrat föräldrarnas rättssäkerhet och det stöd de behöver vid ett omhändertagande enligt LVU.
Om vi börjar analyserna från grunden så ser vi att utredningar som görs i LVU-sammanhang travar negativa argumenteringar på varandra. Detta görs för att styrka behovet av de föreslagna åtgärderna. En anmaning i lagen att utredningen skall innehålla en avvägning mellan positiva och negativa sidor av klientens livssituation skulle ge ett mer objektivt utredningsförfarande, förbättra relationerna till utredarna och även öka motivationen hos den enskilde för de kommande vård- eller behandlingsinsatserna.
I departementsserien (Ds 1997:32) Påföljder för unga lagöverträdare finns ett väl utvecklat förslag om en ny frihetsberövande påföljd, en påföljd som skall kunna dömas ut för brott som någon har begått innan han fyllt 18 år. Den unge skall överlämnas till vård på ett särskilt ungdomshem. Verkställigheten skall skötas av Statens institutionsstyrelse (SIS). Det är domstolen som skall ha möjlighet att döma till mellan två och fyra års vård på ett särskilt ungdomshem när synnerliga skäl föreligger. Skälen skall vara att brotten har synnerligen högt straffvärde. Den unges behov av vård skall inte tillmätas någon betydelse i sammanhanget.
Vänsterpartiet anser att regeringen, om den förverkligar detta förslag, helt har övergivit tanken på vård och behandling av denna grupp unga. Vi ser det omöjliga i att om exempelvis någon döms till fyra månaders fängelse men behöver ytterligare vård då ska omhändertas enligt LVU. Vi ser också framför oss faran av att de nuvarande §12-hemmen förvandlas till ungdomsfängelser.
Det som i dagligt tal kallas ”mellanvårdstvånget” är något som socialnämnderna i ytterst liten omfattning använder sig av och det har därför inte någon praktisk betydelse. Det kan utan saknad utgå ur lagen. Ett tvång i ett inledningsskede, vilket nästan alltid mellantvånget är, skapar undantagslöst motstånd och vanmakt hos den som berörs av åtgärden. Vänsterpartiet föreslår att mellanvårdstvånget ersätts med en möjlighet till ett frivilligt kontraktsförfarande mellan myndighet och föräldrar/omhändertagen. Det skulle kunna bidra till bättre relationer med föräldrarna och markera deras betydelse vid ett omhändertagande.
Ombuden borde ges en starkare ställning. Familjen eller den som skall omhändertas skall kunna begära ett ombud eller kontaktperson och då ha möjlighet att välja vem de vill ha som stödjare.
Vårdens kvalitet skall ha en överordnad betydelse. Vi vill ha en medveten kvalitetssäkring av vårdinnehållet så att en differentiering och individanpassning kommer till stånd.
Varje år blir ca 30 000 barn och ungdomar föremål för samhällsvård. Ett tusental tvångsvårdas varav ca hälften på grund av det egna beteendet, dvs. de missbrukar och slåss. Det är den grupp ungdomar som vi gett tillmälet ”värstingar”. Något har gått snett – i samhället, hemma eller hos dem själva. Samhället borde ha råd att ta fram en fungerande vård och behandling, som kunde skräddarsys för var och en av dessa 500 barn som det rör sig om. Det skulle ge dem ett värdigare liv, säkerligen ett bättre behandlingsresultat och inte minst ett bättre samhällsklimat. Det har nu kommit propåer om att skapa ungdomsfängelser. Vänsterpartiet avvisar den tanken. Vi anser det vara mycket svårt att förena straff med vård. Samhället måste ha en klar linje när det gäller behandlingsinriktningen för denna grupp unga.
Det behövs en rad alternativ för att var och en skall få den vård de behöver. Problemen är komplexa och har en svåröverskådlig sammansättning av psykologiska, psykiatriska, pedagogiska, sociologiska, fysiologiska och medicinska faktorer. Därtill finns de etiska och juridiska överväganden som kommer in i bilden. Trots detta arbetar man ofta isolerat inom varje disciplin med vård och behandling av dessa ungdomar, en grupp som troligen aldrig varit mindre än i dag.
Enligt vår mening är behandlingsfrågan väsentlig när det gäller denna lilla grupp. Det handlar då om en helhetssyn, omprioriteringar och ökade ekonomiska resurser samt ett tvärbehandlingstänkande. Vänsterpartiet föreslår därför i budgetmotionen, utgiftsområde 9, medel till Statens institutionsstyrelse för att utveckla och differentiera vården för denna grupp ungdomar.
Det behövs en samlad forskning för att finna alternativen och den differentiering som behövs. Trots detta är forskningen på området försvinnande liten, knappast promillen av forskningsbudgeten. Vänsterpartiet vill ha en utökad forskning som riktar in sig på att få fram adekvata behandlingsformer för ungdomar med psykosociala problem som yttrar sig i hög kriminalitet.
Slutligen – trots ett ständigt sjunkande behov av tvångsåtgärder, en halvering sedan år 1981 – kommer förslag efter förslag till skärpt lagstiftning där målgruppen är de s.k. unga lagöverträdarna. I en tidsperiod där ungdomsbrotten stabiliserats borde samhället i större utsträckning inrikta sina insatser på vårdens och behandlingens innehåll och mindre på ökad repression. Vi föreslår därför en kraftig förändring av den inriktning som ungdomsvården nu har.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nackdelarna med en ny form av frihetsberövande,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilligt kontraktsförfarande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kvalitetssäkring av ungdomsvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning.
|
Alice Åström (v) |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Stig Sandström (v) |
1 Yrkande 1 hänvisat till JuU.