Ofta används begreppet ”knarkliberal” för att beskriva de krafter som arbetar för en mer tolerant syn på narkotika och narkotikabruk. Svenska liberaler kan inte acceptera en sådan koppling. Liberalism är en frihetsideologi, och att vara fast i ett narkotikamissbruk innebär allt annat än personlig frihet. Tvärtom är kanske just narkotikan bland det mest frihetsinskränkande vi har i det demokratiska Europa. Att tillåtas knarka är inte heller ett uttryck för en liberal människosyn. Missbruk är aldrig individuellt. Det skapar lidande inte bara för missbrukaren själv, utan för anhöriga, vänner, de som blir utsatta för de brott missbruket förutsätter o s v.
Narkotikasituationen ser mörkare ut än på mycket länge. Många enskilt viktiga faktorer pekar åt fel håll. Om vi inte får till stånd en allmän mobilisering mot knarket riskerar vi att tappa greppet om händelseutvecklingen, vilket obönhörligt kommer att resultera i en alltmer ökande nyrekrytering av unga missbrukare.
All tillgänglig statistik pekar på att svensk narkotikabekämpning har varit framgångsrik hittilldags. Kanske är det därför vi fortfarande har en stor uppslutning hos allmänheten för en politik som med kraft bekämpar narkotikan. Värre är det i många andra europeiska länder. I en folkomröstning i Schweiz nyligen tog väljarna ställning för fri förskrivning av sprutor och heroin till missbrukare. Folkomröstningsförslaget kan vara svårt att förstå ur svensk synvinkel. Förmodligen har tidigare experiment med en tolerant syn på droger i allmänhet och försäljning i synnerhet gjort narkotikaproblemet ohanterligt. Det är i sådana lägen förespråkare för ”harm reduction”, d v s att söka begränsa de skadliga effekterna av narkotikan istället för att bekämpa den, vinner gehör. Enligt min uppfattning måste Sverige med alla medel se till att vi inte hamnar i en situation där problemen blir så stora och omfattande att det även påverkar attityderna mot narkotika. Då har vi, precis som många länder i övriga Europa, förlorat kampen mot narkotika.
Vi befinner oss tveklöst i ett mycket farligt läge, bland annat p g a följande omständigheter:
Utbudet på drogmarknaden är större än någonsin, och de internationella drog- handlarna liknar allt mer legala multinationella företag när det gäller att lokalisera och öppna nya marknader. Sverige betraktas som ett ”oexploaterat” land p g a vår relativt låga narkotikakonsumtion i kombination med en jämförelsevis god köpkraft.
Sortimentet av droger har också ökat dramatiskt. För bara 10 år sedan var drogutbudet i det stora hela begränsat till cannabispreparat, amfetamin och, i mindre omfattning, heroin för injecering. Enligt uppgift finns idag god tillgång på LSD, ecstasy och rökheroin, och i de större städerna även kokain.
Attityder mot narkotika och narkotikabruk är fortfarande starka i Sverige, men bland de unga kan nu en oroväckande förändring urskiljas. Det normbrott som bruk av narkotika varit under lång tid riskerar att tunnas ut. Undersökningar visar att allt fler ungdomar intar en tillåtande attityd till droger och att bruk av droger anses vara ett personligt beslut. Denna förändring är en av de allra mest oroväckande faktorerna.
Via Internet är det nu fullt möjligt, och dessvärre helt lagligt, att köpa frön till olika sorters cannabisplantor. På flera av de hemsidor där cannabisfrön bjuds ut till försäljning anges Sverige som ett land beställaren utan risk kan beställa ifrån. Odling av cannabis är idag förbjudet enligt svensk lag, dock inte köp och innehav av frön till cannabisplantor. Också innehav av cannabisfrön måste förbjudas i Sverige.
Allt fler unga testar knark. Undersökningar visar att 8 procent av alla tonåringar någon gång testat knark. Detta är en fördubbling under 90-talet. Vi kan se ett tydligt trendbrott efter några år av förbättrade siffror. Ännu värre är att ett stort antal skulle kunna tänka sig att pröva om de hade tillgång till droger, samt att andelen som uppger att de vet hur de kan få tag på narkotika har ökat.
Det blir allt vanligare att musikgrupper och filmer för ungdomar förmedlar en mer tolerant bild av narkotikabruk. I Europa är starka krafter i rörelse för legalisering av s k soft drugs, och de som öppet förespråkar ”harm reduction” blir allt fler även inom politiken.
Dessa utgör några av hotbilderna i ett omvärldsperspektiv. Samtidigt som hotbilden ser allt mer mörk ut, utarmas de krafter det svenska samhället har att sätta emot.
Allt färre ungdomar får information i skolan om narkotika och de skador narkotikan ger. Undersökningar gjorda av CAN visar att två av tre barn i årskurs 6 inte har fått någon, eller väldigt lite, undervisning om droger. Informationen till föräldrarna om alla de nya droger som deras barn riskerar att exponeras för är inte heller tillräcklig. Här måste insatserna öka.
Polisens resurser för specialinriktad narkotikaspaning har minskat. Utvecklingen mot fler närpoliser kan vara positiv ur många aspekter, men riskerar att tunna ut den speciella kompetens som krävs för att klara av att tidigt identifiera riskbeteende hos unga.
Fritidsgårdar och fältassistenter blir allt färre. Kontakten med vuxna minskar. Det blir svårare att tidigt identifiera de barn och ungdomar som använder knark.
Tvångsvården av narkotikamissbrukare har minskat så radikalt, att man med fog kan säga att tvångsvård i praktiken inte existerar. Öppenvårdsalternativ kan inte alltid ersätta tvångsvårdsinsatser. Resultatet har heller inte låtit vänta på sig. Dödligheten bland missbrukare har fördubblats sedan 1980-talet. Detta är också en grupp människor som inte kan göra sin röst hörd, och de anhöriga som i förtvivlan tvingas se på när narkotikan suger livet ur deras nära orkar ofta inte med att dessutom arbeta som opinionsbildare.
Mycket talar för att socialtjänstlagen måste förändras så att behandlingsskyldighet föreligger, d v s att missbrukaren blir skyldig att underkasta sig den behandling som den sociala myndigheten bedömer lämplig för att söka bryta missbruket.
Tullresurserna skars ned kraftigt i o m Sveriges inträde i EU. Flertalet av dessa nedskärningar drabbade tullpersonal med administrativa uppgifter, men mycket talar för att det aktiva tullarbetet vid gränserna måste stärkas. En uppfattning som Folkpartiet inte fick gehör för vid EU-inträdet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en allmän mobilisering mot narkotika,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i socialtjänstlagen att s.k. behandlingsskyldighet vid narkotikamissbruk införs,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att innehav av frön till cannabisplantor måste förbjudas.
|
Ola Ström (fp) |