Den svenska missbrukarvården genomgår mycket stora förändringar. Mellan 1989 och 1994 nästan halverades antalet frivilligt inskrivna alkoholmissbrukare på behandlingshemmen.
Statens institutionsstyrelse har sedan 1994 huvudansvaret för tvångsvården i s k LVM-hem. Inom tvångsvården fanns det vid halvårsskiftet 1997 cirka 480 platser kvar jämfört med 1200 under 1989.
Flera av varandra oberoende undersökningar visar att professionell och strukturerad behandling av missbrukare är samhällsekonomiskt lönsamt.
Idag nekas människor hjälp. Rapporter kommer ständigt om missbrukare som efter många år av missbruk äntligen söker hjälp och då får avslag från socialtjänsten. Människor som inte själva förmår söka hjälp får fortsätta med sitt missbruk, som leder till svåra skador eller rent av till dödsfall. Detta trots att kommunerna enligt lag är skyldiga att ge vård.
Besparingarna i kommunerna har drabbat missbrukarvården hårt. Den ekonomiska situationen är en av anledningarna till att öppenvård nu erbjuds i större utsträckning än institutionsvård. Dock finns det mycket som tyder på att kommunernas sparande – förutom ökat lidande för missbrukaren och dennes anhöriga – ur ett samhällsekonomiskt perspektiv leder till ännu högre kostnader. Ett fortsatt missbruk leder till sjukvård som landstinget bekostar, och om missbruket leder till kriminalitet får staten ta konsekvenserna.
Öppenvård är lämplig för många, men det finns grupper som inte klarar en vård som i så hög utsträckning bygger på egen motivation och förmåga. T ex de svåraste missbruksfallen, de som har missbrukat i ett eller flera decennier och där det socala närverket är helt sönderslaget både vad gäller hem, familj, arbete och ekonomi.
För den som är utan självförtroende hjälper inte tillfälliga kontakter med socialtjänst eller terapeuter, och hjälpen känns långt borta när öppenvården stänger över veckohelgerna då behovet av hjälp kan vara allra störst. Oavsett missbrukets omfattning, missbrukarens ålder eller rehabiliteringsmöjligheter är det samhällets oavvisliga ansvar att ge människovärdig vård och behandling.
Det är en bister verklighet i dag att många unga hamnar i missbruk. Det är viktigt att resurser finns att ta tag i nybörjare innan de hunnit etablera sig i sitt missbruk. Många unga missbrukare kan behöva en helt ny miljö där de ges möjlighet att utanför grupptryck och omgivningens negativa förväntningar lämna sitt missbruk och lära känna sig själva. Den uppsökande verksamheten bland unga är eftersatt och vårdplatser för unga missbrukare är för få.
I Vellinge kommun gjordes en utvärdering rörande frivilliga placeringarav 30 alkoholister på behandlingshem som arbetar enligt Minnesotamodellen. Av placeringarna ledde 30 procent till helnykterhet och ytterligare 30 procent till minskat missbruk. Resultatet mättes ett till fyra år efter behandlingen.
Man studerade även samhällets kostnader för hela gruppen. Kostnaderna för socialbidrag, behandlingskostnader, sjukpenning och sjukhusvård hade accelererat året före behandling. Resultatet två år efter behandlingen visade att de samlade kostnaderna hade minskat med 34 procent, jämfört med året före behandling, detta trots att de 40 procent som fortsatte att missbruka också fortsatte att öka i kostnader.
I en rapport från Forsknings- och utvecklingsbyrån vid Stockholms socialförvaltning (Wadeskog med flera) visar det sig att ickebehandling, och med det avses ostrukturerade insatser i öppenvård varvade med tillfälliga akutinsatser, kan bli upp till tio gånger dyrare än kvalificerad behandling. Det innebär att det räcker att var tionde som genomgår behandling blir fri från sitt missbruk för att behandlingen ska vara lönsam.
Sylvia Tilleby gjorde 1990 en studie i Göteborg där hon följde ett 30-tal tunga missbrukare via socialjournalen. Kostnaden för ett helt års vistelse på behandlingshem var då 350 000 kronor, medan kostnaden för dem som fick behandling i form av jourinsatser, avgiftningar, korttidsboende etc blev
500 000 kronor per år.
Ovanstående exempel visar att professionell strukturerad behandling av missbrukare är samhällsekonomiskt lönsamt.
1993–1995 fanns 6 500 platser inom frivilligvården. Problemet är att de inte utnyttjats. På grund av kommunernas knappa resurser har missbrukare inte remitterats. Platserna har stått tomma och verksamheter har fått avvecklas. Många privata vårdgivare har gått i konkurs. Ett exempel är LP-stiftelsen.
Lp-stiftelsen har under många år bedrivit en mycket stor och omvittnat effektiv behandlingsverksamhet. Den största vid sidan av den offentliga sektorns. Cirka 10 000 människor med svår missbruksbakgrund har rehabiliterats genom denna verksamhet. Den vikande efterfrågan var en viktig anledning till att LP-stiftelsen under året gått i konkurs. Ett beklagligt faktum framför allt för missbrukare som inte längre får det stöd de behöver. Efter konkursen som både kunde och borde ha undvikits, har en mindre del av LP-stiftelsens verksamhet kunnat rekonstrueras.Det finns skäl att hoppas på större förståelse och stöd från myndigheterna än tidigare.
Det finns en uppenbar risk att antalet vårdplatser i landet reduceras till långt under en acceptabel nivå. Därför är det påkallat att en översyn sker av behovet av platser för vård och behandling av missbrukare, också att platser tillskapas för unga och för familjer som genom missbruk har fått relationsproblem.
Man kan säga att beroendesjukdomarna, alkohol- och narkotikaberoende av olika slag har blivit kommunens angelägenhet medan de medicinska följdtillstånden fortfarande är "landstingssjukdomar". Det är kommunerna som har kostnadsansvaret för behandling av missbruksproblem. Men de behöver inte stå för konsekvenserna fullt ut. Det är istället landstingen som får betala notan för de medicinska skador som uppstår och staten för de kostnader som är förknippade med den kriminalitet som följer i missbrukets spår. Kommunerna har ansvar för att missbrukaren får den vård han behöver. Trots starkt stöd i den sociala lagstiftningen får inte alla det. Det är uppenbart att kommunerna, ofta på grund av den ekonomiska situation man befinner sig i, men också på grund av en stor övertro på öppenvårdens möjligheter, inte når upp till sitt åtagande. Det kan därför bli nödvändigt att staten övertar kostnadsansvaret för missbrukarvården.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att säkerställa att missbrukare får adekvat vård,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att klarlägga vilket ansvar staten, landstingen respektive kommunerna har för missbrukarvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av kostnadsansvaret,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av vård- och behandlingsplatser.
|
Fanny Rizell (kd) |
|
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |
Åke Carnerö (kd) |
|
Inger Davidson (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Ingrid Näslund (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Dan Ericsson (kd) |