Folkpartiet slår vakt om den restriktiva alkoholpolitiken baserad på Systembolagets detaljhandelsmonopol och alkoholskatten som metod för att hålla alkoholkonsumtionen nere. Vi slår också vakt om den mycket restriktiva narkotikapolitiken. I folkpartiets Sverige kommer narkotikan aldrig att legaliseras.
Tobakens skadeverkningar blir i takt med forskningens utveckling alltmer kända. Det är viktigt att vi upprätthåller 18-årsgränsen för köp av tobak, bekämpar smugglingen och intensifierar informationen om tobaken i skolor, mödrahälsovård o s v.
Systembolaget bör kunna få möjlighet att överklaga Alkoholsortimentsnämndens beslut så att den s k alkoläsken kan försvinna ur systembolagets sortiment.
Det behövs en kvalitativ utvärdering av behandlingsvården av narkomaner. Samarbetet inom EU mot narkotikan måste intensifieras.
Det är också viktigt att uppmärksamma problemen kring missbruk av läkemedelspreparat, dopningsmedel och problemet med spelberoende.
Drogberoende innebär att missbrukaren upphäver sin egen frihet samtidigt som han/hon i de flesta fall även skadar andra människor, sin familj eller andra anhöriga. Därutöver uppstår en stor kostnad för samhällskollektivet
p g a missbruket.
Den enskilde människans frihet har alltid begränsningar. Enligt en liberal syn ska inte människan kunna upphäva sin egen frihet eller skada andra människors frihet. Liberalismen och humanismen bygger också på en människosyn och en moral som säger att människor har ett ansvar, inte bara för sig själva, utan även för varandra. Ur detta grundläggande etiska ställningstagande växer ett socialt patos som innebär att människor genom vardagshandlingar eller genom olika välfärdsinrättningar och lagstiftning strävar efter att hjälpa varandra.
Liberaler har alltid insett att friheten är begränsad och att människans sociala ansvar för sig själv och sina medmänniskor är en omständighet som inskränker en annars ohämmad personlig frihet. Häri återfinns den ideologiska grunden för en restriktiv politik mot droger.
Våren 1997 tog riksdagen ett beslut om narkotikapolitiken där riksdagen tydligt uttalade att man vidhåller sin tidigare inställning att målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. När det gäller alkoholpolitiken och tobakspolitiken råder också stor politisk enighet om att man måste minska skadeverkningarna av de båda produkterna men när det gäller metoderna att nå målet finns vissa skillnader mellan partierna. Också när det gäller dopning, läkemedelsberoende och spelberoende har riksdagen tagit beslut för att komma till rätta med dessa problem. Men steget från riksdagsbeslut till konkret handling är stort. Nu gäller det att förankra politiken hos människorna ute i samhället. Det kräver ett aktivt opinions- och informationsarbete på en rad nivåer av såväl professionella som frivilliga, ett arbete som måste nå alla grupper i samhället.
Modern forskning börjar nu kunna ge svaret på frågan varför en del människor utvecklar beroende till och missbruk av ämnen som narkotika, alkohol, tobak och vissa läkemedel.
I hjärnans innersta finns en grupp hjärnceller som brukar kallas hjärnans belöningssystem. Det tillhör den allra äldsta delen av vår hjärna. Detta system är väsentligt för vår förmåga till motivation. Det får oss att äta, dricka, ha sex. Det ligger bakom vår drivkraft och livsvilja.
När hjärncellerna i belöningssystemet aktiveras utsöndrar det ett signalämne, dopamin, som är nödvändigt för att hjärnceller skall kunna kommunicera med varandra. Alkohol, nikotin, kokain, amfetamin och heroin har alla det gemensamt att de ökar utsöndringen av dopamin i hjärnans belöningssystem och utlöser då en känsla av belöning.
De olika drogerna ökar utsöndringen av dopamin på olika sätt men slutresultatet blir detsamma, förhöjd mängd dopamin. Alkohol skiljer sig från de övriga genom att det påverkar också andra signalämnen som normalt finns i hjärnan.
Dessa droger har en annan sak gemensamt och det är att många försöksdjur, t ex råttor, kan bli beroende av dem. De olika drogerna har också det gemensamt att de gör belöningssystemet mer och mer känsligt ju mer man använder drogen. Det är sannolikt denna ökade känslighet som orsakar själva beroendet.
Till detta kommer att nikotin, alkohol, kokain, amfetamin och morfin vart och ett för sig kan göra systemet känsligare för vart och ett av de andra ämnena. Det innebär att den som röker har lättare att bli alkoholist, att den som brukar alkohol oftare fastnar för heroin, de flesta narkotikamissbrukare har börjat med tobaksrökning osv.
Mycket talar för att tvångsmässigt spelande och ätstörningar kan förklaras av störningar i samma belöningssystem.
Vad man också vet är att hjärnan blir mera känslig för de här drogerna om det redan finns höga halter av stresshormonet cortisol. Stressade personer är därför i ökad risk för att hamna i ett beroende.
När man använt droger en tid förändras nervcellerna i belöningssystemet med resultat att suget efter drogen stannar kvar mycket länge efter det att brukaren har slutat, i värsta fall hela livet.
Till detta kommer de abstinenssymtom som infinner sig efter en tids missbruk och som beror på att halten av olika signalsubstanser sjunker när drogen går ur kroppen.
Det finns forskning som tyder på att också ärftliga faktorer kan spela roll för benägenheten att utveckla beroende. Det kan vidare inte uteslutas att drogmissbruk hos modern kan medföra förändringar i fostrets hjärna och påverka känsligheten för olika droger och läkemedel när barnet når vuxen ålder.
En viktig del av behandlingen av beroendetillstånd är därför att försöka återställa de rubbade belöningssystemen till deras normala nivå men här har forskningen inte kommit så långt att resultaten kan omsättas i praktiskt behandlingsarbete.
Denna kunskap visar vilken ofrihet man hamnar i om man utvecklar ett drogberoende. Drogen tar makten över viljan. Vi måste därför driva en drogpolitik som förebygger att människor utvecklar ett beroende eller missbruk och som möjliggör effektiv behandling och rehabilitering av dem som blivit beroende.
Givetvis ger dessa biologiska faktorer inte hela förklaringen till varför ett beroende av en drog utvecklas och befästs. De biologiska förklaringarna är begränsade till en nivå. Som på de flesta andra områden av mänsklig aktivitet samspelar den mänskliga organismens biologi med den omgivande sociala och kulturella miljön.
Vi vet exempelvis att vissa sociala problem, såsom arbetslöshet, eller andra sociala ”stigmatiseringsprocesser” skapar en större mottaglighet för drogberoende, d v s drogmissbruk tenderar att öka med tillväxten av sociala problem. Det som brukar kallas det sociala arvet är också en väsentlig del av en heltäckande förklaringsmodell för drogberoende.
Folkpartiet anser att tobaksbruket skall motverkas genom höga tobaksskatter, upplysning, opinionsbildning och genom att värna rätten att slippa tobaksrök.
Eftersom tobak i flera fall tycks vara inkörsporten till annat missbruk är det särskilt viktigt att förebygga att unga människor börjar röka. Också av en rad andra hälsoskäl är det viktigt med tobaksprevention. Rökning ökar risken (i vissa fall tio till tjugo gånger) för ett fyrtiotal olika sjukdomar. I Sverige orsakades 1995 mer än 7 000 förtidsdödsfall av rökning vilket är 12 procent av alla dödsfall bland män och fyra procent bland kvinnor. Medan rökning bland vuxna minskar tycks ungdomens tobaksvanor inte ha genomgått några större förändringar. Andelen rökare bland elever i grundskolans årskurs 9 är högre än vid mitten av 1980-talet. Särskilt oroande är det att så många unga kvinnor röker – 23 procent i åldersgruppen 16–24 år medan motsvarande siffra för män är 16 procent. Kvinnor tycks nämligen vara mer känsliga än män för tobakens skadeverkningar. Bland dem som får lungcancer före 50 års ålder är numera majoriteten kvinnor.
Beroendet av nikotin etableras mycket snabbare än man tidigare antagit. Det räcker att man röker ett par paket cigaretter för att ett beroende skall utvecklas. Det ligger bakom att den livs- och läkemedelskontrollerande myndigheten FDA i USA nyligen klassificerat nikotin som en drog i lagens mening. Tobaksbolagen har överklagat beslutet i domstol, men förlorat i första instans. Vad som nu händer är oklart. Vi anser att nikotin också i Sverige borde klassificeras som beroendeframkallande medel.
Vid årsskiftet 1996/97 infördes en åldersgräns, 18 år, för inköp av tobaksvaror. Det är nu viktigt att följa hur lagen efterlevs för det finns en inte obetydlig risk att vissa handlare fortsätter att sälja tobaksvaror till barn under 18 år. Uppföljningen av åldersgränsen måste vara en prioriterad uppgift för Socialstyrelsen liksom en uppföljning av tobakslagen i övrigt.
Cigarettsmugglingen i Sverige har hittills varit av ringa omfattning men nu rapporterar såväl tullen som olika branschorganisationer att cigarettsmugglingen förefaller att öka kraftigt. Smugglingen har satts i samband med höjningen av den svenska tobaksskatten. Dock har smuggling av cigaretter i andra länder paradoxalt haft mycket liten betydelse för smugglingens omfattning. Att sänka den svenska tobaksskatten torde inte vara någon effektiv väg att bekämpa smugglingen. Här behövs ett intensifierat samarbete mellan tull, skattemyndigheter m.fl. för att ingripa mot denna brottslighet.
I Stockholm har man i en undersökning funnit att var fjärde av ett slumpmässigt urval av tobakshandlare sålde smuggelcigaretter. I den gruppen finns handlare som inte tvekar att sälja tobak till barn och ungdom. Här bör Socialstyrelsen arbeta mer aktivt för att förhindra att detaljhandlare säljer tobaksvaror som saknar föreskrivna varningstexter. Socialstyrelsen kan i egenskap av tillsynsmyndighet beslagta vederbörande handlares hela lager av olagliga cigaretter.
Olika slag av lagstiftnings- och regleringsåtgärder är inte ensamma tillräckliga för att minska tobaksbruket. Det krävs metodutveckling och förstärkta resurser för att nå de grupper idag som röker mest. Det handlar bl.a. om invandrare, unga kvinnor med kort utbildning och låga inkomster. Mycket talar för att åtgärder som skall nå fram till kvinnor måste utformas på ett annat sätt än för män. Särskilt viktigt är det att nå gravida rökande kvinnor med tanke på tobaksbrukets skadliga inverkan på barnet.
Stora belopp satsas idag på information om alkohol och narkotika. Vi anser med tanke på att tobak är en inkörsport till annat missbruk att information om tobak borde få en ökad andel av de medel som idag läggs på information om andra missbruksmedel.
Mödra- och barnhälsovården, förskolan och skolan har en viktig roll i arbetet med att förebygga tobaksdebut. Erfarenheten har visat att skolan axlar den rollen i mycket olika utsträckning i olika delar av landet. Vi anser att det bör göras en kartläggning av hur det tobakspreventiva arbetet bedrivs och att man på basen av en sådan kartläggning utformar ett nationellt tobakspreventivt program.
Fortfarande förekommer en omfattande tobaksreklam, främst i form av skyltning vid säljställen. Det rapporteras att återförsäljare använder otillåtna metoder i sin marknadsföring. Också detta bör bli föremål för tillsynsinsatser från Socialstyrelsen. Det har vidare förekommit att lokala restauranginnehavare sänt direktreklam till ungdomar – även ungdomar under 18 år – och inbjudit till särskilda ”klubbkvällar” där rökverk utdelats gratis. Vi anser att all direktreklam måste vara förbjuden och stoppas.
Den indirekta tobaksreklamen är ett annat problem. Swedish Match har t.ex. inlett ett samarbete med ett skivbolag för att få sitt varumärke John Silver exponerat i TV-reklam.
Förbud mot såväl direkt som indirekt reklam inom EU kan snart komma att beslutas i form av ett EG-direktiv.
I många västländer intensifieras nu arbetet med åtgärder mot tobaksbruket och rökningen minskar nu långsamt i dessa länder. Samtidigt ökar den kraftigt i Central- och Östeuropa och i tredje världen. Längst har man kommit i USA där utvecklingen blivit så pressande för tobaksbolagen att de nu förhandlat fram ett förslag till förlikning som skall godkännas av såväl presidenten som kongressen innan den kan träda i kraft. Uppgörelsen innebär bl.a. en rad kraftiga inskränkningar för marknadsföringen inklusive förbud mot utomhusreklam, gratisutdelningar. automatförsäljning, sponsring av kultur- och idrottsarrangemang, användning av märkesnamn för andra varor än tobak. Dessutom skall bolagen betala ut skadestånd om inte ungdomsrökningen minskat med 30 procent inom fem år, 50 procent inom sju år och 60 procent inom tio år med ungefär 80 miljoner USD för varje procentenhet man misslyckats uppnå. Till detta kommer att bolagen skall betala 388,5 miljarder USD under 25 år i skadestånd för sjukdomsdrabbade rökare, 1,5 miljarder per år skall avsättas för massmediekampanjer och andra insatser mot rökning samt 25 miljarder till en särskild folkhälsofond.
Den nya regeringen i Storbritannien har visat en skärpt hållning i tobaksfrågor vilken kan förväntas bidra till en skärpt tobakspolitik inom EU. Det direktivförslag om reklamförbud vilket hittills blockerats av en minoritet av medlemsländerna, kan nu komma att genomdrivas.
Svensk tobaksindustri verkar aktivt i Baltikum, och Sverige bör där liksom i Öst- och Centraleuropa och i tredje världen aktivt stödja dessa länder i arbetet mot tobaksbruk.
Likaså bör Sverige stödja Världshälsoorganisationens arbete med att utforma en internationell konvention om arbetet mot tobaken. Den syftar till att få världens regeringar att samarbeta bättre i det internationella tobaksarbetet och undanröja de problem med frihandelsprinciper o.dyl. som f.n. ställer till problem när det t.ex. gäller att stoppa den internationella smugglingen och de transnationella tobaksföretagens globala marknadsföring.
En liberal uppfattning om en restriktiv alkoholpolitik innebär ett bibehållet detaljhandelsmonopol för alkohol och en hög skatt på alkoholhaltiga drycker.
För att minska alkoholskadorna räcker det inte med åtgärder som är enbart inriktade på det öppna alkoholmissbruket. Även den totala alkoholkonsumtionen måste minska. Det finns övertygande belägg för att en politik som minskar tillgängligheten av alkohol också minskar alkoholkonsumtion och alkoholskador. Huvuddragen i den svenska alkoholpolitiken bör därför ligga fast. EU måste börja betrakta alkoholen som en hälsofråga, inte som ett jordbruksproblem. Offentlig representation med alkohol skall ske under mycket restriktiva former.
År 1995 antogs Europadeklarationen om alkohol vid Världshälsoorganisationens (WHO) europeiska konferens om hälsa, samhälle och alkohol. Vid konferensen uppmanades alla medlemsstater att ha en bred och samordnad alkoholpolitik samt att genomföra handlingsprogram som – inom ramen för varje lands särskilda kulturella, sociala, juridiska och ekonomiska förhållanden – syftar till att uppnå följande målsättningar.
I hemmet, i samhället och på arbetet har alla människor rätt till en tillvaro som är skyddad för olyckor, våld och andra negativa följder av alkoholkonsumtion.
Alla människor har från tidig ålder rätt till välgrundad, opartisk information och utbildning om alkoholkonsumtionens konsekvenser för hälsan, familjen och samhället.
Alla barn och ungdomar har rätt att växa upp i en miljö som är skyddad alkoholkonsumtionens negativa följder, och som i möjligaste mån är fredad mot marknadsföring av alkoholhaltiga drycker.
Alla människor med riskabla eller skadliga alkoholvanor och deras familjemedlemmar har rätt till lätt tillgänglig behandling och vård.
Alla människor som inte vill dricka alkohol, eller inte kan det p.g.a. hälsoskäl eller andra skäl, har rätt att fredas mot påtryckningar att dricka samt att stödjas i sitt alkoholfria levnadssätt.
Att man i Europa kunde enas om dessa mål har sin grund i att forskning och framgångsrika exempel från olika länder visar att det finns betydande hälsomässiga och ekonomiska vinster att hämta inom den europeiska regionen om man skapar en respekt för alkoholen och dess risker för beroende och andra skadeverkningar samt genomför handlingsprogram för att förebygga alkoholproblem.
I Sverige har under årens lopp gjorts många studier av alkoholens roll bakom olika sjukdomstillstånd, och alkoholens bidrag till vårdbehov. Siffrorna präglas av en viss osäkerhet men pekar på att andelen högkonsumenter av alkohol inom akutsjukvården i åldrarna 15 till 70 år ligger på mellan 15 och 20 procent. Den alkoholorsakade vården bedöms ligga mellan 5 och 11 procent. Internationella studier visar resultat på samma nivå. Sjukvårdens kostnad för alkoholens totala samhällskostnad uppskattas till mellan 10 och 20 procent.
Alkoholens skadeverkningar kan indelas i två grupper. Den första omfattar skador på olika organ på grund av alkoholens giftiga effekter, den andra alkoholens beteendepåverkande effekter. Alkoholens positiva hälsoeffekter är omtvistade.
Den strategi för att minska alkoholskadorna som den alkoholkommission som tillsattes av socialminister Bengt Westerberg föreslog och som nu följs upp av den nuvarande regeringen har förutsättningar att lyckas om den inte stannar vid ord utan också leder till konkreta insatser. Den inrymmer förstärkning av det förebyggande arbetet bl.a. genom upplysning och opinionsbildning, upprättande av en nationell handlingsplan, regionala och lokala satsningar, årlig rapportering av uppnådda resultat samt upprättande av forskningsprogram och samordning av alkoholstatistiken. Alkoholsortimentsnämnden måste få en sådan instruktion och sammansättning att den också tar med hälsomässiga synpunkter i sina bedömningar.
Systembolagets försäljning av alkoholhaltiga drycker visar en minskning av liter försåld ren alkohol per invånare sedan 1976. Det är spriten som står för minskningen medan vin och öl visar ökning. 1984 gick ölförsäljningen om vinförsäljningen. De geografiska skillnaderna är påtagliga med högst försäljning i Stockholm och på Gotland och lägst i Kristianstads och Jönköpings län. I Malmöhus län har försäljningen minskat påtagligt sedan Sveriges inträde i EU. Det sistnämnda hänger givetvis ihop med en ökad gränshandel mellan Sverige och Danmark.
Till detta kommer konsumtionen av olovligen framställd eller införd sprit, s.k. svartsprit. En nyligen genomförd utredning har lett fram till slutsatsen att konsumtionen av svartsprit uppgår till 15–30 procent av den totala spritdryckskonsumtionen. Vidare kunde visas att konsumenten inte vet vad det är i flaskan och att nästan hälften av alla 16-åringar har druckit svartsprit.
Forskning och statistik blir allt viktigare i det alkoholpreventiva arbetet. Det behövs mer kunskap om vilka som är riskindivider och bästa sätten att arbeta preventivt. Det behövs statistik över både användning och konsekvenser av alkoholbruk i olika grupper i samhället. Det behövs forskning kring användning och risker med nya alkoholdrycker. Det behövs också mer forskning om alkohol och våld. Vi vet att ca 70 procent av våldsverkarna är påverkade av alkohol. Det vi inte vet är varför en del personer blir våldsbenägna under alkoholpåverkan medan alkohol för de flesta människor verkar dämpande.
För att tillfredsställa dessa forskningsbehov behövs både kvalificerade forskare och forskningsmedel. Vi anser att en gästforskningsprofessur skulle behöva inrättas vid Folkhälsoinstitutets alkoholforskningscentrum för en tid av 3–6 år. Vi anser också att Systembolagets alkoholforskningsfond som idag delar ut 2 miljoner kronor per år till alkoholforskning borde höjas till 4 miljoner kronor per år och att dessa pengar främst skulle gå till epidemiologisk och beteendevetenskaplig forskning inom området.
Vi anser att det finns goda skäl för att inrätta ett alkoholforskningsinstitut och att det bör inrättas en särskild tjänst för forskning kring kvinnor och alkohol vid detta institut.
Folkhälsoinstitutet har fått regeringens uppdrag att leda och samordna en förstärkt förebyggande satsning inom alkohol- och narkotikaområdet. Institutet har utarbetat en nationell handlingsplan med dels en långsiktig strategi, dels ett konkret åtgärdsprogram för de statliga insatserna under de närmaste åren. Institutet arbetar med förverkligandet av programmet men genom att programmet genom olika regeringsbeslut under de senaste åren fått alltmer osäkra budgetramar att utgå ifrån har planering och genomförande ideligen fått ändras. Hälften av personalen har en mycket osäker anställningsform vilket leder till stor rörlighet i gruppen.
Detta är otillfredsställande. Budget- och verksamhetsplaneringen måste präglas av långsiktighet och inte tillfälliga satsningar.
Otillfredsställande är också att det råder en oklar rollfördelning mellan institutet och regeringens alkoholkommission. Här är det viktigt att dubbelarbete undviks och att inga dubbla signaler sänds ut i samhället om alkoholpolitiska insatser.
På de flesta håll i landet finns fortfarande inget att erbjuda barn till missbrukare. Det arbete som bedrivs, erbjuds av olika aktörer som sinsemellan konkurrerar. Inom de flesta verksamheter intar arbetet med barn till missbrukare en undanskymd plats. Det bedrivs ofta i projektform med osäkerhet i finansieringen. Området bollas mellan olika tjänstemän.
Vi anser att detta är otillfredsställande och inte i linje med FN:s barnkonventions intentioner. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att tillsammans med Folkhälsoinstitutet initiera hur arbetet med barn till missbrukare kan implementeras i olika ordinarie verksamheter inom socialtjänsten, skolan och hälso- och sjukvården. Utbildning av olika personalgrupper om dessa barns behov måste komma till stånd.
Mellan 5 och 10 procent av patientbesöken i primärvården rör sjukdomar som är eller kan vara relaterade till alkoholkonsumtion. Forskningen visar att man med relativt små insatser i primärvården kan åstadkomma en påtaglig reduktion av alkoholkonsumtionen framför allt hos de patienter som konsumerar mest. Insatserna bedöms vara synnerligen kostnadseffektiva, dels med hänsyn till sparade sjukvårdskostnader, dels med hänsyn till vunna levnadsår. Vi anser det väsentligt att dessa insatser måste ges hög prioritet.
För att nå detta mål måste utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonalen i beroendelära intensifieras.
En drogpolicy finns utvecklad på många större företag. Situationen på småföretagen är däremot sämre. Det innebär negativa konsekvenser både för den enskilde och för företaget i form av arbetsbortfall, olycksfallsrisk m.m. Det är därför viktigt att Folkhälsoinstitutet, Alnarådet m fl arbetar för att nå också dessa företag med information och kunskap om alkohol och droger i arbetslivet.
Det är viktigt att försäljningen av alkoläsken stoppas. Den har lett till ett ökat missbruk av alkohol bland yngre och i synnerhet unga kvinnor. EG-domstolen har inte haft tillfälle att pröva om den svenska alkohollagstiftningen är förenlig med EG-rätten. Det skulle vara olyckligt om nämndens rättstillämpning leder till en uppfattning att beslut som grundar sig på den svenska alkohollagstiftningen är stridande mot EG-rätten utan att EG-domstolen har fått möjlighet att tolka den svenska lagstiftningens förenlighet.
Vi anser att Systembolaget bör ges möjlighet att kunna överklaga Alkoholsortimentsnämndens beslut.
I det s k Franzén-fallet väntas dom från EU-domstolen någon gång under denna höst. Vi är övertygade om att domen blir till förmån för Systembolagets detaljhandelsmonopol. Generaladvokatens förslag till dom är behäftat med flera mindre seriösa inslag som att knyta alkoholfrågan till hälsoaspekten med slutsatsen att alkoholkonsumtionen i det perspektivet borde öka (?). Eventuellt kommer domstolsutslaget att resultera i att Systembolaget får behålla sitt detaljhandelsmonopol men blir tvunget att underlätta tillståndsgivningen för partihandel så att fler aktörer kan få tillstånd till handel med Systembolaget.
Om EU-domstolen kommer fram till en för nuvarande detaljhandelsmonopol negativ slutsats vill vi kraftfullt understryka vikten av att regeringen agerar mycket snabbt för att på andra sätt behålla Systembolagets monopol och därmed den restriktiva alkoholpolitikens kärna.
Under senare tid har rapporter kommit om framför allt ungdomar som druckit förorenad etylalkohol eller metanol och därvid blivit mycket sjuka. Även dödsfall har inträffat. En del av denna alkohol är avsedd för andra ändamål och finns lättillgänglig t ex på bensinstationer. Annan alkohol har gjorts tillgänglig på illegal väg. Okunskap hos brukarna om riskerna med dessa alkoholsorter kan ligga bakom det som inträffat.
Vi anser att en upplysningskampanj om dessa risker snarast måste genomföras för att förhindra att fler människor drabbas.
Sverige har under ett flertal år givit ekonomiskt stöd till WHO:s Europakontor för dess arbete med utarbetandet av aktionsprogram mot alkohol och stöd till medlemsländerna i deras alkoholpolitiska arbete. Detta stöd ges inte längre bl a beroende på att Sverige antagit en policy att inte ge särskilda pengar till löpande verksamhet. WHO har därigenom fått problem med finansieringen av programmet, bl.a. uppdateringen av databasen för alkoholinformation.
Vi anser det olyckligt att WHO:s alkoholprogram reduceras på detta sätt när det är uppenbart att alkoholmissbruket är ett stort problem i många av Europas länder. Därför bör regeringen arbeta för att WHO:s alkoholprogram får ökat utrymme i WHO:s reguljära budget.
Folkpartiet liberalerna anser att kampen mot narkotikan måste skärpas. Alla elever skall tidigt i grundskolan få förebyggande droginformation. Därtill fordras föräldrainsatser och samarbete mellan föreningsliv och myndigheter för att begränsa tillgången på alkohol och droger bland ungdomar.
Dagens svenska narkotikapolitik har 30 år på nacken. I början av 1968 tog riksdagen beslut om lagstiftning och regler för användning av narkotika och om straffregler för illegal handel. Det var då man i Sverige vaknade upp och insåg att en generös legal förskrivning av narkotika till missbrukare i syfte att få bort handeln från gatan fick katastrofala följdverkningar. Det var ett bistert uppvaknande men en viktig utgångspunkt för utvecklingen av situationen i Sverige där vi nu är överens över parti- och blockgränserna om att målet för narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle.
Våren 1997 ställde sig en enig riksdag bakom socialutskottets betänkande 1996/97:SoU10. Det innebar att man gav regeringen till känna hur man såg på narkotikautvecklingen och narkotikapolitiken. Riksdagen såg med oro på ökningen av andelen unga som prövat narkotika eller som var benägna att göra det. Riksdagen vidhöll den tidigare inställningen att målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle och tog avstånd från alla former av legalisering av narkotika och liberalisering av narkotikapolitiken. Riksdagen ansåg det ytterst angeläget att Sverige med kraft driver sin inställning i narkotikafrågor internationellt.
Narkotikapolitiken skall bestå av en kombination av förebyggande insatser, ett varierat utbud av vård och behandling samt fortlöpande kontrollinsatser på såväl lokal och regional nivå som nationellt med tyngdpunkt på den lokala nivån.
Med riksdagsbeslutet blev Folkpartiets yrkanden i partimotionen 1996/97: So656 av Lars Leijonborg m.fl. tillgodosedda. Det är bra men nu handlar det om att förverkliga riksdagsbeslutet från våren 1997. Det ligger mycket stora pengar i narkotikahandeln och det är därför svåra motståndare man har att kämpa mot när det gäller att eliminera deras marknad.
Kampen sker på i huvudsak tre fronter. För det första måste man med all kraft förebygga att människor börjar missbruka narkotika, för det andra måste vården och rehabiliteringen av missbrukarna bli så effektiv att de inte återvänder till sitt missbruk, för det tredje måste konsekvenserna för dem som handlar med narkotika vara så allvarliga att straffen avskräcker.
En framgångsrik narkotikapolitik kräver en bred folklig förankring. Den kräver ett aktivt opinions- och informationsarbete på en rad nivåer, såväl professionella som frivilliga. Förebyggande åtgärder omfattar åtgärder för att trygga och stärka barns och ungdomars uppväxt. Det innebär i sin tur att skolinformationen om alkohol, narkotika och tobak verkligen prioriteras i skolan. Det gäller också att polisen och de sociala myndigheterna inleder ett mer organiserat samarbete för att komma åt de oseriösa rave-arrangörerna.
Det försök som Folkhälsoinstitutet och Kommunförbundet inledde 1993 – Kommuner Mot Droger – i elva kommuner har lett till att det skapats en opinion kring drogvanor och en levande debatt om drogproblematiken. Försöket har slagit såpass väl ut att vi anser att man bör fortsätta med det och vidga det till fler kommuner.
Eftersom de flesta narkotikamissbrukare börjat sin missbrukarkarriär med först rökning och sedan alkohol och med kännedom om hur dessa droger påverkar hjärnans belöningscentrum är en viktig åtgärd att förhindra tobaksdebut och att erbjuda ungdomar andra aktiviteter som tillgodoser deras behov av att uppleva något nytt, att ta risker. Det är viktigt att de insatserna utarbetas tillsammans med ungdomarna.
Det är också viktigt att lyssna på missbrukare och deras anhöriga om vad de anser skulle hjälpt dem att inte fastna i ett narkotikamissbruk. I Bengt Johanssons andra bok om sin narkotikamissbrukande och hiv-smittade dotter Sara med titeln Sara – Från dödsdans till liv på övertid har Sara och Bengt listat 33 förslag om hur vården och rehabiliteringen av narkotikamissbrukare borde förbättras. De tar upp hur viktigt det är med en grundlig och seriös utbildning av personal, vården skall inte förmedlas av okunniga vikarier. De tar upp behovet av individuell vård. Det enda narkomanerna har gemensamt är knarket. De tar upp behovet av meningsfull sysselsättning och möjlighet till studier, att kvinnliga narkomaner skall kunna välja att komma till avdelningar med bara kvinnor, att läkare, sköterskor och psykologer måste finnas tillgängliga under hela dygnet.
Vi anser att man bör göra en systematisk undersökning av narkomaners och deras anhörigas förslag om hur vården och rehabiliteringen av narkotikamissbrukare kan göras mer effektiv.
Behandlingsresultaten vid narkotikamissbruk är dåliga. Vi anser därför att forskning kring nya behandlingsmetoder där man bygger på den nya forskning som kommit fram om narkotikas centralnervösa effekter stimuleras.
Om en person eller sammanslutning vill inrätta ett hem för vård eller boende skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen enligt socialtjänstlagen. Länsstyrelsen har sedan tillsynsansvaret medan socialstyrelsen meddelar närmare föreskrifter i fråga om hem för vård eller boende som drivs av enskilda.
När det gäller vårdalternativ som inte räknas som hem för vård eller boende har varken länsstyrelsen eller Socialstyrelsen något tillsynsansvar. Det är ändå av största vikt att den vård som bedrivs är av hög kvalitet – att den är till nytta för den som vårdas och inte till skada.
Från såväl svenskt som utländskt håll visas nu intresse för att starta verksamheter av olika slag för missbrukare. Det är verksamheter som ligger utanför Socialstyrelsens och länsstyrelsens tillsyn och kvalitetskontroll.
Det har vidare inträffat att socialtjänsten skickar missbrukare utomlands för vård därför att vården vid upphandling visat sig billigare än svensk vård. Det är då viktigt att vården håller den kvalitet som vi i Sverige värnar om för att missbrukare inte skall utsättas för behandling som inte håller måttet.
Vi anser att det bör utredas hur man skall organisera kvalitetssäkringen beträffande den vård som ligger utanför länsstyrelsens och Socialstyrelsens tillsynsansvar så att människor inte utsätts för olämplig vård och rehabilitering.
Sveriges medlemskap i EU innebär nya möjligheter till ett internationellt samarbete mot narkotika. Europol skall ha som mål att förbättra effektiviteten hos behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Det är Folkpartiets uppfattning att Europol skall utvecklas till ett överstatligt samarbete. Gemensamma brottsregister och gemensamma insatsstyrkor för vissa typer av grövre narkotikabrott skall finnas.
European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction är ett EU-organ i Lissabon som har till uppgift att samla information om narkotikasituationen inom EU och utgöra ett tidigt varningssystem. Vi har erfarit att arbetet där präglas av en rad problem som borde kunna lösas genom ett närmare samarbete med WHO:s läkemedelsbiverkningsrapportsystem i Uppsala som har en mångårig erfarenhet av att arbeta med sådana varningssystem inom läkemedelsområdet.
Skall narkotikatrafiken över gränserna stoppas är de viktigaste åtgärderna de som anges ovan, ett förstärkt överstatligt polissamarbete med gemensamma brottsregister och gemensamma insatsstyrkor mot vissa brottstyper. Det innebär emellertid inte att Tullens uppgift att förhindra narkotikasmuggling är mindre angelägen.
Det har i samband med debatten om det svenska EU-medlemskapet framförts att medlemskapet i sig skulle leda till att Tullens arbete försvårades. Argumentet har i huvudsak varit att en resande mellan två EU-länder inte får utsättas för slumpmässiga varukontroller, det vill säga kontroller som enbart baseras på att gränsen mellan två EU-länder passeras. Den svenska tullens arbete vid gränsen mot EU-länder förändrades därför efter medlemskapet.
Under en inkörningsperiod kanske omställningen vid vissa gränsstationer upplevdes som besvärlig. Men i praktiken skall inte förändringen i och med EU-medlemskapet behöva inskränka Tullens möjligheter att ingripa mot narkotikasmuggling. Tullen får fortfarande utföra kontroller om tullpersonal misstänker att en resenär försöker föra in till exempel narkotika eller en otillåten mängd alkohol. Den oro som framfördes inför EU-omröstningen mot att stickprovskontrollerna inte skulle kunna vara effektiva efter ett medlemskap avvisades också av Tullverkets generaldirektör Ulf Larsson.
Med hjälp av internationellt informationsutbyte och narkotikahundar har Tullen bevisligen kunnat ingripa effektivt. Färsk statistik från Tullverket och Rikskriminalen visar att mer narkotika beslagtogs under år 1995 än under något annat föregående år.
EU-medlemskapet ledde till att Tullens totala arbetsvolym – alltså den del som inte handlar om exempelvis narkotikabekämpning – minskades kraftigt.
Det kan finnas skäl till att Tullen behöver förstärkas, dels för att narkotikasituationen är allvarlig i flera västeuropeiska länder, dels för att narkotikasmugglingen från Östeuropa under den senaste tiden har ökat väsentligt. Tullpersonalen vittnar om betydligt fler ingripanden mot smugglingsförsök från östeuropeiska länder. Det är viktigt att Tullen kan slå tillbaka, inte minst för att hindra den östeuropeiska maffian från att få ett fotfäste i Sverige. Vi vill emellertid avvakta den utvärdering om Tullens verksamhet som pågår innan vi tar slutgiltig ställning till om Tullen behöver få förstärkta resurser eller ej.
Riksdagen har tidigare tillmötesgått Folkpartiets förslag om inrättandet av ett läkemedelsepidemiologiskt nätverk (NEPI) som bl a skulle utreda omfattningen av läkemedelsberoende och vilka läkemedel som är aktuella i sammanhanget. En sådan studie pågår och det är angeläget att den slutförs.
Eftersom läkemedel som kan ge upphov till läkemedelsberoende ofta förekommer på förfalskade recept är det angeläget att man rutinmässigt följer vilka preparat som är aktuella i dessa sammanhang men också undersöker om den nya receptblankett som införts bidrar till att antalet receptförfalskningar minskar.
Det är viktigt att kartlägga vårdbehovet för dessa patienter med läkemedelsberoende och hur detta vårdbehov kan tillgodoses.
Dopningsfrågan har tilldragit sig ett allt större intresse under senare år. Vi har fått regler för dopningspreparat som betraktas som hårda. Det är därför förvånande att det inte förts någon diskussion om att nikotinet borde höra till denna grupp med tanke på nikotinets effekter på hjärnans alarmcentrum och dess prestationshöjande effekter.
Dopning har varit föremål för riksdagsbehandling vid flera tillfällen. Det är viktigt att ansvariga myndigheter samt idrottsrörelsen, tull och polis fortsätter att följa och redovisa utvecklingen.
Det är viktigt att regeringen i beredningen av dopningsutredningen lägger särskild vikt vid nikotinets likheter med dopningspreparat. Vi avvaktar vidare regeringens proposition i ärendet.
Riksdagen har anslagit medel för kartläggning av spelberoende och vilka typer av spelberoende som är mer riskabla än andra. Det är viktigt att kartlägga vårdbehovet för dessa patienter med spelberoende och hur detta vårdbehov kan tillgodoses.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en restriktiv alkoholpolitik som inriktar sig både på att minska antalet alkoholister och en minskning av totalkonsumtionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ytterligare forskning kring alkohol,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Folkhälsoinstitutets roll i alkoholpolitiken,
att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag att tillsammans med Folkhälsoinstitutet initiera hur arbetet med barn till missbrukare skall genomföras i socialtjänsten, skolan och hälso- och sjukvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre drogpolicy i småföretagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Systembolagets detaljhandelsmonopol,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Systembolagets möjlighet att kunna överklaga Alkoholsortimentsnämndens beslut,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en upplysningskampanj mot svartsprit,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av WHO:s roll i alkoholarbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av information kring tobakens verkningar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av internationellt arbete för att minska tobakskonsumtionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av information kring narkotikan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande insatser mot narkotikan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya behandlingsmetoder för narkomaner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU:s och Europols roll i kampen mot narkotikan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkemedelsberoende,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dopningspreparat.
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Barbro Westerholm (fp) |